Om jämlikhet och feministkritik

En sån där grej som ofta dras upp vid kritik mot feminister är att vi är så arga. Oftast gemensamt med någon harang om att det är helt okej att kvinnor spenderar majoriteten av sin vakna tid med att räkna kalorier och försöka göra sig av med allt sitt kroppshår så länge det finns en lag som säger att man måste ge män och kvinnor samma lön för samma arbete (huruvida den efterföljs eller inte tycks vara mindre intressant) och det är väl inget att lacka över?

 

Inte helt sällan följs det också av en kommentar om att de av oss som vågar drista oss till att tycka att kvinnors rättigheter kanske kan tänkas innefatta något mer än bara de vi kämpat för sedan 1700-talets slut i själva verket underminerar kvinnors rättigheter. Jag skulle säga att det ansvaret snarare faller på de lagstiftare som fortsätter att förneka kvinnor samma juridiska rättigheter som män, makthavarna i de många länder som valt att inte kriminalisera våldtäkt så länge det sker inom äktenskapet, de företag vars hela verksamhet vilar på idén att det är något fel med hur kvinnor ser ut, de forskare inom medicin som avstår från kvinnliga objekt i sina studier med resultatet att kvinnor får sämre vård vid nästan alla diagnoser, de två tredjedelar av världens länder som inte ens erbjuder en legal möjlighet till fri abort och de terrorister som mördar abortläkare i de länder som gör det, de många Facebookanvändare som bestämde sig att ett lämpligt straff för att en kvinna har mage att visa sitt kroppshår är att bli hånad av tusentals människor, de läkemedelsföretag som övertygar barnmorskor till att skriva ut preventivmedel med många kända biverkningar till sexuellt aktiva kvinnor utan att ens diskutera andra alternativ, de chefer som fortfarande ger sina kvinnliga anställda sämre betalt trots lagstiftning som är menad att förhindra detta, den folkstorm som menade att det är helt okej att ha sex med en ovetande, sovande kvinna när Julian Assange polisanmäldes för våldtäkt och för den delen de svenska jurister som kommer med den ena chockerande ursäkten efter den andra för att inte fälla våldtäktsmän för brotten de bevisat bortom rimligt tvivel uppsåtligen har begått. Tänk så olika man kan tycka.

 

Nåväl, jag kan ju också gissa mig till att de personer som ställer sig helt främmande till varför kroppshår, bantning, smink, p-piller, relationer och sexuell objektifiering skulle vara något för feminismen att bry sig om inte riktigt har fattat grejen. Det är inte en slump att mängder av kvinnor som lever i länder som Sverige, som ur ett globalt perspektiv är otroligt privilegierade och lyckligt lottade, ofta mår skit. Det är resultatet av att en del personer har något att vinna på att kvinnor mår dåligt.

 

När vi pratar om att raka sig under armarna så pratar vi inte bara om lite hår – vi pratar om ett av de många uttrycken för hela den samhällsapparat som menar att kvinnors utseende är otroligt viktigt, värderat högt över många av de andra egenskaper eller färdigheter som en kvinna kan ha.

 

Vill man förstå varför det är den samhällsordning som råder så gör man klokare i att titta på de svindlande pengasummor som skönhetsindustrin omsätter varje år snarare än på människors inneboende biologi.

 

Vill man förstå varför det inte bara är att skita i skönhetsarbetet om man nu tycker det är så jobbigt så bör man först uppmärksamma hur kvinnor som faller utanför skönhetsnormen behandlas (inte minst gamla kvinnor, transkvinnor, funktionshindrade kvinnor, tjocka kvinnor). Man bör notera den utspridda idén om att en kvinnas skönhet är hennes enda möjlighet till romantisk kärlek och att romantisk kärlek är det absolut mest önskvärda som finns för en kvinna. Man bör ta i beaktning alla de kvinnor som får sitt utseende diskuterat istället för sin kompetens eller sina åsikter när de försöker utföra ett arbete inom någonting som inte på något vis relaterar till deras utseende.

 

Det är hemskt tråkigt att så många människor inbillar sig att om vi bara kirrar det där med samma juridiska rätt- och skyldigheter så räcker det. Som om det var jämlikhet. Som om, trots de klagomål man hör på feminister och millimeterrättvisa, jämlikhet vore det enda vi bryr oss om och sedan får det vara bra tack. Absolut finns det ett egenvärde i jämlikhet för jämlikhetens skull, men om massvis av kvinnor ändå går omkring fullständigt skräckslagna inför idén att misslyckas med att tukta varje liten del sin kropp till att se ut som Kim Kardashians så räcker det inte.

 

 

Vikt, utseende och evolution

Jag har läst två texter den här veckan vars författare påstår att ingen vill vara tjock (en utav Malin Wollin och en av Katrin Zytomierska). Som ett argument mot kroppsacceptans, både på personlig nivå och på samhällsnivå.

  

Det är ett dumt på så många sätt.

 

Till en början - påståenden som är menade att omfatta precis alla människor är sällan sanna. 6 miljarder människor på jorden och inte en enda av dem vill vara tjock? Yeah right.

Men även om man väljer att tolka det som att "de flesta" eller "många" människor inte vill vara tjocka så är det fortfarande ett skräpigt argument.

 

Först och främst så är det inte ett bra argument eftersom det faktum att en person är missnöjd med något av sina attribut inte är något slags frikort till att behandla personen i fråga som skit med hänvisning till det attributet. Det är inte okej att behandla andra personer illa, helt enkelt. Vad de tycker om sig själva är inte relevant. Egentligen så är det allt som behöver sägas om saken, men jag tänker kommentera några saker till ändå.

 

Det som Wollin helt ignorerar att hon hävdar att ingen vill vara tjock är orsaken till det. Om det nu är så att de flesta inte vill vara tjocka, vad beror det på? De flesta kan nog gå med på att det faktum att västerländsk norm är att behandla tjockhet som om det vore ungefär lika önskvärt som grov kriminalitet har ett finger med i spelet. När det handlar om kroppsacceptans på samhällsnivå så blir ”ingen vill vara tjock” ett nonsensargument, för det är liksom det som är problemet. Idén om att vissa kroppar är bättre och mer önskvärda och mer förtjänta av att behandlas väl är det som kroppsacceptans syftar till att förändra.

 

Ska det bli ett relevant argument så måste man utgå från att det är något allmänmänskligt att vilja vara smal – något som är en del av vår natur snarare än vår kultur. Och tja, den har man ju hört förr.

 

En vanlig idé på det området är att det finns vissa attribut som vi formats till att attraheras av genom evolutionen, och att en smal kropp skulle vara ett av dessa. Ofta menar man att det hör ihop med hälsa – att tjockhet är ohälsosamt och därför oattraktivt. Problemet där är att det inte går ihop.

 

I åldrarna 6-84 i Sverige beräknas att 35% av kvinnorna och hälften av männen är överviktiga eller har fetma (sett till BMI). Det finns goda belägg för att vikt beror till stor del av gener och det krävs att vi accepterar den idén för att evolution ska kunna användas som en förklaringsmodell. Uppenbarligen har personerna som har de gener som möjliggör övervikt och fetma inte missgynnats särskilt mycket evolutionärt, för i så fall skulle det inte finnas så många av dem. Om det låg i människans natur att finna personer med de här generna oattraktiva så skulle det med all sannolikhet finnas färre av dem.

 

Men, tänker någon nu. Det är inte generna som är oattraktiva, det är kroppstypen. Okej. Det finns rätt goda belägg för att den genuppsättning som kan ge övervikt och fetma har funnits inom mänskligheten under lång tid men att det är först nyligen som vår miljö tillåtit att de uttrycks på det här sättet. Grejen är bara den att om så är fallet, varför skulle vi ha utvecklats till att ogilla en egenskap hos andra individer som vi inte konfronterats med under den utvecklingen? Det verkar inte särskilt sannolikt, helt enkelt.

 

Så då kommer någon med invändningen att det inte är vikten i sig, utan sjukdomen som vi tänker oss följer med vikten som vi finner oattraktivt. Okidok. Problemet med den idén är att de sjukdomar som man brukar tala om som fetmarelaterade sjukdomar är helt irrelevanta när det kommer till evolution. Det rör sig framförallt om diabetes typ 2 och diverse hjärt- och kärlsjukdomar. Debutåldern för de sjukdomarna är i regel så pass hög att evolutionen inte har ett jota att säga till om angående dem, vilket också är anledningen till att de är så vanliga. Vid det laget skulle du, under majoriteten av mänsklighetens historia, redan ha hunnit skaffa barn, se dem växa upp och oftast dö av något annat.

 

Jag ser helt enkelt inte hur det skulle kunna vara en del av människans natur att finna tjockhet oattraktivt, för det finns ingen bra förklaring på hur det i så fall skulle ha uppstått. Så vi slopar idén om att ingen vill vara tjock för att det är objektivt oattraktivt. Det är trams taget ur luften för att försvara en redan existerande norm.

 

Sedan så har vi såklart hela vikt och hälsa-biten, som jag skrivit om tidigare. Nu valde jag att fokusera på utseende, i och med att det var vad båda blogginläggen framförallt tog upp.

Uppgivenhet

Jag är så otroligt trött på dietprat. Det är helt absurt hur otroligt stort utrymme prat om vad man bör eller inte bör äta tar i vår kultur.

 

Jag försöker medvetet undvika sammanhang där prat om hur man bör äta eller träna dyker upp. Jag läser inte träningsbloggar eller bantningsbloggar. Jag läser inte tjejtidningar eller hälsotidningar. Jag köper inte kvällstidningar och besöker bara deras elektroniska versioner om jag blir länkad dit. Jag brukar blockera bantningsreklam på Facebook.

 

Trots det så känns det som att jag hela tiden ser och hör idéer om vad jag ska äta, vad jag inte ska äta, hur jag ska träna, hur jag ska göra för att gå ner i vikt och hur bra eller dåligt något särskilt livsmedel eller näringsämne är för min hälsa. Det är inte bara i form av reklam eller massmedia, utan även från privatpersoner som vill förmedla sina tankar om hur man bör äta och träna. Jag önskar verkligen att jag slapp förhålla mig till allt det här och bara kunde få existera ifred utan att få samhällets fixering vid smalhet tvingad på mig för just nu får det mig verkligen att må piss.

Cancer och utseende

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om att folk tydligen tycker att det borde göras en barbiedocka utan hår så att flickor med cancer kan känna sig fina. Hon skriver i kommentarerna att man borde uppskatta att man är vid liv om man har cancer och i rubriken att utseendet borde vara långt ner på prioriteringslistan.

 

Å ena sidan så håller jag med om att det är konstigt om folk vill lägga fokus på allvarligt sjuka barns utseende. Å andra sidan så tycker jag att sättet hon formulerar sig på lägger fokuset på helt fel plats – nämligen hos personer med cancer.

 

Jag blir irriterad på att samhället i stort tycks hålla personer med vissa sjukdomar till en särskild standard. Att man har en sjukdom betyder ju inte att man slutar vara en människa, eller att man plötsligt inte påverkas av samhället man lever i. Det är orättvist att förvänta sig att människor med cancer bara ska vara glada för att de är vid liv och strunta helt i allt annat. Det är säkert många personer som får cancer och får helt andra prioriteringar än de hade innan dess eller struntar i allt annat än sin överlevnad. Men det är sannolikt en hel del personer som får cancer och fortfarande bryr sig om samma saker de brydde sig om när de var friska. Eller som inte är det minsta glada över att de är vid liv och istället är förbannade och ledsna över att de är sjuka. Eller som känner helt andra saker. Och tja, det är inget fel med det. Folk är olika.

 

Säkert finns det personer som får en allvarlig sjukdom och då helt struntar i sitt utseende. Men det finns säkert också personer som inte gör det och jag tycker det vore trevligt om vi kunde avstå från att säga att deras känslor eller prioriteringar är fel.

 

 

Rakning, igen

Den rabiata orakade flatfeministen Fanny har skrivit ett inlägg där hon bemöter några olika attityder kring att raka eller inte raka benen.

Det första exemplet är "men jag tycker orakade ben är fult, man får väl tycka som man vill?!??!". Den har vi inte hört förr.

Såhär va. Jag tycker att mina ben är snyggare när det inte är hår på dem. Jag tycker inte att det är ett problem att ha den preferensen, vare sig för sin egen eller någon annans kropp. Däremot blir det problematiskt när man försöker tvinga på andra personer den preferensen, till exempel genom att berätta för någon som har hår på benen att man tycker att det är fult eller utan tillåtelse lägga upp bilder på människor med orakade ben på Facebook i syfte att håna dem. Det går att ha preferenser utan behöva prata om hur äckligt man tycker motsatsen är eller be resten av världen att rätta sig efter dem.

Jag tror att många svenska kvinnor som slutat bort hår från benen (eller andra ställen på kroppen där det är förväntat) tycker att hårlösa ben är snyggare, åtminstone till en början. De flesta av oss är uppvuxna med det hårlösa idealet, så det är klart att det blir lite konstigt att se något annat. Jag vill inte tala för någon annans orsaker, men för min del så är det mest att jag har andra prioriteringar än att se bra ut.

Jag har prövat rätt många olika metoder för att ta bort hår och tycker att de antingen är för dyra, tidskrävande, obehagliga eller irriterar min hud för mycket för att det ska vara något jag vill göra på regelbunden basis. Det faktum att jag tycker mina ben blir snyggare är inte värt det. Så ja, jag tycker att det vore trevligt om människor slutade argumentera som om den stora frågan här är huruvida hår eller hårlöst är snyggast. Den faktiska frågan är människors rätt att göra vad de vill med sitt kroppshår utan att få höra att det gör dem äckliga.

Så jävla radikalt är det inte att visa upp en snygg tjej

Jag har ju skrivit om Size me tidigare och tänkte lite på det igen idag när jag läste Elin Astrids krönika om saken. En sak som jag blir lite matt på är att den här bilden får representera en kampanj som är menad att vara normkritisk. För ärligt talat, inte fan är det så långt från det vanliga idealet.

 

Visst, Blondinbella är större än de flesta fotomodeller. Men hon är knappast tjock heller och har inga på bilden synliga bristningar, gropar eller andra ojämnheter i huden som brukar betraktas som skönhetsfel. Hon är cis-kvinna. Hon är vit. Hon är blond. Hon har långt hår i en konventionellt attraktiv frisyr och ljussättningen är uppenbart gjord för att vara smickrande. Hon har inga synliga funktionshinder. Såvitt vi kan se så har hon inget kroppshår på ställen där hon förväntas inte ha det (och då inkluderar jag t ex armhålor). Hon har smink som är applicerat på ett sätt som är accepterat.

 

Det är såklart inte något fel med att vara de där sakerna. Men så jävla långt ifrån det etablerade idealet är det faktiskt inte.

 

Jag tycker att det känns lite mesigt att vilja utmana idealet och sedan... tja, knappt göra det. Att vilja bryta mot normer för att inkludera de personer som överlag passerar inom dessa känns lite meningslöst. Vad är poängen med att påstå att "hej, nu ska vi utmana de snäva idealen" och sedan visa upp en plusmodell som fortfarande är långt närmare det etablerade skönhetsidealet än de flesta andra av oss, oavsett storlek? Det känns, ärligt talat, som att det inte gör någon särskild skillnad.

 

Vill massmedier utmana skönhetsideal så får de faktiskt göra bättre ifrån sig, tycker jag. Chockera lite. Visa någon som vi skulle kalla ful om ni vill ifrågasätta vad vi tycker är vackert.

Varför är det viktigt att känna sig snygg?

Peach me baby har skrivit ett inlägg där hon undrar hur man bygger upp självförtroende kring sitt utseende, alltså mer eller mindre hur man slutar tycka att man är ful.

Är det så jävla viktigt, då?

 

Jag tror att problemet inte ligger i om vi tycker att vi är särskilt snygga eller inte, utan hur mycket det begränsar våra liv. De flesta andra saker som man kan vara bra eller dålig på, sett till en någorlunda välspridd standard, får inte alls lika mycket utrymme.

Jag är inte särskilt bra på att sjunga. Och visst, jag söker inte till Idol. Jag försöker inte skaffa en karriär som sångerska. Men jag lägger inte heller mängder av tid och pengar på sånglektioner. Jag sitter inte tyst och skäms vid allsångstillfällen. Jag sjunger på låtar jag tycker om ibland, när jag känner för det. Det faktum att jag inte kan sjunga har helt enkelt inte särskilt stor inverkan på mitt vardagsliv. Samma sak gäller för det mesta, men snygghet är ett undantag. Av någon anledning förväntar vi oss, som samhälle, att alla ska sträva efter att vara snygga och att vi ska skämmas om vi inte är det och avstå från mängder av olika saker för att vi inte är nog snygga. Ganska rimligt om det gäller att satsa på en karriär som fotomodell, betydligt märkligare om det gäller att bära vissa kläder eller ha sex.

 

Jag tror att det är bra att fundera på när ens egenupplevda fulhet faktiskt blir ett praktiskt problem. Oftast rör det sig ju inte om ett verkligt hinder, utan om en föreställning av vad som är acceptabelt att göra när man ser ut på ett visst sätt. Den typen av begränsande samhällsnormer är skräp och får mest folk att må dåligt, så det är helt okej att bryta mot dem. Om du känner dig ful och tycker att det är jobbigt, pröva att göra någon av de där sakerna som du tycker att du är för ful för att göra.

 

Jag fattar såklart att det inte är så jävla enkelt. De här normerna sitter djupt. Men jag tror att det är ett bra steg mot att inte bry sig så oproportionerligt mycket om sitt utseende. Vilket ger mer utrymme för att, tja, till exempel att vara en fantastisk person istället.

Size me.

Blondinbellas tidning Egoboost, som jag aldrig har läst, har tydligen en ny kampanj som heter Size me. Syftet med den är tydligen att visa att kvinnokroppen kan se ut på många sätt och att utmana idealen. Och tja, det är väl fint och så.

 

Jag tycker att mediarepresentation är viktigt. Jag tycker inte att det är okej att de personer som lyfts fram i tv, tidningar och filmer i oproportinerligt stor utsträckning är vita, smala, cis, långa, heterosexuella, friska, utan  funktionshinder och en radda andra saker när det faktiskt bara representerar en väldigt liten den av mänskligheten. Det förmedlar ändå något om vilka människor vi tycker är viktiga att uppmärksamma. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att tycka att de medier som deltar i att forma hur vi ser på världen faktiskt ger en någorlunda korrekt representation av vilka människor som finns i den. Många bloggar jag läser som tar upp ämnet verkar tycka att det helt är en icke-fråga att diskutera vilket utseendeideal som framhålls och istället bara fokusera på att det finns ett ideal överhuvudtaget och även om jag ser deras poäng så tycker jag att det är fel inställning. För mig handlar det inte bara om vilka människor vi tycker är vackra, utan också om vilka människor vi erkänner existerar och vilka människor vi tillåter ta utrymme och uppmärksamhet.

 

Men jag blir ändå rätt trött på kampanjer som ska utmana idealen, vanligen genom att visa upp kroppar som inte är size zero. Helst nakna. Och sedan göra en särskild grej av det. Om ni verkligen vill utmana idealen så tror jag att det är långt mer effektivt att inkludera kvinnor och män som inte lever upp till de rådande idealen, utan att nämna att så är fallet. Inte som en kampanj, utan hela tiden. Kan inte alla vi som inte ser ut som en typisk supermodell få inkluderas utan att samtidigt bli utpekade? Den här kritiken är inte riktad mot just Egoboost (jag har som sagt aldrig läst tidningen), det är många tidningar som gör såhär.

Men om man, som Egoboost verkar vilja, ska förhindra att kvinnor skönhetsopererar sig, hetsbantar och spenderar mängder av tid, energi och pengar på sitt utseende så tror jag inte att det viktigaste är att försöka ändra idealen. Fanny skriver väldigt bra om det där med att kvinnokroppen alltid ska ställas i fokus och jag tror att det är där man ska lägga sin energi istället. Sluta lägga så mycket fokus på hur kvinnor ser ut och börja prata om vad vi gör istället.

Om ideal och generaliseringar

En grej som jag tycker är så satans jobbig när det kommer till diskussionen kring ideal är när någon ska börja prata om att "det går inte att väga så mycket/vara så smal utan att vara sjuk". För ganska ofta är det någon som påstår att det visst går och att de själva eller någon de känner gör just det.

 

Även om jag vet att det är fysiskt omöjligt att väga 20 kilo och vara 170 cm lång utan att vara otroligt undernärd så är det rätt svårt att motbevisa någon som påstår att de visst är det. Vad ska man göra? Kräva en journalkopia och ett brev från en läkare som intygar att så verkligen är fallet? Oavsett om ens påstående stämmer eller inte så blir det ett dåligt argument, för det är ganska svårt att bevisa att det inte finns någon som faktisk är så smal och ändå är fysiskt frisk. Dessutom har det inte så mycket med saken att göra.

 

Jag tycker inte att alla kvinnor måste vara inkapabla att leva upp till utseendeidealet med hälsan i behåll för att vi ska ha ett problem. Jag tycker att det är ett problem att några kvinnor överhuvudtaget uppmuntras att prioritera utseende framför välmående och hälsa. Visst är det extra obehagligt att den kropp vi förväntas eftersträva är en kropp som de flesta av oss aldrig kommer kunna få, som är så pass smal att de flesta av oss skulle skada våra kroppar om vi kom i närheten av den. Men det problemet är väl inte beroende av att ingen kan se ut så och vara frisk?

Komplimanger

Lady Dahmer skriver om komplimanger och jag tycker att det är lite tråkigt att de flesta verkar direkt associera sådana till utseende.

 

Jag tycker inte att det är något fel i sig att vilja få uppskattning kring sitt utseende eller bry sig om det. Jag tycker inte heller att det är något fel i sig att ge människor komplimanger kring detta. Vad jag däremot tycker är att det, i synnerhet hos kvinnor, får alldeles, alldeles för stort utrymme. Till exempel när vi bryr oss mer om kvinnliga politikers utseende och stil än deras åsikter och beslut.

 

Påverkas människors beteende av komplimanger? Visst, men det är inte problemet. Problemet är att de komplimangerna ofta är "vad snygg du är", snarare än "vad trevligt att se dig". Det finns mängder av egenskaper som jag och de flesta andra uppskattar hos andra människor, som intelligens, medkänsla, mod, engagemang, vänlighet, hänsynsfullhet, öppensinnighet och humor. Ett vackert yttre är bara en av dessa och det är lite absurdt att det får så mycket mer uppmärksamhet.

Prioriteringar

”Och nej, jag rakar mig inte själv på benen till exempel. Tycker jag att det är snyggare med rakade ben? Ja. Orkar jag bry mig om att lägga ner tid och energi på det? Hell to the no!”

-MarySaintMary

 

Ofta framställs det som en självklarhet att människor borde och kommer göra allt som innebär att de ser bättre ut (vanligen betyder snyggare i sammanhanget ”mer konventionellt attraktiva”, men det kan röra sig om personliga preferenser också). Och alltså, så är det ju inte.

 

Det finns gott om saker som jag skulle kunna göra för att se mer konventionellt attraktiv ut. Jag skulle kunna sminka mig, raka bort mitt kroppshår, styla mitt huvudhår, byta klädstil, bära högklackade skor, genomgå en eller flera skönhetsoperationer, banta (på kort sikt i vart fall), skaffa solbränna och en hel del annat. Vissa av dem är saker som jag personligen tycker gör mig snyggare, andra inte. Men eftersom mitt utseende inte är min enda prioritering här i livet så brukar jag inte göra någon av de här sakerna särskilt ofta, och vissa inte alls. För att jag tycker att det är jobbigt, smärtsamt, tidskrävande eller av något annat skäl inte värt att prioritera. Andra personer prioriterar annorlunda och det är varken mer eller mindre rätt.

Skräpiga människor

Det här inlägget hos Hanna Fridén gör mig så satans upprörd.

 

Vad är felet med folk som tar sig rätten att håna en annan privatpersons utseende på internet? Seriöst, vad? Man behöver inte tycka att det ser bra ut med orakade armhålor, men om man vill uppnå någon slags minimal nivå av mänsklig anständighet så behöver man faktiskt avstå från att berätta för okända människor att de är äckliga.

 

Så jävla, jävla motbjudande beteende.

Avundsjuka

Världens mest uttjatade argument i diskussioner kring utseende, framförallt kvinnors utseende, eller för den delen kvinnor i allmänhet, måste ju vara avundsjuke-argumentet.

 

Kvinnor som tycker att det rådande skönhetsidealet för kvinnor eller samhällspressen om att leva upp till detta är negativt, på något vis? Avundsjuka.

Kvinnor som tycker att det är dåligt när kvinnors utseende dras in i icke-relaterade sammanhang? Avundsjuka.

Kvinnor som inte vill bli betraktade som sexobjekt i första hand och människor i andra hand? Avundsjuka.

Kvinnor som inte vill se sexuella bilder av kvinnor i var och varannan reklam? Avundsjuka.

Kvinnor som hemskt gärna vill ha egna pengar och inte förlita sig på en äkta make för försörjning? Avundsjuka.

 

Ni fattar poängen. Hela "så tycker du bara eftersom du är avundsjuk på snygga kvinnor"-argumentet dras fram lite hela tiden, förmodligen eftersom det är ganska svårt att motbevisa om du inte råkar vara en känd fotomodell och knappt ens då. Det enda problemet där är att det faktiskt är lite skitsamma om kvinnorna som tycker såhär faktiskt är avundsjuka på snygga kvinnor.

 

Jag skulle tro att en majoritet av alla människor vill vara attraktiva. Jag skulle också tro att de flesta vill vara intelligenta, friska, able-bodied, begåvade inom något, smala, rika, socialt kompetenta och psykiskt tåliga. Det är inget konstigt med det. Det är egenskaper som värderas högt i vår kultur - vi uppmuntras att eftersträva dessa egenskaper och de ger oss fördelar i samhället. Klart de flesta vill besitta dem.

 

Däremot har det faktiskt ingenting med hur samhället borde vara. Det har inget att göra med hur legitima någons åsikter är. En fattig person kanske vill vara rik, men det betyder inte att denne plötsligt fråntas rätten att uttala sig om klassklyftor och löneskillnader. En sjuk person kanske vill vara frisk, men det betyder inte att denne är mindre kapabel att uttala sig om hur samhället ser på sjukdom. En ful person kanske vill uppfattas som attraktiv, men det gör inte dennes åsikter om samhällts syn på skönhet mindre legitima. Eller, för den delen, en kvinna kanske vill uppfattas som attraktiv, men det gör inte hennes åsikter i kvinnofrågor mindre legitima.

Lästips: Hanna Fridén om ideal

Hanna Fridén har skrivit ett inlägg om hur män och kvinnors ideal för mans- och kvinnokroppar skiljer sig åt. Det är ju knappast ovanligt att höra män undra varför kvinnor gör si och så för att ändra sitt utseende när män egentligen gillar något helt annat, så det är trevligt att se någon ta upp att även mäns ideal för manskroppen är annorlunda än kvinnors.

 

Läs det!

Problemet med skönhetsideal är inte smala kroppar

Lady Dahmer postade det här inlägget, med en bild på Marilyn Monroe och en bild på Victoria Beckham. Jag tror inte att Lady Dahmers avsikt var att antyda att det ena idealet var bättre än det andra, men det hindrar inte att de två första kommentarerna handlar om hur hemsk Beckhams kropp ser ut.

 

Det här stör mig av två anledningar.

 

För det första så tycker jag inte att det är okej att klanka ner på andra människors utseende och kroppar. Tendensen som finns att kommentera, analysera, kritisera och jämföra människors utseende, i synnerhet kvinnors, så fort de fastnat på bild är faktiskt besvärande. Givetvis kommer varken Beckham eller Monroe läsa dessa kommentarer, men jag tycker ändå att det är ett otrevligt beteende med otrevliga konsekvenser. Det bidrar fortfarande till att skapa en föreställning om att det är okej att kritisera hur någons kropp ser ut och även till att skapa ideal för skönhet. Det är ironiskt, för jag antar att det i någon utsträckning rör sig om försök att motarbeta rådande ideal.

 

För det andra så är problemet med ideal inte enbart hur idealen ser ut. Det är inte ens det största problemet. Självklart resulterar det i negativa konsekvenser att ha ett ideal för kvinnlig skönhet som de flesta kvinnor inte kan uppnå utan att riskera sin hälsa. Men ett större problem är hur vi ser på skönhet och hur vi ser på dem som inte stämmer överens med detta ideal.

 

Ofta framställs kvinnors utseende som något som är ständigt relevant, på ett helt annat sätt än mäns utseende. Oavsett om du som kvinna vunnit ett nobelpris eller är en framstående politiker så kan du ge dig fan på att både privatpersoner och tidningar kommer kommentera din klädsel, din kropp och ditt utseende. Den gamla klyschan om att feminister är fula är så populär utav samma anledning, för om en kvinna är ful så är hon automatiskt mindre viktig än andra kvinnor och måste också vara olycklig. Samtidigt föreslås hela tiden att de kvinnor som är vackra per automatik blir lyckliga, självsäkra och framgångsrika.*

 

Anledningen till att kvinnliga skönhetsideal får större kritik från kvinnor och leder till mer osäkerhet hos kvinnor än motsvarande för män är inte, vad vissa än vill påstå, att kvinnor är bräckliga små varelser som går sönder av en vindpust. Det är att kvinnor växt upp i ett samhälle där det föreslås att de måste vara vackra för att må bra och lyckas och där deras utseende ständigt kan användas som ett vapen emot dem, oavsett hur irrelevant det är.

 

Dagens skönhetsideal är absolut problematiska, men det är inte för att smala kroppar är ”äckliga”. Det är för att de är exkluderande mot majoriteten av befolkningen och är tätt sammanbundna med föreställningar om kvinnors värde och välmående som inte stämmer.



*Nu när skönhetsindustrin börjat marknadsföra allt fler produkter till män så kan det hända att samma utveckling börjar ske även hos dem, vilket i så fall är ett steg i helt fel riktning. Problemet här är inte att kvinnor utsätts för de här normerna, det är att normerna i sig är dåliga.


 

Dagens frustration

I allmänhet så gillar jag Julia Skotts projekt Kroppsbilder, jag tycker att det är ett bra initiativ även om det är nedstämmande att så många av de personer som valt att skriva en kommentar till bilderna de postat tycker illa om sina egna kroppar. Jag tror det är positivt att få se människokroppar som inte är retuscherade eller utvalda eftersom de uppfyller särskilda utseendekrav.

 

Men kommentarerna till det här inlägget stör mig så mycket. Mer specifikt, de kommentarer som säger att de tycker att killens kropp är jättefin och inte ser något fel med det. Efter att han själv har skrivit att han gått ner ungefär tio kilo av aptitförlust, är deprimerad och aldrig riktigt har trivts med sin kropp. Det känns rimligt att gissa att de flesta personer som är 178 cm långa inte kan vara särskilt hälsosamma vid en kroppsvikt på 46 kilo. Så vad fan. Tonåringar som går ner en stor andel av sin kroppsvikt utsätter sig för ganska tydliga hälsorisker. Jag tycker inte att man ska säga åt personer som på god grund anser sig väga för lite att de ser bra och normala ut. Självklart tycker jag inte heller att det är bra att han skriver att han äcklas av sin kropp, men jag tycker inte att en bra lösning är att antyda att hans viktnedgång inte är ett problem.

Nothing tastes as good as thin feels

Isabelle Ståhl nämnde i förbigående här att Kate Moss har en t-shirt med texten "Nothing tastes as good as skinny feels". Något av en klassiker i pro ana-kretsar, men tydligen börjar det bli ett accepterat motto.

 

Det är så fel att det finns inte. Att vara smal känns säkert fint om man tillhör den minoritetsgrupp som är riktigt smala och skulle ha väldigt svårt att gå upp i vikt om de försökte. Men frasen är ganska tydligt riktad till personer som håller sig smala genom att begränsa vad de äter.

 

I motsats till vad bantningsindustrin verkar tro så är människokroppar inte korkade. Människokroppar har mängder av mekanismer för att reglera hunger, mättnad, matspjälkning, energiförbrukning och liknande. Det är inte särskilt konstigt att människor tror att vi kan sätta oss över de mekanismerna. Om vi kan sätta oss över viljan att slå den där jobbiga arbetskamraten i ansiktet, varför skulle vi inte kunna sätta oss över andra primitiva känslor som hunger? Men, som sagt, människokroppar är inte korkade. De märker när de inte får nog mycket energi (mat, alltså) och de reagerar på det.

 

Reaktionen på för lite energi som eftersträvas av bantare är att kroppen i brist på tillförd energi ska börja bryta ner sig själv för att använda lagrat fett som energi istället. Det inträffar, så visst, låter man bli att äta så går man ner i vikt. Tråkigt nog för alla som bantar så är det inte det enda som människokroppar gör när de inte tillförs nog mycket energi. De börjar också spara på den energi som tillförs. Några av de saker som inträffar då är att puls, blodtryck och andning sänks, vilket kan leda till yrsel och svimningar. Kroppstemperaturen sjunker också, med följd att man fryser. Eftersom människokroppar fortfarande inte är korkade så fattar de att de behöver mat och lägger all sin fokus på att hitta sådan, med rastlöshet, sömnstörningar och matfixering som följd. Man får också lågt blodsocker, vilket i praktiken innebär att hjärnan inte får tillräckligt med energi för att fungera ordentligt. Man blir lättirriterad och har svårt att koncentrera sig. Man får tendenser till hetsätning.

Att vara irriterad, sömnstörd, rastlöst och okoncentrerad känns inte bra. Att ha yrsel och svimningskänslor känns inte bra. Att frysa hela tiden känns inte bra.  Att vara fixerad vid mat känns inte bra.

 

Lägg sedan till de näringsbrister som lär uppkomma om man bantar nog länge. Fettbrist leder till att nervtrådarna i hjärnan inte isoleras ordentligt ifrån varandra, med kognitiva svårigheter som följd. Järnbrist innebär trötthet och försämrad kondition, eftersom blodet inte kan transportera syre lika väl. Brist på vitamin B12, som tenderar att saknas i traditionell bantningskost, kan leda till nervskador.

 

Att vara smal för att man ligger på ett konstant energiunderskott känns inte bra. Mat är viktigt för oss. Mat håller oss vid liv. Mat ger oss möjlighet att röra oss, att tänka, att känna. Hunger är inte någon primitiv känsla som vi borde undantrycka och behärska. Det är ett väldigt konkret uttryck för livsvilja hos alla de celler som vi är sammansatta av, och det borde respekteras.

So damn unpretty

Hanna skriver vettiga saker om plastikoperationer och tar upp något som jag brukar tänka på rätt ofta.

 

“Jag vänder mig starkt mot att lösningen på att "inte trivas med sig själv" är att förändra sitt yttre. Det är inte ens yttre det är fel på, det är det snäva ideal för vad som är vackert det är fel på. Det ideal som dikterar villkor för skönhet och hur man ska se ut för att duga. Det man istället bör förändra är sin syn på sig själv och på de ideal och normer som sätter press på en att se ut på ett speciellt sätt.“

 

Det är såklart bra och viktigt att trivas med sitt utseende. Tyvärr används det för att motivera beteenden som inte är särskilt hälsosamma. Strävan efter att trivas med sitt utseende används för att motivera plastikoperationer, med alla risker som medföljer ett kirurgiskt ingrepp. Den används för att motivera bantning hos personer som redan är smala*. Den används som motivation för att träna, för att lägga mängder av pengar på kosmetiska produkter, för att gå omkring i obekväma skor som skadar fötterna och obekväma kläder, för att under smärtsamma omständigheter avlägsna kroppshår.

 

Vissa av de sakerna är i sig skadliga, andra blir skadliga när de blir ett tvång och en begränsning. Inget av det resulterar nödvändigtvis i vad man vill åstadkomma.

 

Jag tror inte att vad man vill åstadkomma med en utseendeförändring särskilt ofta är enbart en utseendeförändring. Jag tror att man vill använda det som en väg att lösa andra problem. Kate Harding skriver om The Fantasy of Being Thin – föreställningen om att man skulle bli en annan, bättre person av att bli smal. Samma resonemang är såklart applicerbart på andra aspekter av ens utseende. Det stämmer såklart inte att en plastikoperation eller en svältdiet är en genväg till personlig utveckling. Det tar fokus från de förändringar som man faktiskt skulle kunna åstadkomma och kräver tid och energi.

 

Inte ens om målet är att trivas med sitt utseende är ett förändrat utseende en säker väg att gå. Dels så är det mycket möjligt att man bara hittar någon annan aspekt av det att vantrivas med, dels så kommer det ändras igen. Mänskliga kroppar förändras hela tiden, och en del av att leva är att bli äldre, gå upp i vikt, gå ner i vikt, få ärr, få bristningar, få rynkor och gråa hår. En mer permanent lösning är, som Hanna skriver, att förändra sin syn på sig själv och skönhet.

* Samma sak gäller för att motivera viktnedgång hos tjocka personer, men där brukar föreställningen om att ett BMI i överviktkategorin per automatik innebär ohälsa också få stort utrymme.

RSS 2.0