Det är konstigt hur många missförstånd det verkar finnas kring vad vetenskap är och gör.

Jag tror att det åtminstone delvis beror på hur media väljer att rapportera om forskning, på att vissa begrepp har en annan innebörd i vetenskapliga sammanhang än i vardagliga och att många tycks ta sig igenom gymnasiet utan att någonsin faktiskt få veta ens grundläggande fakta kring vetenskapliga metoder. Så jag tänkte ta upp några av de vanliga missförstånden.

1. All vetenskap bygger på empiri

Den vetenskapliga metod som de flesta känner till är empiri, vilket också är vad jag huvudsakligen kommer prata om i det här inlägget. Något som de flesta inte tycks känna till är att det är en av flera olika vetenskapliga metoder och att särskilt humaniora och samhällsvetenskap brukar använda andra metoder. Jag är inte alls tillräckligt insatt i de olika metoder som brukar användas inom humaniora och samhällsvetenskap för att förklara det, men om någon annan skulle känna för att skriva om det så får ni gärna länka eller gästblogga här.

2. Empiri kan användas på alla frågor

Empiri som vetenskaplig metod börjar med att man formulerar en hypotes. En vetenskaplig hypotes är ett påstående som kan kontrolleras. Ett exempel på ett sådant påstående är att autism orsakas av vaccinationer*. Problemet uppstår när folk vill ha (natur-)vetenskapliga bevis för påståenden som inte kan undersökas av naturvetenskapen. Metafysiska påståenden är ett exempel – begrepp som ödet, gud, fri vilja och liknande kan inte kontrolleras. Värderingar är ett annat – det går att undersöka om något resulterar i vissa olika effekter, men inte om det är bra eller dåligt. Ett tredje är definitioner – jag kan inte ha en hypotes som går ut på att äpplen är gröna om min definition av äpplen inkluderar att de är gröna.

Att ett påstående inte kan undersökas av vetenskapen säger inget om dess sanningshalt, vilket många vill få det till. Som vetenskapen ser ut nu så kommer den aldrig kunna säga någonting om huruvida det finns en gud eller om dödsstraff är dåligt, men det är inte ett argument vare sig för eller emot något av dessa påståenden.

3. Vetenskapen bevisar saker

Här är en kul grej med empiri: Du kan alltid ha fel. Alltid. Oavsett hur mycket som talar för din sak. Delvis för att empiri bygger på erfarenhet och bara för att något skett på ett visst sätt 99 gånger betyder det inte att samma sak kommer hända när man testar det för hundrade gången. Jag har aldrig vunnit högsta vinsten på Triss, men det är inte omöjligt att jag kommer göra det i framtiden. Beroende på vilket område det rör sig om så kan förändringar i vad man tror sig veta ske väldigt snabbt – jag pluggar ju medicin och mina lärare påpekar gärna att det mesta jag lär mig nu kommer vara utdaterat inom tio år.

Ett annat problem här är att utfallet när man försöker testa en hypotes inte behöver ha med hypotesen att göra. Säg att jag vill testa hypotesen att graviditeter orsakas av oskyddat PIV-sex mellan en biologisk man och biologisk kvinna och vill göra det genom experiment.** Så, jag låter en man och kvinna ha sex och ser vad som händer. Om kvinnan inte blir gravid så kan det bero på flera olika saker: någon av de båda är steril eller har nedsatt fertilitet, kvinnan hade inte ägglossning just då, deras metod under sexet förhindrade befruktning eller något annat. Min hypotes kan fortfarande stämma. Men om kvinnan blir gravid så kan min hypotes fortfarande vara fel – hon kanske har gjort något annat som orsakar graviditeter.

För att få någon uppfattning om huruvida min hypotes stämmer eller inte så måste jag upprepa samma experiment flera gånger. Om utfallet alltid är vad min hypotes förutspår så stärks min hypotes och om det aldrig är vad min hypotes förutspår så är försvagas den. Men den är aldrig bevisad eller motbevisad, för jag kan inte vara säker på att mitt utfall beror på min hypotes. Det skulle också kunna vara så att graviditeter är en belöning från högre makter då en biologisk kvinna och biologisk man har sex och deras själar rör vid varandra, det går bara inte att undersöka inom naturvetenskapens ramar.

4. En vetenskaplig teori är samma sak som en vardaglig teori

”Teori” i vardagliga sammanhang brukar användas ungefär som en synonym till en gissning. Det skapar lite förvirring när det talas om vetenskapliga teorier, som kan vara något helt annat. Evolutionsteorin är en teori och med nuvarande vetenskapliga metoder så kommer den aldrig bli något annat heller. Begreppet används lite olika i olika sammanhang – som jag förstått det så är den formella definitionen av en teori en förklaringsmodell för ett visst fenomen som stöds av empiriska observationer. Att en vetenskaplig teori är en teori betyder alltså inte att det saknas stöd för den.

5. Korrelation är kausation

Eller, i (något) begripligare termer: Om fenomen A är statistiskt sammankopplat med fenomen B så är fenomen A orsaken till fenomen B.

Ett exempel som ligger mig nära till hands är fetma. När man talar om fetmarelaterade sjukdomar så menar man sjukdomar som utifrån statistik verkar vara vanligare hos människor med ett BMI över 30 än hos befolkningen i stort. Det gör att fetma betraktas som en riskfaktor vid dessa sjukdomar. Det leder många att genast hoppa till slutsatsen att fetma är orsaken till dessa sjukdomar. Problemet där är att det inte nödvändigtvis stämmer – statistiken säger inget om orsakssamband. Det är en riskfaktor vid hjärt- och kärlsjukdomar att vara man, men de flesta hoppar inte direkt till antagandet att könet är orsaken till sjukdomarna.

* Att autism skulle orsakas av vaccinationer har visst varit en någorlunda vanlig uppfattning, men det finns såvitt jag vet inga studier som har kunnat visa ett sådant samband. Förmodligen rör det sig istället om att barn som har tillgång till vaccinationer i större utsträckning får korrekta diagnoser då de har autism än barn som inte har det. Punkt 5, alltså.

** Det finns andra, i sammanhanget mer realistiska alternativ att undersöka en hypotes på, men det är menat som en förklaring. Roll with it.

Är det något som får mig att vilja bygga ett kuddfort och sova i sju-åtta år tills den dumma trenden är över just nu så är det LCHF. Inte för att just den bantningsdieten är sämre än någon annan bantningsdiet, men för att den är fan överallt. Jag läste nyss ett inlägg av Isobel, där hon skriver om hur hon skulle behöva få ätstörningar för att gå ner i vikt och hålla den. Någon har kommenterat att det bara är att börja käka LCHF för att bli smal, för det är tydligen superduperrelevant.

Om LCHF nu är så otroligt effektivt att man plötsligt blir smal och frisk och fortsätter vara det resten av livet – var finns evidensen? Varför visas inte denna mirakulösa ”frisk och smal för alltid utan ansträngning”-effekt  i de många, många studier som gjorts på lågkolhydratsdieter?  Varför ska vi låtsas att det är en ny grej bara för att det har ett nytt namn? Varför har de flesta som prisar LCHF som en långsiktig metod för viktnedgång inte följt dieten under så pass lång tid att de utifrån vad vi sett i olika studier börjat ha gått upp i vikt igen än? Varför är dietens främsta förespråkare journalister och bloggare* istället för dietister, nutritionister och forskare?

Jag tycker inte att det är sådär överdrivet trevligt att bo i ett samhälle där jag förutsätts vilja gå ner i vikt och ständigt får tips om hur jag kan göra det. Om jag nödvändigtvis ska få en specifik diet slängd i ansiktet några gånger om dagen så vill jag hemskt gärna att det åtminstone ska finnas riktig vetenskap som stödjer påståendena om dess fenomenalitet. Ska någon göra något så otroligt oförskämt som att föreslå en bantningsmetod för någon som berättar om sina tidigare ätstörningar så förväntar jag mig att de ska ha väldigt, väldigt, väldigt goda belägg för att det kommer lösa personens problem.** Den typen av belägg finns inte för LCHF.

Jag vet att det här är ett argt inlägg, vilket vissa säkert ser som obefogat. Men jag blir arg när jag måste försöka vara frisk från ätstörningar i ett samhällsklimat som verkligen inte uppmuntrar till det och jag blir ledsen över hur svårt det är. Jag blir arg när jag ser andra personer som också försöker vara friska från ätstörningar bemötas av sådan enorm okunskap och ohjälpsamhet. Jag blir arg när bantingsindustrin skiter fullständigt i människors psykiska välmående och är helt bekväma med att ljuga om vad banting gör. Jag blir arg när mediarapportering om olika viktminskningsmetoder inte går att lita på och när nästan all forskning på området finansieras av någon som har ett ekonomiskt intresse i utfallet, trots att det är väletablerat att det påverkar utfallet av forskningen. Och jag tycker faktiskt att det är helt motiverat.

* Jag vet att det också finns åtminstone en läkare som förespråkar LCHF. Men läkare vet överlag inte särskilt mycket mer om näringslära än befolkningen i allmänhet, så vad dietister och andra som faktiskt är utbildade inom just det har att säga är långt intressantare.

** Det här inlägget är inte menat som ett påhopp mot alla som äter LCHF. Det är inte ens menat som ett påhopp mot dem som äter LCHF och diskuterar det med likasinnade/intresserade eller har en blogg om det. Det är menat som kritik mot att media ger så otroligt mycket utrymme till dieter överlag och för stunden LCHF. Det är också menat som kritik till dem som opåkallat rekommenderar LCHF eller någon annan bantningsmetod till människor som inte bett om bantningstips.

MarySaintMary skrev nyligen ett inlägg om den gamla klassikern att tjejer inte gillar snälla killar, som bloggats om på flera andra ställen.

Bland den märkligare responsen jag sett på detta är att det skulle vara hyckleri av en uttalad feminist att prata om vad hon uppskattar hos en partner eftersom det skapar könsroller. I samma veva har det föreslagits att alla ska få vara som de är och att man i en könsrollsfri värld inte ska kritisera någons beteende.

Jag måste bara säga att det är ju helt absurdt. Jag vill gärna se en värld utan könsroller, men det har inget att göra med att att alla ska få vara precis som de är Jag vill inte att egenskapers värde ska avgöras av könet på den som besitter dessa egenskaper - jag vill inte att alla egenskaper ska ha samma värde. Motstånd mot könsroller ska inte användas som en ursäkt för att slippa utvecklas som person.

Det är tråkigt att många verkar anse att samtycke inte är något som behöver pratas om. Fan, folk är så främmande inför att faktiskt prata om det att vissa tycker att hela deras sexliv skulle hotas av en samtyckeslag. Mycket av de källor som unga hämtar information kring sex från tar inte upp hur man kan prata med samtycke – en hel del pick up-artister och killtidningar tycker att ett nej inte behöver tas på allvar, tjejtidningar menar att om något är obehagligt under sex ska man inte säga ifrån utan distrahera med något annat och i porr så brukar uttryck för samtycke komma halvvägs igenom akten. Konversationer kring samtycke lyser med sin frånvaro i nästan all media.

Ett problem kring samtycke som koncept är att det ofta förutsätts att det är en antingen eller-grej. Antingen så samtycker alla inblandade till sex och har det, eller så gör de inte det och så har ingen sex. I verkligheten så är det ju inte så enkelt – folk vill göra vissa sexuella saker och avstå från andra. Jag kanske vill ha penis i slida-sex, men inte få eller ge oralsex. Eller så vill jag inte bli penetrerad av en penis men gärna med fingrar. Eller så vill jag gärna ha oralsex men inte någon typ av vaginal penetration. Eller så vill jag gärna rollspela men inte få mina bröst berörda. Sex är inte bara en sak och det fungerar bättre om man faktiskt pratar om vad man vill och inte vill göra.

En fin grej med det här är att det faktiskt finns subkulturer det här faktiskt fungerar bättre än hos den breda massan – mer specifikt stora delar av BDSM-kulturen. Självklart finns det de som inte praktiserar BDSM men ändå kommunicerar bra kring sex och samtycke, såväl som de som praktiserar BDSM och är urusla på att prata om samtycke. Clarisse Thorn har skrivit tre fantastiska blogginlägg om kommunikationstaktiker som används inom BDSM och som jag absolut skulle vilja se få större spridning inom mainstreamsex. För det behövs!

Det första handlar om checklists, det andra om safewords och det tredje om journal keeping. Läs dem!

Edit: Hanna amärkte på förhållandet som beskrivs i tredje länken och jag vill flika in att det jag tycker är positivt är kommunikationstaktiken som ett supplement till konversationer kring samtycke under och innan sex, inte som en ersättning för det. Jag är för övrigt skeptisk till 24/7-förhållanden överlag, men det kanske blir ett annat inlägg.

Genom Sofia Zettermark så hittade jag den här recensionen av Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser, skriven av David Eberhard. Han är psykiatriker, vilket är ganska anmärkningsvärt med tanke på att han inte verkar tycka att psykiatrin behandlar riktiga problem.

Som föredetta ung flicka med självskadebeteenden blev jag extra upprörd över förslaget om att vad sådana behöver är motgångar och någon att ta hand om. Och jag blir otroligt tacksam över att de personer som ansvarade för min psykiatriska vård vara av en annan, mindre motbjudande, uppfattning.

David, kan du inte göra alla de patienter som du föraktar så mycket en stor tjänst och lämna tillbaka din legitimation?

En tråkig grej kring vegetarianism och veganism är att många verkar se det så binärt. Antingen så är man vegetarian/vegan eller så är man det inte. Och visst, det stämmer ju, men även om man inte är veggo på heltid så finns det fortfarande ett värde i att konsumera mindre animaliska produkter, om man nu tror att det är en bra sak.

Alternativen är inte att fortsätta köpa och konsumera animaliska produkter på samma sätt som förut eller bli vegan. Det går att konsumera mindre animaliska produkter - äta kött mer sällan, sluta köpa skinnskor, dricka sojamjölk ibland. Det gör en skillnad. Detsamma gäller såklart andra konsumenmaktrelaterade grejer.

Jag hoppas att Meatless Monday, Earth Hour och liknande inititaiv påminner om att man inte måste välja mellan att vara fanatiker eller fullständigt oengagerad. Små saker gör skillnad. Jag har redan pratat om hetsen kring att vara en medveten konsument, så jag vill klargöra att det här inte är avsett som ett "ALLA KAN GÖRA NÅGOT, VARFÖR GÖR DU INGET DITT EMPATILÖSA SVIN?!?!"-inlägg. Det här är riktat mot er som vill engagera er i olika frågor, oavsett vad de må vara. Ni måste inte vara ordförande i RFSL för att kunna jobba med hbtq-personers situation. Ni behöver inte vara rigorösa veganer för att kunna engagera er i djurrätt. Ni måste inte leva off-grid i en stuga i Norrland för att engagera er i miljöfrågor. Det är helt okej att göra precis så mycket eller lite som ni vill och det gör fortfarande skillnad.

När man skriver en uppgift på max 2000 tecken och upptäcker att de 534 tecken man skrivit hittills i själva verket är ord.

En sak angående ekonomiskt bistånd (sk socialbidrag) som de flesta inte verkar upptäcka om de inte hamnat i situationen är att om du som biståndssökande har en sambo så räknas era inkomster som gemensamma. Det innebär att om din sambo har en inkomst som överstiger socialtjänstens norm för hur mycket pengar hen behöver så förväntas hen stå för en del av dina kostnader. Om inkomsten överstiger vad ni båda anses behöva så kommer du inte få något bistånd.

Det kan tilläggas att de flesta socialkontor kommer skita fullständigt i om ni uppfyller den juridiska definitionen av sambos, så länge ni bor ihop och de tycker att ni är ett par. De kommer också strunta i hur din sambo fått sina tillgångar, även om de enligt sambolagen skulle betraktas som enskild egendom. De kommer definitivt strunta i vad ni själva bestämt angående gemensam eller åtskild ekonomi. Oh, och de kommer förmodligen använda sig av termen ”försörjningsskyldig”, trots att det är fel uttryck och antyder att din sambo skulle ha någon juridisk skyldighet att försörja dig, vilket inte stämmer.

I den här situationen har din sambo två alternativ. Det ena är att gå med på att redovisa sina inkomster, acceptera att socialtjänsten bestämmer hur mycket pengar hen behöver och sedan dela sina inkomster med dig. Det andra alternativet är att antingen sparka ut dig eller flytta själv. Det fungerar förmodligen bäst om bara ett av era namn står på hyres- eller bostadskontraktet.*

Jag tror att anledningen till att socialen tillåts betrakta sambos inkomster som gemensamma är att de allra flesta inte väljer det andra alternativet. Ofta så är de kostnader för bostad som tillåts för någon som bor själv högre än de som tillåts per person i ett gemensamt boende, vilket mycket väl kan innebära att de tvingas betala mer pengar för någon som bor själv. Om någon saknar bostad är de dessutom tvingade att hjälpa till med det, vilket på kort notis kommer kosta betydligt mer än deras gräns för vad en månadshyra får kosta och dessutom kräva mer arbete.

De här reglerna fungerar eftersom de utnyttjar människors medkänsla och omsorg för sina partners till att tvinga på dem ett ansvar som de inte har någon juridisk skyldighet att uppfylla och som de ofta inte vill ha. Vilket faktiskt är jävligt orättvist.

* I händelse av att du faktiskt befinner dig i den här situationen: Du har rätt lite att förlora på att göra det här och se vad som händer. Det är möjligt att socialen ändå vägrar ge dig de pengar du behöver för att kunna utöva din rätt till liv, men om de ändå tänker göra det så är det värt ett försök. Och jag hoppas verkligen att det löser sig.

Jag är så trött på att höra folk försvara sig med att de inte menade något illa när de kritiseras. Inte för att det är fel med att påpeka det i sig, men för att det ofta används som ett försvar av beteendet och dessutom för att antyda att reaktionen är obefogad. Om jag menade väl så finns det ju ingen anledning att ta illa upp, eller hur? Det är ju bara överkänsligt.

Hela konceptet tycks bygga på någon slags sinneslagsetik – ni vet, en handlings etiska värde beror av avsikten hos den som begår den, inte handlingen i sig. Vad folk tycks missa är att goda intentioner inte är magi.

Självklart menar de flesta inte något illa med det mesta de gör, i synnerhet inte när det är deras nära och kära som misstycker. De flesta vill vara bra människor och vill inte skada eller såra sina anhöriga. Men det är en sak att vilja väl och en annan sak att vara villig att förändra sitt beteende när man ändå gjort någon illa. Intentioner är enkla – förändringar är svåra och jobbiga.

Men det faktum att någon inte menade något illa med en sårande kommentar eller ett upprörande beteende fråntar inte andra personer rätten att bli sårade och upprörda. Det gör dem inte överkänsliga. Att vifta bort deras känslor med god avsikt som försvar är däremot okänsligt och otrevligt.

Jag har egentlingen inget att säga, utöver att den här reklamen är otroligt obehaglig. Slentrianformuleringar där "kan inte säga nej" egentligen betyder "kommer inte säga nej" är väl rätt vanliga, men understrykningen gör det mycket värre på något vis.

Reklamen finns på The Pirate Bay.

Det stämmer inte.

Jag vet inte exakt vad det är som gör att vissa tjejer får så kallad "horstämpel", men jag känner till okyssta oskulder som fått det och tjejer som trots gott om sexpartners inte fått det. Det handlar inte om promiskuitet, det är inte så enkelt.

Jag tror att det i själva verket handlar om många olika faktorer som spelar in när en tjej får rykte om att vara en slampa eller hora - hennes utseende, hennes klädval, hur hon uppfattas av killar, hur hon uppfattas av tjejer, hur hon pratar om sex, hur hon bemöter sexuellt och romantiskt intresse. Men att antalet sexpartners skulle vara det viktiga, eller ens nödvändigtvis en faktor? Nej, det köper jag inte.

Appropå KD:s motbjudande behandling av transpersoner... varför tillåter vi ens det?

Varför får beslut som rör en minoritetet av befolkningens rättigheter fattas av hela befolkningen, inklusive den del som faktiskt inte har någonting med saken att göra? Varför får cispersoner besluta vad som krävs av transpersoner för att de ska få ta del av privilegiet att ha en kropp och ett juridiskt kön som samstämmer med deras könsidentitet? Varför får män besluta om kvinnor ska ha rätt att göra aborter*? Varför får människor utan funktionshinder besluta vilket stöd människor med funktionshinder ska få? Varför få heterosexuella människor besluta om samkönade par ska få gifta sig, skaffa barn eller ens utöva sin sexuella läggning?

Jag förstår verkligen inte hur det kan ses som en bra och acceptabel idé. Jag förstår att hela poängen med demokrati är att alla ska få säga sitt i alla frågor, men alla frågor berör inte alla medborgare.

* Ja, jag vet att kvinnor inte är en minoritet av befolkningen.

Hanna Fridén har skrivit ett inlägg om hur män och kvinnors ideal för mans- och kvinnokroppar skiljer sig åt. Det är ju knappast ovanligt att höra män undra varför kvinnor gör si och så för att ändra sitt utseende när män egentligen gillar något helt annat, så det är trevligt att se någon ta upp att även mäns ideal för manskroppen är annorlunda än kvinnors.

Läs det!

En grej som brukar komma upp i diskussioner kring abort är idén om att kvinnor lurar män att bli föräldrar, genom att ljuga om att de äter p-piller. Den brukar framföras av män som insisterar på att det är jätteorättvist att de inte får bestämma om kvinnorna de gjort gravida ska avbryta graviditeten eller inte.

Kanske är det bara min umgängeskrets det är fel på, men verkar inte det ganska överflödigt? Män som faktiskt frågar en kvinna om hon använder p-piller innan de har kondomfritt sex med henne verkar vara undantag snarare än regel. Det vore fantastiskt trevligt om min uppfattning inte stämmer med de flesta andras, men ja.

Hej Kristdemokraterna!

Jag ser att ni lyckats övertala resten av alliansen till att hålla kvar vid kravet om sterilisering för att få ändra sitt juridiska kön. Jag skulle kunna raljera i evigheter om hur inhumant det är att ett sådant krav existerar och kritisera de svepskäl om juridiska svårigheter som ni anger för att slippa säga rakt ut att ni helt enkelt inte vill att transpersoner ska kunna bli föräldrar. Men för att fatta mig kort; Kan ni sluta vara sådana svin? Er obekvämhet med transexualism ger er ingen som helst rätt att tvinga människor att genomgå ett onödigt medicinskt ingrepp för att få sin könsidentitet erkänd i juridiska sammanhang. Okej?

Hälsningar

Alice

Konsumentmakt har ju varit rätt populärt i några år nu - man ska köpa ekologiskt och rättvisemärkt och miljövänligt och djurvänligt och veganskt och närproducerat och allt möjligt. Man ska bojkotta företag som behandlar sina anställda illa eller använder sig av barnarbete.

Det är såklart jättebra att så många är villiga att anpassa sitt konsumtionsmönster efter hur deras konsumtion påverkar miljön, djur och andra människor. Det tråkiga är att annat det ofta är den form av politiskt engagemang som hamnar i fokus när det gäller vilka varor vi köper, trots att det kan vara ganska svårt att delta i. De som ser till att köpa miljö-, djur- och människovänliga varor tenderar dessutom att anta att de som inte gör det är mindre medvetna eller engagerade.

Alla har inte de resurser som krävs för att kunna se till att deras konsumtion stämmer överrens med deras politiska övertygelse, eftersom det ofta är dyrt, krångligt och svårtillgängligt. Här brukar alltid någon komma med en invändning om att det är jättebilligt att äta veganskt och ekologiskt och rättvisemärkt om man bara lär sig att göra en invecklad och omfattande process, men alla har inte tid, vilja, ork eller emotionella resurser nog för att göra det.

Fokus när det gäller frågor om hur de varor vi köper produceras och påverkar planeten och dess invånare borde inte förskjutas till individers egna beslut. Det borde ligga på de företag som producerar varorna och vårt politiska engagemang borde riktas mot att stifta lagar som begränsar vad de får och inte får göra. Det är helt absurdt att vi ska behöva särskilda märken på varor vi köper för att veta att de tillverkats under humana förhållanden - det borde inte finnas varor i våra affärer som tillverkats under inhumana förhållanden.

Det är ju 2012 nu, även om jag har lite svårt att greppa det. Jag har inte bloggat något sedan jul, mest för att jag spenderat tiden med att att vara trött, läsa och se på tv-serier.

Jag startade den här bloggen i maj och var inte riktigt säker på vad den skulle handla om. Lite mer än ett halvår in i bloggandet så kan jag ju konstatera att det blir mycket som relaterar till fat acceptance, ätstörningar och bantning, en hel del genus och lite om ableism. Och jag känner mig nog rätt nöjd med det och fortsätter nog på samma tema under kommande år.

Så, vad säger ni som läser (jag vet att ni finns, även om ni inte är så många)? Vad vill ni läsa om under 2012?