Jag har ju skrivit om Size me tidigare och tänkte lite på det igen idag när jag läste Elin Astrids krönika om saken. En sak som jag blir lite matt på är att den här bilden får representera en kampanj som är menad att vara normkritisk. För ärligt talat, inte fan är det så långt från det vanliga idealet.

Visst, Blondinbella är större än de flesta fotomodeller. Men hon är knappast tjock heller och har inga på bilden synliga bristningar, gropar eller andra ojämnheter i huden som brukar betraktas som skönhetsfel. Hon är cis-kvinna. Hon är vit. Hon är blond. Hon har långt hår i en konventionellt attraktiv frisyr och ljussättningen är uppenbart gjord för att vara smickrande. Hon har inga synliga funktionshinder. Såvitt vi kan se så har hon inget kroppshår på ställen där hon förväntas inte ha det (och då inkluderar jag t ex armhålor). Hon har smink som är applicerat på ett sätt som är accepterat.

Det är såklart inte något fel med att vara de där sakerna. Men så jävla långt ifrån det etablerade idealet är det faktiskt inte.

Jag tycker att det känns lite mesigt att vilja utmana idealet och sedan... tja, knappt göra det. Att vilja bryta mot normer för att inkludera de personer som överlag passerar inom dessa känns lite meningslöst. Vad är poängen med att påstå att "hej, nu ska vi utmana de snäva idealen" och sedan visa upp en plusmodell som fortfarande är långt närmare det etablerade skönhetsidealet än de flesta andra av oss, oavsett storlek? Det känns, ärligt talat, som att det inte gör någon särskild skillnad.

Vill massmedier utmana skönhetsideal så får de faktiskt göra bättre ifrån sig, tycker jag. Chockera lite. Visa någon som vi skulle kalla ful om ni vill ifrågasätta vad vi tycker är vackert.