För några månader sedan hade Vecka 6, ett projekt som uppmuntrar bloggare att skriva om sex och som har ett nytt tema att skriva om varje vecka, temat ”Är sex en rättighet?”.

 

Det finns flera bloggare som har skrivit smarta och tänkvärda inlägg på temat, som jag tycker att ni borde läsa.

 

De flesta kan förhoppningsvis skriva under på att man inte har rätt att ha sex med andra människor, men också på att man har rätt att slippa bli straffad för att man har sex på ett visst sätt, så länge det inte utgör en kränkning mot någon annans självbestämmande över sin kropp och sexualitet.

 

Själv tycker jag att hela frågan egentligen kan ses som en förlängning av rätten att bestämma över sin egen kropp och vad som händer med den, och av samhällets skyldighet att försöka främja den rättigheten genom att se till att alla människor befinner sig i en position där de fritt kan fatta sådana beslut.

 

Vad innebär det? Tja, det innebär att ingen har rätt att utsätta andra människor för sexuella handlingar som de inte samtyckt till, eller att utnyttja att deras beslutsförmåga är temporärt eller permanent nedsatt för att utsätta dem för sexuella handlingar (till exempel på grund av berusning, ålder, sjukdom, sömn eller något annat).

 

Men det innebär också att samhället inte har rätt att straffa någon för sexuella handlingar som de gjort i samförstånd och samtycke med berörda personer.

 

Det innebär dessutom att samhället har en skyldighet att främja människors förmåga att själva bestämma över vad som händer med våra kroppar genom att se till att skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar, preventivmedel, abort och information kring sex och dess konsekvenser finns tillgängligt.

En grej som nästan alltid dyker upp när det pratas om kvotering är att kvinnor skulle fundera på om de verkligen varit den bästa kandidaten för ett visst jobb, eller om de bara fått det på grund av sitt kön. Av någon anledning brukar inkvotering av män ignoreras.

 

Och jag undrar lite, funderar män i nuläget på om de fått sitt jobb på grund av sitt kön, snarare än för att de varit mest lämpade för det?

Jag såg precis senaste avsnittet av Suburgatory, The Witch of East Chatswin. I början av avsnittet försöker huvudkaraktären Tessa övertyga några tjejer i sin skola att inte klä sig sexuellt på Halloween. Varför?

 

- Tessa

För den som inte har sett serien bör det kanske påpekas att Tessa i regel framställs som en sympatisk och förnuftig karaktär som tittare ska identifiera sig med och hålla med.

 

Serien som helhet vill att vi ska se det här som ett feministiskt budskap, och jag blir så trött, för det är det faktiskt inte.

 

 

 

Ja, det är en patriarkal idé att kvinnors främsta värde ligger hur män kan dra nytta av oss - vilket brukar handla om mödraskap, hushållsarbete och sex. Förväntningar på kvinnor om att klä sig på ett sätt som visar upp vår kropp och som är tänkt att vara sexuellt hänger såklart ihop med en idén.

Men att slampighet skulle vara något dåligt är också en patriarkal idé. Idén om att en kvinna som är sexuell automatiskt är ett passivt objekt för någon annans lust hänger såklart ihop med idén om att kvinnors sexualitet är till för män och inte för oss själva. Idén om att en sexig kvinna omöjligen kan ha andra egenskaper är en förlängning av idén om kvinnors plats i samhället. Idén om att det skulle finnas något fel med att ha många sexpartners eller att klä sig för att se så sexuellt attraktiv ut som möjligt hänger också ihop med patriarkala idéer om att sex med en viss kvinna är något som minskar i värde ju fler personer som haft det och gör kvinnor till spelpjäser i en statuskamp män emellan. Och idén om att sex och sexualitet skulle vara något inneboende förnedrande för kvinnor är i högsta grad en kvinnofientlig och sexfientlig idé.

 

Är det förnedrande att kvinnor förväntas anpassa sig efter vad män förmodas uppskatta när de väljer sin klädsel och sitt utseende (i den mån det är valbart)? Absolut. Är det förnedrande att många kvinnor lär sig att det är viktigt att vara sexuellt tillgänglig för vissa män? Verkligen. Men det betyder inte att vare sig frivilligt och önskat sex eller sexiga kläder är något förnedrande och slut shaming under feministisk flagg är bara att spela patriarkatet i händerna.

 

En grej som jag funderat på rätt länge är hur kvinnlighet förhåller sig till professionalitet (med vilket jag syftar på ”att bete sig professionellt”, inte på att få betalt för det man gör). För mig så är det ganska uppenbart att ”professionell” är en egenskap som är ganska hårt manligt kodad. Inte så konstigt – den förknippas ju med en massa andra saker som också kodas som manliga. Många av de egenskaper vi tror att en person bör besitta för att göra ett bra jobb överlappar med de egenskaper vi anser att män bör besitta eller besitter.

 

Men det är inte bara vilka egenskaper vi förväntar oss av en professionell person som är typiskt manliga, utan också det utseende vi förväntar oss av en sådan person.

 

Det handlar såklart inte om att kvinnor behöver se ut som män för att uppfattas som professionella – snarare om att kvinnor (och män) förväntas att inte se allt för kvinnliga ut, eller i vart fall inte se kvinnliga ut på fel sätt. Hela filmen Legally Blonde och hur omvärlden reagerar på dess huvudkaraktär Elle är ett rätt bra exempel – en konventionellt vacker blondin som klär sig i helrosa är helt enkelt inte vad vi förväntar oss av en juriststudent och därför så tar få personer henne på allvar. En del av det handlar såklart om att överdrivet användande av just rosa anses lite barnsligt, men samma sak gäller användning av klara färger, vissa mönster och vissa modeller på plagg.

 

En annan aspekt av det är att det anses olämpligt att klä sig sexigt på jobbet. Vad har det med kvinnlighet att göra? Tja, sexighet i sig är en egenskap som är rätt kvinnligt kodad. Kvinnokroppen anses betydligt mer sexuell än manskroppen och den som betvivlar det kan göra en bildgoogling på ordet ”sexy”. När det talas om att en inte ska se sexig ut på jobbet så är det i regel kvinnor man pratar om – vi ska inte ha för urringade tröjor, för korta kjolar eller rent allmänt visa för mycket hud. Någon motsvarande idé finns inte riktigt för män, vilket faller sig rätt naturligt eftersom det inte riktigt finns sexiga kläder för män. En man som ska framställas som sexig har antingen vanliga kläder eller inga kläder på sig.

 

Så hur klär sig en professionell kvinna? Ska man titta på hur framgångsrika kvinnor inom politiken eller affärslivet klär sig så verkar svaret vara i dova toner, gärna mörka sådana och ofta i kostym. Rätt maskulint, med andra ord.

 

Det fattar ju vem som helst att en person som klär sig i starka färger inte automatiskt gör ett sämre jobb än en person som klär sig i svart. Fler personer verkar tycka att sexig klädsel skulle innebära ett sämre jobb, men egentligen finns det ingen vettig anledning till det heller. Jag tror att det i själva verket handlar mer om våra föreställningar kring sex, som gärna vill mena att sexiga kvinnor omöjligen kan vara något mer än just det. Som helhet så tror jag inte att det är en slump att vissa feminina uttryck ger ett oprofessionellt intryck - det är tätt sammankopplat med samhällets idéer om vad det innebär att vara kvinna.

 

 

Inom feminismen så pratas det rätt ofta om förväntningar på hur kvinnor ska se ut och bete sig som en dålig sak. Det är det också, men anledningen till det är inte att det finns förväntningar, utan hur de förväntningarna ser ut och vad de grundar sig på.

 

Vill man komma fram till om en förväntning som ställs på kvinnor är en vettig förväntning så tycker jag att man kan ställa sig två frågor.

 

Till exempel förväntas det inte att män ska måla naglarna eller bära kläder som framhäver deras figur, däremot förväntas det att de ska klippa naglarna ibland och bära kläder som är rena och hela. I regel så är förväntningar som bara ställs på kvinnor eller bara ställs på män inte särskilt rimliga att förvänta sig av just enbart kvinnor eller män. Ibland så kanske det inte är en förväntning som direkt kan appliceras på ett annat kön, men oftast så finns det något som är ungefär motsvarande.

 

En del förväntningar som bara ställs på kvinnor borde också ställas på män och en del saker som förväntas av både kvinnor och män borde inte förväntas av någon alls. Till exempel förväntas kvinnor vilja spendera mycket tid med sina barn, vilket jag tycker känns som en ganska vettig förväntning på alla föräldrar. Många förväntar sig att man ska skratta med och acceptera lite stötande skämt för att inte skapa dålig stämning*, vilket jag inte tycker är en särskilt rimlig förväntning på någon alls.

 

 

Att det finns vissa normer kring hur man ska bete sig och se ut är i sig ganska bra. Däremot är inte alla sådana förväntningar bra eller rimliga förväntningar och ibland så grundar de sig i saker som faktiskt inte borde spela någon roll, som till exempel kön.

 

 

 

Jag var på Akademibokhandeln, som hade en hylla för erotik. Tyckte det var rätt kul att alla bokomslag såg likadana ut, trots att flera av dem är skrivna av olika författare. Svartvitt, med antingen föremål eller huvudlösa kvinnokroppar.

 

 

De här sexreglerna av Glitterklittan, som hon föreslår att man kan skriva ut och sätta upp på lämpliga platser, är det bästa jag sett den här veckan.

 

 

Spana in dem.

Rätt ofta hör jag folk påstå att piller inte är någon långsiktig lösning på diverse sjukdomstillstånd. Oftast rör det sig om psykisk ohälsa, men ibland också fysisk. Det talas om att man måste bearbeta de underliggande problemen, motionera mer, äta bättre, gå i terapi, lära sig att acceptera sitt tillstånd eller något annat. Det är såklart jättebra att göra alla de där sakerna.

 

Men ibland så gör man alla de där sakerna och det räcker inte. Ibland så hjälper det inte alls. Ibland så har man inga underliggande problem att bearbeta eller några skadliga kostvanor att förbättra.

 

En del personer föds sjuka eller blir sjuka under livets gång och måste äta läkemedel resten av livet för att kunna må bra. Vilket faktiskt är rätt okej om alternativen är att må dåligt hela tiden eller att avlida.

 

Många verkar anse att det är något självändamål att äta så lite mediciner som möjligt. Ni vet, typen som lite skryter med att de minsann aldrig tar värktabletter när de har ont i huvudet. Och visst, det finns bra skäl till att försöka undvika att ta läkemedel i onödan. Många mediciner har obehagliga biverkningar, en del har oklara effekter över lång tid och på samhällsnivå har vi de läkemedelsresistenta bakterierna att oroa oss för. Men det betyder ju såklart inte att personer som behöver läkemedel ska avstå från dem (och ”behöver” kan vara allt från att ”behöver för att lindra ett temporärt ofarligt men obehagligt tillstånd” till ”behöver för att vara vid liv”).

 

Problemet med idén om läkemedel som en temporär lösning är att det faktiskt påverkar människors känslor och beteende. Det gör att en del personer skäms över att behöva förlita sig på läkemedel för att kunna må bra. Det gör också att en del personer försöker sluta med sina mediciner och snabbt blir sjukare.

 

Ibland är piller en permanent lösning. Ibland är det den enda lösningen. Och det är inget fel med det.

Såhär i Halloweentider brukar det dyka upp diskussioner kring Halloweenutklädnader i min RSS-feed. Maskeraddräkter är ett bra exempel på de olika förväntningar som finns på män och kvinnor, i och med hur olika utklädnader som erbjuds för samma sak.

 

För den som undrar vad jag pratar om, här är de två första sökresultaten för "watermelon costume" på google.

 

Rätt ofta när det gäller människor som sagt eller gjort något rasistiskt så vill någon mena att man ju faktiskt inte kan veta om de här personerna menade något illa.

 

Nej, det är klart man inte kan det. Men det spelar inte heller så stor roll.

 

Rasism är inte bara en personlig åsikt. Det är en hel samhällsordning i vilken människor delas in i olika grupper baserat på sin hudfärg, där vissa grupper (vita personer, i det här fallet) kollektivt får vissa fördelar och mer makt än de andra grupperna. Det här har en lång historia bakom sig, där flera olika metoder har använts för att upprätthålla den här ordningen. Ett exempel på en sådan metod är vithet som norm, med vilket jag menar att vithet antas vara det normala och neutrala och andra hudfärger och personerna med dem anses utgöra ett undantag.

 

Dove illustrerar vad jag pratar om.

 

Så visst, när Bo Hansson kallade Kwame Karikari för ”svarting” i radio kanske han inte menade något illa. Men det var fortfarande ett användande av en utav de metoder som länge har använts (och fortfarande används) för att upprätthålla den rasistiska samhällsordningen.

 

Jag tycker vi behöver flytta fokus i diskussioner kring rasism från rasism som en personlig åsikt och istället börja prata om det som en integrerad del av samhället i stort. Då kan vi också börja se uttalanden som det Bo Hansson gjorde (och hans efterföljande kommentarer kring det) i dess rätta kontext. Då kanske vi slipper tjafs om intentionerna bakom rasistiska uttalanden och handlingar.

Jag läste en debattartikel i DN av Per Sonnerby, som menade att högskolestudenter pluggar för långsamt och borde läsa 40 timmar i veckan. Och tänker på att Jan Björklund sagt till Kupé att studenter måste räkna med att behöva arbeta under studietiden.

 

Den här veckan har jag 37 timmar schemalagd tid.

Hanna Widersted har tydligen berättat att hon spenderat de senaste tio månaderna med ett konstprojket och bara spelat en karaktär. Okej. Varför då, kan man undra?

 

 

 

 

Och alltså, jag blir mest irriterad. Till en början, är tjejerna hon snackar om verkligen dagens ideal? Jag menar, hon skriver själv att hon blivit utsatt för dödshot. Det finns Facebookgrupper dedikerade till att hata diverse bloggerskor av slaget hon pratar om. Möjligt att det finns de som ser upp till de här kvinnorna, men det finns också mängder av folk som ser ner på, hånar och hatar dem.

 

 

Men, hur som helst, vad exakt tänker sig Widersted uppnås genom att bli en av dessa bloggerskor? Vad ville hon belysa? Har hon kommit fram till något? Hur är det här en kritik av fenomenet? Varför behövs en kritik av fenomenet?

 

 

Hela hennes förklaring av projektet låter mest som ett random inlägg som hackar på dessa tjejer av de gamla vanliga anledningarna - att de är ytliga, egotrippade, vulgära och så vidare. Inget nytt under solen, direkt.

Anna Hibbs skrev i sitt inlägg om dating att ibland vill hon få känna sig kvinnlig. Och visst, inget fel med det, men jag undrar lite vad hon tänker att det innebär.

 

 

 

När kvinnor pratar om att de vill känna sig kvinnliga så uppfattar i vart fall jag det som att de ofta menar att känna sig snygga, åtråvärda, älskade, sexiga, ompysslade eller liknande. Män som pratar om att känna sig manliga verkar ofta mena att känna sig modiga, behövda, starka, beundrade och i kontroll. Säkert finns det personer som menar något helt annat också.

 

 

Vill kvinnor aldrig känna sig modiga, starka eller behövda? Vill män aldrig känna sig åtråvärda, ompysslade eller älskade? Klart de vill. Det här är egenskaper (och situationer) som många eftersträvar ibland, oavsett vilket kön de har. Och, tja, jag tycker det känns rätt onödigt att könskoda en önskan som är rätt allmänmänsklig.

Jag blir alltid förbannad när jag får höra om personer som behandlats illa inom sjukvården. Ibland så förespråkas det att man vid varje besök inom vården ska anmärka på diverse riskfaktorer som en patient utsätter sig för (t ex rökning) för att verkligen banka in budskapet att de borde sluta med det.

 

Min reaktion? De kommer ju för helvete inte att komma tillbaka då.

 

Seriöst, idén om att skälla ut folk när de är i kontakt med vården är så otroligt kortsiktig och ogenomtänkt. Folk som tidigare haft jobbiga upplevelser inom sjukvården och känt sig illa bemötta kommer i regel dra sig för att söka sjukvård. Vid många olika sjukdomar och skador så får man en betydligt bättre prognos om man får vård snabbt. Om man varje gång man söker vård får en utskällning så lär många personer inte göra det förrän de mår väldigt dåligt, vilket ibland kan vara alldeles för sent.