Ibland är piller en permanent lösning

Rätt ofta hör jag folk påstå att piller inte är någon långsiktig lösning på diverse sjukdomstillstånd. Oftast rör det sig om psykisk ohälsa, men ibland också fysisk. Det talas om att man måste bearbeta de underliggande problemen, motionera mer, äta bättre, gå i terapi, lära sig att acceptera sitt tillstånd eller något annat. Det är såklart jättebra att göra alla de där sakerna.

 

Men ibland så gör man alla de där sakerna och det räcker inte. Ibland så hjälper det inte alls. Ibland så har man inga underliggande problem att bearbeta eller några skadliga kostvanor att förbättra.

 

En del personer föds sjuka eller blir sjuka under livets gång och måste äta läkemedel resten av livet för att kunna må bra. Vilket faktiskt är rätt okej om alternativen är att må dåligt hela tiden eller att avlida.

 

Många verkar anse att det är något självändamål att äta så lite mediciner som möjligt. Ni vet, typen som lite skryter med att de minsann aldrig tar värktabletter när de har ont i huvudet. Och visst, det finns bra skäl till att försöka undvika att ta läkemedel i onödan. Många mediciner har obehagliga biverkningar, en del har oklara effekter över lång tid och på samhällsnivå har vi de läkemedelsresistenta bakterierna att oroa oss för. Men det betyder ju såklart inte att personer som behöver läkemedel ska avstå från dem (och ”behöver” kan vara allt från att ”behöver för att lindra ett temporärt ofarligt men obehagligt tillstånd” till ”behöver för att vara vid liv”).

 

Problemet med idén om läkemedel som en temporär lösning är att det faktiskt påverkar människors känslor och beteende. Det gör att en del personer skäms över att behöva förlita sig på läkemedel för att kunna må bra. Det gör också att en del personer försöker sluta med sina mediciner och snabbt blir sjukare.

 

Ibland är piller en permanent lösning. Ibland är det den enda lösningen. Och det är inget fel med det.

Friskhet vs välmående

För ett tag sedan så läste jag ett inlägg på tumblr som jag tyckte var grymt bra. Det går att läsa här.

 

I grund och botten är det ett förslag på en alternativ modell för att hantera psykisk ohälsa och beteendestörningar inom sjukvården. Jag är inte alls nog insatt i den psykiatriska vården för att kunna berätta om vad de gör i nuläget eller om det fungerar, men jag tycker att den här modellen på ett väldigt bra sätt representerar hur jag tycker att vi borde hantera de här frågorna, som samhälle.

 

Genom historiens gång så har ju många saker som i sig inte har någon negativ inverkan på en persons välmående sjukdomförklarats. Homosexualitet är ju ett framstående exempel, men också andra ovanliga sexuella handlingar eller identiteter. Det känns sannolikt att de här personerna mådde betydligt sämre av att få sina sexualiteter förklarade som sjuka eller olagliga och ibland påtvingas behandling för dessa än de skulle ha gjort av sexualiteten i sig. Det här pågår fortfarande i många länder och i Sverige så slutade vi på myndighetsnivå ganska nyligen att betrakta sadomasochism och fetishism som något sjukligt. Samma koncept kan appliceras på till exempel autismspektrumdiagnoser eller beteendestörningar. Ofta kan många fokusera mer på vad som är normalt och friskt än på hur den berörda personen faktiskt mår.

 

Hur som helst, den här alternativa modellen som någon föreslog fokuserar på välmående och jag tycker att den är bra att ha i bakhuvudet när man diskuterar psykisk ohälsa. I min översättning:

 

 1. Innebär det här tillståndet en fara för personen som upplever tillståndet eller för någon annan? I så fall, vidta åtgärder för att minimera faran. Fortsätt.

 

2. Är tillståndet adaptivt* för personen som upplever det? Alltså, bidrar det till personens egen säkerhet eller tillfredsställelse? I så fall, arbeta för att främja acceptans för och anpassning till tillståndet. Om inte, fortsätt.

 

3. Kan tillståndet förändras eller är det en stabil aspekt av personens tillvaro/existens? Om det inte kan förändras, hjälp personen som upplever tillståndet att lära sig leva så säkert och tillfredsställande som de kan med tillståndet. Om det kan förändras, fortsätt.

 

 4. Är det här tillståndet värt att förändra för personen som upplever det? Om det alls är möjligt, ställ den här frågan till personen som upplever tillståndet och låt denne bestämma det. Om det är värt att förändra, hjälp personen att förändra det. Om det inte är värt att förändra, hjälp personen som upplever tillståndet att lära sig leva så säkert och tillfredsställande som de kan med tillståndet.

 

 

* Termen "adaptive" användes i det ursprungliga inlägget och jag vet inte riktigt om det är en officiell term eller om den har en annan svensk översättning. Hur som helst så ser ni ju förtydligandet efteråt.

Makt gör skillnad

Makt spelar roll Vissa personer menar att rasism, sexism, heterosexism, cissexism, ableism, sizeism och liknande inte är åsikter, utan system baserade på makt. En förklaring på detta brukar vara att rasism (eller något av de andra) är en kombination av fördomar och makt. Enligt det resonemanget kan inte en vit person vara offer för rasism, eftersom en vita är de som har makt i ett rasistiskt samhällssystem (det hade kunnat vara personer med någon annan hudfärg också, men det är det inte). På samma sätt kan inte en heterosexuell person vara offer för heterosexism (eller motsvarande), en cisperson för cissexism, en man för sexism, en smal person för sizeism eller en fullt funktionell person för ableism. Dessa personer kan drabbas negativt av någon annans fördomar, men de är inte offer för ett samhällssystem i vilket de har mindre makt än en annan grupp (vita, män, personer utan funktionshinder, cispersoner, heterosexuella, smala och så vidare). 
 
 
Jag är inte alls nog insatt i samhällsvetenskap för att veta om personerna som hävdar det här har rätt eller inte. Men jag tycker att det är ett intressant perspektiv för oavsett vad man tycker om lingvistiken så lyfter det fram en viktig poäng – makt gör skillnad.
 
Såhär i Pride-tider är det alltid någon som vill fråga varför det inte finns någon Straight Pride-parad. Tja, för att heterosexuella aldrig behövt protestera mot idén om att deras sexuella läggning är något att skämmas för, kanske. Det går inte att bara byta ut en grupp i ett resonemang och mena att det är samma sak. Det går inte att ignorera makt i samhället, kulturell kontext och förtryck.
 
 
Det är smärtsamt vanligt att folk som tillhör en grupp med makt (inte nödvändigtvis alla grupper som har makt) frågar varför de inte får göra X när personer ur gruppen har makt över får göra det, eller vad de upplever som motsvarande. Eftersom makt gör skillnad. SlutWalk handlade delvis om att återta ordet ”slut” och använda det självbeskrivande för att försöka göra sig av med ordets tidigare nedsättande betydelse. Det går bara att göra om du tillhör gruppen som ordet använts nedsättande emot. (Därför får du inte använda rasistiska uttryck, Alexander Bard.)
 
 
Jag tror det här beteendet grundar sig i någon förvriden syn på rättvisa. De här personerna tycker att det är orättvist när en del personer utesluts från något överhuvudtaget utan att ha någon som helst förståelse för varför en del personer utesluts. Så när de tillhör gruppen som inte får göra något tycker de att det är fruktansvärt orättvist och ignorerar fullständigt att gruppen de tillhör har en lång historia av att förtrycka gruppen som inte utesluts och ofta mycket mer makt. 

Effekterna av kalorirestriktion - The Minnesota Semi-Starvation Experiment

En studie som jag tycker att fler personer borde känna till är The Minnesota Semi-Starvation Experiment. Studien utfördes på 40-talet och dess syfte var att studera svält för att bättre förstå hur man skulle kunna hjälpa de personer som utsatts för svält under andra världskriget. Över 100 män anmälde sig som frivilliga till studien och 36 av dem valdes ut, baserat på fysisk och psykisk hälsa, stresshanteringsförmåga och engagemang i studiens syfte. Studien erbjöds som ett alternativ till militärtjänst. Det här gör studien extra intressant i mina ögon eftersom de deltagande männen inte hade någon egentlig önskan om att gå ner i vikt.

 

Här är en video där en utav deltagarna pratar om experimentet. Jag tycker verkligen ni borde se den.

 

Experimentet var uppdelat i tre delar – 3 månaders kontrollperiod, 6 månaders semisvält och 3 månaders rehabilitering. Det man ursprungligen var mest intresserade av var rehabiliteringsperioden, men senare har experimentet uppmärksammats för de observationer som gjordes under svältperioden. De går att läsa om i större detalj här och texten nedanför är huvudsakligen en kortare sammanfattning av den länken.

 

Under svältperioden så skulle varje deltagare äta ungefär hälften så många kalorier som denne gjorde i vanliga fall och under hela perioden gå ner ungefär 25% av sin kroppsvikt. Det här hade många olika konsekvenser, bland annat liknande de beteenden som också är typiska för personer med anorexia.

 

Fysiska förändringar förekom såklart. Männen fick ödem (vätskeansamlingar i kroppen). De frös och blev yra. De upplevde överkänslighet mot ljud och ljus, fick synrubbningar, tappade hår, sov mindre och fick huvudvärk. Deras kroppstemperatur, hjärtrytm och andningsfrekvens minskade. Deras basalmetabolism minskade med 40% mot svältperiodens slut.

 

Det förekom också stora förändringar i beteende. Deltagarnas attityd till mat förändrades. Männen i experimentet blev fixerade vid mat till punkten då de fann det svårt att koncentrera sig på vardagsaktiviteter. De började samla på kokböcker och i vissa fall även köksredskap. De drog ut på måltider i flera timmar. Efter experimentets avslut bytte tre av deltagarna yrke och blev kockar.

 

Hetsätning var ett annat symptom. En del av männen klarade inte av att hålla sig till svältdieten och hetsåt stora mängder mat. Efter att de gjort det så skämdes de och uttryckte sig nedvärderande om sig själva. Under experimentets rehabiliteringsfas hetsåt många av männen, även efter att de 3 månaderna gått. Vissa av männen åt ibland upp till 10 000 kalorier om dagen, nästan sju gånger så mycket som det genomsnittliga kaloriintaget under svältperioden. Fem månader efter att svältperioden avslutats så uppgav de flesta av männen att deras beteende börjat normaliseras och efter åtta månader hade nästan alla återgått till deras normala födointag.

 

Känslomässiga förändringar och personlighetsförändringar var ett annat problem. De flesta av männen fick problem med nervositet och många började röka eller bita på naglarna. Många kände sig apatiska och vissa slutade sköta sin hygien. De blev lättirriterade och fick ilskeutbrott. De blev nedstämda. De här förändringarna fortsatte några veckor in i rehabiliteringsperioden och eskalerade för vissa av männen. En av deltagarna högg av tre av sina fingrar i reaktion på stressen han upplevde.

 

Nästan alla män förlorade helt intresset för sex och slutade dejta. Också onani och sexuella fantasier blev ovanligare eller försvann helt. De isolerade sig och kände sig socialt otillräckliga. Tre månader efter att svältperioden avslutats uppgav de sig fortfarande ha kraftigt minskad sexlust, men efter åtta månader hade nästan alla återfått intresset för sex.

 

Så resultatet av svält, i friska, unga män utan tidigare psykiska problem och god förmåga att hantera stress, visade sig i den här studien vara bland annat fixering vid mat, hetsätning, försvunnen sexlust, ökad ångest, irritabilitet, social isolering och nedstämdhet. Utöver de fysiska problemen. De här männen fick i sig ungefär hälften så mycket energi som de behövde för att hålla sig på en stabil vikt – det finns gott om dieter idag som rekommenderar ännu mindre.

Ett av problemen jag ser med hur bantning porträtteras i media är att de negativa aspekterna sällan diskuteras. Jag tycker såklart att personer som vill banta ska få göra det – det är deras kroppar att besluta om. Men jag tror också att det är viktigt att få höra både de negativa och positiva aspekterna av något för att kunna fatta ett informerat beslut. För bantning är det jag beskrivit ovan några av de negativa effekterna.

 

Det här experimentet har verkligen fått mig att bättre förstå några av mina egna upplevelser och jag önskar att jag hade blivit bekant med det tidigare. Jag hoppas att det kan hjälpa någon annan också.

Cancer och utseende

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om att folk tydligen tycker att det borde göras en barbiedocka utan hår så att flickor med cancer kan känna sig fina. Hon skriver i kommentarerna att man borde uppskatta att man är vid liv om man har cancer och i rubriken att utseendet borde vara långt ner på prioriteringslistan.

 

Å ena sidan så håller jag med om att det är konstigt om folk vill lägga fokus på allvarligt sjuka barns utseende. Å andra sidan så tycker jag att sättet hon formulerar sig på lägger fokuset på helt fel plats – nämligen hos personer med cancer.

 

Jag blir irriterad på att samhället i stort tycks hålla personer med vissa sjukdomar till en särskild standard. Att man har en sjukdom betyder ju inte att man slutar vara en människa, eller att man plötsligt inte påverkas av samhället man lever i. Det är orättvist att förvänta sig att människor med cancer bara ska vara glada för att de är vid liv och strunta helt i allt annat. Det är säkert många personer som får cancer och får helt andra prioriteringar än de hade innan dess eller struntar i allt annat än sin överlevnad. Men det är sannolikt en hel del personer som får cancer och fortfarande bryr sig om samma saker de brydde sig om när de var friska. Eller som inte är det minsta glada över att de är vid liv och istället är förbannade och ledsna över att de är sjuka. Eller som känner helt andra saker. Och tja, det är inget fel med det. Folk är olika.

 

Säkert finns det personer som får en allvarlig sjukdom och då helt struntar i sitt utseende. Men det finns säkert också personer som inte gör det och jag tycker det vore trevligt om vi kunde avstå från att säga att deras känslor eller prioriteringar är fel.

 

 

Lästips om Asperger och Breivik

Trollhare har skrivit ett bra inlägg om att Breivik har föreslagits ha bland annat Aspergers syndrom och mediarapporteringen kring detta.

Det här är en sån där grej som verkligen besvärar mig, för varje gång någon som begått ett brott har (eller misstänks ha) AS eller någon annan autismspektrumdiagnos så behandlas det som en förklaring. Det dras upp föreställningar om att vi med AS inte kan känna empati och antyds att vi skulle begå fler våldsbrott än andra personer. Inget av det stämmer.


Kring idén att personer med Asperger skulle vara mer benägna att begå brott så stämmer det helt enkelt inte. Det har gjorts studier på det, bland annat den som rapporteras om r.


Så var det den gamla klassikern om empati igen. Asperger syndrom innebär inte en nedsatt förmåga att känna empati på det sätt som media verkar vilja antyda. En del personer med AS har svårt att läsa av andra personers känslotillstånd eller förutse andra personers känslomässiga reaktioner i vissa sammanhang. Det har med empatisk förmåga att göra, men när det talas om att känna empati så menar man snarare att bry sig om andra människors välmående och påverkas av deras känslor. Den biten påverkas inte utav AS - när vi är medvetna om någon annans känslor så bryr vi oss lika mycket som personer utan AS.


Så det vore trevligt om media kunde sluta antyda att vi kommer mörda alla omkring oss för att vi inte fattar att det är en hemsk sak att göra.

"Hög/lågfungerande"-begreppet är problematiskt

I autismsammanhang så används ofta termen "högfungerande", som motsats till den inte fullt så använda "lågfungerande". Dels för att "högfungerande autism" faktiskt är namnet på en autismspektrumdiagnos, men ibland också bara för allmän beskrivning.

 

Jag tycker att det är ett problematiskt begrepp. Till en början så är det en märklig indelning eftersom det är svårt att göra en tydlig indelning av vilka personer med autismspektrumdiagnoser som är hög- eller lågfungerande. Det som åsyftas är nästan alltid intelligens, social förmåga och verbal förmåga, men det säger inte nödvändigtvis särskilt mycket om funktion. Som exempel så finns det autister som inte uttrycker sig genom tal men lever och arbetar utan problem eller hjälp. Det finns också autister med hög intelligens och god verbal och social förmåga som inte klarar av vardagssysslor utan hjälp.

 

Att en person med en autismspektrumdiagnos beter sig på ett sätt som uppfattas som neurotypiskt betyder inte att det sker utan ansträngning och även om det gör det så betyder det inte att personen inte har andra områden där deras funktion är nedsatt. Det är inte så enkelt, men tyvärr antas det ofta att så är fallet. Det här blir ett problem när det gäller self-advocacy, för "högfungerande" autister påstås ofta vara för högfungerande för att kunna representera "lågfungerande" autister och de som kan och väljer att uttrycka sin åsikt anses genast vara högfungerande.

 

I praktiken så resulterar den här indelningen och attityderna kring den någon moment 22 där den som är funktionell nog att be om hjälp avfärdas som för funktionell för att behöva den.

Asperger och våldtäkt

En man som våldtog en kvinna med Aspergers syndrom friades i hovrätten. Utifrån vad media har att säga, egentligen bara för att hon har AS och hennes sätt att uttrycka sig kan ha varit svårbegripligt för mannen.

Fanny och Hanna har båda skrivit bra om det här. Jag kanske skriver om det senare, men just nu är jag för arg och rädd och upprörd för att få ur mig något vettigt.


Om jag någonsin vill polisanmäla ett sexuellt övergrepp i framtiden så tänker jag inte berätta att jag har Aspeger. Det känns inte säkert att göra. Det känns som ett juridiskt godkännande av idén att jag inte har samma rätt till min kropp som någon utan en autismspektrumdiagnos.

HIV, vad är det och hur smittar det?

Den här facebookfrågan är, för mig, rätt skrämmande. Runt 1300 pers, när jag tittade, tror att HIV kan överföras genom kyssar. 300 tror att det kan överföras genom kramar.

 

Jag tror verkligen att den här okunskapen om vad HIV och AIDS ens är för något bidrar till det stigma som finns kring HIV och den skam och det skuldbeläggande som många människor med HIV berättar att de upplever. Så jag tänkte berätta lite kort om det.

 

HIV är en virussjukdom som angriper immunförsvaret. Det är en vanlig dödsorsak i framförallt subsahariska Afrika, dels på grund av att ca 70% av världens HIV-drabbade människor lever där men även eftersom effektiv behandling sällan är tillgänglig för dessa.

I Sverige så lever omkring 5000 personer med HIV. De flesta har fått smittan utomlands. Den förväntade livslängden för en person i Sverige som drabbats av HIV och behandlas är inte särskilt mycket kortare än för någon som inte har HIV, tack vare effektiva bromsmediciner. Det är alltså inte samma dödsdom som många fått höra, även om det såklart inte är trevligt att leva med sjukdomen.

Så, smittovägar. Det finns egentligen bara tre av dem. HIV-virus har hittats i alla kroppsvätskor, men det är bara slidsekret, sperma, blod och bröstmjölk som har nog hög koncentration av dessa för att faktiskt vara smittsamma. Det krävs dessutom att dessa tar sig in i blodomloppet hos en annan person, antingen direkt eller via en slemhinna. Dock inte genom huden, så kramar är alltså inte en smittorisk. Risken för smitta vid alla de här smittovägarna minskar rejält


1. Sex

Anal och vaginal penetration med penis är en möjlig smittoväg för HIV, både för den som penenterar och den som blir penetrerad. Även oralsex är en möjlig (men lägre) risk, framförallt då någon får sperma i munnen. Sex med fingrar är i sig inte en smittorisk, under förutsättning att man inte har sperma eller slidsekret på händerna (från en annan person än den man fingrar på, alltså). Om man har öppna sår som kommer i kontakt med slemhinnor eller andra öppna sår så innebär det en smittorisk, såväl som om man får slidsekret eller sperma i öppna sår.

 

2. Blod

Att få HIV-smittat blod på slemhinnor (ögon, mun, könsorgan och annat) eller dirket in i blodomloppet via sår eller injektioner innebär en risk för HIV-smitta. Det kan bland annat ske genom att man får blod i mun eller ögon, att man delar injektionsnål med någon eller genom blodtransfusioner. Det finns dock inga kända fall där någon smittats med HIV genom en blodtransfusion i Sverige under de senaste 30 åren.

 

3. Mor till barn

HIV kan överföras från en gravid kvinna till hennes barn under graviditeten, förlossning eller ammning. Framförallt är risken stor vid förlossning, men kan minskas rejält genom optimal behandling.

 

Det går inte att få HIV genom kramar, kyssar eller av att stå för nära någon med HIV.

Sex och funktionshinder

Ni vet hur det finns en massa olika föreställningar kring sex och sexualitet i samhället, ur mängder av olika aspekter? Vet ni vilken grupp människor som står väldigt sällan omfattas av dessa föreställningar? Vi som har funktionshinder av något slag.

 

Jag har otroligt många tankar kring sex, reproduktion och funktionshinder som jag skulle vilja prata om, framförallt eftersom det verkar vara så pass tabu. I ganska stor utsträckning tycks människor med åtminstone vissa funktionshinder förväntas vara helt asexuella och uttryck för sexualitet upplevs som konstiga, hotfulla, olämpliga eller liknande. Det här gäller för funktionsnedsättningar av många olika slag, men jag skulle gissa att det är som värst när det berör intellektuella funktionsnedsättningar, autism och liknande. Så bara för att vara tydlig – människor med den typen av funktionsnedsättningar har vanligen en sexualitet och en del av dessa kan ge meningsfullt och informerat samtycke till att delta i olika former av sex.

 

Sedan så har vi andra funktionsnedsättningar som också verkar antas ha asexualitet som en bieffekt. Människor som använder rullstol är ett exempel. Det enda populärkulturella porträtt jag kan komma på av en rullstolsanvändare som har sex, eller ens uttrycker att denne har en sexualitet, är Artie från Glee. Vid typen av funktionshinder som har tydliga fysiska uttryck så verkar samhällets problem inte vara så mycket huruvida de berörda kan samtycka till sex, mer förvirring kring över att det går. Dessutom finns det en rätt obehaglig fetischerande attityd kring det här, på ett sätt som är objektifierande snarare än ett erkännande av sexualitet. ”Amputitionsporr” är det jag främst tänker på, men jag ska inte gå in för mycket på det här. Det kanske blir ett senare inlägg.

 

Kategorin jag är mest bekant med är dock sex och psykiska sjukdomar, främst av egen erfarenhet. Jag skulle säga att samhällsbilden där överlappar rätt mycket med den vid intellektuella funktionsnedsättningar – framförallt vad gäller samtycke. Det verkar vara rätt vanligt att tro att människor med psykiska sjukdomar inte kan fatta egna beslut angående sex och att vi inte kan ge meningsfullt samtycke. Jag har skrivit en del om det här förr. Det finns människor som uttryckligen sagt till mig att min psykiska hälsa innebär att människor jag har samtyckande sex med utnyttjar mig/våldtar mig och att jag inte själv är kapabel att fatta beslut kring min sexualitet. Jag tror att många andra som någon gång haft psykiska sjukdomar, i synnerhet inkluderande självskadebeteende och ännu mer i synnerhet om de haft en dragelse åt BDSM, har fått höra liknande saker, direkt eller indirekt.

 

Jag behöver väl knappast påpeka att den här typen av omyndigförklarande och avsexualisering av människor med funktionshinder gör mig förbannad. De flesta av oss har en sexualitet, de flesta av oss vill uttrycka den på något sätt och de flesta av oss kan samtycka till sex med andra människor. Visst, det finns undantag, men det gäller även för människor utan funktionsnedsättningar. Så, tja, jag tror att det här kommer bli en samling blogginlägg. Det här är viktigt att prata om och jag hoppas att fler personer börjar göra det snart.

Stigma och psykisk sjukdom

En sak som gör samhällssynen på psykiska sjukdomar märklig är att den verkar så oerhört svartvit.

 

Å ena sidan har vi idén om att psykiska sjukdomar är låtsassjukdomar. Det inkluderar tankar om att personer med psykiska sjukdomar bara behöver rycka upp sig, äta en macka, lugna ner sig eller liknande. Föreställningen om att mentalsjukdomar i själva verket är en fråga om inställning och mest används som ursäkter. Framförallt så brukar depression och ångestsjukdomar falla in under den här föreställningen, men det kan också omfatta alla sorters ätstörningar, ADHD, Asperger, högfungerande autism*, fobier och missbruk.

 

Å andra sidan har vi idén om att psykiskt sjuka människor är våldsamma dårar vars beteende är antingen helt obegripligt eller rakt av ondskefullt. Det är den här bilden av psykisk sjukdom som skildras i filmer av "psykotisk mördare på rymmen"-slaget och samma idé som får glada amatörpsykiatriker att försöka sätta diagnos på varenda uppmärksammad mördare eller våldsverkare. Diagnoserna som oftast får utstå den här behandlingen är schizofreni, bipolär sjukdom och borderline. Av samma anledning är dessa sjukdomar också de mest stigmatiserade, men även en del andra psykiska sjukdomar kan få samma behandling i en del sammanhang.

 

Det märkliga är att det här är två typer av stigmatiserande föreställningar kring psykisk sjukdom som står helt i kontrast till varandra, men ändå är vanligt förekommande. Vissa sjukdomar, kanske främst vissa former av missbruk och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, får dessutom båda dessa bilder applicerade på sig.

 

Jag vet inte riktigt hur man kämpar mot det här. Det är bara konstigt för mig.


*Jag vet att neuropsykiatriska funktionshinder inte betraktas som psykiska sjukdomar inom sjukvården eller av de flesta med dessa diagnoser. I sammanhanget klumpar jag ändå ihop dem eftersom det i grund och botten rör sig om samma typ av stigmatisering.

Alla som bantar är inte ätstörda

Lady Dahmer skrev ett blogginlägg nyligen där hon menade att de människor som kallar Blondinbella tjock är ätstörda och har nu följt upp med ett inlägg där hon förklarar sitt ordval. Hennes tanke är att ”ätstörd” är inte bara den som har en medicinsk ätstörning, utan alla som har ett stört förhållande till mat.

 

Jag håller med om att samhället i stort uppmuntrar till ett förhållningssätt gentemot mat som är ohälsosamt och skadligt. Jag håller med om att många individer som inte har ätstörningar har ett djupt problematiskt förhållningssätt till mat och sina egna kroppar. Men jag tycker inte att ätstörd är rätt ord att använda.

 

Så, varför inte? Tja, till en början för att det inte har något med ätstörningar att göra. En ätstörning är inte en extrem form av bantning, eller ”bantning gone wrong”. Ätstörningar omfattar en grupp sjukdomar. När sjukdomar som drabbar hjärnan orsakar fysiska problem brukar de kallas neurologiska sjukdomar, när sjukdomen istället orsaker problem i beteende så kallas de psykiska sjukdomar. Många verkar missa att psykiska sjukdomar är kopplade till ett fysiskt organ, utan tycks tro att de uppstår lite på egen hand. Så är det alltså inte. Oh, och när det gäller ätstörningar har de dessutom med genetik att göra.

 

Ett uttryck som brukar komma upp i ätstörningssammanhang är ”genetics load the gun, environment pulls the trigger”. Alla med en genetisk mottaglighet för en viss ätstörning kommer inte utveckla ätstörningen i fråga, men det är osannolikt att få en ätstörning utan den genetiska mottagligheten. Givetvis är inte ett bantingsfixerat samhälle en bra miljö för någon med denna genetiska mottaglighet – en ätstörning startar ofta med vanlig bantning och givetvis bantar allt fler när det uppmuntras så kraftigt. Delar av de tankegångar som ofta förekommer vid ätstörningar uppmuntras och när bantning har normaliserats så pass mycket så tar det såklart längre tid innan varningstecken uppmärksammas. Men man får inte en ätstörning enbart av att leva i ett viktnedgångsfixerat samhälle.

 

Så varför är det viktigt att skilja på en faktisk ätstörning och det osunda, men inte patologiska, beteende som stora delar av västvärlden ägnar sig åt? Jo, för att tanken om att psykiska sjukdomar skulle vara mindre verkliga än fysiska sjukdomar skadar människor med psykiska sjukdomar. Ni vet hur folk ibland säger att de är lite bipolära/har lite adhd/något annat, eller att alla är lite deprimerade ibland? Ingen skulle säga så om diabetes, cancer eller någon annan omfattande fysisk sjukdom. Det finns en kulturell uppfattning om att psykiska sjukdomar är normala beteenden som spårat ur och att det går att bara ändra på, av egen fri vilja.

 

Det stämmer inte och det påverkar hur vi bemöts av både samhället i stort och sjukvården. Det gör att jag tycker att det är skrämmande att berätta om hur min psykiska hälsa sett ut, eftersom det påverkar människors uppfattning om mig långt mer än en historia av fysisk sjukdom skulle ha gjort. Det gör att människor som är deprimerade får höra att de borde rycka upp sig och att människor med anorexia får höra att de bara borde äta något. Det gör att vi inte får den behandling vi behöver, att psykiskt friska människor vill förvägra oss medicinering och att våra sjukdomar viftas bort. Hela uppdelningen mellan fysiska och psykiska sjukdomar i sig är ett tecken på den här attityden, eftersom psykiska sjukdomar har en fysisk orsak. Därför är det viktigt att vi skiljer ätstörningar från bantning, på samma sätt som det är viktigt att vi skiljer depression från att vara ledsen.

Sluta inte ge "amfetamin" till barn

I dagens Metro fanns det en insändare, som jag tyvärr inte lyckats hitta på nätet. Budskapet var i korthet att sjukvården borde sluta skriva ut centralstimulerande mediciner till barn med ADHD. Vilket gör mig så förbannat trött.


Just det där med att barn med ADHD medicineras med ”amfetamin” (egentligen preparat som fungerar på ett liknande sätt, men ja, tidningsrubriker) dyker ju upp ibland och brukar orsaka stor upprördhet från fan och hans moster. Det är två saker som brukar förekomma i de här reaktionerna som jag tycker är väldigt problematiska.


För det första, ADHD är ett riktigt problem.
Jag har svårt att tro att barn med kroniska smärtsjukdomar som behandlas med opiater skulle väcka samma upprördhet. Det finns personer med ADHD som ser det som en helt frisk avvikelse i sina nervsystem, som de är bekväma med och inte vill ändra. Det finns också personer med ADHD som betraktar det som en sjukdom, som de besväras av och vill behandla. Båda de här inställningarna och allt däremellan är helt legitima inställningar – det är upp till varje enskild person att välja hur de ser på sin diagnos. Men psykisk hälsa är precis lika verklig och värd att tas på allvar som fysisk hälsa.


För det andra, narkotikaklassning har inget med skadlighet att göra.
Väldigt många människor verkar anta att narkotikaklassade läkemedel är skadligare och har kraftigare verkan än icke-narkotikaklassade läkemedel. Och alltså, så är det helt enkelt inte. Jag minns inte exakt vad som krävs juridiskt för att en substans ska narkotikaklassas, men det har med tillvänjning och ruseffekter att göra – inte skadlighet.


Självklart ska sjukvården inte dela ut Concerta som om det vore smågodis. För att skriva ut narkotikaklassade läkemedel till barn med ADHD bör man göra en ordentlig utredning av vilket vårdbehov som finns, undersöka vilka alternativ som finns, undersöka riskerna med dessa, göra en bra uppföljning efter att medicinering påbörjats, komplettera med annan behandling om behovet finns och avbryta behandlingen om medicinen inte gett önskad effekt eller gett alltför kraftiga biverkningar. Men det gäller alla läkemedel som skrivs ut till alla patienter.


Problemet är inte läkemedlet i sig, problemet är när det ordineras under olämpliga former. Lösningen är inte heller att sluta ge patienter med ADHD narkotikaklassade mediciner, utan att se till att detta görs på ett ansvarsfullt sätt.

Om upprörande saker

Genom Sofia Zettermark så hittade jag den här recensionen av Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser, skriven av David Eberhard. Han är psykiatriker, vilket är ganska anmärkningsvärt med tanke på att han inte verkar tycka att psykiatrin behandlar riktiga problem.

 

Som föredetta ung flicka med självskadebeteenden blev jag extra upprörd över förslaget om att vad sådana behöver är motgångar och någon att ta hand om. Och jag blir otroligt tacksam över att de personer som ansvarade för min psykiatriska vård vara av en annan, mindre motbjudande, uppfattning.

 

David, kan du inte göra alla de patienter som du föraktar så mycket en stor tjänst och lämna tillbaka din legitimation?

Lästips: Fanny om HIV

Första december. Då julpyntar vi bloggen.

 

Det är också Världsaidsdagen och Fanny har skrivit ett bra inlägg om stigmat kring HIV och hur det leder till utanförskap och andra problem för de som är drabbade.

 

Jag har inte så mycket att tillägga, men jag håller verkligen med om att stigmatiseringen av HIV faktiskt inte gynnar någon. Det funkar förmodligen inte ens för att få folk att skydda sig mot det.

 

När könssjukdomar i allmänhet och HIV i synnerhet framställs som något som bara drabbar en viss typ av personer som har en viss typ av sexliv så gör det inte att folk blir bättre på att skydda sig mot könssjukdomar. Det gör att folk antar att de inte riskerar att smittas av några sådana så länge de har sex med partners som inte uppfyller deras bild av hur en HIV-smittad person (eller en person med en annan könssjukdom) är.

 

Risken för att smittas av just HIV är väldigt liten vid sexuell kontakt. De enda sammanhang då risken att smittas av HIV är högre än något procent eller procentdelar är då man mottar en blodtransfusion med infekterat blod eller då man föds och ammas av en HIV-smittad mor som inte får behandling.

 

Det betyder såklart inte att man bör strunta i att skydda sig mot könssjukdomar, men det finns ingen verklig anledning att sky människor med HIV som om de hade böldpest.

Problemet med dåliga porträtt av diagnoser

Någon anmärkte, apropå I rymden finns inga känslor, att det är väl bättre att Asperger tas upp på ett stereotypt och missvisande sätt än att det inte tas upp alls.

Bättre för vem? För mig och andra personer som har Asperger som yttrar sig på ett annat sätt än detta stereotypa och missvisande sätt så är det inte bättre.

 

Om jag säger schizofreni så har nästan alla en bild av vad det innebär och hur personer med schizofreni beter sig. Majoriteten har inte fått den uppfattningen genom att träffa många, eller ens någon, person med schizofreni. Den bilden är förmodligen ett pussel av tidningsartiklar, populärkultur, samtal med andra personer, faktatexter och andra källor för information. Inget problem där så länge all den informationen är korrekt, ger en god bild av vad schizofreni innebär och kan appliceras på alla personer med schizofreni. Vilket såklart inte gäller.

 

Lättillgängliga faktatexter om psykiska sjukdomar brukar ofta fokusera på skolboksexempel av symptomen och gärna i extrema former. De kan de ge intrycket av att en psykisk sjukdom helt ersätter egen personlighet och är inte alltid tydliga med att olika individer kan uppleva olika symptom eller uttrycka dessa på olika sätt. Populärkultur som innehåller karaktärer med schizofreni kan visa allt från en karaktär med flera personligheter till en karaktär som hallucinerar till en karaktär som mördar folk hej vilt till… ja, lite vad som helst. Den enda gemensamma nämnaren är egentligen att deras beteende tydligt avviker från normen och att de inte verkar funktionella.

 

Vad innebär det för personer med schizofreni? I korta drag att de inte kan vara öppna med sin diagnos utan att riskera negativa konsekvenser, vilket gör det svårare för dem att få stöd och vård om de behöver det. Det kan också vara psykiskt ansträngande att hålla sin diagnos hemlig.

 

Felaktiga eller missvisande porträtt av schizofreni i fiktion har en stor del i det här. Kanske inte en enskild film eller bok, men populärkultur som en helhet. Det innebär att filmer som framställer personer med schizofreni som farliga, opålitliga och obehagliga leder till konsekvenser för människor som faktiskt har schizofreni, oavsett hur långt ifrån den stereotypen de befinner sig.

 

Samma sak kan hända med Asperger syndrom, såväl som alla andra diagnoser som berör någons beteende och mentala förmågor. Därför är det mycket, mycket bättre för mig att det inte tas upp överhuvudtaget än att det tas upp på ett missvisande sätt. Det är lättare att behandlas som en individ än en diagnos om ingen har några förväntningar på vad diagnosen innebär.

I rymden finns inga känslor

Nu har jag sett I rymden finns inga känslor. Rätt rolig och söt film, inget vidare porträtt av Aspergers syndrom. Den typ av porträtt som får mig att anta att personen som skrev den har skapat sig en uppfattning om autismspektumtillstånd efter att ha läst om dem på Wikipedia och kollat på Rain Man.

 

Jag skulle inte ha så mycket emot dåliga porträtt av AS om det inte var för att dessa dåliga porträtt nästan alltid beskrivs i positiva ordalag av recensenter och hjälper neurotypiska personer att bilda en uppfattning om vad det innebär att ha Aspergers som för de allra flesta inte stämmer. Jag beter mig inte som filmens huvudperson. Ingen av de personer med Asperger jag träffat, och det är en hel del, beter sig så.

 

Det vore fantastiskt om filmskapare som tänker ge huvudpersonen i en film ett funktionshinder och framhålla detta funktionshinder filmen igenom kunde ta och… ja, träffa någon som har funktionshindret i fråga först. Så att alla vi som har olika funktionshinder slipper bli irriterade när människor utan funktionshinder pratar om hur realistiskt och rörande filmen porträtterar funktionshindret i fråga.

 

Kan vi säga så, alla ni filmskapare som säkert läser min blogg? Ni slutar göra research på Wikipedia och ser till att anställa någon som vet vad de pratar om som rådgivare istället?

Toppen, tack.

Dagens störningsmoment

Tack DN! Alltid trevligt att när medier framställer psykiskt sjuka människor som våldsamma och farliga. Det bidrar inte alls till stigmatisering som gör att färre personer med psykiska sjukdomar söker vård överhuvudtaget.

 

Jag är inte ett empatilöst svin

Hanna Fridén har skrivit om fördomar kring Aspergers Syndrom och andra autismspektrumdiagnoser. Jag har ju Aspergers och jag hatar verkligen många av de fördomar som finns kring diagnosen. Det är så skönt när andra personer uppmärksammar dem och påpekar att de inte bara är osanna, utan dessutom ofta kränkande.

Psykiskt sjuka personer har också rätt att fatta egna beslut

Nu har även hovrätten friat mannen som blivit anklagad för grov misshandel efter att ha utövat BDSM med en sextonåring. En hel del kommentarer kring det hela på internet menar att det är fel och att han utnyttjat henne, med hänvisning till hennes psykiska hälsa och tidigare självskadebeteende. Jag läste tingsrättsdomen när den kom, men har inte satt mig in i vad som hänt i fallet efter det och har inte för avsikt att uttala mig om just det här rättsfallet.

 

Men däremot vill jag påpeka att det gör mig förbannad när någons psykiska hälsa används som ett argument för att de blivit utnyttjade. Visst, det finns ett fåtal mentalsjukdomar som hindrar personer från att kunna ge ett informerat samtycke till sexuella handlingar, men om en person inte lider av just dessa så borde deras psykiska hälsa faktiskt inte vara relevant. Personer med mentalsjukdomar har rätt att delta i sex på samma villkor som alla andra och därmed också själva fatta beslut om vad de vill och inte vill göra av vilka anledningar de vill. Givetvis är det inte acceptabelt att använda någons mentalsjukdom för att få dem att delta i sexuella handlingar mot deras egentliga vilja, men det är inte ett acceptabelt beteende oavsett om personen har en sjukdom eller inte.

 

Jag inser att de flesta protester av det slaget främst vill skydda personer med psykiska sjukdomar, men varför skulle det vara okej att inkräkta på psykiskt sjuka personers rätt till sina egna kroppar och egna beslut i den processen?

RSS 2.0