Om jämlikhet och feministkritik

En sån där grej som ofta dras upp vid kritik mot feminister är att vi är så arga. Oftast gemensamt med någon harang om att det är helt okej att kvinnor spenderar majoriteten av sin vakna tid med att räkna kalorier och försöka göra sig av med allt sitt kroppshår så länge det finns en lag som säger att man måste ge män och kvinnor samma lön för samma arbete (huruvida den efterföljs eller inte tycks vara mindre intressant) och det är väl inget att lacka över?

 

Inte helt sällan följs det också av en kommentar om att de av oss som vågar drista oss till att tycka att kvinnors rättigheter kanske kan tänkas innefatta något mer än bara de vi kämpat för sedan 1700-talets slut i själva verket underminerar kvinnors rättigheter. Jag skulle säga att det ansvaret snarare faller på de lagstiftare som fortsätter att förneka kvinnor samma juridiska rättigheter som män, makthavarna i de många länder som valt att inte kriminalisera våldtäkt så länge det sker inom äktenskapet, de företag vars hela verksamhet vilar på idén att det är något fel med hur kvinnor ser ut, de forskare inom medicin som avstår från kvinnliga objekt i sina studier med resultatet att kvinnor får sämre vård vid nästan alla diagnoser, de två tredjedelar av världens länder som inte ens erbjuder en legal möjlighet till fri abort och de terrorister som mördar abortläkare i de länder som gör det, de många Facebookanvändare som bestämde sig att ett lämpligt straff för att en kvinna har mage att visa sitt kroppshår är att bli hånad av tusentals människor, de läkemedelsföretag som övertygar barnmorskor till att skriva ut preventivmedel med många kända biverkningar till sexuellt aktiva kvinnor utan att ens diskutera andra alternativ, de chefer som fortfarande ger sina kvinnliga anställda sämre betalt trots lagstiftning som är menad att förhindra detta, den folkstorm som menade att det är helt okej att ha sex med en ovetande, sovande kvinna när Julian Assange polisanmäldes för våldtäkt och för den delen de svenska jurister som kommer med den ena chockerande ursäkten efter den andra för att inte fälla våldtäktsmän för brotten de bevisat bortom rimligt tvivel uppsåtligen har begått. Tänk så olika man kan tycka.

 

Nåväl, jag kan ju också gissa mig till att de personer som ställer sig helt främmande till varför kroppshår, bantning, smink, p-piller, relationer och sexuell objektifiering skulle vara något för feminismen att bry sig om inte riktigt har fattat grejen. Det är inte en slump att mängder av kvinnor som lever i länder som Sverige, som ur ett globalt perspektiv är otroligt privilegierade och lyckligt lottade, ofta mår skit. Det är resultatet av att en del personer har något att vinna på att kvinnor mår dåligt.

 

När vi pratar om att raka sig under armarna så pratar vi inte bara om lite hår – vi pratar om ett av de många uttrycken för hela den samhällsapparat som menar att kvinnors utseende är otroligt viktigt, värderat högt över många av de andra egenskaper eller färdigheter som en kvinna kan ha.

 

Vill man förstå varför det är den samhällsordning som råder så gör man klokare i att titta på de svindlande pengasummor som skönhetsindustrin omsätter varje år snarare än på människors inneboende biologi.

 

Vill man förstå varför det inte bara är att skita i skönhetsarbetet om man nu tycker det är så jobbigt så bör man först uppmärksamma hur kvinnor som faller utanför skönhetsnormen behandlas (inte minst gamla kvinnor, transkvinnor, funktionshindrade kvinnor, tjocka kvinnor). Man bör notera den utspridda idén om att en kvinnas skönhet är hennes enda möjlighet till romantisk kärlek och att romantisk kärlek är det absolut mest önskvärda som finns för en kvinna. Man bör ta i beaktning alla de kvinnor som får sitt utseende diskuterat istället för sin kompetens eller sina åsikter när de försöker utföra ett arbete inom någonting som inte på något vis relaterar till deras utseende.

 

Det är hemskt tråkigt att så många människor inbillar sig att om vi bara kirrar det där med samma juridiska rätt- och skyldigheter så räcker det. Som om det var jämlikhet. Som om, trots de klagomål man hör på feminister och millimeterrättvisa, jämlikhet vore det enda vi bryr oss om och sedan får det vara bra tack. Absolut finns det ett egenvärde i jämlikhet för jämlikhetens skull, men om massvis av kvinnor ändå går omkring fullständigt skräckslagna inför idén att misslyckas med att tukta varje liten del sin kropp till att se ut som Kim Kardashians så räcker det inte.

 

 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0