Lästips: Dr She Bloggo om Legally Blonde

Såhär va. Jag har grymt mycket skola för stunden. För att upprätthålla någon slags illusion om att jag är en aktiv bloggare ändå så tänker jag komma med ett lästips istället.
 
Dr She Bloggo, som brukar blogga om tv-serier ur ett genusperspektiv, har skrivit ett inlägg om Legally Blonde. Ni vet, den där gamla filmen om en blond partytjej som bestämmer sig för att bli jurist? Hur som helst, Dr She Bloggo menar att filmen faktiskt har ett betydligt mer feministiskt budskap än man skulle kunna tro vid första anblicken. Så, tja, jag såg om den (jag tror jag såg den när jag var runt tolv) eftersom jag ville se om det stämde. Och ja, det gör det. Dessutom är Holland Taylor fantastisk i rollen som Professor Stromwell.
 

Mångfald och varför populärkultur spelar roll

Alla som spenderat någon större mängd tid med att diskutera filmer, böcker, tv-serier, musik eller liknande har nog undantagslöst stött på en person som tycker att det är helt onödigt att diskutera, eftersom det ju bara är en film/bok/tv-serier eller vad det nu rör. Bisarrt nog verkar det vara särskilt vanligt på internetforum tillägnade just diskussioner om denna tv-serie, film eller vad det nu rör.

 

För mig är den inställningen helt obegriplig, vilket förmodligen beror på min syn på populärkultur. Jag tror att vi påverkas av populärkultur. Jag tror att vi lär oss saker om hur världen fungerar, om hur människor, relationer, moral och det mesta överhuvudtaget fungerar från populärkultur. Visst, det är inte det enda som lär oss det här, men jag är övertygad om att det spelar en stor roll i hur vi ser på allting omkring oss. Berättelser som syftar till att lära oss något om världen genom fiktion verkar ha funnits långt, långt bak i tiden.

 

Eftersom jag har den synen på populärkultur så blir det självklart att det är viktigt att titta närmare på den. Vilka budskap är det som populärkulturen ger oss? Vilka genomgående teman finns? Vem är det som får bestämma vilka berättelser som är viktiga? Vems synvinkel lär populärkulturen oss att se saker ifrån? Vem skapar populärkulturen? Vem står i fokus? Vems berättelser får vi höra?

 

Det är problematiskt för mig att de flesta filmskapare är vita, unga män. Det är problematiskt eftersom dessa unga, vita män avgör vilka berättelser som blir en del av vår kultur och därigenom också vad vi talar om, vems perspektiv vi tänker ur och hur våra sociala och moraliska regler ser ut. Det är spännande att fundera på hur vår populärkultur skulle se ut om de som skapade den kultur som uppmärksammades mest var andra människor. Skulle Rain Man vara berättad från Rain Man’s brors perspektiv om filmen skrivits av en autist? Jag tvivlar på det. Skulle fler filmer klara Bechdel-testet om fler filmskapare var kvinnor? Förmodligen. Skulle det vara lika svårt att hitta filmer berättade ur en mörkhyad karaktärs perspektiv om fler filmskapare var mörkhyade? Knappast.

 

Min poäng är att människorna som skriver berättelser påverkar hur berättelsen ser ut. Det går inte riktigt att komma ifrån. Därför är det förbannat synd att de människor som författar berättelserna som formar vår kultur är en så pass homogen grupp.

Gaystereotyper och populärkultur

En karaktär som brukar återkomma rätt ofta i populärkultur som jag har väldigt blandade känslor inför är den stereotypa bögen.  För att förtydliga, en homosexuell och feminin man som inte helt sällan förekommer som bästa vän till en kvinnlig huvudroll. Exempel inkluderar Stanford från Sex and the City, Cameron från Modern Family, Kurt från Glee och Emmett från Queer as Folk.

 

 

Den här stereotypen brukar vara ganska ogillad. Jag finner det förvisso tröttsamt att det är en så pass återkommande karaktär och att åtminstone vissa drag av den är nästan obligatoriska hos karaktärer som är homosexuella män. Det är tröttsamt när icke-heterosexuell läggning framställs som något som helt dominerar ens personlighet. Heterosexuella karaktärer framställs ofta som stereotyper, men inte med hänvisning till sin sexuella läggning. Det är också irriterande med de extrema fall av den här stereotypen som tycks blanda ihop könsidentitet med sexuell läggning och insistera på att en karaktär är en homosexuell man trots att denne lyssnar till ett kvinnligt ljudande smeknamn, talar om sig själv med feminina pronomen och klär sig i kvinnokläder.

 

Framförallt finner jag det irriterande att en manlig karaktär med den här typen av beteende och intressen väldigt sällan är heterosexuell. De enda exempel jag kan komma på är Damian i Mean Girls och Raj i The Big Bang Theory, och i båda fallen så råder viss otydlighet kring deras läggning.

 

Men sen så blir det krångligt. Ni vet hur man ibland hör någon gnälla om att pride ger hbt-personer ett dåligt rykte med hänvisning till butchflator och dragqueens och dylikt trams? För ganska mycket av den kritik jag hör mot feminina homosexuella män i tv och film bygger på samma mentalitet. ”Jag är inte sån, jag vill inte sammanknippas med det där.” Ganska mycket utav kritiken är grundad i förakt mot feminina män.

Till en början så är det sammanbundet med kvinnoförakt, eller åtminstone förakt för personer som bryter mot rådande normer kring kön. Män med kvinnliga intressen och egenskaper framställs ofta som löjeväckande och fåniga i populärkultur, i större utsträckning än maskulina kvinnor. Det i sig är något jag finner problematiskt. Jag tycker inte att egenskaper som sammanknippas med kvinnor ska nedvärderas enbart för att de är sammanknippade med kvinnor. Jag tycker inte heller att det utgör ett problem när någon uppvisar beteenden som betraktas som typiska för ett kön de inte tillhör och jag tycker inte att det är något som ska klankas ner på.

 

Mitt andra problem här är att samma kritik antyder att homosexuella och bisexuella personer bara förtjänar samma respekt och rättigheter som heterosexuella personer om de gör sig förtjänta av det, genom att bete sig på ett visst, i sammanhanget könsnormativt, sätt. Den inställningen finner jag inte bara problematisk, utan fullständigt oacceptabel.

 

Vad tänker ni om det här?

Glee och funktionshinder

Spoilers för premiären av Glees tredje säsong nedan.

 

 

Glee hade säsongspremiär i veckan och jag gillade den överlag. Quinns nya stil var snygg, jag gillade att Kurt och Rachel fortsatt vara vänner sen New York och fantastiskt nog så innehöll inte avsnittet en massa drama mellan Rachel och Finn. Woho!

 

Så, vidare till det dåliga: Sugar Motta. En ny karaktär som ansöker till New Directions, sjunker riktigt dåligt och är riktigt oförskämd. Varför? För att hon "har självdiagnostiserat Aspergers Syndrom och därför kan säga mer eller mindre vad hon vill". Tröttsamheten!

 

Glee är alldeles, alldeles för förtjusta i storylines som bygger på att karaktärer låtsas ha ett funktionshinder för att få olika fördelar. I första säsongen så låtsades Tina stamma i flera år för att slippa prata med andra personer, Puck låtsades ha fått en ryggmärgsskada för att få tag på marijuana och Finn låtsades vara paralyserad för att få ett jobb. Personer med faktiska funktionshinder i Glee är... Artie, Emma, Becky, Jean, Finns kompis i Laryngitis och den döva kören från säsong ett. Om man inte räknar kören som enskilda individer så är det nästan lika vanligt i Glee att någon som utger sig för att ha ett funktionshinder ljuger om det som att det stämmer. Jag är helt övertygad om att det är mycket, mycket ovanligare i verkliga livet.

 

Kan de inte bara släppa den tanken? Till en början, både Aspergers och stamning är redan tillstånd som ofta ifrågasätts. Det är vanligt med missuppfattningar kring vad det innebär, hur det kan underlättas och huruvida det är verkliga problem. Idén om att personer som inte har de tillstånden skulle ljuga om det innebär att folk blir mer misstänksamt inställda till dem som har det och ibland rakt ut hävdar att de inte alls har de tillstånd de diagnostiserats med. På samma sätt som "falskanmälningar" kommer upp oproportionerligt ofta i diskussioner kring våldtäkt så kommer "självdiagnoser" ofta upp i diskussioner kring osynliga funktionshinder, och det skapar en bild av att det är något vanligt och ökar sannolikheten för ett misstänksamt och otrevligt bemötande till de berörda personerna. Det är en dålig sak.

 

För det andra, hela konceptet om personer som skaffar sig fördelar genom att låtsas vara funktionshindrade bygger på att personer med funktionshinder får (eventuellt orättvisa) fördelar. Mest relevant från Glee där är tanken om att rullstolsanvändare skulle få jobb lättare och att Aspergers skulle innebära att man slipper konsekvenser när man är otrevlig och förolämpar folk. Jag har inga egentliga kunskaper om det här, men jag skulle tro att man får svårare att hitta ett jobb om man använder rullstol en stor del av tiden, i och med att man då automatiskt är utesluten från arbetsplatser som förutsätter full mobilitet eller bara ligger i byggnader som inte går att ta sig in och runt i med en rullstol. Vad det gäller Asperger så kan jag intyga att det inte är något slags automatiskt frikort vid sociala snedsteg (vilket det inte heller borde ses som).

 

Jag har överlag problem med hur Glee framställer funktionshinder. Arties dröm är att bli dansare (inte rullstolsdansare, vilket hade varit rätt grymt, utan dansare med fullt fungerande kropp). Ganska många av hans storylines är kraftigt relaterade till hans funktionshinder (typ... hela hans story i Wheels, hela hans story i Dream on, hans motivering för varför Brittany inte borde haft sex med honom i Duets, anledningen till att han börjar umgås med Puck, hans story i A Very Glee Christmas). Tips till författare av saker: Om majoriteten av de plotlines som din karaktär deltar i och de motiveringar de ger för sina handlingar är beroende av en specifik egenskap hos dem för att vara begripliga så gör du fel!

 

Ännu värre är Finns kompis Sean i Laryngitis. Han har blivit paralyserad från nacken efter en fotbollsskada och hans liv är hemskt. Hans syfte i avsnittet är att visa Rachel att hennes problem skulle kunna vara mycket, mycket värre.

Sues syster Jean antyds åtminstonde leva ett tillfredsställande liv och vara lycklig, men hennes syfte är i ätt stor utsträckning att ge Sue en mänskligare sida och ibland för att ge henne en sympatisk anledning till sina handlingar.

Becky är nog den enda karaktären med ett funktionshinder i serien som inte är väldigt beroende av det som karaktär. Sues relation till henne förklaras i viss utsträckning av att Becky påminner henne om Jean, men utöver just det så skulle hon lika gärna kunna vara en karaktär utan Downs syndrom. Hon är förvisso inte en särskilt sympatisk karaktär, men det är ändå i den riktningen som författarna borde kolla om de vill skriva sina funktionshindrade karaktärer mer som individer och mindre som medicinska tillstånd.

Torchwood: Miracle Day

 

 

Torchwoods fjärde säsong, Miracle Day, hade premiär i fredags. Den fjärde säsongen verkar hålla kvar i stämningen från Children of the Earth med mörker och misär. Den amerikanska tv-kanalen Starz co-producerar tydligen den här säsongen med BBC, vilket i säsongspremiären tycks yttra sig genom fler amerikaner och fler explosioner.

 

Jag saknar fortfarande hur säsong ett och två av Torchwood kändes som en blandning mellan Doctor Who och Queer As Folk, men jag gillade ändå Children of the Earth (bortsett från hur de dödade min favoritkaraktär under helt omotiverade omständigheter). Jag har alltid stört mig lite på Gwen tidigare, men nu var hon grym.  Det verkar någorlunda lovande.

Vad som stör mig med Artie i Glee

Senaste veckan har jag pluggat fysik och sett om Glee. Det senare har fått mitt ogillande för karaktären Artie att växa ytterligare. Artie är skitjobbig. Artie verkar leva i massiv förnekelse om att han faktiskt är paralyserad och vilka begränsningar det innebär, trots att han verkar ha varit det i många år. Artie tilltalar även Tina som "woman" vid upprepade tillfällen, på ett uppenbart nedlåtande sätt. Men framförallt så är Artie skitjobbig eftersom han omotiverat skuldbelägger andra karaktärer utan att ta något eget ansvar.

 

I Dream On så får vi veta att Arties största dröm är att bli dansare. Han och Tina övar på ett dansnummer när han bestämmer sig för att försöka gå med kryckor. Hon frågar om han gjort något liknande tidigare och verkar skeptisk. Han erkänner att så inte är fallet men hon hjälper honom ändå. Han faller till marken och skriker åt tina att hon pressade honom till det och inte borde ha gjort så mot honom. Hon ber om ursäkt. I nästa scen med Artie och Tina så ber hon om ursäkt igen, och Artie ber om ursäkt, med hänvisning till att han är i förnekelse om hur hopplöst hans tillstånd är.

 

Artie ber inte om ursäkt för att han anklagade Tina för att ha pressat honom att göra något som han själv föreslog och som hon var skeptisk till. Hans ursäkt antyder främst att han borde vetat bättre än att låta henne göra det. Vilket hon inte gjorde. Det nämns aldrig igen.

 

I Duets har Brittany och Artie sex. Det sker mycket kort efter att Artie har sagt att han fortfarande inte kommit över Tina och han påpekar tidigare i avsnittet att det är första gången hon ens sett honom i ögonen. Senare säger Santana att Brittany utnyttjade honom för hans röst skull, och tydliggör att Brittany haft sex med mängder av folk. Artie gör slut med Brittany och är upprörd eftersom sex inte betyder något för henne, men är väldigt meninsgfullt för honom.

 

Vad fan. Artie har ingen anledning att tro att Brittany skulle tillskriva sex någon särskild mening. Han har vait närvarande när hennes promiskuitet har påpekats mängder av gånger. Precis innan de har sex säger hon något i stil med: "You're on the football team now anyways, so we're gonna get around to this at some point." Låt gå för att hon möjligen ljugit om att hon är intresserad av honom (vilket hon faktiskt verkar vara), men att hon inte ser sex som något speciellt och meningsfullt är hon väldigt tydlig med. Artie, om du värderar din oskuld så högt så kanske du inte ska ha sex med en tjej som aldrig haft ögonkontakt med dig tidigare och som motiverar sin önskan att vara din flickvän med att hon gillar tanken på att rulla omkring dig. Du kanske inte ska ha sex med henne när du inte har kommit över din tidigare flickvän. Du kanske ska ta lite eget ansvar istället för att skälla ut Brittany för att hon inte tar hänsyn till känslor du inte har uttryckt?

 


Artie är inte den enda karaktären i serien som agerar omotiverat skuldbeläggande och irrationellt ibland. Men Artie blir inte kritiserad för det och ofta framställs det som motiverat. De övriga karaktärerna ber om ursäkt när de borde bli förbannade över att bli anklagade över saker de inte har gjort. När Artie faktiskt får kritik tenderar han att inte ta åt sig av den (i Audition påpekar Tina att han ignorerade henne och hennes intressen när de var tillsammans och Artie försöker få tillbaka henne genom att skaffa magmuskler). I majoriteten av de sångfria scenerna som Artie dominerar så tycker han synd om sig själv. En bit in i andra säsongen får Artie delta i storylines som inte fokuserar på att han är rullstolsbunden, men han beter sig fortfarande rätt jobbigt. Karaktärsutveckling, tack!

Demons run when a good man goes to war

Spoilers!

 

Senaste Doctor Who-avsnittet (sjunde avsnittet, sjätte säsongen) var... wow. Rorys centurionklädsel är tillbaka. Han är grym i det här avsnittet.  Likaså några tidigare karaktärer av olika rymdarter. Och River Song! River är definitivt en av mina favoritkaraktärer i serien, så jag blir lite glad varje gång hon dyker upp.

 

Hela "vi måste rädda Amy"-grejen är lite tröttsam. Damsel in distress-berättelsen är rätt utsliten vid det här laget. Men jag tänker ha överseende med det, för Amys tal till Melody i början är fantastiskt, Rorys tal till en samling cybermen är fantastiskt och the Doctors generade förvirring över exakt hur barn blir till är fantastisk.

 

Jag fattar inte hur jag ska överleva att inte få veta vad som händer nu förrän om tre månader!

 

 

Oh, are you boys dressing up as Romans now? I thought nobody read my memos!

- River Song

RSS 2.0