Barns rättigheter är viktigare än föräldrars rättigheter

När det talas om jämställdhetsproblem där män missgynnas så är nog föräldraskap det vanligaste exemplet. Många vill att män ska ha samma rätt till sina biologiska barn som kvinnor i nuläget har. I allmänhet så är det väl rätt rimligt att tycka att båda föräldrarna till ett barn ska ha samma rättigheter och skyldigheter gentemot barnet i fråga när det väl lämnat moderns kropp. Min invändning är att de här diskussionerna ofta struntar helt i barnets rättigheter och välmående. När det gäller föräldraskapspolitik så tycker jag att det viktigaste att värna om är barnets rättigheter. Barnet är den absolut mest utsatta personen i situationen och den som har minst möjlighet att hävda sin rätt. Samhället bör därför göra så mycket som möjligt för att försäkra sig om att barnets välmående gynnas. Generellt sett så tycker jag inte att någon har några som helst inneboende rättigheter gentemot ett barn enbart för att de råkar vara dennes biologiska förälder. Däremot skulle jag säga att man har en hel del skyldigheter gentemot barnet och de rättigheter man möjligtvis kan göra anspråk på kommer av att man i så fall lever upp till de här skyldigheterna. Barn är i mångt och mycket utlämnade till sina föräldrar. Ofta saknar de medvetenhet om vilka rättigheter de överhuvudtaget har och även om de vet det så är det inte alls ovanligt att deras möjlighet att faktiskt hävda sin rätt är kraftigt begränsad eller obefintlig. Deras intressen borde därför alltid prioriteras högre än föräldrarnas intressen.

Bemötande i vården

Jag blir alltid förbannad när jag får höra om personer som behandlats illa inom sjukvården. Ibland så förespråkas det att man vid varje besök inom vården ska anmärka på diverse riskfaktorer som en patient utsätter sig för (t ex rökning) för att verkligen banka in budskapet att de borde sluta med det.
 
Min reaktion? De kommer ju för helvete inte att komma tillbaka då.
 
Seriöst, idén om att skälla ut folk när de är i kontakt med vården är så otroligt kortsiktig och ogenomtänkt. Folk som tidigare haft jobbiga upplevelser inom sjukvården och känt sig illa bemötta kommer i regel dra sig för att söka sjukvård. Vid många olika sjukdomar och skador så får man en betydligt bättre prognos om man får vård snabbt. Om man varje gång man söker vård får en utskällning så lär många personer inte göra det förrän de mår väldigt dåligt, vilket ibland kan vara alldeles för sent.
 
Det är därför jag blir så arg när jag läser om det här.

Om andra människors prioriteringar, och vad man kan göra istället för att gnälla på dem

Fanny skrev om prioriteringar och mat och träning.
 
Att det bara är en fråga om prioriteringar om man vill äta bra (ekologiskt, närodlat, hälsofrämjande, utan tillsatser eller vad det nu är som förespråkas) och motionera regelbundet är ju et påstående som dyker upp rätt ofta. Och visst, det stämmer ju. Problemet är att när folk pratar om att prioritera mat och träning, eller hälsa, så sägs det ju oftast som att det som prioriteras istället är typ att slappa framför tv:n i åtta timmar. Vilket det såklart kan vara, men det kan ju lika gärna vara att det man istället prioriterar är... tja, jobb, plugg, socialt umgänge, sömn, läkarbesök, ta hand om sina barn eller något annat som faktiskt är rätt svårt att bara prioritera bort. Eller om vi pratar ekonomiskt - hyra, el, internet, transport, funktionsdugliga kläder.
 
 
Klart det finns dem som skulle ha både tid och råd och ork att äta bra och motionera, men som struntar i det för att de bara inte känner för det eller bryr sig nog mycket. De har andra prioriteringar, helt enkelt. Grejen är den att det är deras val och som samhälle är det knappast den gruppen vi bör försöka nå ut till med hälsofrämjande åtgärder.
 
 
Det verkar mycket vettigare att försöka inrikta sig mot den säkert mycket större gruppen människor som gärna skulle vilja äta bättre, träna mer, sova bättre, stressa mindre eller göra andra livsstilsförändringar som främjar hälsa och välmående, men som inte upplever att de har råd, tid eller ork. Lösningen där är inte att komma med något nedlåtande uttalande om att alla kan om de vill och att det bara är en fråga om prioriteringar. De flesta kommer inte plötsligt känna att de har möjlighet att prioritera det bara för att någon utomstående person påpekar att det väl visst går.
 
 
En bättre lösning är istället att se till att de här personerna faktiskt får ork, tid och råd att vidta hälsofrämjande åtgärder som de är intresserade av. Samhället har såklart den största rollen i det – det funkar inte att ha medborgare som är stressade, har ont om pengar och tid och sedan be dem prioritera en hälsosam livsstil.
 
 
Som privatperson finns det säkert också mycket man kan göra, som är mer effektivt än att kritisera någon annans prioriteringsförmåga, om man vill främja allmänt sunda vanor. Starta en grupp av folk som ses och tränar ihop ibland. Volontera med att hjälpa barn läsa läxor så att deras föräldrar får tid till annat. Starta ett matlag med några kompisar. Skänk pengar till organisationer som arbetar med utsatta människor. Rösta på partier som arbetar med de här frågorna på ett realistiskt sätt. Utbilda dig till tobaksavvänjare.
 
Jag menar såklart inte att alla ska göra det här, men om man nu är intresserad av folkhälsa och vill främja den så finns det mycket man kan göra som lär vara långt mer effektivt än att kritisera andra personers prioriteringar.

Folkpartiet förstör välfärden

Det här är vedervärdigt och just nu är jag för frustrerad och ledsen för att kommentera det ytterligare.
 
Läs det här och det här istället.

Mössa inomhus-debatten fortsätter

Magdalena Ribbing har svarat på en fråga om huruvida elever ska tillåtas bära mössa inomhus i skolan eller inte. Tydligen är den frågan fortfarande aktuell. Jag tycker ju att de kanske borde löst det där under de tolv år som gått sen jag först hörde talas om frågan, men tydligen inte.
 
Hur som helst, hon menar att rektorn bestämmer hur eleverna ska tillåtas klä sig och om man vill förbjuda "extrem klädsel". Extrem klädsel åsyftar inte att dyka upp i, säg, Lady Gagas beryktade köttklänning. Inte heller kläder med rasistiska eller på annat sätt förtryckande budskap och symboler, som många skolor inte tillåter. Nej, vad Ribbing syftar på med extrem klädsel är "minikjolar, urringade toppar, byxor som visar kalsonger och delar av rumpan – och mössa inomhus". Okej.
 
Hon liknar det vid att anställda på en bank eller myndighet inte går omkring barfota och att affärsinnehavare kan kräva att de anställda klär sig på ett visst sätt. Vilket ju hade varit en utmärkt liknelse om det var lärarna vi pratade om, men det är det inte. Eleverna kan snarast liknas vid kunderna och jag har i vart fall inte varit med om att vare sig baker, affärer eller myndigheter försöker bestämma vad deras kunder och besökare klär sig i.
 
Ribbing menar också att man ska berätta för eleverna att om de kommer på en anställningsintervju och behåller mössan på så minskar deras chanser att få jobbet. Det stämmer väl ofta, men hur är det relevant? De är i skolan, inte på en anställningsintervju. Hur jag klär mig när jag är på föreläsningar eller på min fritid avspeglar inte hur jag klär mig på en anställningsintervju. Varför skulle dessa skolelever resonera annorlunda när det blir dags för dem att söka jobb?
 
I allmänhet så tycker jag verkligen inte att skolan ska lägga sig i vad elever har på sig, så länge de håller sig inom vad som är lagligt. Skulle någon klä sig på ett sätt som uppfattas som väldigt stötande eller besvärande för andra elever så kanske man behöver göra något åt det, men mössa inomhus är knappast ett sådant exempel.
 
Skolan är till för att barn och ungdomar ska få sin utbildning och det finns ingenting i det syftet som motiverar att rektorer efter egen smak ska få styra över elevernas klädsel.

Ibland blir man glad också

Friskis och Svettis i Jönköping har tydligen dragit igång ett samarbete med länsstyrelsen för att bland annat bli miljövänligare och mer tillgängliga.
 
En idé som de visst har är privata, könsneutrala omklädningsrum. De tänker att till exempel transpersoner och vissa invandrarkvinnor skulle dra nytta av det. De vill också bli mer tillgängliga för personer med rörelsehinder.
 
 
Applåder.
 

DN och hen

DN har visst bestämt sig för att inte använda ordet hen annat än i särskilda fall. Man får väl hoppas att de med sådana särskilda menar åtminstone när de skriver om personer som själva föredrar det som pronomen.
 
"Visst kan man tycka att det är praktiskt och det är mycket möjligt att hen blir ett vedertaget begrepp så småningom. Men det är inte DN:s uppgift att gå i bräschen för hen som fortfarande kan uppfattas som ett querpolitiskt ställningstagande. Många läsare riskerar att haka upp sig på detta ord och tappa fokus från det som artikeln verkligen handlar om", ska Åsa Tillberg som är redaktionschef tydligen ha skrivit i ett mail.
 
Och alltså... hon har ju rätt. Eller ja, vad DN:s uppgift är kan såklart diskuteras, men det om att många läsare riskerar att haka upp sig på ordet och att det kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande? Det stämmer ju. Det är skitmånga personer som upprörs över ordet hen och jag har sett flera exempel då det används i helt orelaterade texter som sedan får kommentarer kring användandet av hen istället för själva texten.
 
Sedan så är det ju såklart ett ställningstagande i någon bemärkelse att använda ordet. Även om man bara råkar tycka att det är ett praktiskt ord så är det ju fortfarande ett ställningstagande att mena att vi behöver ett könsneutralt pronomen. Men det är ju precis lika mycket av ett statement att fundera kring saken och besluta sig för att inte använda ordet.

Våldtäkt och sexdrift

Något av de märkligare fenomenen i diskussioner kring våldtäkt är männen som målar upp våldtäkt som en naturlig impuls. De verkar se våldtäkt som en naturlig konsekvens av sexdrift – deras standardreplik är något i stil med ”våldtäkt är ett helt oförsvarligt brott, men kvinnor borde göra X och Y och Z för att undvika att bli våldtagna”. Oftast pratar de om överfallsvåldtäkter, så det är primärt det jag kommer prata om i det här inlägget. 
 
 
För rätt länge sedan läste jag ett inlägg i någon amerikansk blogg (kan tyvärr inte hitta det igen) som ifrågasatte idén om överfallsvåldtäkter som en naturlig impuls. Författaren menade att hon impulsivt känt att hon både velat slå och mörda människor, men självklart inte gjort det. Jag tror de flesta kan känna igen sig i att tänka att man skulle vilja skada en person som beter sig illa emot en eller som man ogillar. Hon hade också såklart känt att hon skulle vilja ha sex med någon som inte ville ha sex med henne. Men inte att hon skulle vilja anfalla personen, hålla fast denne medan den grät, skrek, protesterade och försökte kämpa sig fri och sedan tvinga på personen sex. Hon hade heller aldrig hört någon annan beskriva att de haft en sådan impuls, trots att hon frågat många personer. Jag har aldrig heller känt en sådan impuls och jag tror att detsamma kan sägas för de flesta.
 
 
När jag blir arg så vill jag ibland fysiskt skada människor. När jag blir kåt så vill jag aldrig någonsin överfalla och våldta någon. Därför tycker jag att det är så otroligt obehagligt och märkligt med personer som talar om våldtäktsmän som personer som inte kan kontrollera sin sexdrift, för jag tror inte att våldtäkt är en del av sexdrift.
 

"Alla har fördomar"

Allmän info: I den här texten så menar jag med ”fördom” en förväntan på hur en viss person eller grupp av personer är baserat på en annan egenskap som personen har. Jag gör inte skillnad på om förväntningen är en förväntning på positivt eller negativt beteende och inte heller på vad egenskapen den baserar sig på är.

 

Ni vet den gamla klassikern om att ”alla har fördomar” (eller ännu värre - ”alla är lite rasistiska”)? Jag önskar att folk slutade slänga ur sig det i så många sammanhang utan att problematisera det.

 

Det stämmer säkert att alla har fördomar. Det är möjligt att det helt enkelt är en del av hur människors psyken fungerar och det är också möjligt att det är resultatet av att vi lever i samhällen som lär oss att ha det. Det spelar egentligen ingen roll. Problemet med att påpeka att alla har fördomar är att det sällan poängteras att vissa av de fördomarna har en otroligt skadlig inverkan på människor som drabbas av dem och att det kan vara åt helvete fel att tycka så.

 

Om man pratar om att alla har fördomar utan att poängtera att alla fördomar inte är jämlika, att vissa fördomar gör mer skada än andra (i synnerhet några av de som är väldigt utbredda) och att det är viktigt att motverka dessa fördomar så ger man folk en ursäkt för att acceptera sina egna fördomar. Det blir enkelt att tänka att ”äsch, alla har fördomar, jag kan inte rå för det”. Det gör kanske inte så mycket om man är sju år och har fördomen att alla vuxna människor gillar grönsaker och spelar golf, men vissa fördomar kan göra betydligt mer skada.

 

Hur skadliga fördomar är beror främst på tre saker. Hur negativ fördomen är, hur mycket makt personen med fördomen har över de personer som fördomen handlar om och hur många personer som delar samma fördom. Om jag tror att islänningar är dåliga på kubb så är det en ganska harmlös fördom. Det är knappast en uppfattning som särskilt många delar, jag tycker inte att kubbtalang är särskilt viktigt och jag är inte i någon position där jag fattar några beslut rörande islänningar och kubb.

 

Säg istället att fördomen är att cis-kvinnor aldrig tvingar på någon sexuella handlingar, att den finns hos en person som har makten att stifta lagar och delas av alla andra personer med lagstiftande makt. Då kan resultatet vara något i stil med den brittiska våldtäktslagstiftningen, vars definition av våldtäkt kräver att förövaren har en penis. Det har betydligt större potential att skada människor.

 

Det är de här fördomarna som vi framförallt behöver arbeta emot – de som är väldigt utspridda, hyses av personer med makt över personerna som berörs och som kan kraftigt gynna eller missgynna vissa grupper. Eftersom de faktiskt kan ha en väldigt negativ påverkan på människors liv. Hyser man sådana fördomar så är det viktigt att man faktiskt arbetar med dem och undviker att sprida dem vidare. Det funkar inte att bara konstatera att ”alla har fördomar” och sedan fortsätta agera som om de vore sanna.

Moral och juridik är olika saker

En sak som jag tycker det pratas lite för lite om är hur juridik och moral egentligen hänger samman.

Allt som är omoraliskt är inte lagligt, det tror jag att de flesta är medvetna om. Många tycker att det är omoraliskt att vara otrogen mot en partner, att ljuga om viktiga saker eller att se på medan någon drunknar utan att försöka rädda personen. Ingen av de sakerna är (vanligtvis) olagliga och jag tycker inte heller att de ska vara det. Andra personer kan såklart tycka olika.

 

Vad många verkar missa är dock att allt som är olagligt inte heller behöver vara omoraliskt. Då menar jag inte att man kan tycka att saker som är olagliga är moraliskt okej, utan att man kan tycka att vissa saker är moraliskt okej men ändå vilja att de ska vara olagliga.

 

Byxmyndighet är ett exempel. Jag tror absolut att det kan finnas tillfällen då en person under femton skulle kunna ha sex med en person som är långt över femton utan att den äldre personen begår ett övergrepp mot den yngre personen. I en sådan situation skulle jag inte tycka att den äldre personen gör något omoraliskt, men jag vill fortfarande att det ska vara ett brott för personer som är betydligt äldre än femton att ha sex med personer under femton. Varför? Jo, för att i allmänhet så råder det en så pass stor maktskillnad mellan unga tonåringar och vuxna att det kommer påverka situationen och den yngre partens realistiska möjlighet att säga nej till sex. Juridiskt sett så blir det väldigt komplicerat att bevisa att den yngre personen påstod att de samtyckte till sex trots att de i själva verket inte ville ha sex och att den äldre personen insåg att så var fallet men uppsåtligt utnyttjade sin maktposition över den yngre personen för att ha sex med denne ändå. Att visa att de har haft sex blir såklart mycket enklare.

 

För mig är det en avvägning mellan hur många personer som man kan skydda genom en lag och hur många personer som riskerar att drabbas negativt av dem utan att egentligen ha gjort något fel. Ett annat exempel är rattfylla – alla som kör bil berusade orsakar inte olyckor, men risken är så pass hög att man bedömt att det är bättre att göra det olagligt. I de flesta lagar går det att hitta på scenarion där någon skulle kunna dömas för brott utan att ha gjort något som man anser vara moraliskt fel, så den här avvägningen är nödvändig att göra. Självklart kan man vara oense om hur den ska se ut, men att tro att man ska kunna stifta lagar som enbart omfattar situationer där någon gör något moraliskt verkar inte särskilt realistiskt.

Sexundervisning och kärlek

Någon psykolog som heter Alf B Svensson har skrivit en debattartikel om RFSU och sexualupplysning. Jag fick ingen sexualupplysning från RFSU i vare sig grundskolan eller gymnasiet, så jag vet inte riktigt om vad debattartikeln påstår stämmer. Jag har däremot hållit i en del sexualundervisning i gymnasieklasser, men för en annan organisation än RFSU. Vi brukar ha max tre timmar på oss med en klass, med vissa krav på saker vi måste ta upp. 
 
 
Väldigt mycket av det Svensson tar upp verkar märkligt. Väldigt mycket av det är uttryck för värderingar som jag inte delar. En del av det verkar taget ur luften. Egentligen har han bara en enda poäng som jag håller med om – känslor får för lite utrymme i undervisningen kring sex och samlevnad.
 
 
Jag tycker det är jätteviktigt att unga får lära sig om könssjukdomar, graviditeter, preventivmedel, anatomi, kondomer, säkrare sex och hur man egentligen ens har sex. Om vi vill att unga ska kunna fatta beslut som de trivs med kring sex så behöver de få den informationen. Jag håller verkligen inte med Svensson om att det är för mycket sådant i sexualundervisningen (åtminstone inte den jag sett något av).
 
 
Känslor är en väldigt stor del av sex. Känslor är en väldigt stor del av livet och för många så är också kärlek och romantiska relationer en stor del av livet. Det vore toppen om det togs upp mer i skolan. Jag vill hemskt gärna se att ungdomar får lära sig mer om kommunikation, samtycke, svartsjuka, varningstecken på ett dåligt förhållande, och en mängd andra saker. Men vad som behövs är mer tid till den typen av undervisning, inte att vi skär in i den redan knappa tiden för sexualundervisning. 

Ibland blir man glad

Todd Akin, en amerikansk politiker, påstod nyligen att kvinnor inte blir gravida vid "riktiga" våldtäkter. Det är såklart hittepå.
 
Här är Barack Obamas svar på det:
 
 
 
 
 
Ibland blir man glad av mainstream-politik, alltså.

Vad händer?

Jag hoppas verkligen att något saknas i rapporteringen om killen som hade sex med sin sovande flickvän och friades.
 
"Hovrätten menade att mannen i och för sig varit medveten om att kvinnan sov och att hon inte tyckt om anala samlag. Dessutom hade kvinnan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd då hon sov.

Däremot ansåg rätten att det inte gick att bortse ifrån mannens förklaring att han hade "träffat fel" och att det därför inte var visat att det rört sig om ett analt samlag."
 
 
Jag menar, Brottsbalkens paragraf som behandlar våldtäkt tar upp sömn som ett exempel på tillstånd som inte får utnyttjas för att ha sex med någon. Så, tja, att han "träffat fel" (Sofia Zettermark förklarar varför det låter som skitsnack) borde inte spela någon roll, såvida han inte försökte träffa något helt annat än hennes kropp.
 
Hade de någon överenskommelse om att sex medan någon av dem var okej? Varför nämns den i så fall inte? Är en sådan överenskommelse ens juridiskt hållbar, om de nu hade det? Och om de inte hade det, hur kan hovrätten ha friat honom?
 
Det hela låter väldigt konstigt och jag hoppas verkligen att det finns något i hovrättens resonemang som utelämnats i det jag läst än så länge. Det är inte okej att ha sex med sovande människor.

Way out west och valfriheten

Jag har varit bortrest utan datortillgång ett tag och jag är lite sen att kommentera på det faktum att Way out west valde att enbart servera vegetarisk mat under festivalen. De uppgav själva att det var av miljöskäl, vilket vissa personer tyckte var bra och andra personer tyckte var stort hyckleri.
 
Hur som helst, en väldigt återkommande idé runt det hela var valfrihet. Way out west inskränkte på köttätares valfrihet när de inte erbjöd möjlighet att köpa kötträtter. Samma idé brukar komma upp när folk pratar om köttfri måndag i skolor - det är en inskränkning i elevernas valfrihet att inte servera kött.
 
Beroende på hur man ser på valfrihet så kan det påståendet vara antingen rätt eller fel. Är valfrihet rätten att välja mellan de alternativ som finns? I så fall så har den inte blivit inskränkt. Är valfriheten att välja precis vad man vill, oavsett vilka alternativ som erbjuds? Tja, då är det en inskränkning i den att begränsa alternativen till köttfria måltider, men valfriheten var redan begränsad innan dess. I skolmatsalar serveras väl i regel en eller möjligen ett par rätter. Restauranger har menyer med vilka rätter som finns.
 
Jag tycker att hela resonemanget runt valfrihet är rätt konstigt i sammanhanget, men det är egentligen inte det jag tänkte bemöta. Min invändning är att "valfrihet" i sig är ett rätt dåligt argument.
 
Det är inte alls självklart att man ska ha rätten och möjligheten att äta djur. Det handlar inte om ett val mellan två likvärdiga alternativ (veg och köttätande), det handlar om ett val mellan ett alternativ där andra varelser dödas och ett alternativ där de inte gör det. För mig så är det inte en fråga om att begränsa vad folk äter utan en fråga om vad människor har rätt att göra mot och med djur av andra arter.
 
Man kan såklart tycka att alla själva bör få bestämma om de vill äta djur eller inte. Jag tycker inte det, men jag vet att många andra vegetarianer och veganer gör. Men om det är vad man förespråkar så tycker jag ändå att man bör ha ett bättre argument för varför man ska ha rätten att äta kött (överallt, hela tiden) än att det är ett av de valalternativ som finns.

Makt gör skillnad

Makt spelar roll Vissa personer menar att rasism, sexism, heterosexism, cissexism, ableism, sizeism och liknande inte är åsikter, utan system baserade på makt. En förklaring på detta brukar vara att rasism (eller något av de andra) är en kombination av fördomar och makt. Enligt det resonemanget kan inte en vit person vara offer för rasism, eftersom en vita är de som har makt i ett rasistiskt samhällssystem (det hade kunnat vara personer med någon annan hudfärg också, men det är det inte). På samma sätt kan inte en heterosexuell person vara offer för heterosexism (eller motsvarande), en cisperson för cissexism, en man för sexism, en smal person för sizeism eller en fullt funktionell person för ableism. Dessa personer kan drabbas negativt av någon annans fördomar, men de är inte offer för ett samhällssystem i vilket de har mindre makt än en annan grupp (vita, män, personer utan funktionshinder, cispersoner, heterosexuella, smala och så vidare). 
 
 
Jag är inte alls nog insatt i samhällsvetenskap för att veta om personerna som hävdar det här har rätt eller inte. Men jag tycker att det är ett intressant perspektiv för oavsett vad man tycker om lingvistiken så lyfter det fram en viktig poäng – makt gör skillnad.
 
Såhär i Pride-tider är det alltid någon som vill fråga varför det inte finns någon Straight Pride-parad. Tja, för att heterosexuella aldrig behövt protestera mot idén om att deras sexuella läggning är något att skämmas för, kanske. Det går inte att bara byta ut en grupp i ett resonemang och mena att det är samma sak. Det går inte att ignorera makt i samhället, kulturell kontext och förtryck.
 
 
Det är smärtsamt vanligt att folk som tillhör en grupp med makt (inte nödvändigtvis alla grupper som har makt) frågar varför de inte får göra X när personer ur gruppen har makt över får göra det, eller vad de upplever som motsvarande. Eftersom makt gör skillnad. SlutWalk handlade delvis om att återta ordet ”slut” och använda det självbeskrivande för att försöka göra sig av med ordets tidigare nedsättande betydelse. Det går bara att göra om du tillhör gruppen som ordet använts nedsättande emot. (Därför får du inte använda rasistiska uttryck, Alexander Bard.)
 
 
Jag tror det här beteendet grundar sig i någon förvriden syn på rättvisa. De här personerna tycker att det är orättvist när en del personer utesluts från något överhuvudtaget utan att ha någon som helst förståelse för varför en del personer utesluts. Så när de tillhör gruppen som inte får göra något tycker de att det är fruktansvärt orättvist och ignorerar fullständigt att gruppen de tillhör har en lång historia av att förtrycka gruppen som inte utesluts och ofta mycket mer makt. 

Rättssäkerhet

En grej som jag tycker dyker upp rätt ofta i diskussioner kring specifika rättsfall är personer som tycker att målets åklagare är dum i huvudet som väckt åtal och att fallet aldrig borde ha gått till en domstol. Det är såklart en rimlig reaktion om invändningen man har är att bevismaterialet är bristfälligt eller liknande, men oftast så rör det sig om att personen i fråga tycker att vad som påstås ha inträffat inte borde vara ett brott. Två uppmärksammade fall som jag sett den här typen av argument kring är "mangamålet" där en serieöversättare anklagades för barnpornografibrott över mangateckningar och "BDSM-målet" där en man anklagades för misshandel efter att ha utfört BDSM med en samtyckande sextonårig kvinna*. I diskussioner kring båda dessa fall har jag hört folk som tycker att inget åtal borde ha väckts, eftersom mangafigurer/tecknad barnpornografi inte borde utgöra barnpornografibrott och eftersom staten inte borde reglera folks sexliv.

 

Jag förstår impulsen att tycka att det är dumt och orättvist att någon åtalas för att ha gjort något som man inte ser något fel i. Men problemet är inte att åtal väcks, problemet är att lagen ger utrymme för att döma någon i dessa fall. Lagen, som den är skriven, ger utrymme för att inkludera tecknade bilder i brottet barnpornografi. Tycker man det är fel så är det lagen som man bör protestera emot, inte att någon åtalas för detta.

 

En åklagares jobb är att väcka åtal om de bedömer att det skulle leda till en fällande dom och att inte göra det om de tror att domen skulle bli friande. De skulle begå tjänstefel om de agerade annorlunda och det är otroligt viktigt att de agerar efter de principerna. Om åklagare i allmänhet skulle börja ta sig friheten att inte väcka åtal eftersom de personligen inte tycker att den brottsmisstänkte personen har gjort något dåligt så får vi plötsligt ett rättssystem som vilar på enskilda juristers etiska värderingar. Samma polisanmälan skulle kunna ge helt olika resultat, enbart beroende på vilken åklagare som ansvarade för anmälan. Vissa personer skulle undkomma straff för de brott de begått, även om det finns nog med bevis för en fällande dom. Det skulle fullständigt rasera rättssäkerheten. Säkert finns det åklagare som redan gör så i åtminstone viss utsträckning, men det är inget som bör uppmuntras.

 

Ett annat problem är att det i så fall skulle tillåta dåligt utformade lagar att kvarstå. Märkliga rättsfall där någon blir fälld eller friad i en situation där de flesta finner detta absurt är, för samhället i stort (men inte nödvändigtvis för de inblandade individerna), positivt. Det gör oss uppmärksamma på behovet av att ändra lagen. Om dåligt utformade lagar får kvarstå så leder det till situationer som den Genusfotografen nyligen fått utstå, där enskilda personer någorlunda slumpmässigt drabbas negativt av en lag som de flesta bryter mot.

 

Det är viktigt att åtal väcks när det finns juridiskt utrymme för det. Jätteviktigt. Så om ni argumenterar på det här viset eller ser andra personer göra det, snälla förklara varför det skulle leda till ett korrupt rättssystem och varför det är lagen och inte rättsprocessen som bör ändras.

 

* Jag har förstått det som att tjejen ska ha ändrat sig i Hovrätten och då menat att hon inte samtyckt till händelserna, men vid tidpunkten för de här diskussionerna så rörde sig åtalet om våld som hon uppgav sig ha gett sitt samtycke till.

Lästips om privilegium

En kille som heter John Scalzi har skrivit en förklaring om hur privilegium fungerar som jag gillar eftersom den på ett lättbegripligt sätt förklarar vad det innebär och gör skillnad på att vara priviligerad och helt sakna problem. Läs!

M vill ha 10 års skolplikt

Moderaterna vill visst ha skolplikt från 6 års ålder nu. Och så skjuta upp pensionsåldern till 75 år.
 
Det känns lite som att halva deras partiprogram skulle kunna ersättas med "vi hatar fritid" utan att det gjorde någon större skillnad.

Om att betala för sjukvård

"Egentligen är det helt rätt att en själv fick betala för aborten. En borde ju kunna förväntas ta ansvar för vad en gjort. 10000 för en abort är ju ganska lite jämfört med vad killar som blir pappa mot sin önskan får betala. Om nu killar förväntas kunna ta ansvar för sina spermier så borde ju faktiskt vi tjejer kunna ta ansvar för våra ägg lixom."
- Kommentar hos Fanny
 
Till en början; syftet med det här förslaget är inte att få människor att ta ansvar för sina handlingar. Om det rörde sig om att ta ansvar för konsekvenserna av sex så skulle det också inkludera att låta människor betala för sina förlossningar (som kan kosta någonstans mellan 25 000 och 60 000), sina läkarbesök under graviditeter och sina provtagningar och behandlingar för könssjukdomar. Syftet med förslaget är att försöka skrämma folk till att avstå från sex och använda preventivmedel.
 
Det här om att "ta ansvar" för sina handlingar dyker up rätt ofta när det talas om att betala för viss typ av sjukvård - utöver abortsökande så brukar även rökare, människor med ett BMI över 30, missbrukare och en hel del andra grupper få höra ungefär samma sak.
 
Problemet här är att hela vårt sjukvårdssystem är uppbyggt kring idén att alla ska kunna få den vård de behöver, oavsett varför de behöver den. Utöver att behandla rena sjukdomstillstånd så sysslar sjukvården också med en hel del andra saker, inklusive åtgärder som har med reproduktion att göra - preventivmedel, steriliseringar, aborter, förlossningar och vård under graviditeter.
 
Det kan man ju tycka vad man vill om, men det känns lite fånigt att börja exkludera vissa typer av åtgärder eller vissa typer av patienter ur den fria sjukvården utan att erbjuda ett realistiskt alternativ. Att vissa personer tvingas betala hela sina sjukvårdskostnader på egen hand, samtidigt som vi har ett samhälle som inte är anpassat efter det, är en riktigt dålig idé.
 
Sjukvård kostar väldigt mycket pengar. Kolla på de här siffrorna från Lanstinget i Jönköpings Län. Ett vanligt läkarbesök på vårdcentralen kostar landstinget runt 1200 kronor. Ett specialistbesök går på 3500 kronor, en operation där patienten åker hem samma dag kostar 19 000 kronor och en komplicerad operation med sjukhusvistelse i tio dagar kostar 125 000 kronor. Det är inte realistiskt att tro att särskilt många har råd att betala hela sina sjukvårdskostnader på egen hand, så vad man faktiskt förespråkar när man menar att vissa personer ska behöva betala sin egen sjukvård är att vissa personer inte ska få någon sjukvård. Jag vill inte leva i ett samhälle där bara en del personers hälsa är viktig.

Abort som preventivmedel

Två SD:are har tydligen föreslagit att en abort ska ersättas med 10 000 kronor till landstinget om det inte finns läkarintyg som säger att hälsoskäl till denna finns. Det är lite oklart om de menar att enbart modern eller bägge föräldrarna ska stå för den kostnaden, men ja.

Den ena av dessa påstår att abort används som preventivmedel och att vanliga preventivmedel har blivit opopulära.

 

Påståendet om att aborter används som ett preventivmedel dyker upp hela tiden, men stämmer det ens?

 

Enligt Socialstyrelsens statistikdatabas gjordes 2011 20,8 aborter per 1000 kvinnor. I åldersgruppen där flest aborter sker (20-24 år) så är det 33 aborter/1000 kvinnor. Okidok. Det i sig säger ju inte så mycket om huruvida det används som ett preventivmedel eller inte.

 

Planned Parenthoodhar information om hur effektiva olika preventivmedel är. Kondomer innebär 98% säkerhet över ett år vid perfekt användning, alltså att 2 av 100 kvinnor per år kommer bli gravida om de använder kondom vid varje tillfälle och använder den helt rätt. För hormonella preventivmedel rör det sig om 1 kvinna av 100 vid perfekt användning. Om dessa preventivmedel inte används helt rätt så ökar såklart risken för graviditet (till 18% över ett år för kondom och 9% över ett år för p-piller). Om ingen preventivmetod överhuvudtaget används så är risken för graviditet över ett år runt 85%.

 

20,8 aborter/1000 kvinnor verkar inte som en särskilt orimlig siffra. Inte ens i åldersgruppen med flest aborter är siffrorna särskilt mycket högre än antalet oplanerade graviditeter som skulle kunna väntas om alla använde kondom och gjorde det perfekt. De är definitivt färre än de 850 aborter/1000 kvinnor som skulle kunna förväntas om alla använde abort som en preventivmetod och ingen faktiskt ville blir gravid.

Den enda statistik jag kan hitta på om preventivmedel använts av abortsökande kvinnor kommer från 1996 och undersökningen Sex i Sverige (presenterad här i en annan artikel). Enligt den hade endast 36% av kvinnor som sökte abort inte använt någon preventivmetod överhuvudtaget vid tillfället då de blev gravida. Jag har inte hittat några aktuella siffror över preventivmedelsanvändning hos personer som söker aborter.

 

Enligt samma undersökning så hade svenskarna i genomsnitt 65,4 vaginala samlag per år (inkluderat de som inte hade sex överhuvudtaget). Hopslaget med 20,8 aborter/1000 kvinnor över ett år så får vi ett genomsnitt som säger att 0,0003% av alla vaginala samlag resulterar i en abort.

 

De här siffrorna är något jag har slängt ihop eftersom jag inte kunnat hitta några aktuella undersökningar som tittar på det här närmare, men utifrån den statistik jag kan hitta så verkar idén om att abort används som ett preventivmedel inte särskilt rimlig.

RSS 2.0