Inte helt sällan följs det också av en kommentar om att de av oss som vågar drista oss till att tycka att kvinnors rättigheter kanske kan tänkas innefatta något mer än bara de vi kämpat för sedan 1700-talets slut i själva verket underminerar kvinnors rättigheter. Jag skulle säga att det ansvaret snarare faller på de lagstiftare som fortsätter att förneka kvinnor samma juridiska rättigheter som män, makthavarna i de många länder som valt att inte kriminalisera våldtäkt så länge det sker inom äktenskapet, de företag vars hela verksamhet vilar på idén att det är något fel med hur kvinnor ser ut, de forskare inom medicin som avstår från kvinnliga objekt i sina studier med resultatet att kvinnor får sämre vård vid nästan alla diagnoser, de två tredjedelar av världens länder som inte ens erbjuder en legal möjlighet till fri abort och de terrorister som mördar abortläkare i de länder som gör det, de många Facebookanvändare som bestämde sig att ett lämpligt straff för att en kvinna har mage att visa sitt kroppshår är att bli hånad av tusentals människor, de läkemedelsföretag som övertygar barnmorskor till att skriva ut preventivmedel med många kända biverkningar till sexuellt aktiva kvinnor utan att ens diskutera andra alternativ, de chefer som fortfarande ger sina kvinnliga anställda sämre betalt trots lagstiftning som är menad att förhindra detta, den folkstorm som menade att det är helt okej att ha sex med en ovetande, sovande kvinna när Julian Assange polisanmäldes för våldtäkt och för den delen de svenska jurister som kommer med den ena chockerande ursäkten efter den andra för att inte fälla våldtäktsmän för brotten de bevisat bortom rimligt tvivel uppsåtligen har begått. Tänk så olika man kan tycka.

Nåväl, jag kan ju också gissa mig till att de personer som ställer sig helt främmande till varför kroppshår, bantning, smink, p-piller, relationer och sexuell objektifiering skulle vara något för feminismen att bry sig om inte riktigt har fattat grejen. Det är inte en slump att mängder av kvinnor som lever i länder som Sverige, som ur ett globalt perspektiv är otroligt privilegierade och lyckligt lottade, ofta mår skit. Det är resultatet av att en del personer har något att vinna på att kvinnor mår dåligt.

När vi pratar om att raka sig under armarna så pratar vi inte bara om lite hår – vi pratar om ett av de många uttrycken för hela den samhällsapparat som menar att kvinnors utseende är otroligt viktigt, värderat högt över många av de andra egenskaper eller färdigheter som en kvinna kan ha.

Vill man förstå varför det är den samhällsordning som råder så gör man klokare i att titta på de svindlande pengasummor som skönhetsindustrin omsätter varje år snarare än på människors inneboende biologi.

Vill man förstå varför det inte bara är att skita i skönhetsarbetet om man nu tycker det är så jobbigt så bör man först uppmärksamma hur kvinnor som faller utanför skönhetsnormen behandlas (inte minst gamla kvinnor, transkvinnor, funktionshindrade kvinnor, tjocka kvinnor). Man bör notera den utspridda idén om att en kvinnas skönhet är hennes enda möjlighet till romantisk kärlek och att romantisk kärlek är det absolut mest önskvärda som finns för en kvinna. Man bör ta i beaktning alla de kvinnor som får sitt utseende diskuterat istället för sin kompetens eller sina åsikter när de försöker utföra ett arbete inom någonting som inte på något vis relaterar till deras utseende.

Det är hemskt tråkigt att så många människor inbillar sig att om vi bara kirrar det där med samma juridiska rätt- och skyldigheter så räcker det. Som om det var jämlikhet. Som om, trots de klagomål man hör på feminister och millimeterrättvisa, jämlikhet vore det enda vi bryr oss om och sedan får det vara bra tack. Absolut finns det ett egenvärde i jämlikhet för jämlikhetens skull, men om massvis av kvinnor ändå går omkring fullständigt skräckslagna inför idén att misslyckas med att tukta varje liten del sin kropp till att se ut som Kim Kardashians så räcker det inte.

Det är ett dumt på så många sätt.

Till en början - påståenden som är menade att omfatta precis alla människor är sällan sanna. 6 miljarder människor på jorden och inte en enda av dem vill vara tjock? Yeah right.

Men även om man väljer att tolka det som att "de flesta" eller "många" människor inte vill vara tjocka så är det fortfarande ett skräpigt argument.

Först och främst så är det inte ett bra argument eftersom det faktum att en person är missnöjd med något av sina attribut inte är något slags frikort till att behandla personen i fråga som skit med hänvisning till det attributet. Det är inte okej att behandla andra personer illa, helt enkelt. Vad de tycker om sig själva är inte relevant. Egentligen så är det allt som behöver sägas om saken, men jag tänker kommentera några saker till ändå.

Det som Wollin helt ignorerar att hon hävdar att ingen vill vara tjock är orsaken till det. Om det nu är så att de flesta inte vill vara tjocka, vad beror det på? De flesta kan nog gå med på att det faktum att västerländsk norm är att behandla tjockhet som om det vore ungefär lika önskvärt som grov kriminalitet har ett finger med i spelet. När det handlar om kroppsacceptans på samhällsnivå så blir ”ingen vill vara tjock” ett nonsensargument, för det är liksom det som är problemet. Idén om att vissa kroppar är bättre och mer önskvärda och mer förtjänta av att behandlas väl är det som kroppsacceptans syftar till att förändra.

Ska det bli ett relevant argument så måste man utgå från att det är något allmänmänskligt att vilja vara smal – något som är en del av vår natur snarare än vår kultur. Och tja, den har man ju hört förr.

En vanlig idé på det området är att det finns vissa attribut som vi formats till att attraheras av genom evolutionen, och att en smal kropp skulle vara ett av dessa. Ofta menar man att det hör ihop med hälsa – att tjockhet är ohälsosamt och därför oattraktivt. Problemet där är att det inte går ihop.

I åldrarna 6-84 i Sverige beräknas att 35% av kvinnorna och hälften av männen är överviktiga eller har fetma (sett till BMI). Det finns goda belägg för att vikt beror till stor del av gener och det krävs att vi accepterar den idén för att evolution ska kunna användas som en förklaringsmodell. Uppenbarligen har personerna som har de gener som möjliggör övervikt och fetma inte missgynnats särskilt mycket evolutionärt, för i så fall skulle det inte finnas så många av dem. Om det låg i människans natur att finna personer med de här generna oattraktiva så skulle det med all sannolikhet finnas färre av dem.

Men, tänker någon nu. Det är inte generna som är oattraktiva, det är kroppstypen. Okej. Det finns rätt goda belägg för att den genuppsättning som kan ge övervikt och fetma har funnits inom mänskligheten under lång tid men att det är först nyligen som vår miljö tillåtit att de uttrycks på det här sättet. Grejen är bara den att om så är fallet, varför skulle vi ha utvecklats till att ogilla en egenskap hos andra individer som vi inte konfronterats med under den utvecklingen? Det verkar inte särskilt sannolikt, helt enkelt.

Så då kommer någon med invändningen att det inte är vikten i sig, utan sjukdomen som vi tänker oss följer med vikten som vi finner oattraktivt. Okidok. Problemet med den idén är att de sjukdomar som man brukar tala om som fetmarelaterade sjukdomar är helt irrelevanta när det kommer till evolution. Det rör sig framförallt om diabetes typ 2 och diverse hjärt- och kärlsjukdomar. Debutåldern för de sjukdomarna är i regel så pass hög att evolutionen inte har ett jota att säga till om angående dem, vilket också är anledningen till att de är så vanliga. Vid det laget skulle du, under majoriteten av mänsklighetens historia, redan ha hunnit skaffa barn, se dem växa upp och oftast dö av något annat.

Jag ser helt enkelt inte hur det skulle kunna vara en del av människans natur att finna tjockhet oattraktivt, för det finns ingen bra förklaring på hur det i så fall skulle ha uppstått. Så vi slopar idén om att ingen vill vara tjock för att det är objektivt oattraktivt. Det är trams taget ur luften för att försvara en redan existerande norm.

Sedan så har vi såklart hela vikt och hälsa-biten, som jag skrivit om tidigare. Nu valde jag att fokusera på utseende, i och med att det var vad båda blogginläggen framförallt tog upp.

”Men... kan inte låta bli att kommentera (men har försökt en lång stund  en sak... Detta att både LD & massor av kommentarer i detta ämnet får det att låta som det är fullständigt normalt att vara vältränad, äta bra kost i lagom mängd OCH var överviktig. Men jag skulle säga att det är otroligt sällsynt. Visst har vi olika kroppsbyggnad & man kan vara "tung" (muskler, krafitg benstomme) och ändå hälsosam, men snackar vi ren övervikt (fett) så skulle jag säga att det är snudd på omöjligt (utan någon form av ämnesomsättningssjukdom) att i längden kombinera det med hälsosam träning och kost. Sedan tar det ju en tag att förändra kroppen. Men övervikten blir garnaterat mindre ju längre du tränar & äter bra.”

-          ”Anonym”, i en kommentar på det här inlägget av Lady Dahmer

Lady Dahmers kommentarfält är fullt av missförstånd som jag vill reda ut just nu, men jag tänkte fokusera på det här nu. Alltså idén att hälsosam kost och motion per automatik leder till ett normalviktigt BMI.

Till en början, det finns studier på vad människor faktiskt äter. En av dem är National Health and Nutrition Examination Survey, som går att läsa om här. Personer i BMI-klasserna normalvikt, övervikt och fetma fick ungefär lika stor andel av sin energi från fett, kolhydrater och protein. Normalviktiga personer fick i sig lite mer sammanlagd energi än både överviktiga personer och personer med fetma. Så idén om att personer med ett BMI över 25 har det eftersom de äter så mycket mer än personer med ett BMI under 25 verkar inte hålla.

Här är en studie som tittat närmare på omkring 6000 av deltagarna i den tidigare studien och konstaterat att även om man justerar för fysisk aktivitet så har överviktiga personer och personer med fetma fortfarande inte ett högre kaloriintag än normalviktiga personer.

Så att ja. En studie ensamt säger såklart inte särskilt mycket, men vi kan väl i vart fall konstatera att bilden av att tjocka människor skulle vara smala om de bara åt och rörde sig som smala människor inte entydigt stöds av forskningen. Jag tror de flesta som forskar eller arbetar inom området är ganska överrens om att kroppsvikt åtminstone delvis styrs av gener – vad det råder några egentliga meningsskiljaktigheter om är hur stor inverkan de här generna har. Vissa menar att den är väldigt stor, andra menar att den är ganska liten. Oavsett vilket så pratar vi om människor som redan är överviktiga, så vad som lett till det är inte jätterelevant just nu. Ett annat inlägg, kanske.

Okej, så här är en artikel som beskriver experiment som gjordes vid Rockefeller University på 60-talet. Slutsatsen av dem var bland annat att människor som haft fetma större delen av sina liv och som genom kraftig bantning går ned till en mycket lägre vikt (ca 45 kilo lägre i genomsnitt) har annorlunda kroppsfunktion än människor som haft samma vikt hela livet. De har lägre energiförbrukning. De har också psykiska symptom som liknar de som ursprungligen normalviktiga personer som utsätts för svält har. Oh, och den absoluta majoriteten av deltagarna gick upp i vikt igen.

Artikeln beskriver också experiment som ville se vad som hände med personer som varit normalviktiga hela sina liv om de blir överviktiga. Det gjordes genom att låta personerna äta betydligt, betydligt mer än de normalt gjorde. Gick de upp i vikt? Jodå. Men deras energiförbrukning ökades också enormt och de behövde mycket mer energi/kvadratmeter av deras kroppsyta än de ursprungligen gjorde. När studien avslutades gick de tillbaka till sin ursprungliga vikt utan problem.

Ytterligare anledningar att ifrågasätta idén om att kroppsvikt bara handlar om livsstil, alltså.

Såhär långt så kan vi alltså ifrågasätta idén om att överviktiga personer är det för att de äter annorlunda än normalviktiga och idén om att överviktiga människor enkelt kan gå ner i vikt och att normalviktiga personer enkelt skulle kunna bli överviktiga om de bara åt mer.

Avslutningsvis så har vi en metaanalys som konstaterar att det inte bara är så att nästan alla som bantar så småningom går upp vikten de förlorat igen – många går upp ytterligare i vikt. Det här är ingen hemlighet, för övrigt. Både mina läroböcker och föreläsare är helt öppna med att oddsen för långsiktig viktnedgång ser ut såhär.

Träning förbättrade oddsen lite, men det rörde sig om att de bara gick upp till ca 2,5 kilo under sin ursprungligavikt. Det fanns inte heller belägg för att bantningen skulle ha hälsofrämjande effekter.

Så, vad vill jag komma fram till? Tja, personer med övervikt och fetma motionerar och äter ungefär som normalviktiga personer, så att göra det leder uppenbarligen inte till att de går ner i vikt. Om de äter mycket mindre än normalviktiga personer så går de ner i vikt och om de sedan äter lika mycket som normalviktiga personer så går de upp i vikt igen. De går rent utav upp i vikt igen även om de fortfarande äter mindre än normalviktiga personer. Plus att de mår skräp under tiden. Och om överviktiga personer bantar så är det sannolikt att de varken går ner i vikt eller förbättrar sin hälsa i det långa loppet.

Var och en får såklart göra vad de vill med sina egna kroppar. Vill du satsa på att vara en utav de få personer som lyckas med att gå ner många, många kilon i vikt och lyckas bibehålla viktnedgången trots oddsen så är tänker jag inte försöka stoppa dig. Men det vore fint om vi faktiskt kunde vara öppna med hur oddsen ser ut.

Jag brukar inte uppfattas som tjock och har många smalhetsprivilegier. Jag tycker också att det är jätteviktigt med fat acceptance och kroppsacceptans. Jag tycker att det är viktigt att belysa hur smalhetsnormen påverkar även personer som passar inom den, eftersom jag anser att den faktiskt har väldigt negativ påverkan även på oss. Men jag tycker också att det är viktigt att de utrymmena inom fat acceptance-rörelsen som finns för att låta tjocka människor prata om sina erfarenheter inte tas över av smala människor och våra upplevelser istället. Det är olika saker att leva inom och utanför en norm, även om båda upplevelserna kan vara negativa.

Jag funderar lite på om det skulle finnas intresse för någon form av utrymme för smala människor, eller människor oavsett kroppsform, att diskutera sina upplevelser av smalhetsnormer och kroppsacceptans, med ett fat acceptance-perspektiv. Jag vet inte exakt hur ett sådant skulle se ut, men vad tror ni? Behövs det? Finns det ett intresse för det?

Och för den delen, har ni några tips om bloggar/texter med ett sådant fokus?

Lady Dahmer skriver om tjocka kvinnor som hon tycker är snygga och den första kommentaren är att bukfetma och övervikt minsann inte är hälsosam. (Härifrån kommer jag använda ordet övervikt för att mena ett BMI över 25, eftersom det är vad forskningen brukar utgå ifrån.)

Det fortsatta temat i kommentarerna är att alla vet ju att det är farligt att vara tjock.

Så till en början, "alla vet" är ett otroligt dålig argument. Hur många forskare genom historiens gång inte blivit utskrattade för att de ifrågasatt vad "alla vet"? Jag tror absolut att vi överskattar oss själva om vi tror att inte många av våra sanningar om hur världen är funtad så småningom kommer revideras.

Hur som helst, det är inte alls så att "alla vet" att övervikt är ohälsosamt. Vad "alla vet" är att övervikt är en riskfaktor för vissa sjukdomar, bland annat hjärt- och kärlsjukdomar. Det är den vedertagna idén, trots att det finns en hel del anledningar till att ifrågasätta även det. Några andra riskfaktorer för kardiovaskulära sjukdomar är hög ålder, att vara man och att ha asiatiskt eller afrikanskt påbrå.

Jag har aldrig hört någon påstå att det är ohälsosamt att vara man, bli gammal eller ha asiatiskt påbrå. Jag har aldrig hört någon säga att personer som tillhör någon av de grupperna omöjligt kan vara hälsosam. Jag har aldrig hört någon säga att de egenskaperna leder till sjukdomar. Det finns ungefär lika mycket belägg för de påståendena som det finns för samma påståenden kring överviktiga personer.  

Jag tar upp det här för att förtydliga vad en riskfaktor är. Riskfaktorer bestäms utifrån epidemiologi - de visar vilka grupper som statistiskt sett löper extra hög risk att drabbas av sjukdomar, men de förklarar inte orsakssamband. De betyder inte att alla personer som tillhör en riskgrupp kommer få sjukdomen eller att ingen som inte gör det kommer klara sig undan den.

Om vi är överrens om att riskfaktorer är något annat än orsak till sjukdomar så kan vi fortsätta till nästa problem med resonemanget kring hälsa och övervikt.

Det finns såklart livsstilsfaktorer som utgör riskfaktorer för att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar också. Tobaksanvändning, fysisk inaktivitet, hög alkoholkonsumtion och en diet med stor andel mättat fett är några exempel. De här sakerna är möjliga att påverka, även om det kan vara svårt. Det är också här många vill passa in övervikt.

Problemet är att övervikt inte är ett beteende. Jag menar inte att förringa problemet med att förändra sina vanor, för det kan absolut vara jättesvårt, men konceptet i sig är ganska enkelt. Antingen så drar du ned på alkoholkonsumtionen eller så gör du inte det. Ens kroppsvikt är annorlunda – den är resultatet av många olika faktorer. Gener, genuttryck, hormonnivåer, beteende, omgivning. Vissa av de sakerna kan enkelt påverkas, vissa av dem går inte alls att ändra på och vissa av är i sin tur styrda av en rad olika faktorer. Faktum är att det är väldigt svårt att gå ned i vikt och behålla sin nya vikt under flera år framåt. I de flesta viktminskningsstudier som sträcker sig över minst fem år så brukar 95-98% av deltagarna ha gått upp till sin ursprungliga vikt eller högre efter fem år. Många gör det snabbare än så. När vi pratar om livslång hälsa så är det här väldigt kort tid och det får helt enkelt konstateras att det inte är ett särskilt realistiskt förslag att överviktiga personer ska gå ned till normalvikt och sedan hålla sig på den vikten, även om det skulle innebära att de slutar befinna sig i en specifik riskgrupp. Eftersom så kallad jojobantning anses vara skadligt så är det heller ingen god idé att rekommendera överviktiga personer att försöka göra det här regelbundet.

En betydligt mer realistisk rekommendation är såklart att förändra de andra riskfaktorerna som vi talade om tidigare, i den mån de förekommer. Överviktiga människor, såväl som normalviktiga människor, kan såklart ha en livsstil som gör att de löper större risk att få vissa sjukdomar. Vill man då skydda sig mot dessa sjukdomar så är det en bra idé att förändra sin livsstil på ett sätt som är mer hälsofrämjande. Ibland kan sådana förändringar leda till viktförändringar och förändring i kroppssammansättning, men inte alltid och det bör inte vara syftet med dem. Hälsosamma vanor är inte hälsosamma eftersom de leder till en viss vikt, utan eftersom de håller dig friskare och mer välmående än ohälsosamma vanor.

Så, sammanfattning: Övervikt kan vara en riskfaktor för vissa sjukdomar. Det är en riskfaktor som är väldigt svår att påverka över längre tid. Det finns andra riskfaktorer som faktiskt går att påverka och det är bättre att fokusera på dem.

Det här handlar såklart bara om hälsa och vilka rekommendationer jag tycker bör ges kring den. Andra personer har gjort andra tolkningar utifrån den forskning som finns. Men även de personerna borde inse att hälsa är var och ens ensak och ingenting som främlingar otillfrågat bör lägga sig i. De borde också inse att även sjuka människor eller människor som löper högre risk att så småningom bli sjuka på grund av sina vanor ska behandlas med samma respekt och integritet som andra människor. De borde också inse att människor har rätt att själva bestämma över sina egna kroppar och liv, även om de besluten skulle vara ohälsosamma.

Jag skriver om övervikt och hälsa ibland, eftersom jag tycker att den allmänna uppfattningen på området inte stämmer överrens med den forskning som finns och att bilden som förmedlas är skadlig. Men även om jag skulle ha helt fel så är det fortfarande inte okej att lägga sig i andra människors hälsa eller behandla människor olika på grund av deras kroppsvikt.

Jag är så otroligt trött på dietprat. Det är helt absurt hur otroligt stort utrymme prat om vad man bör eller inte bör äta tar i vår kultur.

Jag försöker medvetet undvika sammanhang där prat om hur man bör äta eller träna dyker upp. Jag läser inte träningsbloggar eller bantningsbloggar. Jag läser inte tjejtidningar eller hälsotidningar. Jag köper inte kvällstidningar och besöker bara deras elektroniska versioner om jag blir länkad dit. Jag brukar blockera bantningsreklam på Facebook.

Trots det så känns det som att jag hela tiden ser och hör idéer om vad jag ska äta, vad jag inte ska äta, hur jag ska träna, hur jag ska göra för att gå ner i vikt och hur bra eller dåligt något särskilt livsmedel eller näringsämne är för min hälsa. Det är inte bara i form av reklam eller massmedia, utan även från privatpersoner som vill förmedla sina tankar om hur man bör äta och träna. Jag önskar verkligen att jag slapp förhålla mig till allt det här och bara kunde få existera ifred utan att få samhällets fixering vid smalhet tvingad på mig för just nu får det mig verkligen att må piss.

En studie som jag tycker att fler personer borde känna till är The Minnesota Semi-Starvation Experiment. Studien utfördes på 40-talet och dess syfte var att studera svält för att bättre förstå hur man skulle kunna hjälpa de personer som utsatts för svält under andra världskriget. Över 100 män anmälde sig som frivilliga till studien och 36 av dem valdes ut, baserat på fysisk och psykisk hälsa, stresshanteringsförmåga och engagemang i studiens syfte. Studien erbjöds som ett alternativ till militärtjänst. Det här gör studien extra intressant i mina ögon eftersom de deltagande männen inte hade någon egentlig önskan om att gå ner i vikt.

Här är en video där en utav deltagarna pratar om experimentet. Jag tycker verkligen ni borde se den.

Experimentet var uppdelat i tre delar – 3 månaders kontrollperiod, 6 månaders semisvält och 3 månaders rehabilitering. Det man ursprungligen var mest intresserade av var rehabiliteringsperioden, men senare har experimentet uppmärksammats för de observationer som gjordes under svältperioden. De går att läsa om i större detalj här och texten nedanför är huvudsakligen en kortare sammanfattning av den länken.

Under svältperioden så skulle varje deltagare äta ungefär hälften så många kalorier som denne gjorde i vanliga fall och under hela perioden gå ner ungefär 25% av sin kroppsvikt. Det här hade många olika konsekvenser, bland annat liknande de beteenden som också är typiska för personer med anorexia.

Fysiska förändringar förekom såklart. Männen fick ödem (vätskeansamlingar i kroppen). De frös och blev yra. De upplevde överkänslighet mot ljud och ljus, fick synrubbningar, tappade hår, sov mindre och fick huvudvärk. Deras kroppstemperatur, hjärtrytm och andningsfrekvens minskade. Deras basalmetabolism minskade med 40% mot svältperiodens slut.

Det förekom också stora förändringar i beteende. Deltagarnas attityd till mat förändrades. Männen i experimentet blev fixerade vid mat till punkten då de fann det svårt att koncentrera sig på vardagsaktiviteter. De började samla på kokböcker och i vissa fall även köksredskap. De drog ut på måltider i flera timmar. Efter experimentets avslut bytte tre av deltagarna yrke och blev kockar.

Hetsätning var ett annat symptom. En del av männen klarade inte av att hålla sig till svältdieten och hetsåt stora mängder mat. Efter att de gjort det så skämdes de och uttryckte sig nedvärderande om sig själva. Under experimentets rehabiliteringsfas hetsåt många av männen, även efter att de 3 månaderna gått. Vissa av männen åt ibland upp till 10 000 kalorier om dagen, nästan sju gånger så mycket som det genomsnittliga kaloriintaget under svältperioden. Fem månader efter att svältperioden avslutats så uppgav de flesta av männen att deras beteende börjat normaliseras och efter åtta månader hade nästan alla återgått till deras normala födointag.

Känslomässiga förändringar och personlighetsförändringar var ett annat problem. De flesta av männen fick problem med nervositet och många började röka eller bita på naglarna. Många kände sig apatiska och vissa slutade sköta sin hygien. De blev lättirriterade och fick ilskeutbrott. De blev nedstämda. De här förändringarna fortsatte några veckor in i rehabiliteringsperioden och eskalerade för vissa av männen. En av deltagarna högg av tre av sina fingrar i reaktion på stressen han upplevde.

Nästan alla män förlorade helt intresset för sex och slutade dejta. Också onani och sexuella fantasier blev ovanligare eller försvann helt. De isolerade sig och kände sig socialt otillräckliga. Tre månader efter att svältperioden avslutats uppgav de sig fortfarande ha kraftigt minskad sexlust, men efter åtta månader hade nästan alla återfått intresset för sex.

Så resultatet av svält, i friska, unga män utan tidigare psykiska problem och god förmåga att hantera stress, visade sig i den här studien vara bland annat fixering vid mat, hetsätning, försvunnen sexlust, ökad ångest, irritabilitet, social isolering och nedstämdhet. Utöver de fysiska problemen. De här männen fick i sig ungefär hälften så mycket energi som de behövde för att hålla sig på en stabil vikt – det finns gott om dieter idag som rekommenderar ännu mindre.

Ett av problemen jag ser med hur bantning porträtteras i media är att de negativa aspekterna sällan diskuteras. Jag tycker såklart att personer som vill banta ska få göra det – det är deras kroppar att besluta om. Men jag tror också att det är viktigt att få höra både de negativa och positiva aspekterna av något för att kunna fatta ett informerat beslut. För bantning är det jag beskrivit ovan några av de negativa effekterna.

Det här experimentet har verkligen fått mig att bättre förstå några av mina egna upplevelser och jag önskar att jag hade blivit bekant med det tidigare. Jag hoppas att det kan hjälpa någon annan också.

Jag brukar inte skriva särskilt mycket om träning, trots att det är nära sammanknippat med mycket av det jag brukar skriva om – hur vårt samhälle ser på olika kroppar, bantning, fat acceptance och liknande.

 Jag ogillar de flesta former av träning och ägnar mig inte åt det särskilt ofta. Mycket av det som skrivs om träning känns lite som en utskällning över detta faktum. Träningsbloggar brukar vara ungefär som bantningsbloggar, DIY-bloggar eller liknande när det kommer till självgodhet och fullständig oförståelse inför det faktum att alla andra inte kan eller vill göra samma sak. Så ja, jag brukar hålla mig borta från det hörnet av internet och den delen av tidningshyllan på Konsum.

Hur som helst, jag skulle vilja prata lite om träning och hälsa. De flesta har nog hört att det är hälsosamt att röra på sig och det stämmer. Det har positiv inverkan på en rad olika hälsotillstånd, bland annat depression, diabetes, ångestsjukdomar, högt blodtryck och trötthet. Vilket är trevligt, såklart, men det som stör mig är att när folk pratar om att träning är hälsosamt så specificeras sällan vad som menas med ”träning”. Jag tycker i vart fall att det är lätt att få intrycket av att jag måste springa fem kilometer om dagen eller köra ett stenhårt gympass för att få de där positiva hälsoeffekterna, men det stämmer inte.

Det finns många studier som visat en stor skillnad på generell hälsa och livskvalitet, vid flera olika sjukdomstillstånd (eller i utvecklandet av sjukdomstillstånd), där träningen rört sig om 150 minuters träning i veckan – alltså ungefär 20 minuter varje dag, eller 30 minuter fem dagar i veckan. Medelintensiv träning är ungefär samma intensitet som en rask promenad och de där minuterna behöver inte vara sammanhängande. Hälsoeffekterna av träning ges alltså även av betydligt mindre träning än man lätt kan få för sig. Mer träning än 150 minuter i veckan kan ge ytterligare positiva effekter, men det verkar planas ut någonstans däromkring. Att träna två timmar om dagen ger inte särskilt mycket bättre hälsoresultat än att träna 20 minuter om dagen. Mindre träning än så har såklart också positiv inverkan, om än mindre sådan.

 Det har för övrigt inget med viktnedgång att göra, vilket också verkar vara en förekommande missuppfattning – personer med ett BMI i fetmakategorin upplever positiva effekter av träning även om deras vikt inte påverkas och det gör även personer med ett normalviktigt BMI.

Självklart är det upp till var och en vad de prioriterar och vad de vill göra med sina kroppar. Huruvida man tränar eller inte påverkar överhuvudtaget inte om man är en värdefull eller bra person. Poängen med det här inlägget är inte att uppmana folk att motionera, utan att informera om vad ”hälsoeffekterna av träning” faktiskt betyder. Vad ni som läser gör med den informationen är upp till er.