Självbiografier - vad är grejen?

Högst upp på Adlibris topplista den här veckan är Jag är Zlatan. För den som inte gissade det så är det Zlatan Ibrahimovićs självbiografi, som han skrivit med David Lagercrantz.

 

Vad är grejen med självbiografier? Det får erkännas att jag inte läst särskilt många självbiografier. Det beror på de jag har läst, med ett fåtal undantag, har varit urtråkiga. Ni vet hur man ibland stöter på bloggar eller foruminlägg som uppenbart är skrivna för att författaren vill berätta vilken smart och häftig person denne är? De flesta självbiografier jag läst har varit så, fast mycket längre och med bättre stavning.

 

Jag fattar inte heller riktigt grejen med Zlatan, men det har förmodligen med min fullständiga avsaknad av fotbollsintressa att göra.

 

Har ni läst några självbiografier som faktiskt varit riktigt bra? Även i jämförelse med skönlitterära böcker eller biografier skrivna av någon annan? Vad är det jag missar?

Ack Värmeland, du sköna

Läser om nordisk litteratur efter 1830. Är det bara jag eller är värmlänningar extremt överrepresenterade i svensk litteratur fram tills tidigt 1900-tal? Om en karaktär inte är infödd stockholmare och får sitt hemlandskap nämnt så verkar det vara åtminstone 75% chans att denne är värmlänning. Har någon annan tänkt på det?

Boktips: Just Kids av Patti Smith



"It was the summer Coltrane died. The summer of "Crystal Ship." Flower children raised their empty arms and China exploded the H-bomb. Jimi Hendrix set his guitar in flames in Monterey. AM radio played "Ode to Billie Joe." There were riots in Newark, Milwaukee, and Detroit. It was the summer of Elvira Madigan, the summer of love. And in this shifting, inhospitable atmosphere, a chance encounter changed the course of my life.
It was the summer I met Robert Mapplethorpe."



Just Kids har alla element för en klassisk kärlekshistoria, men går utanför ramen och blir mycket mer än så. Den handlar också om Chelsea Hotel, om 60- och 70-talets New York, om konst, om Arthur Rimbaud, om Paris. DN och New York Times drar paralleller till Bob Dylans självbiografi Chronicles, Volume I. Jag kommer istället att tänka på Marcel Prousts Den återfunna tiden, sista delen i hans romansvit. Bägge böckerna delar samma sorgsna nostalgi och slutgiltighet.

Relationen mellan Robert Mapplethorpe och Patti Smith står i fokus. Den utspelas i gränslandet mellan romantisk kärlek och vänskap och består även när de båda skaffat andra partners. Det mesta av boken utspelar sig när de är unga, fattiga konstnärer i New York som ännu bara drömmer om att få sin konst uppvisad och uppskattad. Det är en vacker, sorglig och välskriven historia. Texten är fylld av anekdoter men känns aldrig osammanhängande.  Språket är vacket och slutet är smärtsamt.
RSS 2.0