The old days

Jag tycker att Health at Every Size är jättebra. Kroppsvikt är bara en av många faktorer som kan ha påverkan på vår hälsa och jag tycker att det är viktigt att fokusera på livsstil utan att målet med eventuella livsstilsförändringar ska vara viktnedgång. Motion, som exempel, har en positiv inverkan på hälsa oavsett om den leder till viktnedgång eller inte och oavsett hur mycket man väger till en början. Så jag är absolut positiv till att det finns en rörelse som har budskapet att tjocka människor inte måste banta för att kunna förbättra sin hälsa.

Men jag önskar att vi också pratade mer om att hälsa faktiskt är ett val. Då menar jag såklart inte att människor som är sjuka har valt att vara det - jag kan inte komma på någon sjukdom överhuvudtaget som inte åtminstone delvis är orsakad av faktorer som är svåra eller omöjliga för oss att kontrollera. Vad jag menar är att det är ett val att leva på ett sätt som förmodas vara hälsosamt. Det är ett val att röka. Det är ett val att dricka alkohol. Det är ett val att motionera. Det är ett val att äta på ett visst sätt. Det är ett val att använda narkotika. De valen kan såklart vara mer eller mindre fria, men generellt sätt kan sägas att det går att välja att ha en mer eller mindre hälsosam livsstil. Min poäng här är inte att skuldbelägga sjuka människor, men att påpeka att man också får välja. Hälsa är ingen skyldighet som man kan avkräva någon och vuxna, beslutskapabla människor har rätt att fatta egna beslut om hur de lever sina liv.

Ofta framställs det som en självklarhet att få kritisera, ifrågasätta och tjata på bekanta som inte lever så hälsosamt som man själv skulle önska. Visst ska man kunna berätta att man är orolig om så är fallet, men i slutänden så har varje person rätt att fatta sina egna beslut. Det är såklart frustrerande för den som är orolig för en anhörig, men människors självbestämmande bör respekteras, även när det gäller hälsa. Alla är inte villiga att göra vissa uppoffringar för sin hälsa. Det behöver inte ha något att göra med att man är dum, oinformerad, lat eller någon annan av klyshorna som slängs runt. Det kan helt enkelt vara så att den förväntade vinsten inte är värd uppoffringen.

Det är upp till var och en vad man vill göra för att förbättra sin hälsa och vi borde sluta stigmatisera de människor som väljer att avstå från vissa åtgärder.

Jag och några bekanta pratade om första gången man har sex förut. Jag undrar lite om det finns några andra saker där det pratas så pass mycket om första gången man gör någonting som de flesta sedan gör väldigt många gånger. Det enda jag egentligen kommer på är första kyssen, första förälskelsen och första förhållandet, men de är alla lite på samma tema och inte lika upphypade.

Men det vi pratade om var vad som är viktigt vid ens sexdebut. Jag har redan skrivit ett inlägg om att det mesta som är viktigt vid första gången faktiskt är viktigt alla gånger, men något som ofta kommer upp i sammanhanget är det där med ”att vara redo”.

Ofta tycker jag det diskuteras kring att vara redo för att ha sex som ett tillstånd som du uppnår och sedan befinner dig i resten av livet, ungefär som att vara myndig eller liknande. Det beror förmodligen på att det verkar sammankopplas mycket med mognad.

När jag tänker på vad det innebär att vara psykiskt redo för sex så tänker jag en massa saker, som till exempel kommunikationsförmåga, ansvar, konsekvenstänkande och självkännedom. I korthet så handlar det om att kunna fatta beslut kring sex som man mår bra av, vilket såklart är luddigt och varierar från person till person. Men också från tillfälle till tillfälle. Jag kan till exempel vara redo att ha sex med någon som jag känner väl och litar på, utan att för den sakens skull vara redo att ha sex med någon annan som jag inte litar på överhuvudtaget.

Sedan så måste det inte vara en enorm katastrof att ha sex utan att vara ”redo”, men jag vill hemskt gärna att allt sex som sker ska göra det på ett sätt som känns bra för de inblandade. Och jag tror att vi kommer närmare den visionen om vi inte pratar så mycket om att vara redo för sin sexdebut, utan om att vara redo varje gång man har sex.

I mitt förra inlägg skrev jag ju att det inte finns någon homonorm på samhällsnivå. Varför skrev jag så, tro? Jo, för att homosexualitet faktiskt är normen i vissa sammanhang - mer specifikt HBTQ-sammanhang.

Det jag bryr mig om med det här är ju inte att heterosexuella exkluderas, då. Om jag träffar någon på en kvällskurs i fågelskådning så antar jag att de är intresserade av fågelskådning - det kommer sig lite av kontexten. Det jag bryr mig om är att BTQ-delen istället osynliggörs. Jag identifierar mig som bisexuell (eller pansexuell) och det är ärligt talat lite drygt att bli bortglömd i sammanhang även där min sexuella läggning är menad att inkluderas. Det känns lite tråkigt att vi pratar om "homoäktenskap" eller för den delen "bögsex" när det inte alls är säkert att någon som har ett förhållande med eller sex med en person av sitt eget kön är homosexuell. Det är alltid trevligt att bli inkluderad.

Sen så har vi det faktum att personer som är bisexuella (eller pansexuella, eller polysexuella, eller queer, eller något annat som inte är vare sig homo eller hetero) ibland ses som mindre "legitima" medlemar av HBTQ-rörelsen. Vilket ju faktiskt bara suger. Så eh, inkludera gärna oss. Och asexuella personer, för den delen.

Annelie Enochson från KD har sagt lite märkliga saker till SvD.

"- De vill oss inte väl. Vi vill värna familjen, vi vill värna heteronormen. De vill värna homonormen. De får gärna finnas, och de får gärna ha sina tåg, men vi ska inte vara där, säger Annelie Enochson."

Pride vill värna om homonormen, alltså. Till en början så tror jag att någon borde ge Enochson en ordbok - för att kunna värna om något så förutsätts det lite att det existerar till en början och det är väl knappast någon som på allvar menar att det finns en homonorm i samhället?

Vad är heteronormen då? I grund och botten kan man säga att det är samhällsfenomenet att alla människor antas vara heterosexuella tills de sagt eller gjort något som motsäger det antagandet. Jag tror inte att det är vad Enochson menar att KD vill värna om, för det är en rätt konstig sak att värna om.

Så vad är det stora problemet med heteronormen? Jo, att många tycker att det är något fel med att inte vara hetero och att människor med andra sexuella läggningar är mindre värda eller gör något dåligt. När jag berättar för människor att jag inte är heterosexuell så är jag sällan helt säker på att de inte kommer börja behandla mig särskilt annorlunda eller reagera på ett negativt sätt. För mig är det den riktigt jobbiga delen, även om det säkert vore lite tröttsamt att alla antar att jag är straight alldeles oavsett.

En förlängning av det här är också att kärlek mellan än man och en kvinna ses som "riktigare" och mer värdefull än all annan kärlek och vissa menar att sådana par därför ska få vissa privilegier - som möjligheten att gifta sig och ha vårdnaden om ett barn tillsammans.

Så, är det den här delen av heteronormen som Enochson vill värna om? Tja, kanske?

Det är lite oklart vad exakt hon menar, men av de möjligheter jag ser så är en bara konstig och den andra ganska illasinnad mot icke-heterosexuella människor.

Men, det där med homonormen då? Ja, alltså, uppenbarligen finns det ingen homonorm på samhällsnivå. Möjligen menar hon att Pride/HBTQ-rörelsen vill instifta en homonorm, men det är ju faktiskt bara absurdt. Jag har aldrig hört någon, överhuvudtaget, som har velat att homosexuella ska få överta heterosexuellas privilegier. Jag tror de flesta är rätt överens om att vi bara vill bli inkluderade och få samma respekt och rättigheter.

Jag är så jäkla trött på att skuld/ansvar blandas ihop med förebyggande åtgärder/riskfaktorer i samhällsdebatten kring mer eller mindre allting. Framförallt tänker jag på våldtäkt och sexuella övergrepp eller trakasserier, men nästan lika mycket på vissa sjukdomar och till viss del också andra brott.

Visst finns det en del saker en kvinna kan göra för att minska den statistiska risken för att bli våldtagen (att klä sig på ett visst sätt är btw inte ett av dessa saker). Många av de sakerna är svåra eller bara inte önskvärda att genomföra i praktiken - till exempel att aldrig umgås med män. En del andra saker är ganska enkla, som att inte lämna sin dryck obevakad på krogen. Det är ingen garranti mot att utsättas för en våldtäkt, men det kan innebära en minskad risk. Problemet är att i det här ofta blandas ihop med ansvar och skuld, där många menar att kvinnor som inte har vidtagit olika skyddsåtgärder* själva har ett ansvar om någon annan våldtar dem. Det är såklart bullshit - personen som våldtar en kvinna har hela skulden och hela ansvaret i situationen, eftersom de är den enda personen i situationen som har kontroll.

De enda som vinner något på att vi blandar ihop de här sakerna är våldtäktsmän. Jag tror också att hotet om våldtäkt används, på samhällsnivå, som ett sätt att kontrollera kvinnors beteeende. Vi ska inte bli fulla, klä oss slampigt, vara ute sent, gå ute ensamma, ha sex eller göra diverse andra saker, för då kan vi bli våldtagna och då är det dessutom vårt eget fel. I praktiken blir det ett sätt att ytterligare se till att kvinnor håller sig inom vissa aspekter av den kvinnliga könsrollen.

Samma fenomen existerar kring en del sjukdomar, i synnerhet så kallade "livsstilssjukdomar" eller "välfärdssjukdomar". Ofta används statistik för att lägga ansvaret på en person som är sjuk för deras sjukdom. Visste ni att diabetes typ 2 har en stark genetisk komponent? Ändå så framställs det ofta som en sjukdom som beror helt och hållet på livsstil, och i synnerhet på fetma. Beroendesjukdomar är ett annat exempel där ansvaret läggs nästan helt på individen. Visst finns det mer eller mindre hälsosamma livsstilar, men faktum är att det sällan faktiskt handlar om livsstil. Istället används livsstilsargumentet som ytterligare ett sätt att stigmatisera tjocka människor, oberoende av deras faktiska livsstil och oberoende av att många människor som lever på samma sätt faktiskt inte insjuknar i någon livsstilssjukdom.

Jag tror att det här handlar mycket om att kunna ta avstånd från olika situationer och skapa en illusion av trygghet. Om vi menar att våldtäkter beror på att tjejer klär sig sexuellt och att sjukdomar beror på att folk lever på McDonalds-käk så ger vi också oss själva möjlighet att tänka att det inte kommer hända oss, eftersom vi inte gör de här sakerna. Jag tycket inte att det är något fel i det - trygghet är i grund och botten alltid en illusion, men om vi ständigt är medvetna om allt hemskt som kan hända oss så kommer vi må skitdåligt. Problemet uppstår när vi börjar döma och skuldbelägga andra människor för situationer de inte valt att hamna i och förmodligen mår dåligt av.

*Oavsett om det finns något belägg för att dessa faktiskt kan göra någon skillnad eller inte och oavsett om de är rimliga eller inte.

DN har ju haft en artikelserie på området fetma som jag inte ens orkat läsa. Från rubrikerna att döma så är den idiotisk och tycker att det är en god idé att utsätta fler personer för viktminskningsoperationer, trots att de är rätt dödliga. Så ja.

Hanna tipsade i vart fall om ett inlägg hos Beyond Sizes, som kommenterar vad Göran Hägglund sagt i en av dessa artiklar, som jag tycker att ni borde läsa. Så gör det!

Jag är vid liv fortfarande, bara lite uppsnärjd i skolan. Tänkte att ni kanske ville veta.

Jag vill minnas att jag har skrivit om ätstörningar och ideal tidigare, men i så fall blir det här lite av en repris.

Jag tycker att det är fruktansvärt tröttsamt att ätstörningar som anorexia och bulimi konstant framställs som resultatet av det smala kvinnoideal som finns i dagens samhälle och att om unga tjejer bara kan förmås förstå att de är fina som de är så kommer problemet med ätstörningar vara löst. Självklart gör smalidealet och bantningskulturen att flera människor överlag börjar banta. Det är inget konstigt med det och jag tror inte att det är särskilt många som ifrågasätter att så är fallet. Men alla som börjar banta kommer inte att bli anorektiker eller bulimiker och det är inte en slump.

Vissa människor har gener som gör att de, när vissa yttre faktorer förekommer, utvecklar en specifik ätstörning. En sådan yttre faktor är ett nedsatt kaloriintag. Det behöver inte vara följden av just bantning, men gör ofta det. Saken är personer med ätstörningar oftast fungerar annorlunda än personer utan ätstörningar, även innan de utvecklat ätstörningen och efter att de blivit friska från den. Samhällets ideal kan ha påverkan på huruvida någon med en genetisk predispositionering utvecklar eller inte utvecklar en ätstörning, men benägenheten finns där alldeles oavsett.

Så varför spelar det någon roll? Jo, för att det påverkar hur ätstörningar behandlas inom sjukvården. Myten om att ätstörningar är ensamt beroende av magra skönhetsideal som tonårstjejer vill leva upp till tar fokus från det faktum att deras hjärnor skiljer sig i funktion från den hos en person som saknar dessa gener. Den här skillnaden är viktig i medicinsk behandling av ätstörningar och är också anledningen till att många personer med ätstörningar behöver behandlas med läkemedel, något som inte alltid diskuteras i behandlingen överhuvudtaget.

Det är också viktigt eftersom det påverkar hur vi ser på och behandlar människor med ätstörningar i samhället i stort. Det finns rätt mycket stigma kring psykiska sjukdomar överhuvudtaget och ätstörningar är inget undantag. Bantning, såväl som att frångå sin bantningsdiet och försöka kompensera för det senare, är något som väldigt många kan relatera till. Därför är det också många som felaktigt tänker sig att en ätstörning är samma sak, bara draget till en extrem punkt av tonårstjejer som inte fattar att de måste äta. Så är det helt enkelt inte.

Det är viktigt att göra skillnad på människor med en psykisk sjukdom och människor som förvisso kanske mår dåligt eller gör saker som är skadliga utan att vara psykiskt sjuka. De insatser och den hjälp som de olika grupperna kräver är nämligen ganska olika.

Blondinbellas tidning Egoboost, som jag aldrig har läst, har tydligen en ny kampanj som heter Size me. Syftet med den är tydligen att visa att kvinnokroppen kan se ut på många sätt och att utmana idealen. Och tja, det är väl fint och så.

Jag tycker att mediarepresentation är viktigt. Jag tycker inte att det är okej att de personer som lyfts fram i tv, tidningar och filmer i oproportinerligt stor utsträckning är vita, smala, cis, långa, heterosexuella, friska, utan  funktionshinder och en radda andra saker när det faktiskt bara representerar en väldigt liten den av mänskligheten. Det förmedlar ändå något om vilka människor vi tycker är viktiga att uppmärksamma. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att tycka att de medier som deltar i att forma hur vi ser på världen faktiskt ger en någorlunda korrekt representation av vilka människor som finns i den. Många bloggar jag läser som tar upp ämnet verkar tycka att det helt är en icke-fråga att diskutera vilket utseendeideal som framhålls och istället bara fokusera på att det finns ett ideal överhuvudtaget och även om jag ser deras poäng så tycker jag att det är fel inställning. För mig handlar det inte bara om vilka människor vi tycker är vackra, utan också om vilka människor vi erkänner existerar och vilka människor vi tillåter ta utrymme och uppmärksamhet.

Men jag blir ändå rätt trött på kampanjer som ska utmana idealen, vanligen genom att visa upp kroppar som inte är size zero. Helst nakna. Och sedan göra en särskild grej av det. Om ni verkligen vill utmana idealen så tror jag att det är långt mer effektivt att inkludera kvinnor och män som inte lever upp till de rådande idealen, utan att nämna att så är fallet. Inte som en kampanj, utan hela tiden. Kan inte alla vi som inte ser ut som en typisk supermodell få inkluderas utan att samtidigt bli utpekade? Den här kritiken är inte riktad mot just Egoboost (jag har som sagt aldrig läst tidningen), det är många tidningar som gör såhär.

Men om man, som Egoboost verkar vilja, ska förhindra att kvinnor skönhetsopererar sig, hetsbantar och spenderar mängder av tid, energi och pengar på sitt utseende så tror jag inte att det viktigaste är att försöka ändra idealen. Fanny skriver väldigt bra om det där med att kvinnokroppen alltid ska ställas i fokus och jag tror att det är där man ska lägga sin energi istället. Sluta lägga så mycket fokus på hur kvinnor ser ut och börja prata om vad vi gör istället.

"Dö i förtid" används ju ofta när det ska pratas om hur farligt något är. Hur definieras det, egentligen?

När det pratas om att t ex rökare dör i förtid så menar man väl att rökare i genomsnitt lever kortare än icke-rökare, men det känns fortfarande som ett märkligt begrepp. Hela Sveriges befolkning lever i genomsnitt kortare än Japans befolkning. Dör vi i förtid?

Jag tycker att det är märkligt att prata om död som om det finns en viss ålder då livet automatiskt slutar. När det talas om att dö av naturliga orsaker eller hög ålder så är det som vanligen menas att dö av sjukdom. Din kropp har inte ett förbestämt utgångsdatum. Medellivslängd är den tid vi skulle leva om en hel grupp människors livstid slogs ihop och seda delades ut jämt till alla i gruppen - det säger inte särskilt mycket om hur länge en enskild individ kan förväntas överleva.

Jag tror att det här uttrycket används mest för att skrämma upp människor. Klart det låter mer slagkraftigt att dö i förtid än att tillhöra en grupp som statistiskt sett lever kortare än genomsnittet av befolkningen i allmänhet, alternativt kortare än genomsnittet av de som inte tillhör samma grupp.

Jag menar såklart inte att alla borde börja röka, eller göra något annat som är sammankopplat med försämrad hälsa eller förkortad livslängd. Men jag tycker inte det finns någon poäng med att låtsas att personer som gör det på något vis kommer missa en del av sin livslängd.

En sak som har hänt mig allt oftare på senare tid är att jag hamnar i samtal med folk som säger dumheter kring tjockhet. Det är skitjobbigt. De senaste åren har jag inte träffat vare sig nya människor eller människor som jag inte valt allt umngås med särskilt mycket. Nu när jag börjat göra det igen så är det rätt frustrerande att inse hur vanligt det är att människor beter sig rätt skräpigt runt olika grupper i samhället.

Just tjockhet blir extra vanligt,  i och med att de flesta verkar tycka att det här är en grupp som är helt okej att klanka ner på. Även personer som tycker det är viktigt att respektera andra grupper i samhället.

Jag är så trött på att lyssna på människor som förundras över "hur man kan låta det gå så långt" att man väger x antal kilo, utan att slås av tanken på att de flesta som väger långt över vad BMI-skalan påstår är normalvikt förmodligen har försökt gå ner i vikt. De är ju för fan uppvuxna i samma samhälle som oss andra, där de flesta undersökningar visar att nästan alla kvinnor och de flesta män har bantat någon gång.

Sedan att människor blir förvånade när man påpekar att det faktiskt är rätt jävla svårt att gå ner i vikt, och drar någon förenkling i stil med "kalorier in, kalorier ut". Ja, jo, precis så lätt är det. Om man bortser från att "kalorier ut" är kraftigt beroende av "kalorier in", att hela processen resulterar i ett förändrat genuttryck som ger en benägenhet att gå upp ännu mer i vikt och att det kommer resultera i att man är hungrig, trött och mår allmänt dåligt. Jag skulle inte påstå att det är lätt eller bara är en fråga om självdisciplin. Om någon sa åt mig att jag för att förbättra min hypotetiska, framtida hälsa och leva typ tre år längre behövde må piss konstant och vara trött och hungrig för alltid så skulle jag nog skita i det. Det är inte direkt ett konstigt beslut.

Jag blir så arg över att det ses som helt acceptabelt att snacka skit om människor för deras kroppsvikt och förmodade vilja/ovilja att förändra denna. Jag blir så trött på att samhället i stort inte bara kan låta folk se ut som de gör och äta vad de vill utan att det ska ses som något som alla andra får ha synpunkter på. Vad gör man åt det här?