Anna Hibbs har skrivit om att hon vill bli uppvaktad om hon ska dejta någon och frågar sig varför man inte kan behålla de lite mysiga delarna från tiden då män och kvinnor inte var jämställda på de flesta plan (det är alltså hennes påstående att vi är det nu, inte mitt).

 

Först och främst; Det går inte att välja ett specifikt område där vi ska ha olika förväntningar på män och kvinnor och sedan förvänta sig att det inte ska avspegla sig i resten av samhället. Det fungerar inte så.

 

Hibbs skriver att hon vill ha blommor, utdragna stolar, bli bjuden på middag och få dörrar öppnade för sig.

Såhär va – problemet är inte att det är fel eller dåligt att ge någon blommor, dra ut stolen för någon, bjuda någon på middag eller öppna en dörr för någon, eller att någon gör de sakerna för en själv. Problemet är att vem som förväntas göra de här sakerna beror på kön.

Alla kvinnor vill inte bli uppvaktade och alla män vill inte uppvakta. En del personer vill hellre ha den motsatta rollen och många vill variera mellan att vara den som uppvaktar och blir uppvaktad. En del personer är inte intresserade av något av det och stannar hellre hemma och ser på film.

Varför skulle kärlek och romantik vara det enda området där det är okej att ha olika förväntningar på personer utifrån deras kön?

 

Hibbs skriver som om det enda alternativet till traditionell uppvaktning är oromantiska krogragg. Men alltså, det stämmer ju helt enkelt inte. Traditionellt sett så förväntas kvinnor stå för matlagning. Har alla sammanboende heteropar börjat leva på hämtpizza nu för tiden för att anpassa sig till jämställdhet? Nej, jag är rätt säker på att de flesta hittat en lösning där man turas om att laga mat, låter den som tycker det är roligast laga mat, låter den som har mest tid laga mat eller något liknande.

 

Jag tycker vi borde ha ett liknande synsätt när det kommer till dejting och romantik. Den traditionella synen på romantik är något i stil med ”en man uppvaktar en kvinna genom gåvor, komplimanger och ridderlighet i hopp om att vinna hennes gunst”. Jag tänker mig att en modernare version skulle kunna vara ”minst två personer gör trevliga och omtänksamma saker för varandra, för att visa att de tycker om varandra”.

 

Att det bara är en fråga om prioriteringar om man vill äta bra (ekologiskt, närodlat, hälsofrämjande, utan tillsatser eller vad det nu är som förespråkas) och motionera regelbundet är ju et påstående som dyker upp rätt ofta. Och visst, det stämmer ju. Problemet är att när folk pratar om att prioritera mat och träning, eller hälsa, så sägs det ju oftast som att det som prioriteras istället är typ att slappa framför tv:n i åtta timmar. Vilket det såklart kan vara, men det kan ju lika gärna vara att det man istället prioriterar är... tja, jobb, plugg, socialt umgänge, sömn, läkarbesök, ta hand om sina barn eller något annat som faktiskt är rätt svårt att bara prioritera bort. Eller om vi pratar ekonomiskt - hyra, el, internet, transport, funktionsdugliga kläder.

 

 

Klart det finns dem som skulle ha både tid och råd och ork att äta bra och motionera, men som struntar i det för att de bara inte känner för det eller bryr sig nog mycket. De har andra prioriteringar, helt enkelt. Grejen är den att det är deras val och som samhälle är det knappast den gruppen vi bör försöka nå ut till med hälsofrämjande åtgärder.

 

 

Det verkar mycket vettigare att försöka inrikta sig mot den säkert mycket större gruppen människor som gärna skulle vilja äta bättre, träna mer, sova bättre, stressa mindre eller göra andra livsstilsförändringar som främjar hälsa och välmående, men som inte upplever att de har råd, tid eller ork. Lösningen där är inte att komma med något nedlåtande uttalande om att alla kan om de vill och att det bara är en fråga om prioriteringar. De flesta kommer inte plötsligt känna att de har möjlighet att prioritera det bara för att någon utomstående person påpekar att det väl visst går.

 

 

En bättre lösning är istället att se till att de här personerna faktiskt får ork, tid och råd att vidta hälsofrämjande åtgärder som de är intresserade av. Samhället har såklart den största rollen i det – det funkar inte att ha medborgare som är stressade, har ont om pengar och tid och sedan be dem prioritera en hälsosam livsstil.

 

 

Som privatperson finns det säkert också mycket man kan göra, som är mer effektivt än att kritisera någon annans prioriteringsförmåga, om man vill främja allmänt sunda vanor. Starta en grupp av folk som ses och tränar ihop ibland. Volontera med att hjälpa barn läsa läxor så att deras föräldrar får tid till annat. Starta ett matlag med några kompisar. Skänk pengar till organisationer som arbetar med utsatta människor. Rösta på partier som arbetar med de här frågorna på ett realistiskt sätt. Utbilda dig till tobaksavvänjare.

 

Jag menar såklart inte att alla ska göra det här, men om man nu är intresserad av folkhälsa och vill främja den så finns det mycket man kan göra som lär vara långt mer effektivt än att kritisera andra personers prioriteringar.

Det här är vedervärdigt och just nu är jag för frustrerad och ledsen för att kommentera det ytterligare.

 

Läs det här och det här istället.

Appropå att Chris Brown misshandlade Rihanna när de var tillsammans och nu nyligen skaffat en tatuering som liknar bilderna av henne som publicerades efter händelsen så har många personer blivit upprörda. Med rätta, givetvis. Många tycker att man ska bojkotta Chris Brown och Fredrik Strage har skrivit en krönika om att det tänker han inte alls det.

 

Hans argument? Det finns ju jättemånga artister som misshandlat sina fruar och flickvänner.

 

Om något så borde det väl snarast ses som ett stort problem att så många kända musiker har misshandlat sina partners och fortfarande hyllas för sin musik. Vad säger det om samhällets attityd till våldsbrott, egentligen? Jo, att om du är tillräckligt framgångsrik eller på andra sätt en trevlig person så kan utsätta andra människor för brott utan att lida några större sociala konsekvenser. Fan, det är till och med möjligt att andra inflytelserika och mäktiga personer går ut och försvarar dig och dina handlingar.

 

Skulle ni vilja bli kompis med någon som slår sin partner? Jag skulle inte det. Och i så fall känns det väl ganska rimligt att inte heller lägga sina pengar på att personen i fråga ska kunna fortsätta vara rik, berömd och beundrad.

Såhär va. Jag har grymt mycket skola för stunden. För att upprätthålla någon slags illusion om att jag är en aktiv bloggare ändå så tänker jag komma med ett lästips istället.

 

Dr She Bloggo, som brukar blogga om tv-serier ur ett genusperspektiv, har skrivit ett inlägg om Legally Blonde. Ni vet, den där gamla filmen om en blond partytjej som bestämmer sig för att bli jurist? Hur som helst, Dr She Bloggo menar att filmen faktiskt har ett betydligt mer feministiskt budskap än man skulle kunna tro vid första anblicken. Så, tja, jag såg om den (jag tror jag såg den när jag var runt tolv) eftersom jag ville se om det stämde. Och ja, det gör det. Dessutom är Holland Taylor fantastisk i rollen som Professor Stromwell.

 

Livsmedelsverket har presenterat en undersökning om svenskarnas matvanor. Unga kvinnor äter tydligen sämst och riskerar att få i sig för lite vitamin D, järn och folat. Dietisten Birgitta Schwinn kommenterar i Metro*, appropå att just unga kvinnor äter dåligt: "Det kanske är rent ekonomiskt, att de vill lägga pengar på annat än mat. Eller så tror de kanske att de blir fetare om de äter, de tror att de mår bättre av att låta bli medan de i själva verket mår sämre."

 

 

På frågan om hur man kan lösa problemen säger hon: "Det här ämnet har låg status. Vi måste ta det på allvar och inse problemen. Vi är noga med vilken olja vi har i bilen men vad vi själva stoppar i oss bryr vi oss inte om."

 

 

Inte för att vara den som är den, men bor Schwinn i något paralellt universum gentemot mitt där unga kvinnor inte bryr sig om vad de äter? Får jag flytta dit? Jag kan tänka mig många anledningar till att unga kvinnor i Sverige inte äter så hälsofrämjande som de skulle kunna göra, men att vi tänker för lite på vad vi äter är knappast en utav dem. I så fall tror jag verkligen att hon ligger närmare sanningen när hon pratar om ovilja att vara eller bli tjocka som en faktor som påverkar vad unga kvinnor äter.

 

 

I dagens svenska samhälle (och säkert i många andra länder) så uppmuntras vi att ignorera vår inre motivation kring mat. Det sker på flera olika sätt, men resultatet är att många personer försöker att inte lyssna på vilka signaler vi får från våra kroppar (hunger, mättnad, sug efter olika saker) och ibland ser dessa signaler som ett tecken på svaghet eller sjukdom, trots att så oftast inte är fallet. Så vad använder vi för att bestämma vad vi ska äta om vi struntar i inre signaler? Tja, förmodligen yttre signaler. Problemet är att det finns mängder av yttre signaler och om vi ignorerar de inre signalerna så finns det en del belägg för att vi blir betydligt mer mottagliga för dem. Vi får yttre meddelanden om vad vi ska eller inte ska äta hela tiden, från media, från reklam, från andra människor. Har vi ingenting annat att gå på än de här meddelandena så kommer vi förmodligen inte äta på det sätt som får oss att må så bra som möjligt.

 

 

Så nej, jag tror inte att "tänka mer på vad vi äter" är något som kommer få folk att vare sig äta eller må bättre.

 

 

Jag tror att vi istället behöver betrakta det här som ett verkligt samhällsproblem, istället för att skylla på att enskilda individer struntar i att "äta rätt" trots att de borde veta bättre. Se det istället som ett problem som kommer sig av att samhället i stort gör det svårt för dess invånare att fatta beslut kring vad de ska äta baserat på sitt eget fysiska och psykiska välmående - genom att säga till oss att våra kroppar är opålitliga, genom att låtsas att vikt är ett pålitligt mått på hälsa, genom att försätta oss i situationer där tid och pengar blir viktiga faktorer i vad vi äter, genom att bombardera oss med reklam för mat, genom att normalisera restriktivt ätande och genom att få oss att tro på att det är viktigare hur vi ser ut än hur vi mår. Lös det, sedan kan vi diskutera varför inte alla äter så hälsofrämjande som möjligt.

 

 

 

Magdalena Ribbing har svarat på en fråga om huruvida elever ska tillåtas bära mössa inomhus i skolan eller inte. Tydligen är den frågan fortfarande aktuell. Jag tycker ju att de kanske borde löst det där under de tolv år som gått sen jag först hörde talas om frågan, men tydligen inte.

 

Hur som helst, hon menar att rektorn bestämmer hur eleverna ska tillåtas klä sig och om man vill förbjuda "extrem klädsel". Extrem klädsel åsyftar inte att dyka upp i, säg, Lady Gagas beryktade köttklänning. Inte heller kläder med rasistiska eller på annat sätt förtryckande budskap och symboler, som många skolor inte tillåter. Nej, vad Ribbing syftar på med extrem klädsel är "minikjolar, urringade toppar, byxor som visar kalsonger och delar av rumpan – och mössa inomhus". Okej.

 

Hon liknar det vid att anställda på en bank eller myndighet inte går omkring barfota och att affärsinnehavare kan kräva att de anställda klär sig på ett visst sätt. Vilket ju hade varit en utmärkt liknelse om det var lärarna vi pratade om, men det är det inte. Eleverna kan snarast liknas vid kunderna och jag har i vart fall inte varit med om att vare sig baker, affärer eller myndigheter försöker bestämma vad deras kunder och besökare klär sig i.

 

Ribbing menar också att man ska berätta för eleverna att om de kommer på en anställningsintervju och behåller mössan på så minskar deras chanser att få jobbet. Det stämmer väl ofta, men hur är det relevant? De är i skolan, inte på en anställningsintervju. Hur jag klär mig när jag är på föreläsningar eller på min fritid avspeglar inte hur jag klär mig på en anställningsintervju. Varför skulle dessa skolelever resonera annorlunda när det blir dags för dem att söka jobb?

 

I allmänhet så tycker jag verkligen inte att skolan ska lägga sig i vad elever har på sig, så länge de håller sig inom vad som är lagligt. Skulle någon klä sig på ett sätt som uppfattas som väldigt stötande eller besvärande för andra elever så kanske man behöver göra något åt det, men mössa inomhus är knappast ett sådant exempel.

 

Skolan är till för att barn och ungdomar ska få sin utbildning och det finns ingenting i det syftet som motiverar att rektorer efter egen smak ska få styra över elevernas klädsel.

 

En idé som de visst har är privata, könsneutrala omklädningsrum. De tänker att till exempel transpersoner och vissa invandrarkvinnor skulle dra nytta av det. De vill också bli mer tillgängliga för personer med rörelsehinder.

 

 

 

DN har visst bestämt sig för att inte använda ordet hen annat än i särskilda fall. Man får väl hoppas att de med sådana särskilda menar åtminstone när de skriver om personer som själva föredrar det som pronomen.

 

"Visst kan man tycka att det är praktiskt och det är mycket möjligt att hen blir ett vedertaget begrepp så småningom. Men det är inte DN:s uppgift att gå i bräschen för hen som fortfarande kan uppfattas som ett querpolitiskt ställningstagande. Många läsare riskerar att haka upp sig på detta ord och tappa fokus från det som artikeln verkligen handlar om", ska Åsa Tillberg som är redaktionschef tydligen ha skrivit i ett mail.

 

Och alltså... hon har ju rätt. Eller ja, vad DN:s uppgift är kan såklart diskuteras, men det om att många läsare riskerar att haka upp sig på ordet och att det kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande? Det stämmer ju. Det är skitmånga personer som upprörs över ordet hen och jag har sett flera exempel då det används i helt orelaterade texter som sedan får kommentarer kring användandet av hen istället för själva texten.

 

Sedan så är det ju såklart ett ställningstagande i någon bemärkelse att använda ordet. Även om man bara råkar tycka att det är ett praktiskt ord så är det ju fortfarande ett ställningstagande att mena att vi behöver ett könsneutralt pronomen. Men det är ju precis lika mycket av ett statement att fundera kring saken och besluta sig för att inte använda ordet.

För ett tag sedan så läste jag ett inlägg på tumblr som jag tyckte var grymt bra. Det går att läsa här.

 

I grund och botten är det ett förslag på en alternativ modell för att hantera psykisk ohälsa och beteendestörningar inom sjukvården. Jag är inte alls nog insatt i den psykiatriska vården för att kunna berätta om vad de gör i nuläget eller om det fungerar, men jag tycker att den här modellen på ett väldigt bra sätt representerar hur jag tycker att vi borde hantera de här frågorna, som samhälle.

 

Genom historiens gång så har ju många saker som i sig inte har någon negativ inverkan på en persons välmående sjukdomförklarats. Homosexualitet är ju ett framstående exempel, men också andra ovanliga sexuella handlingar eller identiteter. Det känns sannolikt att de här personerna mådde betydligt sämre av att få sina sexualiteter förklarade som sjuka eller olagliga och ibland påtvingas behandling för dessa än de skulle ha gjort av sexualiteten i sig. Det här pågår fortfarande i många länder och i Sverige så slutade vi på myndighetsnivå ganska nyligen att betrakta sadomasochism och fetishism som något sjukligt. Samma koncept kan appliceras på till exempel autismspektrumdiagnoser eller beteendestörningar. Ofta kan många fokusera mer på vad som är normalt och friskt än på hur den berörda personen faktiskt mår.

 

Hur som helst, den här alternativa modellen som någon föreslog fokuserar på välmående och jag tycker att den är bra att ha i bakhuvudet när man diskuterar psykisk ohälsa. I min översättning:

 

 1. Innebär det här tillståndet en fara för personen som upplever tillståndet eller för någon annan? I så fall, vidta åtgärder för att minimera faran. Fortsätt.

 

2. Är tillståndet adaptivt* för personen som upplever det? Alltså, bidrar det till personens egen säkerhet eller tillfredsställelse? I så fall, arbeta för att främja acceptans för och anpassning till tillståndet. Om inte, fortsätt.

 

3. Kan tillståndet förändras eller är det en stabil aspekt av personens tillvaro/existens? Om det inte kan förändras, hjälp personen som upplever tillståndet att lära sig leva så säkert och tillfredsställande som de kan med tillståndet. Om det kan förändras, fortsätt.

 

 4. Är det här tillståndet värt att förändra för personen som upplever det? Om det alls är möjligt, ställ den här frågan till personen som upplever tillståndet och låt denne bestämma det. Om det är värt att förändra, hjälp personen att förändra det. Om det inte är värt att förändra, hjälp personen som upplever tillståndet att lära sig leva så säkert och tillfredsställande som de kan med tillståndet.

 

 

* Termen "adaptive" användes i det ursprungliga inlägget och jag vet inte riktigt om det är en officiell term eller om den har en annan svensk översättning. Hur som helst så ser ni ju förtydligandet efteråt.

Alltså, folk som använder yttrandefrihet som ett argument för att bete sig illa. Eller lagar i största allmänhet.

 

Jag förstår verkligen inte grejen med hur vissa personer verkar vilja basera sin moral och sina handlingar på vad som råkar vara lagligt för tillfället. Fram till 1864 fick män aga sina fruar. Fram till 1965 fick män våldta sina fruar. Fram till 1979 fick vuxna aga sina egna och andras barn. Fram till 1982 var kvinnlig könsstympning laglig. Manlig könsstympning är det fortfarande.

 

Tycker någon, på riktigt, att vad den nuvarande lagstiftningen tillåter och inte tillåter är en vettig sak att basera vad man gör och vad man tycker är rätt på?

 

Jag tror ärligt talat inte det. Det verkar mest som ett bekvämt argument för personer som inte vill eller kan motivera sina handlingar och åsikter.

”Men... kan inte låta bli att kommentera (men har försökt en lång stund  en sak... Detta att både LD & massor av kommentarer i detta ämnet får det att låta som det är fullständigt normalt att vara vältränad, äta bra kost i lagom mängd OCH var överviktig. Men jag skulle säga att det är otroligt sällsynt. Visst har vi olika kroppsbyggnad & man kan vara "tung" (muskler, krafitg benstomme) och ändå hälsosam, men snackar vi ren övervikt (fett) så skulle jag säga att det är snudd på omöjligt (utan någon form av ämnesomsättningssjukdom) att i längden kombinera det med hälsosam träning och kost. Sedan tar det ju en tag att förändra kroppen. Men övervikten blir garnaterat mindre ju längre du tränar & äter bra.”

-          ”Anonym”, i en kommentar på det här inlägget av Lady Dahmer

 

Lady Dahmers kommentarfält är fullt av missförstånd som jag vill reda ut just nu, men jag tänkte fokusera på det här nu. Alltså idén att hälsosam kost och motion per automatik leder till ett normalviktigt BMI.

Till en början, det finns studier på vad människor faktiskt äter. En av dem är National Health and Nutrition Examination Survey, som går att läsa om här. Personer i BMI-klasserna normalvikt, övervikt och fetma fick ungefär lika stor andel av sin energi från fett, kolhydrater och protein. Normalviktiga personer fick i sig lite mer sammanlagd energi än både överviktiga personer och personer med fetma. Så idén om att personer med ett BMI över 25 har det eftersom de äter så mycket mer än personer med ett BMI under 25 verkar inte hålla.

 

Här är en studie som tittat närmare på omkring 6000 av deltagarna i den tidigare studien och konstaterat att även om man justerar för fysisk aktivitet så har överviktiga personer och personer med fetma fortfarande inte ett högre kaloriintag än normalviktiga personer.

 

Så att ja. En studie ensamt säger såklart inte särskilt mycket, men vi kan väl i vart fall konstatera att bilden av att tjocka människor skulle vara smala om de bara åt och rörde sig som smala människor inte entydigt stöds av forskningen. Jag tror de flesta som forskar eller arbetar inom området är ganska överrens om att kroppsvikt åtminstone delvis styrs av gener – vad det råder några egentliga meningsskiljaktigheter om är hur stor inverkan de här generna har. Vissa menar att den är väldigt stor, andra menar att den är ganska liten. Oavsett vilket så pratar vi om människor som redan är överviktiga, så vad som lett till det är inte jätterelevant just nu. Ett annat inlägg, kanske.

 

 

Okej, så här är en artikel som beskriver experiment som gjordes vid Rockefeller University på 60-talet. Slutsatsen av dem var bland annat att människor som haft fetma större delen av sina liv och som genom kraftig bantning går ned till en mycket lägre vikt (ca 45 kilo lägre i genomsnitt) har annorlunda kroppsfunktion än människor som haft samma vikt hela livet. De har lägre energiförbrukning. De har också psykiska symptom som liknar de som ursprungligen normalviktiga personer som utsätts för svält har. Oh, och den absoluta majoriteten av deltagarna gick upp i vikt igen.

 

 

Artikeln beskriver också experiment som ville se vad som hände med personer som varit normalviktiga hela sina liv om de blir överviktiga. Det gjordes genom att låta personerna äta betydligt, betydligt mer än de normalt gjorde. Gick de upp i vikt? Jodå. Men deras energiförbrukning ökades också enormt och de behövde mycket mer energi/kvadratmeter av deras kroppsyta än de ursprungligen gjorde. När studien avslutades gick de tillbaka till sin ursprungliga vikt utan problem.

 

Ytterligare anledningar att ifrågasätta idén om att kroppsvikt bara handlar om livsstil, alltså.

 

 

Såhär långt så kan vi alltså ifrågasätta idén om att överviktiga personer är det för att de äter annorlunda än normalviktiga och idén om att överviktiga människor enkelt kan gå ner i vikt och att normalviktiga personer enkelt skulle kunna bli överviktiga om de bara åt mer.

 

 

Avslutningsvis så har vi en metaanalys som konstaterar att det inte bara är så att nästan alla som bantar så småningom går upp vikten de förlorat igen – många går upp ytterligare i vikt. Det här är ingen hemlighet, för övrigt. Både mina läroböcker och föreläsare är helt öppna med att oddsen för långsiktig viktnedgång ser ut såhär.

 

Träning förbättrade oddsen lite, men det rörde sig om att de bara gick upp till ca 2,5 kilo under sin ursprungligavikt. Det fanns inte heller belägg för att bantningen skulle ha hälsofrämjande effekter.

 

Så, vad vill jag komma fram till? Tja, personer med övervikt och fetma motionerar och äter ungefär som normalviktiga personer, så att göra det leder uppenbarligen inte till att de går ner i vikt. Om de äter mycket mindre än normalviktiga personer så går de ner i vikt och om de sedan äter lika mycket som normalviktiga personer så går de upp i vikt igen. De går rent utav upp i vikt igen även om de fortfarande äter mindre än normalviktiga personer. Plus att de mår skräp under tiden. Och om överviktiga personer bantar så är det sannolikt att de varken går ner i vikt eller förbättrar sin hälsa i det långa loppet.

 

Var och en får såklart göra vad de vill med sina egna kroppar. Vill du satsa på att vara en utav de få personer som lyckas med att gå ner många, många kilon i vikt och lyckas bibehålla viktnedgången trots oddsen så är tänker jag inte försöka stoppa dig. Men det vore fint om vi faktiskt kunde vara öppna med hur oddsen ser ut.

FI Stockholm ska ha vad de beskriver som "ett samtal om normkritiska perspektiv på ideal, ätstörningar och kroppar" tisdag 11/9. Jag tänker definitivt gå dit om jag har tid, så det är ett tips.

 

När: Tisdagen 11 september 18.00–20.30
Plats: ABF Sveavägen 41, t-bana: Rådmansgatan
Tillgänglighet: God

 

Här är facebook-eventet: https://www.facebook.com/events/464138963619689/

Jag brukar inte uppfattas som tjock och har många smalhetsprivilegier. Jag tycker också att det är jätteviktigt med fat acceptance och kroppsacceptans. Jag tycker att det är viktigt att belysa hur smalhetsnormen påverkar även personer som passar inom den, eftersom jag anser att den faktiskt har väldigt negativ påverkan även på oss. Men jag tycker också att det är viktigt att de utrymmena inom fat acceptance-rörelsen som finns för att låta tjocka människor prata om sina erfarenheter inte tas över av smala människor och våra upplevelser istället. Det är olika saker att leva inom och utanför en norm, även om båda upplevelserna kan vara negativa.

 

Jag funderar lite på om det skulle finnas intresse för någon form av utrymme för smala människor, eller människor oavsett kroppsform, att diskutera sina upplevelser av smalhetsnormer och kroppsacceptans, med ett fat acceptance-perspektiv. Jag vet inte exakt hur ett sådant skulle se ut, men vad tror ni? Behövs det? Finns det ett intresse för det?

 

Och för den delen, har ni några tips om bloggar/texter med ett sådant fokus?

Något av de märkligare fenomenen i diskussioner kring våldtäkt är männen som målar upp våldtäkt som en naturlig impuls. De verkar se våldtäkt som en naturlig konsekvens av sexdrift – deras standardreplik är något i stil med ”våldtäkt är ett helt oförsvarligt brott, men kvinnor borde göra X och Y och Z för att undvika att bli våldtagna”. Oftast pratar de om överfallsvåldtäkter, så det är primärt det jag kommer prata om i det här inlägget. 

 

 

För rätt länge sedan läste jag ett inlägg i någon amerikansk blogg (kan tyvärr inte hitta det igen) som ifrågasatte idén om överfallsvåldtäkter som en naturlig impuls. Författaren menade att hon impulsivt känt att hon både velat slå och mörda människor, men självklart inte gjort det. Jag tror de flesta kan känna igen sig i att tänka att man skulle vilja skada en person som beter sig illa emot en eller som man ogillar. Hon hade också såklart känt att hon skulle vilja ha sex med någon som inte ville ha sex med henne. Men inte att hon skulle vilja anfalla personen, hålla fast denne medan den grät, skrek, protesterade och försökte kämpa sig fri och sedan tvinga på personen sex. Hon hade heller aldrig hört någon annan beskriva att de haft en sådan impuls, trots att hon frågat många personer. Jag har aldrig heller känt en sådan impuls och jag tror att detsamma kan sägas för de flesta.

 

 

När jag blir arg så vill jag ibland fysiskt skada människor. När jag blir kåt så vill jag aldrig någonsin överfalla och våldta någon. Därför tycker jag att det är så otroligt obehagligt och märkligt med personer som talar om våldtäktsmän som personer som inte kan kontrollera sin sexdrift, för jag tror inte att våldtäkt är en del av sexdrift.

 

Lady Dahmer skriver om tjocka kvinnor som hon tycker är snygga och den första kommentaren är att bukfetma och övervikt minsann inte är hälsosam. (Härifrån kommer jag använda ordet övervikt för att mena ett BMI över 25, eftersom det är vad forskningen brukar utgå ifrån.)

 

Det fortsatta temat i kommentarerna är att alla vet ju att det är farligt att vara tjock.

 

Så till en början, "alla vet" är ett otroligt dålig argument. Hur många forskare genom historiens gång inte blivit utskrattade för att de ifrågasatt vad "alla vet"? Jag tror absolut att vi överskattar oss själva om vi tror att inte många av våra sanningar om hur världen är funtad så småningom kommer revideras.

 

Hur som helst, det är inte alls så att "alla vet" att övervikt är ohälsosamt. Vad "alla vet" är att övervikt är en riskfaktor för vissa sjukdomar, bland annat hjärt- och kärlsjukdomar. Det är den vedertagna idén, trots att det finns en hel del anledningar till att ifrågasätta även det. Några andra riskfaktorer för kardiovaskulära sjukdomar är hög ålder, att vara man och att ha asiatiskt eller afrikanskt påbrå.

 

Jag har aldrig hört någon påstå att det är ohälsosamt att vara man, bli gammal eller ha asiatiskt påbrå. Jag har aldrig hört någon säga att personer som tillhör någon av de grupperna omöjligt kan vara hälsosam. Jag har aldrig hört någon säga att de egenskaperna leder till sjukdomar. Det finns ungefär lika mycket belägg för de påståendena som det finns för samma påståenden kring överviktiga personer.  

 

Jag tar upp det här för att förtydliga vad en riskfaktor är. Riskfaktorer bestäms utifrån epidemiologi - de visar vilka grupper som statistiskt sett löper extra hög risk att drabbas av sjukdomar, men de förklarar inte orsakssamband. De betyder inte att alla personer som tillhör en riskgrupp kommer få sjukdomen eller att ingen som inte gör det kommer klara sig undan den.

 

 

Om vi är överrens om att riskfaktorer är något annat än orsak till sjukdomar så kan vi fortsätta till nästa problem med resonemanget kring hälsa och övervikt.

 

Det finns såklart livsstilsfaktorer som utgör riskfaktorer för att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar också. Tobaksanvändning, fysisk inaktivitet, hög alkoholkonsumtion och en diet med stor andel mättat fett är några exempel. De här sakerna är möjliga att påverka, även om det kan vara svårt. Det är också här många vill passa in övervikt.

 

Problemet är att övervikt inte är ett beteende. Jag menar inte att förringa problemet med att förändra sina vanor, för det kan absolut vara jättesvårt, men konceptet i sig är ganska enkelt. Antingen så drar du ned på alkoholkonsumtionen eller så gör du inte det. Ens kroppsvikt är annorlunda – den är resultatet av många olika faktorer. Gener, genuttryck, hormonnivåer, beteende, omgivning. Vissa av de sakerna kan enkelt påverkas, vissa av dem går inte alls att ändra på och vissa av är i sin tur styrda av en rad olika faktorer. Faktum är att det är väldigt svårt att gå ned i vikt och behålla sin nya vikt under flera år framåt. I de flesta viktminskningsstudier som sträcker sig över minst fem år så brukar 95-98% av deltagarna ha gått upp till sin ursprungliga vikt eller högre efter fem år. Många gör det snabbare än så. När vi pratar om livslång hälsa så är det här väldigt kort tid och det får helt enkelt konstateras att det inte är ett särskilt realistiskt förslag att överviktiga personer ska gå ned till normalvikt och sedan hålla sig på den vikten, även om det skulle innebära att de slutar befinna sig i en specifik riskgrupp. Eftersom så kallad jojobantning anses vara skadligt så är det heller ingen god idé att rekommendera överviktiga personer att försöka göra det här regelbundet.

 

En betydligt mer realistisk rekommendation är såklart att förändra de andra riskfaktorerna som vi talade om tidigare, i den mån de förekommer. Överviktiga människor, såväl som normalviktiga människor, kan såklart ha en livsstil som gör att de löper större risk att få vissa sjukdomar. Vill man då skydda sig mot dessa sjukdomar så är det en bra idé att förändra sin livsstil på ett sätt som är mer hälsofrämjande. Ibland kan sådana förändringar leda till viktförändringar och förändring i kroppssammansättning, men inte alltid och det bör inte vara syftet med dem. Hälsosamma vanor är inte hälsosamma eftersom de leder till en viss vikt, utan eftersom de håller dig friskare och mer välmående än ohälsosamma vanor.

 

Så, sammanfattning: Övervikt kan vara en riskfaktor för vissa sjukdomar. Det är en riskfaktor som är väldigt svår att påverka över längre tid. Det finns andra riskfaktorer som faktiskt går att påverka och det är bättre att fokusera på dem.

 

Det här handlar såklart bara om hälsa och vilka rekommendationer jag tycker bör ges kring den. Andra personer har gjort andra tolkningar utifrån den forskning som finns. Men även de personerna borde inse att hälsa är var och ens ensak och ingenting som främlingar otillfrågat bör lägga sig i. De borde också inse att även sjuka människor eller människor som löper högre risk att så småningom bli sjuka på grund av sina vanor ska behandlas med samma respekt och integritet som andra människor. De borde också inse att människor har rätt att själva bestämma över sina egna kroppar och liv, även om de besluten skulle vara ohälsosamma.

 

Jag skriver om övervikt och hälsa ibland, eftersom jag tycker att den allmänna uppfattningen på området inte stämmer överrens med den forskning som finns och att bilden som förmedlas är skadlig. Men även om jag skulle ha helt fel så är det fortfarande inte okej att lägga sig i andra människors hälsa eller behandla människor olika på grund av deras kroppsvikt.