Rätt ofta hör jag någon variant av att det är orättvist att män förväntas ta initiativ när det gäller sex och kärleksrelationer. Specifikt mot män alltså, för att det är jobbigt att de behöver ragga medan kvinnor bara behöver bli raggade på. Det kan man väl tycka, men jag blir irriterad på att många personer verkar tro att det bara är positivt att vara den som blir raggad på.

Visst är det trevligt att bli raggad på om man faktiskt vill bli raggad på och av personen som raggar. Om man inte vill det och är det så är det lite mer komplicerat.

Till en början så finns det gott om personers vars raggningsteknik är ungefär som telefonförsäljares säljteknik – prata i en evighet innan de kommer med ett konkret erbjudande som man kan tacka ja eller nej till. Det är en obekväm situation och det är jobbigt om du inte vill prata med personen i fråga.

För det andra så är det inte särskilt trevligt att avvisa andra människor. De flesta av oss gillar inte att göra andra personer ledsna eller besvikna och det är rätt svårt att säga till någon att man inte är intresserad av dem utan att åstadkomma just det.

För det tredje så är många personer rätt dåliga på att hantera ett nej. Den vanligaste responsen jag brukar få om jag tackar nej till att ligga med någon/dejta någon/ge någon mitt telefonnummer/liknande brukar vara ”varför?” eller ett försök att övertala mig om att göra det ändå. Några gånger har jag praktiskt blivit utskälld för att jag inte är intresserad av någon. Det är ärligt talat inte kul någonstans att behöva hantera människor som anser sig ha rätt till min tid och min kropp.

Självklart finns det jobbiga saker med att vara den som raggar också, men det är inte så svartvitt som många framställer det.