En studie som jag tycker att fler personer borde känna till är The Minnesota Semi-Starvation Experiment. Studien utfördes på 40-talet och dess syfte var att studera svält för att bättre förstå hur man skulle kunna hjälpa de personer som utsatts för svält under andra världskriget. Över 100 män anmälde sig som frivilliga till studien och 36 av dem valdes ut, baserat på fysisk och psykisk hälsa, stresshanteringsförmåga och engagemang i studiens syfte. Studien erbjöds som ett alternativ till militärtjänst. Det här gör studien extra intressant i mina ögon eftersom de deltagande männen inte hade någon egentlig önskan om att gå ner i vikt.

Här är en video där en utav deltagarna pratar om experimentet. Jag tycker verkligen ni borde se den.

Experimentet var uppdelat i tre delar – 3 månaders kontrollperiod, 6 månaders semisvält och 3 månaders rehabilitering. Det man ursprungligen var mest intresserade av var rehabiliteringsperioden, men senare har experimentet uppmärksammats för de observationer som gjordes under svältperioden. De går att läsa om i större detalj här och texten nedanför är huvudsakligen en kortare sammanfattning av den länken.

Under svältperioden så skulle varje deltagare äta ungefär hälften så många kalorier som denne gjorde i vanliga fall och under hela perioden gå ner ungefär 25% av sin kroppsvikt. Det här hade många olika konsekvenser, bland annat liknande de beteenden som också är typiska för personer med anorexia.

Fysiska förändringar förekom såklart. Männen fick ödem (vätskeansamlingar i kroppen). De frös och blev yra. De upplevde överkänslighet mot ljud och ljus, fick synrubbningar, tappade hår, sov mindre och fick huvudvärk. Deras kroppstemperatur, hjärtrytm och andningsfrekvens minskade. Deras basalmetabolism minskade med 40% mot svältperiodens slut.

Det förekom också stora förändringar i beteende. Deltagarnas attityd till mat förändrades. Männen i experimentet blev fixerade vid mat till punkten då de fann det svårt att koncentrera sig på vardagsaktiviteter. De började samla på kokböcker och i vissa fall även köksredskap. De drog ut på måltider i flera timmar. Efter experimentets avslut bytte tre av deltagarna yrke och blev kockar.

Hetsätning var ett annat symptom. En del av männen klarade inte av att hålla sig till svältdieten och hetsåt stora mängder mat. Efter att de gjort det så skämdes de och uttryckte sig nedvärderande om sig själva. Under experimentets rehabiliteringsfas hetsåt många av männen, även efter att de 3 månaderna gått. Vissa av männen åt ibland upp till 10 000 kalorier om dagen, nästan sju gånger så mycket som det genomsnittliga kaloriintaget under svältperioden. Fem månader efter att svältperioden avslutats så uppgav de flesta av männen att deras beteende börjat normaliseras och efter åtta månader hade nästan alla återgått till deras normala födointag.

Känslomässiga förändringar och personlighetsförändringar var ett annat problem. De flesta av männen fick problem med nervositet och många började röka eller bita på naglarna. Många kände sig apatiska och vissa slutade sköta sin hygien. De blev lättirriterade och fick ilskeutbrott. De blev nedstämda. De här förändringarna fortsatte några veckor in i rehabiliteringsperioden och eskalerade för vissa av männen. En av deltagarna högg av tre av sina fingrar i reaktion på stressen han upplevde.

Nästan alla män förlorade helt intresset för sex och slutade dejta. Också onani och sexuella fantasier blev ovanligare eller försvann helt. De isolerade sig och kände sig socialt otillräckliga. Tre månader efter att svältperioden avslutats uppgav de sig fortfarande ha kraftigt minskad sexlust, men efter åtta månader hade nästan alla återfått intresset för sex.

Så resultatet av svält, i friska, unga män utan tidigare psykiska problem och god förmåga att hantera stress, visade sig i den här studien vara bland annat fixering vid mat, hetsätning, försvunnen sexlust, ökad ångest, irritabilitet, social isolering och nedstämdhet. Utöver de fysiska problemen. De här männen fick i sig ungefär hälften så mycket energi som de behövde för att hålla sig på en stabil vikt – det finns gott om dieter idag som rekommenderar ännu mindre.

Ett av problemen jag ser med hur bantning porträtteras i media är att de negativa aspekterna sällan diskuteras. Jag tycker såklart att personer som vill banta ska få göra det – det är deras kroppar att besluta om. Men jag tror också att det är viktigt att få höra både de negativa och positiva aspekterna av något för att kunna fatta ett informerat beslut. För bantning är det jag beskrivit ovan några av de negativa effekterna.

Det här experimentet har verkligen fått mig att bättre förstå några av mina egna upplevelser och jag önskar att jag hade blivit bekant med det tidigare. Jag hoppas att det kan hjälpa någon annan också.

En grej som jag tycker dyker upp rätt ofta i diskussioner kring specifika rättsfall är personer som tycker att målets åklagare är dum i huvudet som väckt åtal och att fallet aldrig borde ha gått till en domstol. Det är såklart en rimlig reaktion om invändningen man har är att bevismaterialet är bristfälligt eller liknande, men oftast så rör det sig om att personen i fråga tycker att vad som påstås ha inträffat inte borde vara ett brott. Två uppmärksammade fall som jag sett den här typen av argument kring är "mangamålet" där en serieöversättare anklagades för barnpornografibrott över mangateckningar och "BDSM-målet" där en man anklagades för misshandel efter att ha utfört BDSM med en samtyckande sextonårig kvinna*. I diskussioner kring båda dessa fall har jag hört folk som tycker att inget åtal borde ha väckts, eftersom mangafigurer/tecknad barnpornografi inte borde utgöra barnpornografibrott och eftersom staten inte borde reglera folks sexliv.

Jag förstår impulsen att tycka att det är dumt och orättvist att någon åtalas för att ha gjort något som man inte ser något fel i. Men problemet är inte att åtal väcks, problemet är att lagen ger utrymme för att döma någon i dessa fall. Lagen, som den är skriven, ger utrymme för att inkludera tecknade bilder i brottet barnpornografi. Tycker man det är fel så är det lagen som man bör protestera emot, inte att någon åtalas för detta.

En åklagares jobb är att väcka åtal om de bedömer att det skulle leda till en fällande dom och att inte göra det om de tror att domen skulle bli friande. De skulle begå tjänstefel om de agerade annorlunda och det är otroligt viktigt att de agerar efter de principerna. Om åklagare i allmänhet skulle börja ta sig friheten att inte väcka åtal eftersom de personligen inte tycker att den brottsmisstänkte personen har gjort något dåligt så får vi plötsligt ett rättssystem som vilar på enskilda juristers etiska värderingar. Samma polisanmälan skulle kunna ge helt olika resultat, enbart beroende på vilken åklagare som ansvarade för anmälan. Vissa personer skulle undkomma straff för de brott de begått, även om det finns nog med bevis för en fällande dom. Det skulle fullständigt rasera rättssäkerheten. Säkert finns det åklagare som redan gör så i åtminstone viss utsträckning, men det är inget som bör uppmuntras.

Ett annat problem är att det i så fall skulle tillåta dåligt utformade lagar att kvarstå. Märkliga rättsfall där någon blir fälld eller friad i en situation där de flesta finner detta absurt är, för samhället i stort (men inte nödvändigtvis för de inblandade individerna), positivt. Det gör oss uppmärksamma på behovet av att ändra lagen. Om dåligt utformade lagar får kvarstå så leder det till situationer som den Genusfotografen nyligen fått utstå, där enskilda personer någorlunda slumpmässigt drabbas negativt av en lag som de flesta bryter mot.

Det är viktigt att åtal väcks när det finns juridiskt utrymme för det. Jätteviktigt. Så om ni argumenterar på det här viset eller ser andra personer göra det, snälla förklara varför det skulle leda till ett korrupt rättssystem och varför det är lagen och inte rättsprocessen som bör ändras.

* Jag har förstått det som att tjejen ska ha ändrat sig i Hovrätten och då menat att hon inte samtyckt till händelserna, men vid tidpunkten för de här diskussionerna så rörde sig åtalet om våld som hon uppgav sig ha gett sitt samtycke till.

1. Visar bilden bara delar av en sexualiserad persons kropp?

2. Använder bilden en sexualiserad person som en stand-in för ett föremål?

3. Visar bilden sexualiserade personer som helt utbytbara?

4. Bekräftar bilden idén om att kränka den kroppsliga integriteten hos en sexualiserad person som inte kan samtycka?

5. Föreslår bilden att sexuell tillgänglighet är den viktigaste egenskapen hos personen på bilden?

6. Visar bilden en sexualiserad person som en handelsvara som kan köpas och säljas?

7. Använder bilden en sexualiserad persons kropp som en målarduk?

Å ena sidan så håller jag med om att det är konstigt om folk vill lägga fokus på allvarligt sjuka barns utseende. Å andra sidan så tycker jag att sättet hon formulerar sig på lägger fokuset på helt fel plats – nämligen hos personer med cancer.

Jag blir irriterad på att samhället i stort tycks hålla personer med vissa sjukdomar till en särskild standard. Att man har en sjukdom betyder ju inte att man slutar vara en människa, eller att man plötsligt inte påverkas av samhället man lever i. Det är orättvist att förvänta sig att människor med cancer bara ska vara glada för att de är vid liv och strunta helt i allt annat. Det är säkert många personer som får cancer och får helt andra prioriteringar än de hade innan dess eller struntar i allt annat än sin överlevnad. Men det är sannolikt en hel del personer som får cancer och fortfarande bryr sig om samma saker de brydde sig om när de var friska. Eller som inte är det minsta glada över att de är vid liv och istället är förbannade och ledsna över att de är sjuka. Eller som känner helt andra saker. Och tja, det är inget fel med det. Folk är olika.

Säkert finns det personer som får en allvarlig sjukdom och då helt struntar i sitt utseende. Men det finns säkert också personer som inte gör det och jag tycker det vore trevligt om vi kunde avstå från att säga att deras känslor eller prioriteringar är fel.