Allmän info: I den här texten så menar jag med ”fördom” en förväntan på hur en viss person eller grupp av personer är baserat på en annan egenskap som personen har. Jag gör inte skillnad på om förväntningen är en förväntning på positivt eller negativt beteende och inte heller på vad egenskapen den baserar sig på är.
Ni vet den gamla klassikern om att ”alla har fördomar” (eller ännu värre - ”alla är lite rasistiska”)? Jag önskar att folk slutade slänga ur sig det i så många sammanhang utan att problematisera det.
Det stämmer säkert att alla har fördomar. Det är möjligt att det helt enkelt är en del av hur människors psyken fungerar och det är också möjligt att det är resultatet av att vi lever i samhällen som lär oss att ha det. Det spelar egentligen ingen roll. Problemet med att påpeka att alla har fördomar är att det sällan poängteras att vissa av de fördomarna har en otroligt skadlig inverkan på människor som drabbas av dem och att det kan vara åt helvete fel att tycka så.
Om man pratar om att alla har fördomar utan att poängtera att alla fördomar inte är jämlika, att vissa fördomar gör mer skada än andra (i synnerhet några av de som är väldigt utbredda) och att det är viktigt att motverka dessa fördomar så ger man folk en ursäkt för att acceptera sina egna fördomar. Det blir enkelt att tänka att ”äsch, alla har fördomar, jag kan inte rå för det”. Det gör kanske inte så mycket om man är sju år och har fördomen att alla vuxna människor gillar grönsaker och spelar golf, men vissa fördomar kan göra betydligt mer skada.
Hur skadliga fördomar är beror främst på tre saker. Hur negativ fördomen är, hur mycket makt personen med fördomen har över de personer som fördomen handlar om och hur många personer som delar samma fördom. Om jag tror att islänningar är dåliga på kubb så är det en ganska harmlös fördom. Det är knappast en uppfattning som särskilt många delar, jag tycker inte att kubbtalang är särskilt viktigt och jag är inte i någon position där jag fattar några beslut rörande islänningar och kubb.
Säg istället att fördomen är att cis-kvinnor aldrig tvingar på någon sexuella handlingar, att den finns hos en person som har makten att stifta lagar och delas av alla andra personer med lagstiftande makt. Då kan resultatet vara något i stil med den brittiska våldtäktslagstiftningen, vars definition av våldtäkt kräver att förövaren har en penis. Det har betydligt större potential att skada människor.
Det är de här fördomarna som vi framförallt behöver arbeta emot – de som är väldigt utspridda, hyses av personer med makt över personerna som berörs och som kan kraftigt gynna eller missgynna vissa grupper. Eftersom de faktiskt kan ha en väldigt negativ påverkan på människors liv. Hyser man sådana fördomar så är det viktigt att man faktiskt arbetar med dem och undviker att sprida dem vidare. Det funkar inte att bara konstatera att ”alla har fördomar” och sedan fortsätta agera som om de vore sanna.
En sak som jag tycker det pratas lite för lite om är hur juridik och moral egentligen hänger samman.
Allt som är omoraliskt är inte lagligt, det tror jag att de flesta är medvetna om. Många tycker att det är omoraliskt att vara otrogen mot en partner, att ljuga om viktiga saker eller att se på medan någon drunknar utan att försöka rädda personen. Ingen av de sakerna är (vanligtvis) olagliga och jag tycker inte heller att de ska vara det. Andra personer kan såklart tycka olika.
Vad många verkar missa är dock att allt som är olagligt inte heller behöver vara omoraliskt. Då menar jag inte att man kan tycka att saker som är olagliga är moraliskt okej, utan att man kan tycka att vissa saker är moraliskt okej men ändå vilja att de ska vara olagliga.
Byxmyndighet är ett exempel. Jag tror absolut att det kan finnas tillfällen då en person under femton skulle kunna ha sex med en person som är långt över femton utan att den äldre personen begår ett övergrepp mot den yngre personen. I en sådan situation skulle jag inte tycka att den äldre personen gör något omoraliskt, men jag vill fortfarande att det ska vara ett brott för personer som är betydligt äldre än femton att ha sex med personer under femton. Varför? Jo, för att i allmänhet så råder det en så pass stor maktskillnad mellan unga tonåringar och vuxna att det kommer påverka situationen och den yngre partens realistiska möjlighet att säga nej till sex. Juridiskt sett så blir det väldigt komplicerat att bevisa att den yngre personen påstod att de samtyckte till sex trots att de i själva verket inte ville ha sex och att den äldre personen insåg att så var fallet men uppsåtligt utnyttjade sin maktposition över den yngre personen för att ha sex med denne ändå. Att visa att de har haft sex blir såklart mycket enklare.
För mig är det en avvägning mellan hur många personer som man kan skydda genom en lag och hur många personer som riskerar att drabbas negativt av dem utan att egentligen ha gjort något fel. Ett annat exempel är rattfylla – alla som kör bil berusade orsakar inte olyckor, men risken är så pass hög att man bedömt att det är bättre att göra det olagligt. I de flesta lagar går det att hitta på scenarion där någon skulle kunna dömas för brott utan att ha gjort något som man anser vara moraliskt fel, så den här avvägningen är nödvändig att göra. Självklart kan man vara oense om hur den ska se ut, men att tro att man ska kunna stifta lagar som enbart omfattar situationer där någon gör något moraliskt verkar inte särskilt realistiskt.
OneWayCommunication-Hannah skrev en kommentar på Alf Svenssons debattartikeln kring RFSU, som jag tycker är väldigt bra (hennes svar alltså). Kul att få höra från någon som faktiskt jobbat med sexualupplysning för just RFSU.
Någon psykolog som heter Alf B Svensson har skrivit en debattartikel om RFSU och sexualupplysning. Jag fick ingen sexualupplysning från RFSU i vare sig grundskolan eller gymnasiet, så jag vet inte riktigt om vad debattartikeln påstår stämmer. Jag har däremot hållit i en del sexualundervisning i gymnasieklasser, men för en annan organisation än RFSU. Vi brukar ha max tre timmar på oss med en klass, med vissa krav på saker vi måste ta upp.
Väldigt mycket av det Svensson tar upp verkar märkligt. Väldigt mycket av det är uttryck för värderingar som jag inte delar. En del av det verkar taget ur luften. Egentligen har han bara en enda poäng som jag håller med om – känslor får för lite utrymme i undervisningen kring sex och samlevnad.
Jag tycker det är jätteviktigt att unga får lära sig om könssjukdomar, graviditeter, preventivmedel, anatomi, kondomer, säkrare sex och hur man egentligen ens har sex. Om vi vill att unga ska kunna fatta beslut som de trivs med kring sex så behöver de få den informationen. Jag håller verkligen inte med Svensson om att det är för mycket sådant i sexualundervisningen (åtminstone inte den jag sett något av).
Känslor är en väldigt stor del av sex. Känslor är en väldigt stor del av livet och för många så är också kärlek och romantiska relationer en stor del av livet. Det vore toppen om det togs upp mer i skolan. Jag vill hemskt gärna se att ungdomar får lära sig mer om kommunikation, samtycke, svartsjuka, varningstecken på ett dåligt förhållande, och en mängd andra saker. Men vad som behövs är mer tid till den typen av undervisning, inte att vi skär in i den redan knappa tiden för sexualundervisning.
"Hovrätten menade att mannen i och för sig varit medveten om att kvinnan sov och att hon inte tyckt om anala samlag. Dessutom hade kvinnan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd då hon sov.
Däremot ansåg rätten att det inte gick att bortse ifrån mannens förklaring att han hade "träffat fel" och att det därför inte var visat att det rört sig om ett analt samlag."
Jag menar, Brottsbalkens paragraf som behandlar våldtäkt tar upp sömn som ett exempel på tillstånd som inte får utnyttjas för att ha sex med någon. Så, tja, att han "träffat fel" (Sofia Zettermark förklarar varför det låter som skitsnack) borde inte spela någon roll, såvida han inte försökte träffa något helt annat än hennes kropp.
Hade de någon överenskommelse om att sex medan någon av dem var okej? Varför nämns den i så fall inte? Är en sådan överenskommelse ens juridiskt hållbar, om de nu hade det? Och om de inte hade det, hur kan hovrätten ha friat honom?
Det hela låter väldigt konstigt och jag hoppas verkligen att det finns något i hovrättens resonemang som utelämnats i det jag läst än så länge. Det är inte okej att ha sex med sovande människor.
Jag har varit bortrest utan datortillgång ett tag och jag är lite sen att kommentera på det faktum att Way out west valde att enbart servera vegetarisk mat under festivalen. De uppgav själva att det var av miljöskäl, vilket vissa personer tyckte var bra och andra personer tyckte var stort hyckleri.
Hur som helst, en väldigt återkommande idé runt det hela var valfrihet. Way out west inskränkte på köttätares valfrihet när de inte erbjöd möjlighet att köpa kötträtter. Samma idé brukar komma upp när folk pratar om köttfri måndag i skolor - det är en inskränkning i elevernas valfrihet att inte servera kött.
Beroende på hur man ser på valfrihet så kan det påståendet vara antingen rätt eller fel. Är valfrihet rätten att välja mellan de alternativ som finns? I så fall så har den inte blivit inskränkt. Är valfriheten att välja precis vad man vill, oavsett vilka alternativ som erbjuds? Tja, då är det en inskränkning i den att begränsa alternativen till köttfria måltider, men valfriheten var redan begränsad innan dess. I skolmatsalar serveras väl i regel en eller möjligen ett par rätter. Restauranger har menyer med vilka rätter som finns.
Jag tycker att hela resonemanget runt valfrihet är rätt konstigt i sammanhanget, men det är egentligen inte det jag tänkte bemöta. Min invändning är att "valfrihet" i sig är ett rätt dåligt argument.
Det är inte alls självklart att man ska ha rätten och möjligheten att äta djur. Det handlar inte om ett val mellan två likvärdiga alternativ (veg och köttätande), det handlar om ett val mellan ett alternativ där andra varelser dödas och ett alternativ där de inte gör det. För mig så är det inte en fråga om att begränsa vad folk äter utan en fråga om vad människor har rätt att göra mot och med djur av andra arter.
Man kan såklart tycka att alla själva bör få bestämma om de vill äta djur eller inte. Jag tycker inte det, men jag vet att många andra vegetarianer och veganer gör. Men om det är vad man förespråkar så tycker jag ändå att man bör ha ett bättre argument för varför man ska ha rätten att äta kött (överallt, hela tiden) än att det är ett av de valalternativ som finns.
Jag är så otroligt trött på dietprat. Det är helt absurt hur otroligt stort utrymme prat om vad man bör eller inte bör äta tar i vår kultur.
Jag försöker medvetet undvika sammanhang där prat om hur man bör äta eller träna dyker upp. Jag läser inte träningsbloggar eller bantningsbloggar. Jag läser inte tjejtidningar eller hälsotidningar. Jag köper inte kvällstidningar och besöker bara deras elektroniska versioner om jag blir länkad dit. Jag brukar blockera bantningsreklam på Facebook.
Trots det så känns det som att jag hela tiden ser och hör idéer om vad jag ska äta, vad jag inte ska äta, hur jag ska träna, hur jag ska göra för att gå ner i vikt och hur bra eller dåligt något särskilt livsmedel eller näringsämne är för min hälsa. Det är inte bara i form av reklam eller massmedia, utan även från privatpersoner som vill förmedla sina tankar om hur man bör äta och träna. Jag önskar verkligen att jag slapp förhålla mig till allt det här och bara kunde få existera ifred utan att få samhällets fixering vid smalhet tvingad på mig för just nu får det mig verkligen att må piss.
Tydligen blev det en del prat om en statusuppdatering polisen i Växjö gjorde på Facebook för ett tag sedan. Min fråga; varför har polisen i Växjö facebook?
Om man spanar in deras statusuppdateringar så är syftet med en del helt begripliga, framförallt då de letar efter vittnen till olika händelser. En del andra poster är mer av slaget ”rolig grej som hände på jobbet”.
Vad är syftet med att göra den typen av poster, på ett facebook-konto som är menat att representera Växjös polis? Det får väl förmodas att personerna som omskrivs inte tycker det är särskilt trevligt. Visst, det är möjligt att ingen annan än de själva och de som redan bevittnat händelsen kan identifiera dem, men det betyder ju inte att det känns helt okej. Jag antar att idén är att göra reklam för polisen eller ge mer insikt i vad de ägnar sig åt, men är det här ett okej sätt att göra det?
Är det verkligen lämpligt att alla yrkesgrupper ska skriva om sitt jobb på sociala medier? Jag tycker inte det.
Jag pluggar ju till läkare, vilket innebär att jag ibland vistas i sjukvårdssammanhang. Rådet jag fått är att överhuvudtaget inte prata om vad jag gör (och verkligen, verkligen, verkligen inte på sociala medier), eftersom det är rätt svårt att vara helt hundraprocentigt säker på att någon inte kan identifieras utifrån vad man säger. Jag vet inte vilka sekretessregler som poliser omfattas av, men jag tycker det känns som en rimlig förväntning att de inte ska berätta hej vilt om vad de gjort i tjänsten.
Sara Skyttedal har skrivit en debattartikel där hon gnäller om Pride. Hennes slutkläm;
”Hur vore det om Stockholm Pride i stället försökte arbeta för att övertala medelsvensson om att hbt-personer är som alla andra, med reservation för sin sexualitet? Den nuvarande agendan verkar snarare handla om att skapa en bild av hbt-personer som en översexuell, gapig och allmänt avvikande grupp med radikala åsikter. Det skulle inte behöva vara så.”
En grej som jag har tänkt på inom nästan alla minoriteter är fenomenet med enskilda individer eller större grupper som vill ta avstånd från andra inom den egna minoriteten eller andra närliggande minoriteter. Ett exempel på det som brukar diskuteras ibland är tjejer som har många killkompisar och gärna pratar om hur dåliga de tycker att tjejer är. Ett annat exempel är feminister som inte vill sammankopplas med feminister som inte sminkar sig eller rakar benen. Ytterligare ett exempel är homomän som inte vill förknippas med den feminina bögstereotypen som brukar förekomma i populärkultur.
Det generella resonemanget tycks vara ”jag kanske är x, men jag är i vart fall inte mer stigmatiserad form av x”. Jag antar att idén här är att försöka minimera effekterna av att befinna sig i en förtryckt samhällsgrupp genom att ta avstånd från gruppen och försöka komma så nära normen som möjligt. Jag kan absolut förstå och sympatisera med den impulsen, men i praktiken blir det problematiskt.
När vi tar avstånd från vissa personer som vi på mer eller mindre goda grunder klumpats samman med så leder det ofta till en ännu större stigmatisering av dessa personer. Nu pratar jag såklart inte om när, säg, psykiskt sjuka personer klumpas samman med seriemördare eller muslimer klumpas samman med terrorister. Jag pratar om, säg, hur ”invandrare” ofta används för att beskriva alla personer i Sverige som inte uppfattas som vita. Den gemensamma faktorn är inte att alla ”invandrare” är födda i samma land, har samma etnicitet, samma kultur eller ens nödvändigtvis faktiskt har invandrat till Sverige. Den gemensamma faktorn är att de bryter mot vithetsnormen, på något sätt.
Jag ser väldigt stora poänger med att arbeta emot den här tendensen. Ofta är det samma normer och samma skadliga idéer som många personer drabbas av. Normer kring kön, sexualitet och relationer är ofta tätt sammankopplade med varandra och drabbar transpersoner, homosexuella, bisexuella, asexuella, intersexuella, BDSM-utövare, fetischister, polypersoner, personer som inte vill ha romantiska relationer, personer som inte vill skaffa barn, funktionshindrade, sexmissbrukare, queers, slampor, personer som har svårt att få orgasm, psykiskt sjuka, personer med könssjukdomar, HIV-positiva och ja… väldigt många olika grupper, helt enkelt. Det här skulle kunna ses som en enorm tillgång. Vi blir så många fler om vi kritiserar de här normerna i sin helhet, som en gemensam kraft, än om alla dessa grupper ska dela upp sig och bara föra sin egen agenda. Självklart tycker jag att det ska finnas sammanhang där specifika gruppers upplevelser och problem kan diskuteras. Men jag tycker också att vi som drabbas negativt av samma samhällsföreställningar bör vara solidariska med varandra och backa upp varandra, inte försöka skaffa oss acceptans på varandras bekostnad. Om vi ändå sitter i samma båt så borde vi använda det till vår fördel.
Det är Pridevecka och jag lär vara för upptagen med att gå på semenarier och festa för att få särskilt mycket bloggande gjort, men här kommer en snabbis.
På en del engelskspråkiga bloggar har jag börjat stöta på begreppet GSM rätt ofta. Det står för Gender and Sexuality Minorities, eller på svenska Genus*- och SexualitetsMinoriteter (eller Köns- och SexualitetsMinoriteter, om man så vill).
Det används som ett alternativ till HBTQ, eftersom det omfattar alla sådana minoriteter. HBTQ står ju för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queers. Många vill dock inkludera även intersexuella personer, asexuella personer, demisexuella personer, pansexuella personer, personer med fetisher, personer som utövar BDSM, polypersoner och en hel radda andra identiteter som går att ha, som alla ligger utanför normen. HBTQIADPFBDSMP är lite för långt för att vara en praktisk förkortning. GSM fångar upp det här.
Alla grupper som faller in under GSM-begreppet har förstås inte exakt samma problem i samhället, men detsamma gäller redan för HBTQ-förkortningen. Så jag tycker att det är en praktisk och användbar förkortning.
