Om att sparka nedåt och varför det är en dålig idé

 
Sara Skyttedal har skrivit en debattartikel där hon gnäller om Pride. Hennes slutkläm;
”Hur vore det om Stockholm Pride i stället försökte arbeta för att övertala medelsvensson om att hbt-personer är som alla andra, med reservation för sin sexualitet? Den nuvarande agendan verkar snarare handla om att skapa en bild av hbt-personer som en översexuell, gapig och allmänt avvikande grupp med radikala åsikter. Det skulle inte behöva vara så.”
 
 
En grej som jag har tänkt på inom nästan alla minoriteter är fenomenet med enskilda individer eller större grupper som vill ta avstånd från andra inom den egna minoriteten eller andra närliggande minoriteter. Ett exempel på det som brukar diskuteras ibland är tjejer som har många killkompisar och gärna pratar om hur dåliga de tycker att tjejer är. Ett annat exempel är feminister som inte vill sammankopplas med feminister som inte sminkar sig eller rakar benen. Ytterligare ett exempel är homomän som inte vill förknippas med den feminina bögstereotypen som brukar förekomma i populärkultur.
 
 
Det generella resonemanget tycks vara ”jag kanske är x, men jag är i vart fall inte mer stigmatiserad form av x”. Jag antar att idén här är att försöka minimera effekterna av att befinna sig i en förtryckt samhällsgrupp genom att ta avstånd från gruppen och försöka komma så nära normen som möjligt. Jag kan absolut förstå och sympatisera med den impulsen, men i praktiken blir det problematiskt.
 
 
När vi tar avstånd från vissa personer som vi på mer eller mindre goda grunder klumpats samman med så leder det ofta till en ännu större stigmatisering av dessa personer. Nu pratar jag såklart inte om när, säg, psykiskt sjuka personer klumpas samman med seriemördare eller muslimer klumpas samman med terrorister. Jag pratar om, säg, hur ”invandrare” ofta används för att beskriva alla personer i Sverige som inte uppfattas som vita. Den gemensamma faktorn är inte att alla ”invandrare” är födda i samma land, har samma etnicitet, samma kultur eller ens nödvändigtvis faktiskt har invandrat till Sverige. Den gemensamma faktorn är att de bryter mot vithetsnormen, på något sätt.
 
 
Jag ser väldigt stora poänger med att arbeta emot den här tendensen. Ofta är det samma normer och samma skadliga idéer som många personer drabbas av. Normer kring kön, sexualitet och relationer är ofta tätt sammankopplade med varandra och drabbar transpersoner, homosexuella, bisexuella, asexuella, intersexuella, BDSM-utövare, fetischister, polypersoner, personer som inte vill ha romantiska relationer, personer som inte vill skaffa barn, funktionshindrade, sexmissbrukare, queers, slampor, personer som har svårt att få orgasm, psykiskt sjuka, personer med könssjukdomar, HIV-positiva och ja… väldigt många olika grupper, helt enkelt. Det här skulle kunna ses som en enorm tillgång. Vi blir så många fler om vi kritiserar de här normerna i sin helhet, som en gemensam kraft, än om alla dessa grupper ska dela upp sig och bara föra sin egen agenda. Självklart tycker jag att det ska finnas sammanhang där specifika gruppers upplevelser och problem kan diskuteras. Men jag tycker också att vi som drabbas negativt av samma samhällsföreställningar bör vara solidariska med varandra och backa upp varandra, inte försöka skaffa oss acceptans på varandras bekostnad. Om vi ändå sitter i samma båt så borde vi använda det till vår fördel.
 

GSM vs HBTQ

Det är Pridevecka och jag lär vara för upptagen med att gå på semenarier och festa för att få särskilt mycket bloggande gjort, men här kommer en snabbis.
 
 
På en del engelskspråkiga bloggar har jag börjat stöta på begreppet GSM rätt ofta. Det står för Gender and Sexuality Minorities, eller på svenska Genus*- och SexualitetsMinoriteter (eller Köns- och SexualitetsMinoriteter, om man så vill).
 
 
Det används som ett alternativ till HBTQ, eftersom det omfattar alla sådana minoriteter. HBTQ står ju för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queers. Många vill dock inkludera även intersexuella personer, asexuella personer, demisexuella personer, pansexuella personer, personer med fetisher, personer som utövar BDSM, polypersoner och en hel radda andra identiteter som går att ha, som alla ligger utanför normen. HBTQIADPFBDSMP är lite för långt för att vara en praktisk förkortning. GSM fångar upp det här.
 
Alla grupper som faller in under GSM-begreppet har förstås inte exakt samma problem i samhället, men detsamma gäller redan för HBTQ-förkortningen. Så jag tycker att det är en praktisk och användbar förkortning.
 
*Genus i bemärkelsen "socialt kön".

Makt gör skillnad

Makt spelar roll Vissa personer menar att rasism, sexism, heterosexism, cissexism, ableism, sizeism och liknande inte är åsikter, utan system baserade på makt. En förklaring på detta brukar vara att rasism (eller något av de andra) är en kombination av fördomar och makt. Enligt det resonemanget kan inte en vit person vara offer för rasism, eftersom en vita är de som har makt i ett rasistiskt samhällssystem (det hade kunnat vara personer med någon annan hudfärg också, men det är det inte). På samma sätt kan inte en heterosexuell person vara offer för heterosexism (eller motsvarande), en cisperson för cissexism, en man för sexism, en smal person för sizeism eller en fullt funktionell person för ableism. Dessa personer kan drabbas negativt av någon annans fördomar, men de är inte offer för ett samhällssystem i vilket de har mindre makt än en annan grupp (vita, män, personer utan funktionshinder, cispersoner, heterosexuella, smala och så vidare). 
 
 
Jag är inte alls nog insatt i samhällsvetenskap för att veta om personerna som hävdar det här har rätt eller inte. Men jag tycker att det är ett intressant perspektiv för oavsett vad man tycker om lingvistiken så lyfter det fram en viktig poäng – makt gör skillnad.
 
Såhär i Pride-tider är det alltid någon som vill fråga varför det inte finns någon Straight Pride-parad. Tja, för att heterosexuella aldrig behövt protestera mot idén om att deras sexuella läggning är något att skämmas för, kanske. Det går inte att bara byta ut en grupp i ett resonemang och mena att det är samma sak. Det går inte att ignorera makt i samhället, kulturell kontext och förtryck.
 
 
Det är smärtsamt vanligt att folk som tillhör en grupp med makt (inte nödvändigtvis alla grupper som har makt) frågar varför de inte får göra X när personer ur gruppen har makt över får göra det, eller vad de upplever som motsvarande. Eftersom makt gör skillnad. SlutWalk handlade delvis om att återta ordet ”slut” och använda det självbeskrivande för att försöka göra sig av med ordets tidigare nedsättande betydelse. Det går bara att göra om du tillhör gruppen som ordet använts nedsättande emot. (Därför får du inte använda rasistiska uttryck, Alexander Bard.)
 
 
Jag tror det här beteendet grundar sig i någon förvriden syn på rättvisa. De här personerna tycker att det är orättvist när en del personer utesluts från något överhuvudtaget utan att ha någon som helst förståelse för varför en del personer utesluts. Så när de tillhör gruppen som inte får göra något tycker de att det är fruktansvärt orättvist och ignorerar fullständigt att gruppen de tillhör har en lång historia av att förtrycka gruppen som inte utesluts och ofta mycket mer makt. 

Transkvinnor kan visst bli våldtagna

Örebros tingsrätt har friat en man från åtal om försök till våldtäkt och istället dömt honom till misshandel, eftersom offret är en transkvinna (vilket mannen som försökte våldta henne inte visste). Domaren menar att det var ett "otjänligt försök", vilket innebär att brottsplanen aldrig hade gått att genomföra. Matilda Flodin har skrivit ett lite tydligare inlägg om det.
 

"Vi tror att han var ute efter att våldta just den här kvinnan. Men eftersom hon visade sig vara en man hade hans brottsplan aldrig gått att genomföra, säger domaren i målet, Dan Sjöstedt."
 
Finn fem fel i den meningen, liksom. Till en början - hon visade sig inte vara en man, hon visade sig vara en transkvinna. Och, eh, "aldrig gått att genomföra"? Om brottsplanen var specifikt vaginal penetration så ser jag väl poängen, men vem säger att den var det? Det verkar ju inte ha varit så att förövaren fått av henne byxorna och sedan promenerat iväg när han fick se hennes kön - hennes expojkvän ingrep. Så, eh, va? Transkvinnor kan bli våldtagna, i likhet med alla andra. Jag hoppas verkligen att den här domen överklagas.

Lika rättigheter är inget att vara tacksam över

Ronnie Sandahl har skrivit en krönika om att Anja Pärson sagt att hon inte vill bli en representant för Pride-rörelsen och hur osolidariskt han tycker att det är av henne. Såvitt jag vet är Sandahl både cis och straight, vilket i sig gör att han borde avstå från att uttala sig om hur HBTQ-personer ska förhålla sig till HBTQ-frågor. Ett allmänt tips: vill du stötta en minoritetsgrupp du inte tillhör så bör du avstå från att försöka tala om för personerna som är en del av den hur de bör föra sin kamp för acceptans eller rättigheter och hur de bör förhålla sig till det faktum att de tillhör denna grupp. Det är inte din sak att lägga dig i.
 
 
Hur som helst, han menar att hon borde stå upp för HBTQ-rörelsen eftersom hennes situation hade sett väldigt annorlunda ut om denna inte hade kämpat för de rättigheter som icke-straighta personer har idag.
 
Såhär va. Jag är glad över att jag kan ha sex med tjejer utan riskera fängelse eller annan juridisk påföljd. Jag är glad att min sexuella läggning inte ses som en mentalsjukdom. Jag är glad över att jag, om jag i framtiden skulle vilja, kan gifta mig med en annan kvinna eller skaffa barn med henne och få vårat föräldraskap juridiskt erkänt. Men jag är inte tacksam över någon av de sakerna, för det borde vara en fullständig självklarhet. Jag kan känna beundran och tacksamhet inför de många, många människor som har kämpat emot förtrycket av personer vars könsidentitet eller sexuella läggning inte passar in i de förväntade mallarna, men framförallt så är jag förbannad över att en sådan kamp varit nödvändig. Så nej, jag tycker inte att Anja Pärson eller någon annan HBTQ-person har någon tacksamhetsskuld eller solidariskt ansvar för att engagera sig i HBTQ-rörelsen. Jag tycker att de personer som fortsätter upprätthålla ett förtryck av oss har ett ansvar för att sluta med det.
 
 
Den rabiata orakade flatfeministen Fanny och Anna Troberg har också skrivit om samma krönika, läs deras inlägg också, vettja.

Irriterande

Fanny skriver om miljöfrågor och tvång och visar en twitterkonversation där någon liknar att förstöra miljön med att förstöra äktenskap genom att låta samkönade par ingå dem.

 

Jag är så otroligt jävla trött på att folk ska använda homosexualitet/bisexualitet/samkönade par som ett exempel i sammanhang där det inte hör hemma. Det är inte smart och edgy att likna icke-heterosexuella läggningar vid miljöförstörelse, mord, sexuella övergrepp eller någon annan av de absurda jämförelser jag har hört. Det är stötande och det är nästan aldrig ett relevant argument. Bara lägg ner det.

Homonormen

I mitt förra inlägg skrev jag ju att det inte finns någon homonorm på samhällsnivå. Varför skrev jag så, tro? Jo, för att homosexualitet faktiskt är normen i vissa sammanhang - mer specifikt HBTQ-sammanhang.

 

Det jag bryr mig om med det här är ju inte att heterosexuella exkluderas, då. Om jag träffar någon på en kvällskurs i fågelskådning så antar jag att de är intresserade av fågelskådning - det kommer sig lite av kontexten. Det jag bryr mig om är att BTQ-delen istället osynliggörs. Jag identifierar mig som bisexuell (eller pansexuell) och det är ärligt talat lite drygt att bli bortglömd i sammanhang även där min sexuella läggning är menad att inkluderas. Det känns lite tråkigt att vi pratar om "homoäktenskap" eller för den delen "bögsex" när det inte alls är säkert att någon som har ett förhållande med eller sex med en person av sitt eget kön är homosexuell. Det är alltid trevligt att bli inkluderad.

Sen så har vi det faktum att personer som är bisexuella (eller pansexuella, eller polysexuella, eller queer, eller något annat som inte är vare sig homo eller hetero) ibland ses som mindre "legitima" medlemar av HBTQ-rörelsen. Vilket ju faktiskt bara suger. Så eh, inkludera gärna oss. Och asexuella personer, för den delen.

Annelie Enochson och homonormen

Annelie Enochson från KD har sagt lite märkliga saker till SvD.

"- De vill oss inte väl. Vi vill värna familjen, vi vill värna heteronormen. De vill värna homonormen. De får gärna finnas, och de får gärna ha sina tåg, men vi ska inte vara där, säger Annelie Enochson."


Pride vill värna om homonormen, alltså. Till en början så tror jag att någon borde ge Enochson en ordbok - för att kunna värna om något så förutsätts det lite att det existerar till en början och det är väl knappast någon som på allvar menar att det finns en homonorm i samhället?

 

Vad är heteronormen då? I grund och botten kan man säga att det är samhällsfenomenet att alla människor antas vara heterosexuella tills de sagt eller gjort något som motsäger det antagandet. Jag tror inte att det är vad Enochson menar att KD vill värna om, för det är en rätt konstig sak att värna om.

Så vad är det stora problemet med heteronormen? Jo, att många tycker att det är något fel med att inte vara hetero och att människor med andra sexuella läggningar är mindre värda eller gör något dåligt. När jag berättar för människor att jag inte är heterosexuell så är jag sällan helt säker på att de inte kommer börja behandla mig särskilt annorlunda eller reagera på ett negativt sätt. För mig är det den riktigt jobbiga delen, även om det säkert vore lite tröttsamt att alla antar att jag är straight alldeles oavsett.

En förlängning av det här är också att kärlek mellan än man och en kvinna ses som "riktigare" och mer värdefull än all annan kärlek och vissa menar att sådana par därför ska få vissa privilegier - som möjligheten att gifta sig och ha vårdnaden om ett barn tillsammans.

Så, är det den här delen av heteronormen som Enochson vill värna om? Tja, kanske?

Det är lite oklart vad exakt hon menar, men av de möjligheter jag ser så är en bara konstig och den andra ganska illasinnad mot icke-heterosexuella människor.

 

Men, det där med homonormen då? Ja, alltså, uppenbarligen finns det ingen homonorm på samhällsnivå. Möjligen menar hon att Pride/HBTQ-rörelsen vill instifta en homonorm, men det är ju faktiskt bara absurdt. Jag har aldrig hört någon, överhuvudtaget, som har velat att homosexuella ska få överta heterosexuellas privilegier. Jag tror de flesta är rätt överens om att vi bara vill bli inkluderade och få samma respekt och rättigheter.

RSS 2.0