Någon kommunpolitiker för SD, Annika Rydh, har visst hävdat att hon inte ser något fel med att säga "neger" och insisterar på att det är ett helt neutralt uttryck. Pinsamma kommunpolitiker har väl de flesta partier, men nu får hon medhåll av SD:s pressansvarige, Martin Kinnunen.

 

Kinnunen har tydligen sagt till Nyheter24 att neger är en färg och att det är i USA som det har en annan betydelse. Svenska språkrådet håller inte med honom. Jag tror ärligt talat inte att han själv tror att "neger" är ett neutralt ord.

 

Rydh kommer med en annan gammal klassiker: "...snart får man inte säga något alls. Vi har ju trots allt yttrandefrihet."

 

Visst är det synd när människor "av ett vitt ursprung" (hennes ord) får sin yttrandefrihet begränsad genom att folk blir arga när de använder nedsättande uttryck?

 

 

Någon anmärkte, apropå I rymden finns inga känslor, att det är väl bättre att Asperger tas upp på ett stereotypt och missvisande sätt än att det inte tas upp alls.

Bättre för vem? För mig och andra personer som har Asperger som yttrar sig på ett annat sätt än detta stereotypa och missvisande sätt så är det inte bättre.

 

Om jag säger schizofreni så har nästan alla en bild av vad det innebär och hur personer med schizofreni beter sig. Majoriteten har inte fått den uppfattningen genom att träffa många, eller ens någon, person med schizofreni. Den bilden är förmodligen ett pussel av tidningsartiklar, populärkultur, samtal med andra personer, faktatexter och andra källor för information. Inget problem där så länge all den informationen är korrekt, ger en god bild av vad schizofreni innebär och kan appliceras på alla personer med schizofreni. Vilket såklart inte gäller.

 

Lättillgängliga faktatexter om psykiska sjukdomar brukar ofta fokusera på skolboksexempel av symptomen och gärna i extrema former. De kan de ge intrycket av att en psykisk sjukdom helt ersätter egen personlighet och är inte alltid tydliga med att olika individer kan uppleva olika symptom eller uttrycka dessa på olika sätt. Populärkultur som innehåller karaktärer med schizofreni kan visa allt från en karaktär med flera personligheter till en karaktär som hallucinerar till en karaktär som mördar folk hej vilt till… ja, lite vad som helst. Den enda gemensamma nämnaren är egentligen att deras beteende tydligt avviker från normen och att de inte verkar funktionella.

 

Vad innebär det för personer med schizofreni? I korta drag att de inte kan vara öppna med sin diagnos utan att riskera negativa konsekvenser, vilket gör det svårare för dem att få stöd och vård om de behöver det. Det kan också vara psykiskt ansträngande att hålla sin diagnos hemlig.

 

Felaktiga eller missvisande porträtt av schizofreni i fiktion har en stor del i det här. Kanske inte en enskild film eller bok, men populärkultur som en helhet. Det innebär att filmer som framställer personer med schizofreni som farliga, opålitliga och obehagliga leder till konsekvenser för människor som faktiskt har schizofreni, oavsett hur långt ifrån den stereotypen de befinner sig.

 

Samma sak kan hända med Asperger syndrom, såväl som alla andra diagnoser som berör någons beteende och mentala förmågor. Därför är det mycket, mycket bättre för mig att det inte tas upp överhuvudtaget än att det tas upp på ett missvisande sätt. Det är lättare att behandlas som en individ än en diagnos om ingen har några förväntningar på vad diagnosen innebär.

Idag är det ju första advent och det får väl betraktas som startskottet för att komma i julstämning. Visst, jag har druckit glögg sen början av november, men nu slipper jag skämmas!

 

Jag brukar inte vara så peppad på julfirande, men i år känner jag mig väldigt engagerad. Jag vill baka mängder av julrelaterade bakverk, dricka glögg (den här alkoholfria är rätt fantastisk) och se julavsnitt av tv-serier. Jag vill pröva det här glöggreceptet från Linnnéas skafferi.

 

Håller jag på att bli en sån där person som julpyntar i augusti och köper nästa års julklappar under mellandagsrean?

 

 

Nu har jag sett I rymden finns inga känslor. Rätt rolig och söt film, inget vidare porträtt av Aspergers syndrom. Den typ av porträtt som får mig att anta att personen som skrev den har skapat sig en uppfattning om autismspektumtillstånd efter att ha läst om dem på Wikipedia och kollat på Rain Man.

 

Jag skulle inte ha så mycket emot dåliga porträtt av AS om det inte var för att dessa dåliga porträtt nästan alltid beskrivs i positiva ordalag av recensenter och hjälper neurotypiska personer att bilda en uppfattning om vad det innebär att ha Aspergers som för de allra flesta inte stämmer. Jag beter mig inte som filmens huvudperson. Ingen av de personer med Asperger jag träffat, och det är en hel del, beter sig så.

 

Det vore fantastiskt om filmskapare som tänker ge huvudpersonen i en film ett funktionshinder och framhålla detta funktionshinder filmen igenom kunde ta och… ja, träffa någon som har funktionshindret i fråga först. Så att alla vi som har olika funktionshinder slipper bli irriterade när människor utan funktionshinder pratar om hur realistiskt och rörande filmen porträtterar funktionshindret i fråga.

 

Kan vi säga så, alla ni filmskapare som säkert läser min blogg? Ni slutar göra research på Wikipedia och ser till att anställa någon som vet vad de pratar om som rådgivare istället?

Toppen, tack.

Happy happy fatgirl-Hanna har skrivit om thin privilige och om huruvida det existerar eller inte. Jag tycker absolut att det existerar och att det dessutom är ganska omfattande. Läs hennes inlägg, vet jag.

Fanny har skrivit ett inlägg med sex anledningar till att inte banta. Här kommer några till:

 

7. Man slipper må dåligt när man går upp i vikt igen.

8. Man slipper frysa hela tiden.

9. Man slipper den ökade risken att dö.

10. Man slipper den ökade risken att utveckla en ätstörning.

11. Man slipper utveckla koncentrationssvårigheter, yrsel och trötthet.

12. Man slipper vara fixerad vid mat som man förbjudit sig själv att äta.

 

Nina Ruthström skriver om det där med frierier och att vissa personer tycker att det är väldigt viktigt att just mannen friar.

 

Jag förstår inte ens poängen med att fria. Då utgår jag från frierier som de sker på film - mannen ger kvinnan en förlovningsring och ber henne gifta sig med honom, hon blir förvånad och rörd och svarar genast ja (i bästa fall) och det antyds inte att de någonsin diskuterat det där med äktenskap tidigare. I händelse av att hon svarar nej så innebär det istället slutet på deras relation.

 

Är inte det jättedumt? Jag skulle aldrig få för mig att be en partner gifta sig med mig utan att ha diskuterat det med denne tidigare. Ett äktenskap är en rätt stor grej och jag tycker att det är lite konstigt att förvänta sig att någon ska fatta ett sådant beslut utan att tänka igenom saken ordentligt och diskutera den med sin partner.

 

Jag har inget problem med att man gör ett rent cermoniellt friande, då man vet hur ens partner förhåller sig till idén, men att göra det efter Hollywoodmodellen verkar ha potential att leda till mängder av jobbiga situationer.

Noomi Berlinger-Stahl, som beskriver sig som praktiserande judinna och mor till omskurna söner, har skrivit en debattartikel på Newsmill där hon försvarar omskärelse. Det står inte skrivet rakt ut, men utifrån artikeln antar jag att hon syftar på omskärelse av spädbarn då några tydliga medicinska skäl saknas.

 

”Många kommentarer osar av dumhet, perverst och fantasifullt frosseri, främlingshat och en nedlåtande och paternalistisk behandling av andra kulturer”, skriver hon i inledningen. Tyvärr går Berlinger-Stahl inte in närmare på det i resten av artikeln, vilket jag tycker är väldigt synd. Jag är övertygad om att mångas åsikter, min egen inräknad, är färgade av vår kultur och skulle gärna läsa mer om detta.

 

Resten av artikeln är sådär, den gör en god poäng i att ett förbjud mot omskärelse förmodligen skulle leda till att föräldrar vänder sig till andra l'nder istället men skyndar över det jag ser som det främsta problemet. Berlinger-Stahl konstaterar att ”föräldrar bestämmer över sina barn” och ger några exempel på detta. Det är här jag tycker att den verkliga frågan ligger; Vilka beslut har föräldrar rätt att fatta åt sina barn?

 

Berlinger-Stahl motiverar omskärelsen med att det är en del av den judiska religionen och kulturen. Jehovas vittnen vägrar av samma skäl ta emot blodtransfusioner, men de flesta skulle nog säga att de vittnen som är föräldrar inte bör tillåtas förhindra sina barn från att motta en nödvändig blodtransfusion. Däremot anser de flesta att föräldrar har rätt att hålla en dopceremoni för sina barn, också något som görs av kulturella och religiösa skäl.

 

Jag tillhör inte dem som insisterar på att föräldrar inte bör eller borde få uppfostra sina barn inom religionen de själva praktiserar. Vi lever i ett samhälle där en eller flera gudar, som koncept, existerar och därför blir det något som vi alla har ett förhållningssätt till. Ateism är ett sätt att förhålla sig till idén om en gud och att uppfostra sina barn i enlighet med detta är lika mycket att ”pracka på dem” egna religiösa värderingar som något annat. Stora delar av barnuppfostran går faktiskt ut på att lära sina barn de värderingar man själv har och jag ser inget fel i det.

 

Så frågan blir alltså var gränserna går. Många menar att föräldrar inte bör tillåtas utsätta sina barn för medicinska ingrepp eller behandlingar som inte sker på medicinsk grund. Det är lockande att hålla med om, men då uppkommer definitionsproblem.

 

Sker preventiva åtgärder, som vaccinationer, på medicinsk grund? Hur stora ska problemen, eller de eventuella problemen, vara för att ett ingrepp ska vara medicinskt motiverat? Hur stora får riskerna vara? Vad gäller för missbildningar som inte innebär några större problem men ger ett avvikande utseende? Missbildningar som ger både problem och ett avvikande utseende, men där de tidigare kan behandlas utan att förändra det senare? Vad gäller för barn som fått sitt utseende vanställt efter en olycka? Vad innebär det för behandling av neuropsykiatriska och psykiatriska problem?

 

”Bara då det är medicinskt nödvändigt” är lätt att säga, men i praktiken så är det svårt att definiera och har ibland negativa konsekvenser.

 

Jag tycker att omskärelse är en intressant fråga. Jag är själv inte helt säker på min åsikt i den – å ena sidan är det ett beslut jag inte tycker att föräldrar bör fatta åt sina barn, å andra sidan har jag hört mycket lite om åsikterna hos de män som berörs av detta, vilket gör att jag inte anser mig nog insatt för att förespråka vare sig det ena eller andra. Men det belyser ett intressant ämne – individens rätt att själv bestämma över sin kropp och vad det innebär för de barn som inte kan utöva den rätten än.

Ett argument jag ibland hör från abortmotståndare är att "har man sex får man ta ansvar för konsekvenserna" och olika varianter därav.

 

Dessa verkar föreslå att en abort är ett sätt att smita ifrån ansvaret, för tydligen är det enda ansvarsfulla man kan göra vid en graviditet att genomgå den och föda barnet.

 

Jag ser inte vad som är som är så ansvarsfullt med att bli oönskat gravid och sedan sitta och rulla tummarna i nio månader. Om konsekvensen av sex istället är en könssjukdom så tycker jag att det ansvarsfulla förhållningssättet är att testa sig, genomgå behandling, informera sexpartners som kan ha drabbats av samma sjukdom och vidta lämpliga åtgärder för att undvika att smitta någon annan. Om man istället struntar helt i det och inte på något vis agerar för att själv bli av med sjukdomen eller undvika att smitta andra så tycker jag att man är ansvarslös.

 

Varför skulle det vara annorlunda med graviditeter? Det ansvarsfulla att göra vid en oönskad graviditet är att fundera över de olika alternativ man har, fatta ett beslut kring vilket man föredrar och genomföra detta. Att ta ansvar för konsekvenser av sitt agerande är inte att passivt acceptera dessa, utan att hantera situationen som uppstått på bästa möjliga sätt.

Högst upp på Adlibris topplista den här veckan är Jag är Zlatan. För den som inte gissade det så är det Zlatan Ibrahimovićs självbiografi, som han skrivit med David Lagercrantz.

 

Vad är grejen med självbiografier? Det får erkännas att jag inte läst särskilt många självbiografier. Det beror på de jag har läst, med ett fåtal undantag, har varit urtråkiga. Ni vet hur man ibland stöter på bloggar eller foruminlägg som uppenbart är skrivna för att författaren vill berätta vilken smart och häftig person denne är? De flesta självbiografier jag läst har varit så, fast mycket längre och med bättre stavning.

 

Jag fattar inte heller riktigt grejen med Zlatan, men det har förmodligen med min fullständiga avsaknad av fotbollsintressa att göra.

 

Har ni läst några självbiografier som faktiskt varit riktigt bra? Även i jämförelse med skönlitterära böcker eller biografier skrivna av någon annan? Vad är det jag missar?

Lady Dahmer postade det här inlägget, med en bild på Marilyn Monroe och en bild på Victoria Beckham. Jag tror inte att Lady Dahmers avsikt var att antyda att det ena idealet var bättre än det andra, men det hindrar inte att de två första kommentarerna handlar om hur hemsk Beckhams kropp ser ut.

 

Det här stör mig av två anledningar.

 

För det första så tycker jag inte att det är okej att klanka ner på andra människors utseende och kroppar. Tendensen som finns att kommentera, analysera, kritisera och jämföra människors utseende, i synnerhet kvinnors, så fort de fastnat på bild är faktiskt besvärande. Givetvis kommer varken Beckham eller Monroe läsa dessa kommentarer, men jag tycker ändå att det är ett otrevligt beteende med otrevliga konsekvenser. Det bidrar fortfarande till att skapa en föreställning om att det är okej att kritisera hur någons kropp ser ut och även till att skapa ideal för skönhet. Det är ironiskt, för jag antar att det i någon utsträckning rör sig om försök att motarbeta rådande ideal.

 

För det andra så är problemet med ideal inte enbart hur idealen ser ut. Det är inte ens det största problemet. Självklart resulterar det i negativa konsekvenser att ha ett ideal för kvinnlig skönhet som de flesta kvinnor inte kan uppnå utan att riskera sin hälsa. Men ett större problem är hur vi ser på skönhet och hur vi ser på dem som inte stämmer överens med detta ideal.

 

Ofta framställs kvinnors utseende som något som är ständigt relevant, på ett helt annat sätt än mäns utseende. Oavsett om du som kvinna vunnit ett nobelpris eller är en framstående politiker så kan du ge dig fan på att både privatpersoner och tidningar kommer kommentera din klädsel, din kropp och ditt utseende. Den gamla klyschan om att feminister är fula är så populär utav samma anledning, för om en kvinna är ful så är hon automatiskt mindre viktig än andra kvinnor och måste också vara olycklig. Samtidigt föreslås hela tiden att de kvinnor som är vackra per automatik blir lyckliga, självsäkra och framgångsrika.*

 

Anledningen till att kvinnliga skönhetsideal får större kritik från kvinnor och leder till mer osäkerhet hos kvinnor än motsvarande för män är inte, vad vissa än vill påstå, att kvinnor är bräckliga små varelser som går sönder av en vindpust. Det är att kvinnor växt upp i ett samhälle där det föreslås att de måste vara vackra för att må bra och lyckas och där deras utseende ständigt kan användas som ett vapen emot dem, oavsett hur irrelevant det är.

 

Dagens skönhetsideal är absolut problematiska, men det är inte för att smala kroppar är ”äckliga”. Det är för att de är exkluderande mot majoriteten av befolkningen och är tätt sammanbundna med föreställningar om kvinnors värde och välmående som inte stämmer.

*Nu när skönhetsindustrin börjat marknadsföra allt fler produkter till män så kan det hända att samma utveckling börjar ske även hos dem, vilket i så fall är ett steg i helt fel riktning. Problemet här är inte att kvinnor utsätts för de här normerna, det är att normerna i sig är dåliga.

 

Socialstyrelsen bestämde i måndags att inte längre ge dispenser till blodcentraler om att inte följa det nya regelverket för vem som får bli blodgivare. Det nya regelverket tillåter att män som haft sex med män får donera blod, under förutsättning att det gått ett år sedan senaste risktillfället (vilket verkar innebära att de inte får ha haft sex med en ny, manlig partner).

 

Vissa blodgivningscentraler har dock bestämt sig för att trotsa Socialstyrelsens beslut. Får de ens göra det?

 

Anledningen till att män som har haft sex med män tidigare inte fått donera blod har, som jag förstått det, varit att de tillhör en av riskgrupperna för HIV-smitta. Man tycker ju att det faktum att blodet testas för HIV borde lösa det problemet. RFSL säger såhär:

 

Men testerna ger inte 100%-ig säkerhet eftersom de inte alltid ger utslag när blod från en person som nyligen fått hiv undersöks. Detta beror på att blodet oftast inte testas för hiv utan för antikroppar mot hiv. Från överföringstillfället dröjer det ett antal veckor innan man utvecklat antikroppar mot viruset, därför kan en påse från en person som nyligen fått hiv innehålla virus utan att det visar sig i testet.

 

RFSL har ju rätt i att HIV-tester vanligen inte ger utslag för den som blivit smittad nyligen - men det är ju exakt det som är anledningen till att vi blodgivare som inte är män som haft sex med andra män inte får haft sex med en ny partner under de tre månaderna innan blodgivningstillfället.

 

I Sverige har vi inte nog med blodgivare för att täcka det behov som finns – ofta finns det för lite blod av vissa blodgrupper och det händer att vi tvingas köpa blod av andra länder.

 

Vi behöver blodgivare. Givetvis ska inte blodgivare godkännas om de med god anledning kan antas riskera sin egen eller blodmottagarnas hälsa. Men när situationen ser ut som den gör så borde reglerna granskas och se vad som kan göras för att även de personer som befinner sig i riskgrupper för blodsmitta ska kunna lämna blod på ett säkert sätt. Och när socialstyrelsen ändrar sitt regelverk så är det faktiskt bara förväntat att blodgivningscentralerna hittar rutiner som samstämmer med detta.

För ett tag sedan länkade Sofia Zettermark till det här bemötandet på Per Ströms Sex feministiska myter, skrivet av fyra nationalekonomer vid Stockholms Universitet.

Den innehåller bland annat det här citatet, som belyser problemet med att bedöma "lika arbete" utifrån statistik:

"Det finns också skäl till att siffrorna kan underskatta de verkliga skillnaderna. Ett sådant skäl är naturligtvis att om en arbetsgivare godtyckligt vill ge en viss anställd (t ex en man) mer betalt, kan arbetsgivaren helt enkelt tilldela honom en lite tjusigare titel, utan att för den skull ändra arbetets innehåll. Då får den kvinnliga och den manliga löntagaren två helt olika befattningar i Meyersson-Petersens statistik – och någon ”oförklarad” löneskillnad finns därför inte. Exemplet visar hur svårt det är att avgöra vad som egentligen är ”lika arbete”. Även om två personer har exakt lika arbete kan de av olika skäl ha olika titlar. Därmed har problemet sopats under mattan och lönestatistiken blir missvisande."

Artikeln är varken särskilt lång eller särskilt svårläst och den visar på ett bra sätt hur både statistik och källhänvisning kan användas för att ge en missvisade sätt, vilket i min mening gör den läsvärd även för den som inte är särskilt intresserad av vare sig Per Ström eller feminism. Så läs den!

Ibland verkar det som om hat och fördomar mot olika grupper aldrig försvinner utan bara ändrar skepnad.

 

I rasistkretsar verkar påståenden om olika folkslags biologiska underlägsenhet ha ersatts av påståenden om att dessa folkslags kultur istället gör dem till [valfritt nedsättande ord]. Tydligen slutar det vara rasism då.

 

Diverse sexuella läggningar och preferenser har slutat vara en synd och blivit onaturliga eller sjukliga istället.

 

Kvinnor är inte längre underlägsna män, de är bara genetiskt anpassade att vara bra på saker som råkar vara mindre fördelaktiga att vara bra på än de saker män är genetiskt anpassade att vara bra på.

 

Jag blir bara trött på det här. Det känns som att så fort rasister, sexister och homofober fått sina påståenden motbevisade hittar de på en ny anledning för att få fortsätta förtrycka och hata människor.

Det som stör mig mest är nog att det inte ens är bra anledningar till att förtryck och hat. Människor förtjänar respekt, rättigheter och medmänsklighet. Deras genetik, deras intelligens, deras sexualitet och deras etnicitet förändrar inte det.

Tidigare idag var jag på min lokala vårdcentral och gick förbi en sån där monter med broschyrer som många vårdcentraler har, som ska innehålla information om olika sjukdomar. En av dem handlade om övervikt och har utgiven av Modifast. För den som inte vet är Modifast ett företag som säljer måltidsersättningar. Den som använder deras produkter efter deras rekommendationer får i sig 800-900 kcal om dagen och definieras därför som en low calorie diet – LCD. Som en jämförelse kan nämnas att den lägsta uppskattning jag har sett av dagligt kaloriintag för fångar i Auschwitz under andra världskriget är 1300 kcal.

 

I början av broschyren (som förresten heter ”Dags för ett lättare liv”) berättas om BMI och midjemått som två olika metoder för att avgöra vem som är överviktig. Det inkluderar också den här frasen:

”Men man får inte glömma bort hur viktigt det är att man trivs med sig själv – oavsett vad vågen säger. Vad som är ’rätt’ vikt för en person, behöver heller inte vara ’rätt’ vikt för en annan person med samma längd. Övervikt i sig måste dock ses som mer än ett kosmetiskt problem och det kan påverka din hälsa negativt.”

 

Jag kan ha fel, men för mig låter det som att de vill säga att även personer som har ett normalviktigt BMI och midjemått kan banta om de inte trivs med sina kroppar, men att de med ett överviktigt BMI eller midjemått bör banta. Oh, och att övervikt är ett ”kosmetiskt problem”.

 

Sedan fortsätter de med att komma med uttjatade påståenden som varierar mellan att vara missvisande eller rakt av felaktiga. Exempel:

 

* Det där med viktnedgång är ”enkel matematik” och handlar bara om att äta färre kalorier än kroppen förbrukar. Vilket väl inte är fel som så, men det blir lite missvisande när man inte samtidigt nämner att hur många kalorier kroppen förbrukar påverkas kraftigt av hur många kalorier man äter.

 

* Människor blir överviktiga för att de äter för mycket av ”fel mat” och rör sig för lite. Det finns gott om studier som visar att tjocka människor äter ungefär likadant som smala människor, och även studier som visar att människor som varit smala hela sina liv har väldigt svårt att gå upp mycket i vikt och ännu svårare att hålla sig kvar vid en högre vikt när de gjort det.

* Om du går ner i vikt upplever du denna långa lista av hälsofördelar. Jag misstänker att det bara är ett antagande baserat på de risker för olika sjukdomar som sammanknippas med fetma, för jag har aldrig sett en trovärdig studie som stödjer dessa påståendet och jag har svårt att tro att det skulle gå att göra någon med tanke på hur svårt det är att få folk att faktiskt uppnå en bestående viktnedgång i studier över sådan.

 

* Om du går ner i vikt stabiliseras din ämnesomsättning. Det inkluderades i punkten ovan, men det förtjänar en egen punkt för kom igen. Det faktum att ämnesomsättningen minskar kraftigt när man utsätter sig för kalorirestriktion och fortsätter vara lägre även om man går upp till sin ursprungliga vikt efter bantningen är ändå rätt etablerat. Hur är det att stabilisera den?

 

Stora delar av broschyren går för övrigt igenom Modifasts olika produkter och nämner riskerna med dessa eller någon statistik över hur de fungerar. De nämner också snabbt andra viktminskningsmetoder och flikar in hur deras produkter kan användas tillsammans med dessa, samt passar på att faktiskt nämna lite olika nackdelar med dessa metoder.

 

Jag tycker att det är väldigt besvärande att den här typen av broschyrer, som knappast kan sägas ge en fullständig bild av vare sig ”övervikt” eller viktnedgång, finns på vårdcentraler. De flesta litar nog på att information som finns på en vårdcentral eller ett sjukhus om olika sjukdomar och tillstånd ska gå att lita på och jag tycker att det är fel att delar av den ska vara illa dold reklam för särskilda företag och deras produkter. Än värre när samma reklam kommer med felaktiga och missvisande påståenden om det tillstånd det ska informera om.

 

Vi har en skattefinansierad sjukvård. Ska vi verkligen behöva se broschyrer utgivna av vinstdrivande företag med sin egen profit som främsta intresse när vi besöker den?

Tack DN! Alltid trevligt att när medier framställer psykiskt sjuka människor som våldsamma och farliga. Det bidrar inte alls till stigmatisering som gör att färre personer med psykiska sjukdomar söker vård överhuvudtaget.

 

Jag skriver ju om fat acceptance ibland och om bantning ännu oftare. Eftersom jag själv inte identifierar mig som tjock* och i regel inte identifieras som det av andra heller känns det ibland lite dumt – jag vill inte försöka tala för en grupp jag inte tillhör och vars erfarenheter jag inte delar. Personer som i allmänhet betraktas som tjocka av omgivningen har av uppenbara skäl betydligt större koll på vad det innebär än jag har och självklart tolkningsföreträde i hur de personligen vill behandlas.

 

Så varför skriver jag om och förespråkar det ändå?

Till en början så råkar jag tycka att stigmatiseringen av tjocka människor faktiskt inte är okej. Tjocka människor saknar skydd mot diskriminering på grund av sina kroppar, får ofta sämre sjukvård och är ofta ett socialt acceptabelt mål för fördomar, hat och elaka skämt. Eftersom jag känner och bryr mig om personer som är tjocka så vill jag givetvis inte att de ska utsättas för det här och på ett mindre personligt plan så tycker jag inte att någon ska behöva utstå den typen av orättvisor på grund av sin kroppsform.

 

Men för mig så handlar inte fat acceptance enbart om att förbättra tjocka personers situation. Alla kvinnor och de flesta män jag känner har vid något tillfälle velat gå ner i vikt och begränsat sitt födointag i det syftet. Ganska många personer jag känner, jag själv inkluderad, har någon gång haft en ätstörning och ännu fler har haft ett stört beteende kring mat och sina egna kroppar. Jag tror inte att den bantningshets som finns i vårt samhälle kan skiljas från det hat och förakt som finns mot tjocka personer.

 

Jag har som sagt haft en ätstörning och även om jag normaliserade mina matvanor ganska snabbt efter att den diagnostiserats så tog det lång tid för mig att komma ifrån många av de tankar och känslor som låg bakom det beteendet – som rädsla för viktuppgång, rädsla för mat, kroppshat och kontrollbehov. Vilket borde vara en självklarhet, eftersom just den typen av tankar och känslor är extremt vanliga även hos personer (och kanske i synnerhet kvinnor) som inte har ätstörningar, oberoende av vikt och kroppsform.

 

Den typen av tankemönster är inte trevligt att handskas med. Det är begränsande, utmattande och ohälsosamt. Det gör att man får svårt att anknyta till sin kropp och respektera dess signaler. Det är ett enormt slöseri med tid och energi och det gör att vi i Sverige har ett överflöd av mat och ändå mängder av människor som svälter.

 

Jag vill inte att vårt samhälle ska se ut så. Jag vill inte ha den typen av känslor och jag vill inte att någon annan ska ha det heller.  De flesta är överens om att ätstörningar är hemska och borde motverkas, men av någon anledning leder den övertygelsen sällan till en vilja att förändra synen på tjocka människor. Det är väldigt vanligt att ätstörningar börjar med ”vanlig bantning” och allvarligt? Om människor får veta att tjock är bland det hemskaste man kan vara så kommer de försöka banta.

 

Stigmatiseringen av tjocka människor påverkar alla. Vi blir rädda för att gå upp i vikt och eftersom ingen riktigt verkar komma överrens om hur man undviker det blir vi också rädda för mat i allmänhet. Det gynnar ingen förutom dem som försörjer sig på andras bantningsförsök.

 

Men, hur resonerar ni som faktiskt anser er vara eller av andra upplevs som tjocka? Blir ni irriterade när smala personer pratar om fat acceptance?

 

 

* Jag vet att termen ”tjock” kan uppfattas som nedsättande – det är inte min avsikt. Jag föredrar det framför ”personer med övervikt och fetma”, eftersom det är så starkt sammankopplat med BMI och eftersom jag tycker att ”övervikt” är missvisande.

Jonathan Hedström berättar i DN om sin tidigare ätstörning.

 

Ätstörningar är ju ofta starkt förknippade med unga tjejer, vilket tyvärr ofta gör att varningstecken inte uppmärksammas av omgivningen på samma sätt hos män och vuxna. Därför tycker jag att det är väldigt positivt att Hedström väljer att berätta om sina problem och dessutom är frisk idag.

 

För den som vill undvika sådan kan nämnas att artikeln innehåller vissa referenser till viktnedgång i kilon och dieter.

En sak som jag verkligen inte fattar är folk som tycker att pengar är dåligt (eller djävulens påfund och roten till allt ont, om vi ska vara lite mer färgrika). Jag förstår såklart att vissa människor beteende kring pengar och samhällets inställning till dem kan ses som problematisk, men pengar som generellt koncept? Va?

 

Pengar är ju hur praktiskt som helst. Det är ett fantastiskt sätt att effektivisera byteshandel. Istället för att behöva hitta personer som är intresserade av de färdigheter eller varor vi kan erbjuda och som dessutom har de varor eller färdigheter vi behöver så kan vi få pengar från personer som vill ha saker av oss och ge dem till personer vi vill ha saker av. Jättebra!

 

Seriöst, vad är grejen?

Titta, ännu en fråga i DN:s etikettspalt om hur oartiga svenskar överlag är. Spännande, spännande.

 

Är det inte rätt märkligt att påstå att en hel nation brister i artighet? Artighet är väl ändå att följa den vedertagna etiketten - alltså något kulturellt betingat och därmed något som skiljer sig åt från land till land (såväl som inom mindre grupper i ett och samma land)?

 

Om svenskar överlag inte följer vad en enskild person anser vara artigt och lämpligt beteende så är det väl ett tecken på att i Sverige så är vår uppfattning som kultur om vad som är artigt och lämpligt beteende en annan.

 

 

Början av det här blogginlägget av Lady Dahmer får mig att tänka på det här blogginlägget av The Fat Nutritionist.

 

Det LD beskriver och vad många andra personer som identifierar sig som sockerberoende beskriver låter i mina öron som hetsätning. Hetsätning kan förekomma hos personer med ett normalt kostintag och brukar då ses som en ätstörning, men framförallt så brukar det observeras hos personer som utsätter sig för någon typ av svält (även den semisvält som olika bantningsmetoder går ut på).

 

Skulle lika många personer anse sig vara sockerberoende om bantning, frivillig restriktion av olika livsmedel och föreställningar om hur mycket man bör äta av olika saker inte var så vanligt som det faktiskt är i vårt samhälle? Jag tror verkligen inte det.

 

Hetsätning behöver inte vara ett symptom på vare sig beroende eller sjukdom. Det kan också vara ett tecken på att den kost man äter är bristfällig och med tanke på hur enormt många människor som begränsar sitt näringsintag på ett eller annat sätt så känns det statistiskt sannolikt att en det är rätt vanligt. Tyvärr får det inte samma utrymme som sockerberoende eller liknande förklaringar, vilket jag antar har något att göra med mediers föreställning om att alla uttryck för hunger på något vis måste vara fel och deras vilja att sälja lösnummer.

 

Jag vill ogärna spekulera i förekomsten av fysiskt sockerberoende, med tanke på hur lite forskning som finns på området. Men jag har jävligt svårt att se hur man skulle kunna diagnostisera det utifrån beteende när majoriteten av Sveriges befolkning har en osund relation till mat och sina kroppar i allmänhet.