En karaktär som brukar återkomma rätt ofta i populärkultur som jag har väldigt blandade känslor inför är den stereotypa bögen.  För att förtydliga, en homosexuell och feminin man som inte helt sällan förekommer som bästa vän till en kvinnlig huvudroll. Exempel inkluderar Stanford från Sex and the City, Cameron från Modern Family, Kurt från Glee och Emmett från Queer as Folk.

 

 

Den här stereotypen brukar vara ganska ogillad. Jag finner det förvisso tröttsamt att det är en så pass återkommande karaktär och att åtminstone vissa drag av den är nästan obligatoriska hos karaktärer som är homosexuella män. Det är tröttsamt när icke-heterosexuell läggning framställs som något som helt dominerar ens personlighet. Heterosexuella karaktärer framställs ofta som stereotyper, men inte med hänvisning till sin sexuella läggning. Det är också irriterande med de extrema fall av den här stereotypen som tycks blanda ihop könsidentitet med sexuell läggning och insistera på att en karaktär är en homosexuell man trots att denne lyssnar till ett kvinnligt ljudande smeknamn, talar om sig själv med feminina pronomen och klär sig i kvinnokläder.

 

Framförallt finner jag det irriterande att en manlig karaktär med den här typen av beteende och intressen väldigt sällan är heterosexuell. De enda exempel jag kan komma på är Damian i Mean Girls och Raj i The Big Bang Theory, och i båda fallen så råder viss otydlighet kring deras läggning.

 

Men sen så blir det krångligt. Ni vet hur man ibland hör någon gnälla om att pride ger hbt-personer ett dåligt rykte med hänvisning till butchflator och dragqueens och dylikt trams? För ganska mycket av den kritik jag hör mot feminina homosexuella män i tv och film bygger på samma mentalitet. ”Jag är inte sån, jag vill inte sammanknippas med det där.” Ganska mycket utav kritiken är grundad i förakt mot feminina män.

Till en början så är det sammanbundet med kvinnoförakt, eller åtminstone förakt för personer som bryter mot rådande normer kring kön. Män med kvinnliga intressen och egenskaper framställs ofta som löjeväckande och fåniga i populärkultur, i större utsträckning än maskulina kvinnor. Det i sig är något jag finner problematiskt. Jag tycker inte att egenskaper som sammanknippas med kvinnor ska nedvärderas enbart för att de är sammanknippade med kvinnor. Jag tycker inte heller att det utgör ett problem när någon uppvisar beteenden som betraktas som typiska för ett kön de inte tillhör och jag tycker inte att det är något som ska klankas ner på.

 

Mitt andra problem här är att samma kritik antyder att homosexuella och bisexuella personer bara förtjänar samma respekt och rättigheter som heterosexuella personer om de gör sig förtjänta av det, genom att bete sig på ett visst, i sammanhanget könsnormativt, sätt. Den inställningen finner jag inte bara problematisk, utan fullständigt oacceptabel.

 

Vad tänker ni om det här?

Elin Astrid skrev om vilka personer hon har fördomar emot. Jag är lite sämre och skriver inte en lång lista, istället tänkte jag bara ta upp en grupp: Personer som brukar glömma att äta.

 

Relevant här är att jag passar rätt väl in på den stereotypa bilden av en tjock person, bortsett från att jag inte är tjock. Jag är någorlunda inaktiv och jag gillar verkligen mat. Jag gillar att laga mat, jag gillar att äta mat och jag gillar dessutom att prata om mat. Mat är fantastiskt! Det smakar gott, det ger mig energi och det håller mig vid liv! Fattar ni hur praktiskt och häftigt det är? Så jag antar att folk som brukar glömma att äta inte riktigt fattat grejen med mat och äter tråkig och smaklös mat. Mat som de inte känner något engagemang inför eller upplever någon glädje i att äta. Jag tänker mig att de ser det mer som en uppgift, i stil med att städa eller betala räkningar. För om de uppskattade mat som generellt koncept och ätande av den som upplevelse lika mycket som jag gör så skulle de väl inte glömma bort att äta den?

 

Kanske har de bara intressantare liv än jag har.

Lady Dahmer skriver om det där med folk som insisterar på att skillnaderna mellan könen gör våra relationer spännande, att skillnaderna borde hyllas och så vidare. Eller, för att citera Calle Schulman: "Det är ju skillnaden mellan könen som gör livet värt att leva."

 

Hur jävla tråkigt liv har man inte då, egentligen? Och vilka tråkiga människor man måste känna.

 

Om det jag som intresserade mig hos de män jag känner kunde sammanfattas som "ja, han har ju en y-kromosom, mer kroppsbehåring än mig och bär inte kjol" så skulle jag inte lägga ner energi och känslor i att upprätthålla relationer med dem. Tacksamt nog så är männen jag känner inte tröttsamma stereotyper som baserat sin personlighet på de könsroller som råkar vara aktuella för stunden, utan i likhet med kvinnorna jag känner egna individer som jag skulle vilja umgås med även om de råkade tillhöra ett annat kän än det de redan gör.

 

Jag förstår verkligen inte folk som fått för sig att vi alla skulle bli en stor grå massa om det inte var för könsroller. Det resonemanget håller verkligen enbart om man antar att vi nu är två stora massor i två olika nyanser av grått.  Är det verkligen så mycket intressantare?

Jag tycker att det är lite roligt att så mycket folk verkar anta att Lady Dahmer vill provocera med sina orakade armhålor. Jag brukar ta bort håret under mina armar rätt stor del av tiden, men mina armhålor är håriga rätt ofta också. Bland de vanligaste anledningarna till det finns följande:

* Jag har inte orkat ta bort håret.

* Jag har inte haft tillgång till rakhyvel/vax/annat hjälpmedel för att avlägsna hår.

* Min hud är irriterad och skulle bli ännu mer irriterad av att jag tog bort hår från den.

 

När jag har hår under armarna så går jag inte omkring i långärmade tröjor hela tiden eller med armarna pressade längs sidorna. Jag klär mig och rör mig som vanligt, med följden att mina armhålor går att se ibland. Är det ett provocerande beteende? Jag tycker inte det.

 

Det hela påminner mig lite om folk som undrar varför en del kvinnor bär urringade tröjor om de inte vill att män ska stirra på deras bröst. Jag personligen brukar bära urringade kläderna för att jag tycker de i helhet är snygga och bekväma, inte för att de är just urringade.

 

Det är ganska märkligt att anta att det faktum att någons kroppsdel är synlig innebär att de vill att kroppsdelen i fråga ska uppmärksammas. Ett rimligare antagande är att personen i fråga inte är så pass angelägen om att kroppsdelen inte ska uppmärksammas att de valt att dölja den. I grund och botten känns det bara som att folk inte vill ta ansvar för sina egna reaktioner och istället insisterar på att det var reaktionen personen som de reagerar på var ute efter.

 

Jag är lite för upptagen med att plugga och dricka te för att blogga för stunden. På lördag är september slut och det känns som att det är höst på riktigt då, vilket jag är rätt okej med.

 

För ett tag sedan upptäckte jag Goodreads, som är lite som lastfm fast för böcker. Jag har tänkt att jag skulle vilja vara medlem på en sida som är lite som lastfm fast för böcker i evigheter! Man lägger in böcker man läser, har läst eller vill läsa och betygsätter dem. Sedan får man boktips utifrån vilka böcker folk som gillat samma böcker som man själv har gillat. Jag gillar det jättemycket!

 

Nu blir det te och How I met your mother.

Spoilers för premiären av Glees tredje säsong nedan.

 

 

Glee hade säsongspremiär i veckan och jag gillade den överlag. Quinns nya stil var snygg, jag gillade att Kurt och Rachel fortsatt vara vänner sen New York och fantastiskt nog så innehöll inte avsnittet en massa drama mellan Rachel och Finn. Woho!

 

Så, vidare till det dåliga: Sugar Motta. En ny karaktär som ansöker till New Directions, sjunker riktigt dåligt och är riktigt oförskämd. Varför? För att hon "har självdiagnostiserat Aspergers Syndrom och därför kan säga mer eller mindre vad hon vill". Tröttsamheten!

 

Glee är alldeles, alldeles för förtjusta i storylines som bygger på att karaktärer låtsas ha ett funktionshinder för att få olika fördelar. I första säsongen så låtsades Tina stamma i flera år för att slippa prata med andra personer, Puck låtsades ha fått en ryggmärgsskada för att få tag på marijuana och Finn låtsades vara paralyserad för att få ett jobb. Personer med faktiska funktionshinder i Glee är... Artie, Emma, Becky, Jean, Finns kompis i Laryngitis och den döva kören från säsong ett. Om man inte räknar kören som enskilda individer så är det nästan lika vanligt i Glee att någon som utger sig för att ha ett funktionshinder ljuger om det som att det stämmer. Jag är helt övertygad om att det är mycket, mycket ovanligare i verkliga livet.

 

Kan de inte bara släppa den tanken? Till en början, både Aspergers och stamning är redan tillstånd som ofta ifrågasätts. Det är vanligt med missuppfattningar kring vad det innebär, hur det kan underlättas och huruvida det är verkliga problem. Idén om att personer som inte har de tillstånden skulle ljuga om det innebär att folk blir mer misstänksamt inställda till dem som har det och ibland rakt ut hävdar att de inte alls har de tillstånd de diagnostiserats med. På samma sätt som "falskanmälningar" kommer upp oproportionerligt ofta i diskussioner kring våldtäkt så kommer "självdiagnoser" ofta upp i diskussioner kring osynliga funktionshinder, och det skapar en bild av att det är något vanligt och ökar sannolikheten för ett misstänksamt och otrevligt bemötande till de berörda personerna. Det är en dålig sak.

 

För det andra, hela konceptet om personer som skaffar sig fördelar genom att låtsas vara funktionshindrade bygger på att personer med funktionshinder får (eventuellt orättvisa) fördelar. Mest relevant från Glee där är tanken om att rullstolsanvändare skulle få jobb lättare och att Aspergers skulle innebära att man slipper konsekvenser när man är otrevlig och förolämpar folk. Jag har inga egentliga kunskaper om det här, men jag skulle tro att man får svårare att hitta ett jobb om man använder rullstol en stor del av tiden, i och med att man då automatiskt är utesluten från arbetsplatser som förutsätter full mobilitet eller bara ligger i byggnader som inte går att ta sig in och runt i med en rullstol. Vad det gäller Asperger så kan jag intyga att det inte är något slags automatiskt frikort vid sociala snedsteg (vilket det inte heller borde ses som).

 

Jag har överlag problem med hur Glee framställer funktionshinder. Arties dröm är att bli dansare (inte rullstolsdansare, vilket hade varit rätt grymt, utan dansare med fullt fungerande kropp). Ganska många av hans storylines är kraftigt relaterade till hans funktionshinder (typ... hela hans story i Wheels, hela hans story i Dream on, hans motivering för varför Brittany inte borde haft sex med honom i Duets, anledningen till att han börjar umgås med Puck, hans story i A Very Glee Christmas). Tips till författare av saker: Om majoriteten av de plotlines som din karaktär deltar i och de motiveringar de ger för sina handlingar är beroende av en specifik egenskap hos dem för att vara begripliga så gör du fel!

 

Ännu värre är Finns kompis Sean i Laryngitis. Han har blivit paralyserad från nacken efter en fotbollsskada och hans liv är hemskt. Hans syfte i avsnittet är att visa Rachel att hennes problem skulle kunna vara mycket, mycket värre.

Sues syster Jean antyds åtminstonde leva ett tillfredsställande liv och vara lycklig, men hennes syfte är i ätt stor utsträckning att ge Sue en mänskligare sida och ibland för att ge henne en sympatisk anledning till sina handlingar.

Becky är nog den enda karaktären med ett funktionshinder i serien som inte är väldigt beroende av det som karaktär. Sues relation till henne förklaras i viss utsträckning av att Becky påminner henne om Jean, men utöver just det så skulle hon lika gärna kunna vara en karaktär utan Downs syndrom. Hon är förvisso inte en särskilt sympatisk karaktär, men det är ändå i den riktningen som författarna borde kolla om de vill skriva sina funktionshindrade karaktärer mer som individer och mindre som medicinska tillstånd.

En grej som jag inte fattar är när folk skriver svärord eller skällsord och byter ut en eller flera bokstäver mot en asterisk. Hur är det mer rumsrent att skriva j*vla än jävla?

 

Jag tänker mig att det kan ha uppkommit på forum som blockerar användningen av vissa ord för att undkomma det, men det verkar vara någorlunda vanligt på platser där så inte är fallet. Vad är grejen?

Nu har även hovrätten friat mannen som blivit anklagad för grov misshandel efter att ha utövat BDSM med en sextonåring. En hel del kommentarer kring det hela på internet menar att det är fel och att han utnyttjat henne, med hänvisning till hennes psykiska hälsa och tidigare självskadebeteende. Jag läste tingsrättsdomen när den kom, men har inte satt mig in i vad som hänt i fallet efter det och har inte för avsikt att uttala mig om just det här rättsfallet.

 

Men däremot vill jag påpeka att det gör mig förbannad när någons psykiska hälsa används som ett argument för att de blivit utnyttjade. Visst, det finns ett fåtal mentalsjukdomar som hindrar personer från att kunna ge ett informerat samtycke till sexuella handlingar, men om en person inte lider av just dessa så borde deras psykiska hälsa faktiskt inte vara relevant. Personer med mentalsjukdomar har rätt att delta i sex på samma villkor som alla andra och därmed också själva fatta beslut om vad de vill och inte vill göra av vilka anledningar de vill. Givetvis är det inte acceptabelt att använda någons mentalsjukdom för att få dem att delta i sexuella handlingar mot deras egentliga vilja, men det är inte ett acceptabelt beteende oavsett om personen har en sjukdom eller inte.

 

Jag inser att de flesta protester av det slaget främst vill skydda personer med psykiska sjukdomar, men varför skulle det vara okej att inkräkta på psykiskt sjuka personers rätt till sina egna kroppar och egna beslut i den processen?

Ibland stör jag mig något så fruktansvärt på personer vars åsikter skiljer sig enormt från mina i en fråga. En del åsikter är bara obegripliga för mig, som till exempel att slaveri är en skön grej eller att Mikael Persbrandt är Sveriges sexigaste man*. Men ändå, jag skulle kunna vara någorlunda nöjd om fundamentalt annorlunda åsikter än mina var det värsta jag behövde stå ut med i olika diskussioner. Det är det inte. Det värsta är personer som tycker samma sak som jag, men av helt andra orsaker.

Det är en guilt by association-grej, tror jag. De får min åsikt att verka dum! I teorin så vet jag ju att det är naturligt att olika personer kan ha olika skäl för att hysa samma åsikt och att det är orimligt att hålla en av dessa ansvarig för den andra personens skäl. Men jag vill ändå bara att de ska hålla käften. Oavsett hur bra ens argument är så blir det svårare att övertyga någon om rimligheten i ens åsikter om ens meningsfränder i frågan framstår som empatilösa svin.

Jag tänker mig att mängder av politiker känner såhär. Jag menar, Reinfeldt borde ju bli vansinnig när han föröker framställa Alliansen som ett bra alternativ för arbetare och så kommer CUF och vill avskaffa allt som ens anknyter till anställningstrygghet. "Fattar ni inte att ni sabbar?", tänker han säkert.

 

 

 

* Det här kan vara ett bra tillfälle att nämna att jag hyser en nästintill sjuklig motvilja mot Mikael Persbrandt. Det beror förmodligen på att han i alla filmer jag sett honom spelar en rollkaraktär som är ett jävla svin, vilket i förlägningen får mig att anta att det är en avspegling av hans verkliga personlighet. Det har gått till punkten att jag känner mig fientligt inställd även till personer som inte är Mikael Persbrandt men påminner lite om honom till utseendet. Betingning är luriga grejer.

Alltså, Flashback. Varje gång jag ser någon prata i positiva ordalag om Flashback och yttrandefrihet så antar jag att personen blivit utsparkad från andra forum för att de vägrat avstå från att bemöta resten av mänskligheten med något som helst mått av respekt. Varför är en så överväldigande majoritetet av personer som upplever sig bli censurerade på internet också personer som tycker att det är lämpligt att kalla sina meningsmotståndare för äckliga horor?

I allmänhet så gillar jag Julia Skotts projekt Kroppsbilder, jag tycker att det är ett bra initiativ även om det är nedstämmande att så många av de personer som valt att skriva en kommentar till bilderna de postat tycker illa om sina egna kroppar. Jag tror det är positivt att få se människokroppar som inte är retuscherade eller utvalda eftersom de uppfyller särskilda utseendekrav.

 

Men kommentarerna till det här inlägget stör mig så mycket. Mer specifikt, de kommentarer som säger att de tycker att killens kropp är jättefin och inte ser något fel med det. Efter att han själv har skrivit att han gått ner ungefär tio kilo av aptitförlust, är deprimerad och aldrig riktigt har trivts med sin kropp. Det känns rimligt att gissa att de flesta personer som är 178 cm långa inte kan vara särskilt hälsosamma vid en kroppsvikt på 46 kilo. Så vad fan. Tonåringar som går ner en stor andel av sin kroppsvikt utsätter sig för ganska tydliga hälsorisker. Jag tycker inte att man ska säga åt personer som på god grund anser sig väga för lite att de ser bra och normala ut. Självklart tycker jag inte heller att det är bra att han skriver att han äcklas av sin kropp, men jag tycker inte att en bra lösning är att antyda att hans viktnedgång inte är ett problem.

En grej som stör mig lite är påståendet att kvinnor attraheras av män med makt och pengar, medan män attraheras av kvinnor som är vackra och sexiga.

 

Påståendet brukar användas för att antyda att manlig attraktion handlar om sex, medan kvinnor använder sexualitet och relationer för att få makt och pengar (läs: är ondskefulla golddiggers). Problemet med det resonemanget är att kvinnor förvisso kan höja sin egen status genom att ha en relation med en rik och mäktig man, men det omvända gäller knappast för män. Snarare så antyder gällande normer kring kön och relationer att en man blir mindre maskulin om hans kvinnliga partner är rikare och mäktigare än vad han själv är – något som snarare innebär en sänkt social status. Däremot kan en man höja sin status genom att ha en vacker kvinna (troféhustru) vid sin sida).

 

Det är såklart generaliseringar, men en kvinna anses ha vunnit äktenskapslotteriet om hennes man är framgångsrik och en man om hans fru är vacker. Hela antagandet om att kvinnor vill ha män med hög status bygger väl på att det skulle innebära ökad status för kvinnorna själva? Då blir det märkligt att ignorera att de kvinnor män antas vilja ha också ger männen en ökad status.

Attityderna kring rättegången som drog igång för några dagar sedan - mot barnläkaren som är anklagad för dråp - gör mig så irriterad. Väldigt många debattartiklar kring det verkar antyda att åtalet är orealistiskt och ignorerar vårdens rutiner. Så vad? Sjukvården står inte över lagen, och om vårdens rutiner inte stämmer med lagen så är det ett problem som behöver uppmärksammas. Det är en attityd som jag finner djupt problematisk. Både enskilda läkare och vården i stort måste kunna granskas av rättsväsendet när misstanke om brott finns. Hur ska patienter kunna ha förtroende för sina läkare om dessa står över all juridisk misstanke?

 

Åklagarsidan anklagas för att ha missförstått vårdens uppgifter och ägna sig åt paragrafrytteri. Den typen av anklagelser ignorerar dock åklagarnas uppgifter. Det är inte enskilda åklagares uppgift att stifta lagar, deras uppgift är att efterfölja de lagar som redan stiftats och väcka åtal då de tror att ett sådant skulle leda till en fällande dom. Om åklagarväsendet börjar blanda in personlig moral och stuntar i att väcka åtal av olika anledningar så får vi dels ett korrumperat rättssystem och dels begränsade möjligheter att utvärdera konsekvenserna av de lagar vi har. Om vi inte gillar vad en lag innebär i praktiken så ska lagen ändras, inte att den efterföljs.

 

Aktiv dödshjälp är inte lagligt i Sverige. Att injicera en dödlig dos narkosmedel i ett barn vars livsuppehållande behandling har avbrutits utan dess vårdnadshavares vetskap eller medgivande är inte bara olagligt utan också moraliskt tveksamt. Jag är för en legalisering av aktiv dödshjälp, men då under förutsättningarna att det är ett val som ges till patienten eller den person som fattar medicinska beslut åt denna och att det är en process som dokumenteras. Men aktiv dödshjälp som något som sker i smyg av läkare som inte har patientens stöd? I helvete heller.

 

Bara för att förtydliga: Jag försöker inte uttala mig om läkarens skyldighet eller oskydlighet. Det är upp till domstolen att avgöra. Men jag finner det helt oacceptabelt att föreslå att en läkare på grund av sitt yrke skulle slippa juridisk granskning eller att åklagare ska strunta i att väcka åtal för att respektera sjukvårdens rutiner.

Det bästa med att resa bort utan laptop och internet i flera dagar är att jag återvänder till en överfull RSS-feed. Jag älskar det.

 

Oh, och jag är förkyld. Woho.

Stockholms universitetsbibliotek tillåter visst att man lånar deras böcker även om man helt saknar anknytning till SU, så länge man skaffar ett lånekort. Jag har alltid tänkt mig att universitetsbibliotek bara är till för folk vid det berörda universitetet, men icke. Vilket innebär att jag kan på tag på The Biology of Human Starvation, som jag velat läsa i evigheter. Woho!

 

Det är för övrigt en löjligt lång text publicerad av Ancel Keys med kollegor som redovisar resultaten av The Minnesota Starvation Experiment. The Minnesota Starvation Experiment är en studie som genomfördes på 40-talet, med syfte att kartlägga de fysiska och psykiska effekterna av svält hos människor. I grund och botten skiljer sig det inte så mycket från studier som fokuserat på viktnedgång genom kalorirestriktion, men skillnaden är att deltagarna i den här studien var normalviktiga, inte ville gå ner i vikt och dessutom valdes ut bland annat efter psykisk och fysisk hälsa. Sammanfattningar av resultaten som jag har sett tidigare inkluderar bland annat att deltagarna uppvisade en hel del beteenden som vanligen förknippas med ätstörningar, vilket jag tycker är grymt intressant. Så, ja, jag är glad. Skulle tro att det kommer ytterligare inlägg kring saken när jag införskaffat och läst resultaten (de är visst över 1000 sidor, så det kan ta ett tag).

Jag gästbloggar hos Happy Happy Fatgirl här, om mediasynen på hunger.

Nina Ruthström skrev ett inlägg om aborter och jag blir så trött på vissa av kommentarerna. Mer specifikt de som kommer med klassikern "abort ska/får/bör inte användas som ett preventivmedel".

 

Först och främst, vem gör ens det? Säkert skulle vissa personer slarva mindre med faktiska preventivmedel om de saknade möjlighet att avbryta en graviditet i efterhand, men skulle någon betydande andel kvinnor faktiskt välja abort som sitt primära sätt för att undvika att föda oönskade barn? Jag har aldrig gjort en abort, men det verkar vara en någorlunda obehaglig upplevelse. Att blöda i flera veckor efteråt tycks enligt Vårdguiden vara standard och det finns risker för komplikationer efteråt. Jag har svårt att tro att det är någon betydande mängd kvinnor som gör en abort och bestämmer sig för att det är att föredra framför att använda preventivmedel.

 

För det andra, kan vi snälla sluta dela upp aborter i bra och dåliga aborter? Det är kontraproduktivt att resonera kring abort som något som bara är acceptabelt då kvinnan blev våldtagen/använde skydd som inte fungerade/riskerar sin hälsa eller sitt liv genom att genomgå en graviditet och födsel. Eller, för den delen, om barnet har ett avvikande medicinskt tillstånd. Kvinnor har rätt att bestämma över sina kroppar även om de hade oskyddat, samtyckande sex och har utmärkta möjligheter att genomgå en graviditet och sedan ta hand om barnet. Aborter ska inte behöva berättigas.

Appropå Disabled Feminists (eller Forward, eller Feminists with disabilities, har inte riktigt listat ut vilket av namnen som de faktiskt använde) som jag nämnde i förra inlägget så hade de en jättebra artikelserie om ableistiskt språk, förvisso engelskt sådant men de flesta begrep som tas upp är även applicerbart på svenska. Jag har försökt rensa bort ableistiska förolämpningar från min vokabulär ett tag, och deras blogginlägg är väldigt användbara eftersom de inte bara pekar ut ableistiska ord utan föreslår alternativ till dem. De jag använder mest är nog idiot och galen/galet.

 

Jag inser att de flesta som använder dylika ord inte menar något illa (mot personer med utvecklingsstörningar eller mentalsjukdomar, alltså). Det gör inte jag heller när jag använder dem. Jag försöker inte säga åt er att ni är dåliga personer eller försöker kränka någon om ni använder sådana uttryck. Det är väletablerade förolämpningar och de flesta reflekterar inte över vad de antyder och innebär. Men det är fortfarande förolämpningar som är kränkande mot vissa grupper av människor. Har man inte för avsikt att kränka och hjälpa till att upprätthålla fördomar kring de grupperna så är det en bra idé att inte antyda att deras tillstånd är en förolämpning.

 

Ableism är, för den som inte vet, diskriminering och fördomar mot människor med olika funktionsnedsättningar. Ibland används mentalism för att åsyfta samma sak när det gäller mentala funktionshinder eller mentalsjukdomar, men jag använder ableism för både fysiska och psykiska funktionsnedsättningar och sjukdomar.

Jag läste ett gammalt blogginlägg hos Disabled Feminsts om att ifrågasätta människors rätt att parkera på handikappsparkeringar. Mer specifikt, människor som har ett tillstånd för sådan parkering men som inte ser ut att vara rörelsehindrade. Slutsatsen i blogginlägget är att det är förbannat oförskämt och kränkande att be okända människor förklara sina funktionsnedsättningar, vilket jag såklart håller med om.

 

Det fick mig att tänka på för- och nackdelarna med osynliga funktionshinder mer generellt. Med osynliga funktionshinder menar jag sådana som inte snabbt blir uppenbara för andra människor. Det är svårt att göra en tydlig uppdelning mellan sådana och synliga funktionshinder – vissa funktionshinder är osynliga majoriteten av tiden men blir väldigt tydliga ibland, vissa funktionshinder är lätta att upptäcka för den som vet vad de ska leta efter, vissa funktionshinder är osynliga för en utomstående betraktare men blir synliga när någon försöker interagera med en och så vidare. För enkelhetens skull så pratar jag ändå om funktionshinder som inte är tydligt märkbara för omgivningen.

 

Överlag så betraktar jag det som en fördel att ha ett osynligt funktionshinder. Det gör att främmande människor inte får möjlighet att särbehandla mig på ett negativt sätt och jag i rätt stor utsträckning kan välja vilka människor som känner till att jag har ett sådant. Men det finns nackdelar med det också. Den främsta är att det ger andra människor större utrymme för ifrågasättande – har jag verkligen den diagnosen, är det verkligen ett problem, ljuger jag för att få positiv särbehandling? Av någon anledning finns det gott om folk som tror att deras lekmannakunskaper trumfar en neuropsykiatrisk undersökning . Det gör att jag kan få större problem med att få den hjälp jag behöver och har rätt till, eftersom det blir lättare för personer utan närmare kunskaper om den diagnos jag har att vifta bort vilka problem det innebär.

 

Så, ja, jag blir förbannad över att höra om personer med osynliga funktionshinder som blivit utskällda och ifrågasatta när de använt parkeringsplatser som de fått tillstånd att använda. Allvarligt talat, hur fan tänker man när man gör sånt? Hur kan man tycka att det är okej att kräva att okända människor ska förklara varför de behöver ett särskilt stöd bara för att man råkar passera dem? Kort och gott, hur oförskämd och tanklös får man bli?