Långvarighet som ett relationsmått

En grej som jag tycker är rätt tröttsam är när tendensen att värdera förhållanden efter hur länge de varar. Det tydligaste exemplet är när påståenden i stil med ”skilsmässa är vanligare bland par som gifter sig ungt” används som ett argument emot att gifta sig ungt. Visst finns det en poäng i att undvika att ingå en juridisk situation som man kanske senare ångrar, men många verkar snarare lägga fokus på att relationen tar slut. På samma sätt har jag hört människor argumentera diverse olika livsstilsval med hänvisning till hur det påverkar skilsmässostatistiken.
 
 
 
Säkert beror det här delvis på att skilsmässa är ett enkelt mått att använda, men jag tycker ändå att det är dåligt. Visst, om ett gift par skiljer sig så beror det nog oftast på att de inte (längre) var nöjda och lyckliga tillsammans, men det betyder ju verkligen inte att alla par som fortsätter vara gifta är det. Inte heller betyder det att paren som skiljer sig inte varit väldigt lyckliga tillsammans tidigare eller fått ut mycket glädje ur sin relation.
 
 
Jag tänker att det här hör lite ihop med idén om att man ska hitta Den Rätta och leva lycklig i alla sina dar med denne. Förhållanden som inte varar resten av livet blir liksom lite mindre värda i jämförelse.
 
 
Det är hemskt synd, tycker jag. Inte för att det är något dåligt med förhållanden som varar tills någon av parterna dör, självklart inte, men för att det ibland påverkar människors nuvarande beteende oproportionerligt mycket. Hur länge en relation varar är faktiskt av mycket mindre vikt än hur relationen påverkar personerna som har den medan de har den.

Tid

Jag läste en debattartikel i DN av Per Sonnerby, som menade att högskolestudenter pluggar för långsamt och borde läsa 40 timmar i veckan. Och tänker på att Jan Björklund sagt till Kupé att studenter måste räkna med att behöva arbeta under studietiden.
 
Den här veckan har jag 37 timmar schemalagd tid.

Hanna Widersted

Hanna Widersted har tydligen berättat att hon spenderat de senaste tio månaderna med ett konstprojket och bara spelat en karaktär. Okej. Varför då, kan man undra?
 
 
"Dessa tjejer är dagens ideal. Vår framtid, och den skrämmer mig.

Istället för att göra en egen blogg fylld av hat och långa poster om hur tragiskt detta är, bestämde jag mig för att bli en av dem.
 Jag förvandlades över ett videoinlägg till en fiktionär karaktär, som var allt som jag själv inte var. Jag ville förstå…"
- Hanna Widersteds egen förklaring
 
 
Och alltså, jag blir mest irriterad. Till en början, är tjejerna hon snackar om verkligen dagens ideal? Jag menar, hon skriver själv att hon blivit utsatt för dödshot. Det finns Facebookgrupper dedikerade till att hata diverse bloggerskor av slaget hon pratar om. Möjligt att det finns de som ser upp till de här kvinnorna, men det finns också mängder av folk som ser ner på, hånar och hatar dem.
 
 
Men, hur som helst, vad exakt tänker sig Widersted uppnås genom att bli en av dessa bloggerskor? Vad ville hon belysa? Har hon kommit fram till något? Hur är det här en kritik av fenomenet? Varför behövs en kritik av fenomenet?
 
 
Hela hennes förklaring av projektet låter mest som ett random inlägg som hackar på dessa tjejer av de gamla vanliga anledningarna - att de är ytliga, egotrippade, vulgära och så vidare. Inget nytt under solen, direkt.

Det där med moral

Alltså, folk som använder yttrandefrihet som ett argument för att bete sig illa. Eller lagar i största allmänhet.
 
Jag förstår verkligen inte grejen med hur vissa personer verkar vilja basera sin moral och sina handlingar på vad som råkar vara lagligt för tillfället. Fram till 1864 fick män aga sina fruar. Fram till 1965 fick män våldta sina fruar. Fram till 1979 fick vuxna aga sina egna och andras barn. Fram till 1982 var kvinnlig könsstympning laglig. Manlig könsstympning är det fortfarande.
 
Tycker någon, på riktigt, att vad den nuvarande lagstiftningen tillåter och inte tillåter är en vettig sak att basera vad man gör och vad man tycker är rätt på?
 
Jag tror ärligt talat inte det. Det verkar mest som ett bekvämt argument för personer som inte vill eller kan motivera sina handlingar och åsikter.

Fat acceptance för smala allierade?

Jag brukar inte uppfattas som tjock och har många smalhetsprivilegier. Jag tycker också att det är jätteviktigt med fat acceptance och kroppsacceptans. Jag tycker att det är viktigt att belysa hur smalhetsnormen påverkar även personer som passar inom den, eftersom jag anser att den faktiskt har väldigt negativ påverkan även på oss. Men jag tycker också att det är viktigt att de utrymmena inom fat acceptance-rörelsen som finns för att låta tjocka människor prata om sina erfarenheter inte tas över av smala människor och våra upplevelser istället. Det är olika saker att leva inom och utanför en norm, även om båda upplevelserna kan vara negativa.

 

Jag funderar lite på om det skulle finnas intresse för någon form av utrymme för smala människor, eller människor oavsett kroppsform, att diskutera sina upplevelser av smalhetsnormer och kroppsacceptans, med ett fat acceptance-perspektiv. Jag vet inte exakt hur ett sådant skulle se ut, men vad tror ni? Behövs det? Finns det ett intresse för det?

 

Och för den delen, har ni några tips om bloggar/texter med ett sådant fokus?

"Alla har fördomar"

Allmän info: I den här texten så menar jag med ”fördom” en förväntan på hur en viss person eller grupp av personer är baserat på en annan egenskap som personen har. Jag gör inte skillnad på om förväntningen är en förväntning på positivt eller negativt beteende och inte heller på vad egenskapen den baserar sig på är.

 

Ni vet den gamla klassikern om att ”alla har fördomar” (eller ännu värre - ”alla är lite rasistiska”)? Jag önskar att folk slutade slänga ur sig det i så många sammanhang utan att problematisera det.

 

Det stämmer säkert att alla har fördomar. Det är möjligt att det helt enkelt är en del av hur människors psyken fungerar och det är också möjligt att det är resultatet av att vi lever i samhällen som lär oss att ha det. Det spelar egentligen ingen roll. Problemet med att påpeka att alla har fördomar är att det sällan poängteras att vissa av de fördomarna har en otroligt skadlig inverkan på människor som drabbas av dem och att det kan vara åt helvete fel att tycka så.

 

Om man pratar om att alla har fördomar utan att poängtera att alla fördomar inte är jämlika, att vissa fördomar gör mer skada än andra (i synnerhet några av de som är väldigt utbredda) och att det är viktigt att motverka dessa fördomar så ger man folk en ursäkt för att acceptera sina egna fördomar. Det blir enkelt att tänka att ”äsch, alla har fördomar, jag kan inte rå för det”. Det gör kanske inte så mycket om man är sju år och har fördomen att alla vuxna människor gillar grönsaker och spelar golf, men vissa fördomar kan göra betydligt mer skada.

 

Hur skadliga fördomar är beror främst på tre saker. Hur negativ fördomen är, hur mycket makt personen med fördomen har över de personer som fördomen handlar om och hur många personer som delar samma fördom. Om jag tror att islänningar är dåliga på kubb så är det en ganska harmlös fördom. Det är knappast en uppfattning som särskilt många delar, jag tycker inte att kubbtalang är särskilt viktigt och jag är inte i någon position där jag fattar några beslut rörande islänningar och kubb.

 

Säg istället att fördomen är att cis-kvinnor aldrig tvingar på någon sexuella handlingar, att den finns hos en person som har makten att stifta lagar och delas av alla andra personer med lagstiftande makt. Då kan resultatet vara något i stil med den brittiska våldtäktslagstiftningen, vars definition av våldtäkt kräver att förövaren har en penis. Det har betydligt större potential att skada människor.

 

Det är de här fördomarna som vi framförallt behöver arbeta emot – de som är väldigt utspridda, hyses av personer med makt över personerna som berörs och som kan kraftigt gynna eller missgynna vissa grupper. Eftersom de faktiskt kan ha en väldigt negativ påverkan på människors liv. Hyser man sådana fördomar så är det viktigt att man faktiskt arbetar med dem och undviker att sprida dem vidare. Det funkar inte att bara konstatera att ”alla har fördomar” och sedan fortsätta agera som om de vore sanna.

Om att publicera privata mail

För ett tag sedan så publicerade en feministisk bloggare ett privat mail från en annan feministisk bloggare på sin blogg. Den senare verkar ha tagit illa upp och den tidigare verkar inte ha menat något illa med det hela.

 

Jag tänkte inte kommentera just den situationen specifikt, utan om att publicera privata meddelande i allmänhet. Ganska många bloggare gör det här ibland, utan att nämna huruvida detta sker med avsändarens tillstånd eller inte.

 

Jag tycker inte att det är okej att publicera privata mail utan att ha fått avsändarens tillstånd. Undantaget skulle väl vara rena hatmail. Men om det rör sig om mail som inte är illasinnat menade så tycker jag att man ska respektera det faktum att avsändaren har valt att ha en privat konversation istället för att bara lämna en kommentar. Då menar jag både hela och delar av mail, med eller utan avsändarens namn/kontaktinfo.

För ärligt talat, det är inte så jävla svårt att fråga någon om det är om det går bra att publicera mail de har skickat till en.

 

Jag skulle dessutom gärna se att fler bloggare började skriva att de fått tillstånd att publicera mail, för att undvika missförstånd och sända signalen att det faktiskt är viktigt att få det.

Det där med hen

Det är ju inte särskilt många som verkar vilja helt ersätta han och hon med hen, men desto fler som fått för sig att detta är hela poängen med ordet. Och många av dessa verkar bli upprörda och tycka att deras könsidentitet tas ifrån dem om någon skulle kalla dem "hen". Det ska såklart respekteras, men jag måste säga att jag verkligen inte fattar varför.

 

Jag identifierar mig som kvinna, men också som mängder av andra saker. Ändå är mitt kön det enda som avspeglar sig i vilket pronomen människor använder när de pratar om mig. Får jag min etnicitet, min sexuella läggning, min neurofunktion, min socioekonomiska tillhörighet, min personlighet eller någon av de andra saker som utgör en del av vem jag är osynliggjord eller borttagen för att de inte avspeglas i vilket pronomen människor beskriver mig med? Nej.

 

Självklart använder jag de pronomen som personen jag talar om föredrar, eller det jag tror att de skulle föredra om jag inte vet säkert. Det är bara vanligt hyfs. Men jag tycker ändå att det verkar lite överdrivet att tro att hela ens könsidentitet är beroende av ett ord.

Det är radikalt att bry sig om hur folk mår

En grej som slår mig ibland är hur radikalt det faktiskt är att vilja att människor ska må bra.

Hur människor mår borde ju vara en rätt stor politisk fråga, men det talas knappt om utanför området "deprimerade ungdomar".

 

Många av de samhällsfrågor jag är intresserad av handlar om att människor ska få möjligheten att göra det de mår bra av, utan att bli dömda för det, när dessa saker inte skadar någon annan. Hur kan det på allvar vara en avvikande inställning?

 

Jag menar, visst, de flesta lär hålla med om det när man säger det så. Men det finns ändå folk som tycker att det är förskräckligt att låta barn göra vad de känner för om detta inte matchar med deras förväntade könsroll. Det finns folk som tycker att ungdomar inte ska få information om sex för att de kan få för sig att faktiskt ha sex då. Det finns folk som tycker att kvinnor som klär sig eller beter sig på ett visst sätt får skylla sig själva om de utsätts för sexuella övergrepp eller trakasserier. Det finns folk som tycker att går man på krogen får man förvänta sig att bli tafsad på. Det finns folk som tycker att transpersoner ska tvångssteriliseras. Det finns folk som tycker att män inte ska få uppfostra barn. Det finns folk som tycker att det är bra att samhället stigmatiserar tjocka människor. Det finns folk som tycker att samparade kön inte ska få gifta sig. Det finns folk som tycker att det är helt okej att håna tjejer med orakade armhålor på Facebook. Det finns folk som tycker att bara vissa sjuka människor förtjänar sjukvård.

 

Det är så förbryllande för mig. Hur kan någon tycka att saker som bara får människor att må dåligt är bra? Hur kan människor välmående vara så osynligt i politiken?

Skuld och risker

Jag är så jäkla trött på att skuld/ansvar blandas ihop med förebyggande åtgärder/riskfaktorer i samhällsdebatten kring mer eller mindre allting. Framförallt tänker jag på våldtäkt och sexuella övergrepp eller trakasserier, men nästan lika mycket på vissa sjukdomar och till viss del också andra brott.

 

Visst finns det en del saker en kvinna kan göra för att minska den statistiska risken för att bli våldtagen (att klä sig på ett visst sätt är btw inte ett av dessa saker). Många av de sakerna är svåra eller bara inte önskvärda att genomföra i praktiken - till exempel att aldrig umgås med män. En del andra saker är ganska enkla, som att inte lämna sin dryck obevakad på krogen. Det är ingen garranti mot att utsättas för en våldtäkt, men det kan innebära en minskad risk. Problemet är att i det här ofta blandas ihop med ansvar och skuld, där många menar att kvinnor som inte har vidtagit olika skyddsåtgärder* själva har ett ansvar om någon annan våldtar dem. Det är såklart bullshit - personen som våldtar en kvinna har hela skulden och hela ansvaret i situationen, eftersom de är den enda personen i situationen som har kontroll.

De enda som vinner något på att vi blandar ihop de här sakerna är våldtäktsmän. Jag tror också att hotet om våldtäkt används, på samhällsnivå, som ett sätt att kontrollera kvinnors beteeende. Vi ska inte bli fulla, klä oss slampigt, vara ute sent, gå ute ensamma, ha sex eller göra diverse andra saker, för då kan vi bli våldtagna och då är det dessutom vårt eget fel. I praktiken blir det ett sätt att ytterligare se till att kvinnor håller sig inom vissa aspekter av den kvinnliga könsrollen.

 

Samma fenomen existerar kring en del sjukdomar, i synnerhet så kallade "livsstilssjukdomar" eller "välfärdssjukdomar". Ofta används statistik för att lägga ansvaret på en person som är sjuk för deras sjukdom. Visste ni att diabetes typ 2 har en stark genetisk komponent? Ändå så framställs det ofta som en sjukdom som beror helt och hållet på livsstil, och i synnerhet på fetma. Beroendesjukdomar är ett annat exempel där ansvaret läggs nästan helt på individen. Visst finns det mer eller mindre hälsosamma livsstilar, men faktum är att det sällan faktiskt handlar om livsstil. Istället används livsstilsargumentet som ytterligare ett sätt att stigmatisera tjocka människor, oberoende av deras faktiska livsstil och oberoende av att många människor som lever på samma sätt faktiskt inte insjuknar i någon livsstilssjukdom.

 

Jag tror att det här handlar mycket om att kunna ta avstånd från olika situationer och skapa en illusion av trygghet. Om vi menar att våldtäkter beror på att tjejer klär sig sexuellt och att sjukdomar beror på att folk lever på McDonalds-käk så ger vi också oss själva möjlighet att tänka att det inte kommer hända oss, eftersom vi inte gör de här sakerna. Jag tycket inte att det är något fel i det - trygghet är i grund och botten alltid en illusion, men om vi ständigt är medvetna om allt hemskt som kan hända oss så kommer vi må skitdåligt. Problemet uppstår när vi börjar döma och skuldbelägga andra människor för situationer de inte valt att hamna i och förmodligen mår dåligt av.

 

*Oavsett om det finns något belägg för att dessa faktiskt kan göra någon skillnad eller inte och oavsett om de är rimliga eller inte.

 

Trevligt, Aftonbladet

Jag lackar lite på Aftonbladet idag, alltså. De har en artikel där de beskriver en patient på ett sjukhus tillstånd. De skriver uttryckligen att informationsansvarig på sjukhuset i fråga har sagt att de inte kan lämna ut mer information än den som getts tidigare med hänvisning till patientsekretessen. De skriver också att patienten enligt sjukhuset uttryckligen tackat nej till kontakt med media. Och så skriver de ändå en jävla artikel där de låter någon okänd källa* berätta detaljer om denne patients tillstånd och uppger information som borde hjälpa dem som känner till patienten i fråga att identifiera henom.

 

Det rör sig alltså om detaljer kring en privatpersons hälsotillstånd. Som de gör nyheter av. Mot dennes uttryckta vilja.

 

* Den okända källan borde för övrigt också skämmas. I synnerhet om det rör sig om sjukhuspersonal. Ha lite jävla integritet.

Märkligt från Ribbing

Etikettspalten som Magdalena Ribbing skriver för DN är så märklig. Överlag ger hon ganska goda råd, men när det gäller saker som hon personligen tycks anse är fel så kan de vara... ja, lite märkliga.

 

Som idag, när hon uppmuntrar en universitetslärare att säga åt sina elever att ta av sig ytterkläderna och om det inte hjälper försöka övertyga någon studentorganisation om att komma fram till förhållningsregler för de studerande som inkluderar detta. Eftersom läraren i fråga tycker att det ser nonchalant ut.

 

Eller när hon föreslog att en person som var missnöjd med att många av dennes kollegor klädde sig i "myskläder" på jobbet skulle försöka övertyga företagsledningen om att etablera en klädkod som förhindrade detta.

 

Eller när hon tyckte att det var en bra idé att servera lammgryta till en gäst som ogillade just lamm utan att berätta det för gästen i fråga.

 

Vad är grejen med att försöka "uppfostra" vuxna människor på det sättet? Vad tjänar det till?

Vetenskap och missförstånd

Det är konstigt hur många missförstånd det verkar finnas kring vad vetenskap är och gör.

Jag tror att det åtminstone delvis beror på hur media väljer att rapportera om forskning, på att vissa begrepp har en annan innebörd i vetenskapliga sammanhang än i vardagliga och att många tycks ta sig igenom gymnasiet utan att någonsin faktiskt få veta ens grundläggande fakta kring vetenskapliga metoder. Så jag tänkte ta upp några av de vanliga missförstånden.

 

1. All vetenskap bygger på empiri

Den vetenskapliga metod som de flesta känner till är empiri, vilket också är vad jag huvudsakligen kommer prata om i det här inlägget. Något som de flesta inte tycks känna till är att det är en av flera olika vetenskapliga metoder och att särskilt humaniora och samhällsvetenskap brukar använda andra metoder. Jag är inte alls tillräckligt insatt i de olika metoder som brukar användas inom humaniora och samhällsvetenskap för att förklara det, men om någon annan skulle känna för att skriva om det så får ni gärna länka eller gästblogga här.

 

2. Empiri kan användas på alla frågor

Empiri som vetenskaplig metod börjar med att man formulerar en hypotes. En vetenskaplig hypotes är ett påstående som kan kontrolleras. Ett exempel på ett sådant påstående är att autism orsakas av vaccinationer*. Problemet uppstår när folk vill ha (natur-)vetenskapliga bevis för påståenden som inte kan undersökas av naturvetenskapen. Metafysiska påståenden är ett exempel – begrepp som ödet, gud, fri vilja och liknande kan inte kontrolleras. Värderingar är ett annat – det går att undersöka om något resulterar i vissa olika effekter, men inte om det är bra eller dåligt. Ett tredje är definitioner – jag kan inte ha en hypotes som går ut på att äpplen är gröna om min definition av äpplen inkluderar att de är gröna.

Att ett påstående inte kan undersökas av vetenskapen säger inget om dess sanningshalt, vilket många vill få det till. Som vetenskapen ser ut nu så kommer den aldrig kunna säga någonting om huruvida det finns en gud eller om dödsstraff är dåligt, men det är inte ett argument vare sig för eller emot något av dessa påståenden.

 

3. Vetenskapen bevisar saker

Här är en kul grej med empiri: Du kan alltid ha fel. Alltid. Oavsett hur mycket som talar för din sak. Delvis för att empiri bygger på erfarenhet och bara för att något skett på ett visst sätt 99 gånger betyder det inte att samma sak kommer hända när man testar det för hundrade gången. Jag har aldrig vunnit högsta vinsten på Triss, men det är inte omöjligt att jag kommer göra det i framtiden. Beroende på vilket område det rör sig om så kan förändringar i vad man tror sig veta ske väldigt snabbt – jag pluggar ju medicin och mina lärare påpekar gärna att det mesta jag lär mig nu kommer vara utdaterat inom tio år.

 

Ett annat problem här är att utfallet när man försöker testa en hypotes inte behöver ha med hypotesen att göra. Säg att jag vill testa hypotesen att graviditeter orsakas av oskyddat PIV-sex mellan en biologisk man och biologisk kvinna och vill göra det genom experiment.** Så, jag låter en man och kvinna ha sex och ser vad som händer. Om kvinnan inte blir gravid så kan det bero på flera olika saker: någon av de båda är steril eller har nedsatt fertilitet, kvinnan hade inte ägglossning just då, deras metod under sexet förhindrade befruktning eller något annat. Min hypotes kan fortfarande stämma. Men om kvinnan blir gravid så kan min hypotes fortfarande vara fel – hon kanske har gjort något annat som orsakar graviditeter.

 

För att få någon uppfattning om huruvida min hypotes stämmer eller inte så måste jag upprepa samma experiment flera gånger. Om utfallet alltid är vad min hypotes förutspår så stärks min hypotes och om det aldrig är vad min hypotes förutspår så är försvagas den. Men den är aldrig bevisad eller motbevisad, för jag kan inte vara säker på att mitt utfall beror på min hypotes. Det skulle också kunna vara så att graviditeter är en belöning från högre makter då en biologisk kvinna och biologisk man har sex och deras själar rör vid varandra, det går bara inte att undersöka inom naturvetenskapens ramar.

 

4. En vetenskaplig teori är samma sak som en vardaglig teori

”Teori” i vardagliga sammanhang brukar användas ungefär som en synonym till en gissning. Det skapar lite förvirring när det talas om vetenskapliga teorier, som kan vara något helt annat. Evolutionsteorin är en teori och med nuvarande vetenskapliga metoder så kommer den aldrig bli något annat heller. Begreppet används lite olika i olika sammanhang – som jag förstått det så är den formella definitionen av en teori en förklaringsmodell för ett visst fenomen som stöds av empiriska observationer. Att en vetenskaplig teori är en teori betyder alltså inte att det saknas stöd för den.

 

 

5. Korrelation är kausation

Eller, i (något) begripligare termer: Om fenomen A är statistiskt sammankopplat med fenomen B så är fenomen A orsaken till fenomen B.

Ett exempel som ligger mig nära till hands är fetma. När man talar om fetmarelaterade sjukdomar så menar man sjukdomar som utifrån statistik verkar vara vanligare hos människor med ett BMI över 30 än hos befolkningen i stort. Det gör att fetma betraktas som en riskfaktor vid dessa sjukdomar. Det leder många att genast hoppa till slutsatsen att fetma är orsaken till dessa sjukdomar. Problemet där är att det inte nödvändigtvis stämmer – statistiken säger inget om orsakssamband. Det är en riskfaktor vid hjärt- och kärlsjukdomar att vara man, men de flesta hoppar inte direkt till antagandet att könet är orsaken till sjukdomarna.

 

* Att autism skulle orsakas av vaccinationer har visst varit en någorlunda vanlig uppfattning, men det finns såvitt jag vet inga studier som har kunnat visa ett sådant samband. Förmodligen rör det sig istället om att barn som har tillgång till vaccinationer i större utsträckning får korrekta diagnoser då de har autism än barn som inte har det. Punkt 5, alltså.


** Det finns andra, i sammanhanget mer realistiska alternativ att undersöka en hypotes på, men det är menat som en förklaring. Roll with it.

Goda intentioner är inte magi

Jag är så trött på att höra folk försvara sig med att de inte menade något illa när de kritiseras. Inte för att det är fel med att påpeka det i sig, men för att det ofta används som ett försvar av beteendet och dessutom för att antyda att reaktionen är obefogad. Om jag menade väl så finns det ju ingen anledning att ta illa upp, eller hur? Det är ju bara överkänsligt.

 

Hela konceptet tycks bygga på någon slags sinneslagsetik – ni vet, en handlings etiska värde beror av avsikten hos den som begår den, inte handlingen i sig. Vad folk tycks missa är att goda intentioner inte är magi.

 

Självklart menar de flesta inte något illa med det mesta de gör, i synnerhet inte när det är deras nära och kära som misstycker. De flesta vill vara bra människor och vill inte skada eller såra sina anhöriga. Men det är en sak att vilja väl och en annan sak att vara villig att förändra sitt beteende när man ändå gjort någon illa. Intentioner är enkla – förändringar är svåra och jobbiga.

 

Men det faktum att någon inte menade något illa med en sårande kommentar eller ett upprörande beteende fråntar inte andra personer rätten att bli sårade och upprörda. Det gör dem inte överkänsliga. Att vifta bort deras känslor med god avsikt som försvar är däremot okänsligt och otrevligt.

En märklig sak

En grej som brukar komma upp i diskussioner kring abort är idén om att kvinnor lurar män att bli föräldrar, genom att ljuga om att de äter p-piller. Den brukar framföras av män som insisterar på att det är jätteorättvist att de inte får bestämma om kvinnorna de gjort gravida ska avbryta graviditeten eller inte.

 

Kanske är det bara min umgängeskrets det är fel på, men verkar inte det ganska överflödigt? Män som faktiskt frågar en kvinna om hon använder p-piller innan de har kondomfritt sex med henne verkar vara undantag snarare än regel. Det vore fantastiskt trevligt om min uppfattning inte stämmer med de flesta andras, men ja.

Måste man kunna skämta om allt?

Man måste kunna skämta om allt.

 

Är det bara jag, eller påstås det bara av folk som vill skämta på någon annans bekostnad om saker de själva inte upplever?

Om blodgivning

Socialstyrelsen bestämde i måndags att inte längre ge dispenser till blodcentraler om att inte följa det nya regelverket för vem som får bli blodgivare. Det nya regelverket tillåter att män som haft sex med män får donera blod, under förutsättning att det gått ett år sedan senaste risktillfället (vilket verkar innebära att de inte får ha haft sex med en ny, manlig partner).

 

Vissa blodgivningscentraler har dock bestämt sig för att trotsa Socialstyrelsens beslut. Får de ens göra det?

 

Anledningen till att män som har haft sex med män tidigare inte fått donera blod har, som jag förstått det, varit att de tillhör en av riskgrupperna för HIV-smitta. Man tycker ju att det faktum att blodet testas för HIV borde lösa det problemet. RFSL säger såhär:

 

Men testerna ger inte 100%-ig säkerhet eftersom de inte alltid ger utslag när blod från en person som nyligen fått hiv undersöks. Detta beror på att blodet oftast inte testas för hiv utan för antikroppar mot hiv. Från överföringstillfället dröjer det ett antal veckor innan man utvecklat antikroppar mot viruset, därför kan en påse från en person som nyligen fått hiv innehålla virus utan att det visar sig i testet.

 

RFSL har ju rätt i att HIV-tester vanligen inte ger utslag för den som blivit smittad nyligen - men det är ju exakt det som är anledningen till att vi blodgivare som inte är män som haft sex med andra män inte får haft sex med en ny partner under de tre månaderna innan blodgivningstillfället.

 

I Sverige har vi inte nog med blodgivare för att täcka det behov som finns – ofta finns det för lite blod av vissa blodgrupper och det händer att vi tvingas köpa blod av andra länder.

 

Vi behöver blodgivare. Givetvis ska inte blodgivare godkännas om de med god anledning kan antas riskera sin egen eller blodmottagarnas hälsa. Men när situationen ser ut som den gör så borde reglerna granskas och se vad som kan göras för att även de personer som befinner sig i riskgrupper för blodsmitta ska kunna lämna blod på ett säkert sätt. Och när socialstyrelsen ändrar sitt regelverk så är det faktiskt bara förväntat att blodgivningscentralerna hittar rutiner som samstämmer med detta.

Förtryck med ny etikett

Ibland verkar det som om hat och fördomar mot olika grupper aldrig försvinner utan bara ändrar skepnad.

 

I rasistkretsar verkar påståenden om olika folkslags biologiska underlägsenhet ha ersatts av påståenden om att dessa folkslags kultur istället gör dem till [valfritt nedsättande ord]. Tydligen slutar det vara rasism då.

 

Diverse sexuella läggningar och preferenser har slutat vara en synd och blivit onaturliga eller sjukliga istället.

 

Kvinnor är inte längre underlägsna män, de är bara genetiskt anpassade att vara bra på saker som råkar vara mindre fördelaktiga att vara bra på än de saker män är genetiskt anpassade att vara bra på.

 

Jag blir bara trött på det här. Det känns som att så fort rasister, sexister och homofober fått sina påståenden motbevisade hittar de på en ny anledning för att få fortsätta förtrycka och hata människor.

Det som stör mig mest är nog att det inte ens är bra anledningar till att förtryck och hat. Människor förtjänar respekt, rättigheter och medmänsklighet. Deras genetik, deras intelligens, deras sexualitet och deras etnicitet förändrar inte det.

"Du är inte som andra tjejer"

 

”Jag har bara killkompisar.” Jag hatar den frasen och variationer därav, i synnerhet då den kommer från tjejer. Inte för att det är något fel med det i sig, utan för att det nästan alltid följs av en kommentar om hur tråkiga, jobbiga, elaka och allmänt dåliga tjejer är. Underförstått då att det inte gäller just den tjejen.

 

Det här beteendet rör inte bara tjejer, utan återkommer i mängder av andra grupper som är föremål för fördomar och förakt. Det kan verka rätt konstigt att klanka ner på en grupp man själv tillhör, men jag är någorlunda säker på att det i själva verket handlar om att få fördelar i en annan grupp genom att ta avstånd från den man i själva verket tillhör.*

 

Jag har skrivit tidigare om feminina homosexuella män i populärkultur och homosexuella män som inte vill sammanknippas med dem. I grund och botten är det samma sak. Deprimerade personer som inte vill sammankopplas med schizofrena personer? Samma sak. Tjocka personer som inte vill sammankopplas med tjocka personer som äter mycket chips? Samma sak. För enkelhetens skull håller jag mig till tjejer i den här texten, men det kan lika gärna bytas ut mot en annan grupp som folk försöker ta avstånd från.

 

Självklart får och bör man protestera mot fördomar mot olika grupper, inklusive tjejer. Men tyvärr gör det ofta på ett sätt som delar upp oss i bra och dåliga tjejer. Praktiskt för den som tillhör den bra delen kanske, men i grund och botten ineffektivt. Till en början så tillåter det andra personer att hålla kvar vid sin negativa inställning till en grupp, för personer som de känner räknas ju inte. "Jag menar ju inte dig när jag säger att tjejer är ytliga bimbos, jag menar andra tjejer."

 

För det andra så är det inte ens en särskilt bra lösning på ens personliga problem. För du är fortfarande tjej. Du kommer fortfarande drabbas negativt av saker som drabbar tjejer som grupp negativt och en hel del folk kommer fortfarande se dig som medlem i just den gruppen, oavsett hur mycket du protesterar. Det enda sättet att slippa drabbas av nackdelar och fördomar på grund av vilka grupper man tillhör är att se till att inga sådana fördomar och nackdelar finns. Men tjejer som klankar ner på och tar avstånd från tjejer som grupp? Ni motverkar just det!

 

* Jag antar att det finns någon sociologisk term för att beskriva det fenomenet och om någon känner till den får ni gärna berätta.

Om att glömma bort måltider

Elin Astrid skrev om vilka personer hon har fördomar emot. Jag är lite sämre och skriver inte en lång lista, istället tänkte jag bara ta upp en grupp: Personer som brukar glömma att äta.

 

Relevant här är att jag passar rätt väl in på den stereotypa bilden av en tjock person, bortsett från att jag inte är tjock. Jag är någorlunda inaktiv och jag gillar verkligen mat. Jag gillar att laga mat, jag gillar att äta mat och jag gillar dessutom att prata om mat. Mat är fantastiskt! Det smakar gott, det ger mig energi och det håller mig vid liv! Fattar ni hur praktiskt och häftigt det är? Så jag antar att folk som brukar glömma att äta inte riktigt fattat grejen med mat och äter tråkig och smaklös mat. Mat som de inte känner något engagemang inför eller upplever någon glädje i att äta. Jag tänker mig att de ser det mer som en uppgift, i stil med att städa eller betala räkningar. För om de uppskattade mat som generellt koncept och ätande av den som upplevelse lika mycket som jag gör så skulle de väl inte glömma bort att äta den?

 

Kanske har de bara intressantare liv än jag har.

RSS 2.0