En sån där grej som ofta dras upp vid kritik mot feminister är att vi är så arga. Oftast gemensamt med någon harang om att det är helt okej att kvinnor spenderar majoriteten av sin vakna tid med att räkna kalorier och försöka göra sig av med allt sitt kroppshår så länge det finns en lag som säger att man måste ge män och kvinnor samma lön för samma arbete (huruvida den efterföljs eller inte tycks vara mindre intressant) och det är väl inget att lacka över?

 

Inte helt sällan följs det också av en kommentar om att de av oss som vågar drista oss till att tycka att kvinnors rättigheter kanske kan tänkas innefatta något mer än bara de vi kämpat för sedan 1700-talets slut i själva verket underminerar kvinnors rättigheter. Jag skulle säga att det ansvaret snarare faller på de lagstiftare som fortsätter att förneka kvinnor samma juridiska rättigheter som män, makthavarna i de många länder som valt att inte kriminalisera våldtäkt så länge det sker inom äktenskapet, de företag vars hela verksamhet vilar på idén att det är något fel med hur kvinnor ser ut, de forskare inom medicin som avstår från kvinnliga objekt i sina studier med resultatet att kvinnor får sämre vård vid nästan alla diagnoser, de två tredjedelar av världens länder som inte ens erbjuder en legal möjlighet till fri abort och de terrorister som mördar abortläkare i de länder som gör det, de många Facebookanvändare som bestämde sig att ett lämpligt straff för att en kvinna har mage att visa sitt kroppshår är att bli hånad av tusentals människor, de läkemedelsföretag som övertygar barnmorskor till att skriva ut preventivmedel med många kända biverkningar till sexuellt aktiva kvinnor utan att ens diskutera andra alternativ, de chefer som fortfarande ger sina kvinnliga anställda sämre betalt trots lagstiftning som är menad att förhindra detta, den folkstorm som menade att det är helt okej att ha sex med en ovetande, sovande kvinna när Julian Assange polisanmäldes för våldtäkt och för den delen de svenska jurister som kommer med den ena chockerande ursäkten efter den andra för att inte fälla våldtäktsmän för brotten de bevisat bortom rimligt tvivel uppsåtligen har begått. Tänk så olika man kan tycka.

 

Nåväl, jag kan ju också gissa mig till att de personer som ställer sig helt främmande till varför kroppshår, bantning, smink, p-piller, relationer och sexuell objektifiering skulle vara något för feminismen att bry sig om inte riktigt har fattat grejen. Det är inte en slump att mängder av kvinnor som lever i länder som Sverige, som ur ett globalt perspektiv är otroligt privilegierade och lyckligt lottade, ofta mår skit. Det är resultatet av att en del personer har något att vinna på att kvinnor mår dåligt.

 

När vi pratar om att raka sig under armarna så pratar vi inte bara om lite hår – vi pratar om ett av de många uttrycken för hela den samhällsapparat som menar att kvinnors utseende är otroligt viktigt, värderat högt över många av de andra egenskaper eller färdigheter som en kvinna kan ha.

 

Vill man förstå varför det är den samhällsordning som råder så gör man klokare i att titta på de svindlande pengasummor som skönhetsindustrin omsätter varje år snarare än på människors inneboende biologi.

 

Vill man förstå varför det inte bara är att skita i skönhetsarbetet om man nu tycker det är så jobbigt så bör man först uppmärksamma hur kvinnor som faller utanför skönhetsnormen behandlas (inte minst gamla kvinnor, transkvinnor, funktionshindrade kvinnor, tjocka kvinnor). Man bör notera den utspridda idén om att en kvinnas skönhet är hennes enda möjlighet till romantisk kärlek och att romantisk kärlek är det absolut mest önskvärda som finns för en kvinna. Man bör ta i beaktning alla de kvinnor som får sitt utseende diskuterat istället för sin kompetens eller sina åsikter när de försöker utföra ett arbete inom någonting som inte på något vis relaterar till deras utseende.

 

Det är hemskt tråkigt att så många människor inbillar sig att om vi bara kirrar det där med samma juridiska rätt- och skyldigheter så räcker det. Som om det var jämlikhet. Som om, trots de klagomål man hör på feminister och millimeterrättvisa, jämlikhet vore det enda vi bryr oss om och sedan får det vara bra tack. Absolut finns det ett egenvärde i jämlikhet för jämlikhetens skull, men om massvis av kvinnor ändå går omkring fullständigt skräckslagna inför idén att misslyckas med att tukta varje liten del sin kropp till att se ut som Kim Kardashians så räcker det inte.

 

 

Fanny har skrivit om den ganska välspridda uppfattningen om att den kvinnliga könsrollen är bredare än den manliga och varför hon inte håller med om det.

 

En del beteenden som avviker från det traditionellt kvinnliga går oftast utmärkt för kvinnor att ägna sig åt ändå utan att någon lägger någon större vikt vid det. Andra beteenden som också avviker från det traditionellt kvinnliga är betydligt mindre accepterade och bemöts av kritik, ifrågasättande och ibland ilska och våld eller hot om våld.

 

Vill man förstå skillnaden mellan dessa beteenden så tycker jag att det hjälper att försöka hitta någon slags kärna i den kvinnliga könsrollen. Och vad är det då? Jo, kärnan i den kvinnliga könsrollen är att vara till nytta för män. Vi ska vara behagliga att se på – för män. Vi ska passa upp på män och sköta deras hushållsarbete. Vi ska ta hand om barn åt män. Vi ska ha delta i och avstå från sex för mäns skull.

 

Det låter väl ganska rått, men jag tycker att det är en rätt bra förklaring på varför vissa av kvinnors rollbrytande beteenden tas emot så mycket sämre än andra. Det är helt enkelt de beteendena när vi bryter mot idén om att kvinnor är till för mäns skull, antingen genom att inte uppfylla vår förväntade funktion eller konkurrera med män.

 

Kvinnor som väljer att inte försöka göra sig vackra för män är ett rätt tydligt exempel. Folk kan verkligen bli skitförbannade över kvinnor som inte försöker inrätta sig i rådande skönhetsnormer – till exempel kvinnor som inte tar bort sitt kroppshår. Ni minns fortfarande Melodifestival-hårig armhåla-historien, va? Det handlar inte bara om att vara snygg – det handlar om att försöka.

 

Kvinnor som inte prioriterar familj och barn är ett annat exempel. Oftast så framhålls just barnafödande och barnuppfostran som typiskt kvinnliga sysslor, men ofta glöms det bort att det faktiskt inte bara handlar om att ta hand om barn i sig, utan om att ta hand om barn åt en man. Det är rätt tyst om snedfördelningen av föräldraledighet och vård av sjukt barn från mansrättsaktivister (givetvis med vissa undantag), men när det kommer till vem som ska ha vårdnaden så väcks intresset.

 

Konceptet ”slampor” är ytterligare ett exempel. Lite enkelt så kan man se på ”sexuell exklusivitet” som en av de funktioner kvinnor förväntas ha för män och tja, det faktum att ”slampa” är ett etablerat skällsord säger väl tillräckligt.

 

Sedan så har vi kvinnor som konkurrerar med män. En grundläggande del i att vara till nytta för någon är att inte konkurrera med personen i fråga. Det här är applicerbart i en mängd olika situationer. Det är okej för en kvinna att vara bra på någonting, men mest om hon är ”bra för att vara tjej” på det. När kvinnor gör anspråk på traditionellt manliga positioner (vilket kan vara allt från roligast i klassen till statsminister) så tas det ofta emot sämre.

Något jag tänkt på en del på senaste tiden är makt och hur det påverkar ens relation till andra människor. I många situationer kommer det svårundvikligen vara så att en person är väldigt utsatt inför en annan person, vilket såklart gör att den senare får mycket makt över den personen i situationen i fråga. Några exempel är barn och förälder, patient och sjukvårdspersonal, elev och lärare eller anställd och chef. Det är liksom inbyggt i situationen att den ena personen har stor kontroll över saker som är viktiga för den andra personen – deras inkomst, deras hälsa, deras betyg eller hela deras vardag och liv i stort.

 

Om man då är en person som sitter i en sådan maktposition så följer såklart ett stort ansvar för att inte missbruka eller utnyttja den makten för egen vinning. Det blir extra viktigt att respektera och visa hänsyn inför den andra personen, eftersom de har betydligt svårare att värja sig mot övertramp än om ni båda hade lika mycket makt i situationen. Om någon har stort inflytande på hur ens liv ser ut så är det klart att man vill hålla sig på god fot med den personen.

 

Därför blir jag så förbannad när jag hör talas om personer som antingen misslyckats med att förstå sin egen maktposition eller medvetet utnyttjat den gentemot andra personer. En viktig del att inse om man har en sådan position är att saker som i en annan situation skulle vara okej är inte längre det. Jag har hört många personer berätta om att deras lärare, chefer eller andra personer som har makt över dem har flörtat, tafsat eller velat dejta dem. Och det är inte okej. Säkert finns det några personer som menar att vadå, man måste väl få visa att man är intresserad? Men nej, det måste man faktiskt inte alls få. Om personen du är intresserad av förmodligen skulle ha väldigt svårt att avvisa dig, för att de befinner sig i en utsatt position gentemot dig, så är det inte okej att flörta eller visa sitt intresse.

 

Om du som lärare, vårdpersonal, chef, ledare för någons fritidsaktivitet, hemtjänstpersonal, god man, jurist, polis eller något annat är intresserad av en relation med en person utanför den yrkesmässiga så får du faktiskt finna dig i att inte agera på det intresset, såvida inte den andra personen tar initiativet till en sådan relation eller ni avslutat den yrkesmässiga relationen. Och i vissa fall så är det fortfarande inte lämpligt att inleda någon sexuell eller romantisk relation med denna.

 

Det finns säkert någon som tycker att det här känns hemskt orättvist, men vill man inte acceptera det så får man helt enkelt undvika att få någon makt över andra personer.

En grej som nästan alltid dyker upp när det pratas om kvotering är att kvinnor skulle fundera på om de verkligen varit den bästa kandidaten för ett visst jobb, eller om de bara fått det på grund av sitt kön. Av någon anledning brukar inkvotering av män ignoreras.

 

Och jag undrar lite, funderar män i nuläget på om de fått sitt jobb på grund av sitt kön, snarare än för att de varit mest lämpade för det?

Jag såg precis senaste avsnittet av Suburgatory, The Witch of East Chatswin. I början av avsnittet försöker huvudkaraktären Tessa övertyga några tjejer i sin skola att inte klä sig sexuellt på Halloween. Varför?

 

- Tessa

För den som inte har sett serien bör det kanske påpekas att Tessa i regel framställs som en sympatisk och förnuftig karaktär som tittare ska identifiera sig med och hålla med.

 

Serien som helhet vill att vi ska se det här som ett feministiskt budskap, och jag blir så trött, för det är det faktiskt inte.

 

 

 

Ja, det är en patriarkal idé att kvinnors främsta värde ligger hur män kan dra nytta av oss - vilket brukar handla om mödraskap, hushållsarbete och sex. Förväntningar på kvinnor om att klä sig på ett sätt som visar upp vår kropp och som är tänkt att vara sexuellt hänger såklart ihop med en idén.

Men att slampighet skulle vara något dåligt är också en patriarkal idé. Idén om att en kvinna som är sexuell automatiskt är ett passivt objekt för någon annans lust hänger såklart ihop med idén om att kvinnors sexualitet är till för män och inte för oss själva. Idén om att en sexig kvinna omöjligen kan ha andra egenskaper är en förlängning av idén om kvinnors plats i samhället. Idén om att det skulle finnas något fel med att ha många sexpartners eller att klä sig för att se så sexuellt attraktiv ut som möjligt hänger också ihop med patriarkala idéer om att sex med en viss kvinna är något som minskar i värde ju fler personer som haft det och gör kvinnor till spelpjäser i en statuskamp män emellan. Och idén om att sex och sexualitet skulle vara något inneboende förnedrande för kvinnor är i högsta grad en kvinnofientlig och sexfientlig idé.

 

Är det förnedrande att kvinnor förväntas anpassa sig efter vad män förmodas uppskatta när de väljer sin klädsel och sitt utseende (i den mån det är valbart)? Absolut. Är det förnedrande att många kvinnor lär sig att det är viktigt att vara sexuellt tillgänglig för vissa män? Verkligen. Men det betyder inte att vare sig frivilligt och önskat sex eller sexiga kläder är något förnedrande och slut shaming under feministisk flagg är bara att spela patriarkatet i händerna.

 

En grej som jag funderat på rätt länge är hur kvinnlighet förhåller sig till professionalitet (med vilket jag syftar på ”att bete sig professionellt”, inte på att få betalt för det man gör). För mig så är det ganska uppenbart att ”professionell” är en egenskap som är ganska hårt manligt kodad. Inte så konstigt – den förknippas ju med en massa andra saker som också kodas som manliga. Många av de egenskaper vi tror att en person bör besitta för att göra ett bra jobb överlappar med de egenskaper vi anser att män bör besitta eller besitter.

 

Men det är inte bara vilka egenskaper vi förväntar oss av en professionell person som är typiskt manliga, utan också det utseende vi förväntar oss av en sådan person.

 

Det handlar såklart inte om att kvinnor behöver se ut som män för att uppfattas som professionella – snarare om att kvinnor (och män) förväntas att inte se allt för kvinnliga ut, eller i vart fall inte se kvinnliga ut på fel sätt. Hela filmen Legally Blonde och hur omvärlden reagerar på dess huvudkaraktär Elle är ett rätt bra exempel – en konventionellt vacker blondin som klär sig i helrosa är helt enkelt inte vad vi förväntar oss av en juriststudent och därför så tar få personer henne på allvar. En del av det handlar såklart om att överdrivet användande av just rosa anses lite barnsligt, men samma sak gäller användning av klara färger, vissa mönster och vissa modeller på plagg.

 

En annan aspekt av det är att det anses olämpligt att klä sig sexigt på jobbet. Vad har det med kvinnlighet att göra? Tja, sexighet i sig är en egenskap som är rätt kvinnligt kodad. Kvinnokroppen anses betydligt mer sexuell än manskroppen och den som betvivlar det kan göra en bildgoogling på ordet ”sexy”. När det talas om att en inte ska se sexig ut på jobbet så är det i regel kvinnor man pratar om – vi ska inte ha för urringade tröjor, för korta kjolar eller rent allmänt visa för mycket hud. Någon motsvarande idé finns inte riktigt för män, vilket faller sig rätt naturligt eftersom det inte riktigt finns sexiga kläder för män. En man som ska framställas som sexig har antingen vanliga kläder eller inga kläder på sig.

 

Så hur klär sig en professionell kvinna? Ska man titta på hur framgångsrika kvinnor inom politiken eller affärslivet klär sig så verkar svaret vara i dova toner, gärna mörka sådana och ofta i kostym. Rätt maskulint, med andra ord.

 

Det fattar ju vem som helst att en person som klär sig i starka färger inte automatiskt gör ett sämre jobb än en person som klär sig i svart. Fler personer verkar tycka att sexig klädsel skulle innebära ett sämre jobb, men egentligen finns det ingen vettig anledning till det heller. Jag tror att det i själva verket handlar mer om våra föreställningar kring sex, som gärna vill mena att sexiga kvinnor omöjligen kan vara något mer än just det. Som helhet så tror jag inte att det är en slump att vissa feminina uttryck ger ett oprofessionellt intryck - det är tätt sammankopplat med samhällets idéer om vad det innebär att vara kvinna.

 

 

Inom feminismen så pratas det rätt ofta om förväntningar på hur kvinnor ska se ut och bete sig som en dålig sak. Det är det också, men anledningen till det är inte att det finns förväntningar, utan hur de förväntningarna ser ut och vad de grundar sig på.

 

Vill man komma fram till om en förväntning som ställs på kvinnor är en vettig förväntning så tycker jag att man kan ställa sig två frågor.

 

Till exempel förväntas det inte att män ska måla naglarna eller bära kläder som framhäver deras figur, däremot förväntas det att de ska klippa naglarna ibland och bära kläder som är rena och hela. I regel så är förväntningar som bara ställs på kvinnor eller bara ställs på män inte särskilt rimliga att förvänta sig av just enbart kvinnor eller män. Ibland så kanske det inte är en förväntning som direkt kan appliceras på ett annat kön, men oftast så finns det något som är ungefär motsvarande.

 

En del förväntningar som bara ställs på kvinnor borde också ställas på män och en del saker som förväntas av både kvinnor och män borde inte förväntas av någon alls. Till exempel förväntas kvinnor vilja spendera mycket tid med sina barn, vilket jag tycker känns som en ganska vettig förväntning på alla föräldrar. Många förväntar sig att man ska skratta med och acceptera lite stötande skämt för att inte skapa dålig stämning*, vilket jag inte tycker är en särskilt rimlig förväntning på någon alls.

 

 

Att det finns vissa normer kring hur man ska bete sig och se ut är i sig ganska bra. Däremot är inte alla sådana förväntningar bra eller rimliga förväntningar och ibland så grundar de sig i saker som faktiskt inte borde spela någon roll, som till exempel kön.

 

 

 

Jag var på Akademibokhandeln, som hade en hylla för erotik. Tyckte det var rätt kul att alla bokomslag såg likadana ut, trots att flera av dem är skrivna av olika författare. Svartvitt, med antingen föremål eller huvudlösa kvinnokroppar.

 

 

De här sexreglerna av Glitterklittan, som hon föreslår att man kan skriva ut och sätta upp på lämpliga platser, är det bästa jag sett den här veckan.

 

 

Spana in dem.

Såhär i Halloweentider brukar det dyka upp diskussioner kring Halloweenutklädnader i min RSS-feed. Maskeraddräkter är ett bra exempel på de olika förväntningar som finns på män och kvinnor, i och med hur olika utklädnader som erbjuds för samma sak.

 

För den som undrar vad jag pratar om, här är de två första sökresultaten för "watermelon costume" på google.

 

Anna Hibbs skrev i sitt inlägg om dating att ibland vill hon få känna sig kvinnlig. Och visst, inget fel med det, men jag undrar lite vad hon tänker att det innebär.

 

 

 

När kvinnor pratar om att de vill känna sig kvinnliga så uppfattar i vart fall jag det som att de ofta menar att känna sig snygga, åtråvärda, älskade, sexiga, ompysslade eller liknande. Män som pratar om att känna sig manliga verkar ofta mena att känna sig modiga, behövda, starka, beundrade och i kontroll. Säkert finns det personer som menar något helt annat också.

 

 

Vill kvinnor aldrig känna sig modiga, starka eller behövda? Vill män aldrig känna sig åtråvärda, ompysslade eller älskade? Klart de vill. Det här är egenskaper (och situationer) som många eftersträvar ibland, oavsett vilket kön de har. Och, tja, jag tycker det känns rätt onödigt att könskoda en önskan som är rätt allmänmänsklig.

Anna Hibbs har skrivit om att hon vill bli uppvaktad om hon ska dejta någon och frågar sig varför man inte kan behålla de lite mysiga delarna från tiden då män och kvinnor inte var jämställda på de flesta plan (det är alltså hennes påstående att vi är det nu, inte mitt).

 

Först och främst; Det går inte att välja ett specifikt område där vi ska ha olika förväntningar på män och kvinnor och sedan förvänta sig att det inte ska avspegla sig i resten av samhället. Det fungerar inte så.

 

Hibbs skriver att hon vill ha blommor, utdragna stolar, bli bjuden på middag och få dörrar öppnade för sig.

Såhär va – problemet är inte att det är fel eller dåligt att ge någon blommor, dra ut stolen för någon, bjuda någon på middag eller öppna en dörr för någon, eller att någon gör de sakerna för en själv. Problemet är att vem som förväntas göra de här sakerna beror på kön.

Alla kvinnor vill inte bli uppvaktade och alla män vill inte uppvakta. En del personer vill hellre ha den motsatta rollen och många vill variera mellan att vara den som uppvaktar och blir uppvaktad. En del personer är inte intresserade av något av det och stannar hellre hemma och ser på film.

Varför skulle kärlek och romantik vara det enda området där det är okej att ha olika förväntningar på personer utifrån deras kön?

 

Hibbs skriver som om det enda alternativet till traditionell uppvaktning är oromantiska krogragg. Men alltså, det stämmer ju helt enkelt inte. Traditionellt sett så förväntas kvinnor stå för matlagning. Har alla sammanboende heteropar börjat leva på hämtpizza nu för tiden för att anpassa sig till jämställdhet? Nej, jag är rätt säker på att de flesta hittat en lösning där man turas om att laga mat, låter den som tycker det är roligast laga mat, låter den som har mest tid laga mat eller något liknande.

 

Jag tycker vi borde ha ett liknande synsätt när det kommer till dejting och romantik. Den traditionella synen på romantik är något i stil med ”en man uppvaktar en kvinna genom gåvor, komplimanger och ridderlighet i hopp om att vinna hennes gunst”. Jag tänker mig att en modernare version skulle kunna vara ”minst två personer gör trevliga och omtänksamma saker för varandra, för att visa att de tycker om varandra”.

DN har visst bestämt sig för att inte använda ordet hen annat än i särskilda fall. Man får väl hoppas att de med sådana särskilda menar åtminstone när de skriver om personer som själva föredrar det som pronomen.

 

"Visst kan man tycka att det är praktiskt och det är mycket möjligt att hen blir ett vedertaget begrepp så småningom. Men det är inte DN:s uppgift att gå i bräschen för hen som fortfarande kan uppfattas som ett querpolitiskt ställningstagande. Många läsare riskerar att haka upp sig på detta ord och tappa fokus från det som artikeln verkligen handlar om", ska Åsa Tillberg som är redaktionschef tydligen ha skrivit i ett mail.

 

Och alltså... hon har ju rätt. Eller ja, vad DN:s uppgift är kan såklart diskuteras, men det om att många läsare riskerar att haka upp sig på ordet och att det kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande? Det stämmer ju. Det är skitmånga personer som upprörs över ordet hen och jag har sett flera exempel då det används i helt orelaterade texter som sedan får kommentarer kring användandet av hen istället för själva texten.

 

Sedan så är det ju såklart ett ställningstagande i någon bemärkelse att använda ordet. Även om man bara råkar tycka att det är ett praktiskt ord så är det ju fortfarande ett ställningstagande att mena att vi behöver ett könsneutralt pronomen. Men det är ju precis lika mycket av ett statement att fundera kring saken och besluta sig för att inte använda ordet.

Något av de märkligare fenomenen i diskussioner kring våldtäkt är männen som målar upp våldtäkt som en naturlig impuls. De verkar se våldtäkt som en naturlig konsekvens av sexdrift – deras standardreplik är något i stil med ”våldtäkt är ett helt oförsvarligt brott, men kvinnor borde göra X och Y och Z för att undvika att bli våldtagna”. Oftast pratar de om överfallsvåldtäkter, så det är primärt det jag kommer prata om i det här inlägget. 

 

 

För rätt länge sedan läste jag ett inlägg i någon amerikansk blogg (kan tyvärr inte hitta det igen) som ifrågasatte idén om överfallsvåldtäkter som en naturlig impuls. Författaren menade att hon impulsivt känt att hon både velat slå och mörda människor, men självklart inte gjort det. Jag tror de flesta kan känna igen sig i att tänka att man skulle vilja skada en person som beter sig illa emot en eller som man ogillar. Hon hade också såklart känt att hon skulle vilja ha sex med någon som inte ville ha sex med henne. Men inte att hon skulle vilja anfalla personen, hålla fast denne medan den grät, skrek, protesterade och försökte kämpa sig fri och sedan tvinga på personen sex. Hon hade heller aldrig hört någon annan beskriva att de haft en sådan impuls, trots att hon frågat många personer. Jag har aldrig heller känt en sådan impuls och jag tror att detsamma kan sägas för de flesta.

 

 

När jag blir arg så vill jag ibland fysiskt skada människor. När jag blir kåt så vill jag aldrig någonsin överfalla och våldta någon. Därför tycker jag att det är så otroligt obehagligt och märkligt med personer som talar om våldtäktsmän som personer som inte kan kontrollera sin sexdrift, för jag tror inte att våldtäkt är en del av sexdrift.

 

Todd Akin, en amerikansk politiker, påstod nyligen att kvinnor inte blir gravida vid "riktiga" våldtäkter. Det är såklart hittepå.

 

Här är Barack Obamas svar på det:

 

 

 

 

 

Ibland blir man glad av mainstream-politik, alltså.

Jag hoppas verkligen att något saknas i rapporteringen om killen som hade sex med sin sovande flickvän och friades.

 

Jag menar, Brottsbalkens paragraf som behandlar våldtäkt tar upp sömn som ett exempel på tillstånd som inte får utnyttjas för att ha sex med någon. Så, tja, att han "träffat fel" (Sofia Zettermark förklarar varför det låter som skitsnack) borde inte spela någon roll, såvida han inte försökte träffa något helt annat än hennes kropp.

 

Hade de någon överenskommelse om att sex medan någon av dem var okej? Varför nämns den i så fall inte? Är en sådan överenskommelse ens juridiskt hållbar, om de nu hade det? Och om de inte hade det, hur kan hovrätten ha friat honom?

 

Det hela låter väldigt konstigt och jag hoppas verkligen att det finns något i hovrättens resonemang som utelämnats i det jag läst än så länge. Det är inte okej att ha sex med sovande människor.

Makt spelar roll Vissa personer menar att rasism, sexism, heterosexism, cissexism, ableism, sizeism och liknande inte är åsikter, utan system baserade på makt. En förklaring på detta brukar vara att rasism (eller något av de andra) är en kombination av fördomar och makt. Enligt det resonemanget kan inte en vit person vara offer för rasism, eftersom en vita är de som har makt i ett rasistiskt samhällssystem (det hade kunnat vara personer med någon annan hudfärg också, men det är det inte). På samma sätt kan inte en heterosexuell person vara offer för heterosexism (eller motsvarande), en cisperson för cissexism, en man för sexism, en smal person för sizeism eller en fullt funktionell person för ableism. Dessa personer kan drabbas negativt av någon annans fördomar, men de är inte offer för ett samhällssystem i vilket de har mindre makt än en annan grupp (vita, män, personer utan funktionshinder, cispersoner, heterosexuella, smala och så vidare). 

 

 

Jag är inte alls nog insatt i samhällsvetenskap för att veta om personerna som hävdar det här har rätt eller inte. Men jag tycker att det är ett intressant perspektiv för oavsett vad man tycker om lingvistiken så lyfter det fram en viktig poäng – makt gör skillnad.

 

Såhär i Pride-tider är det alltid någon som vill fråga varför det inte finns någon Straight Pride-parad. Tja, för att heterosexuella aldrig behövt protestera mot idén om att deras sexuella läggning är något att skämmas för, kanske. Det går inte att bara byta ut en grupp i ett resonemang och mena att det är samma sak. Det går inte att ignorera makt i samhället, kulturell kontext och förtryck.

 

 

Det är smärtsamt vanligt att folk som tillhör en grupp med makt (inte nödvändigtvis alla grupper som har makt) frågar varför de inte får göra X när personer ur gruppen har makt över får göra det, eller vad de upplever som motsvarande. Eftersom makt gör skillnad. SlutWalk handlade delvis om att återta ordet ”slut” och använda det självbeskrivande för att försöka göra sig av med ordets tidigare nedsättande betydelse. Det går bara att göra om du tillhör gruppen som ordet använts nedsättande emot. (Därför får du inte använda rasistiska uttryck, Alexander Bard.)

 

 

Jag tror det här beteendet grundar sig i någon förvriden syn på rättvisa. De här personerna tycker att det är orättvist när en del personer utesluts från något överhuvudtaget utan att ha någon som helst förståelse för varför en del personer utesluts. Så när de tillhör gruppen som inte får göra något tycker de att det är fruktansvärt orättvist och ignorerar fullständigt att gruppen de tillhör har en lång historia av att förtrycka gruppen som inte utesluts och ofta mycket mer makt. 

Caroline Heldman har skrivit om sexuell objektifiering för Ms. Magazine och har med en praktisk checklista för om bilder är sexuellt objektifierande. Den har dessutom bildexempel! Jag översatte den.

 

1. Visar bilden bara delar av en sexualiserad persons kropp?

2. Använder bilden en sexualiserad person som en stand-in för ett föremål?

3. Visar bilden sexualiserade personer som helt utbytbara?

4. Bekräftar bilden idén om att kränka den kroppsliga integriteten hos en sexualiserad person som inte kan samtycka?

5. Föreslår bilden att sexuell tillgänglighet är den viktigaste egenskapen hos personen på bilden?

6. Visar bilden en sexualiserad person som en handelsvara som kan köpas och säljas?

7. Använder bilden en sexualiserad persons kropp som en målarduk?

 

Det där påståendet, i olika varianter, tycks ha blivit upprepat så många gånger att folk ser det som sanning. Kul grej: det stämmer inte.

 

Vad skulle hända om jag traskade iväg till min lokala polisstation och lämnade in en våldtäktsanmälan mot en hypotetisk grabb som vi kan kalla Henrik? Tja, jag skulle bli förhörd. Henrik skulle också bli förhörd och neka till det hela. Förundersökningen skulle läggas ned eftersom mitt vittnesmål inte skulle vara nog med bevis för att ens väcka åtal. Så säg att jag planerar det hela bättre och har samtyckande sex med Henrik, övertalar en bekant att ge mig tydliga blåmärken, åker direkt till ett sjukhus som dokumenterar mina skador och tar DNA-prover och sedan polisanmäler honom. Han skulle fortfarande inte bli dömd. Det är inte ens säkert att det skulle gå till en domstol. Jag är inte säker på varför en del personer tycks missa det här, men domstolar delar inte ut fällande domar i våldtäktsmål som om det vore smågodis direkt. 10% av våldtäktsanmälningar leder till en fällande dom. 2% är falska anmälningar. Så, hypotetiske Henrik skulle med väldigt, väldigt, väldigt hög sannolikhet inte bli fälld för våldtäkt även om jag gick hårt in för att få honom att framstå som skyldig.

 

Vissa menar att det inte spelar någon roll och bara det faktum att han blir anklagad skulle vara förödande för hans sociala liv. För några år sedan så berättade en bekant till mig att hennes före detta pojkvän hade våldtagit henne under tiden de var tillsammans. Min reaktion var att fråga om hon var säker på att det inte rörde sig om något slags missförstånd. Jag var inte ens kompis med killen, vi hade kanske träffats tre gånger. Jag skäms över den reaktionen idag och hoppas verkligen att jag skulle reagera annorlunda i en liknande situation nu, för det är ett riktigt skräpigt beteende. Men min poäng är att det är en ganska vanlig reaktion. De flesta vill inte tro att någon de träffat och i synnerhet inte någon de känner och tycker om kan göra något så hemskt som en våldtäkt. Bjästa är ett exempel på det. Julian Assange och ungefär varenda känd man som blivit anklagad för våldtäkt är ett annat. Idén om att en mans sociala liv raseras i samma sekund som han blir anklagad för en våldtäkt verkar rimlig på pappret, men i praktiken verkar så inte vara fallet.

 

 

Så, ärligt talat har jag svårt att ta personer som gnäller om falska våldtäktsanklagelser på särskilt stort allvar. Bilden de målar upp verkar inte stämma med verkligheten. Det verkar inte heller vara särskilt vanligt med anmälningar som visar sig vara falska. Och sedan har vi det där med en lösning på saken. Jag ser två sätt att lösa det här påstådda problemet.

 

1. Gör det lättare att bli straffad för falska våldtäktsanmälningar. Det här är en dålig lösning. Det går redan att bli straffad för att man anmäler någon för ett brott som man vet att de är oskyldiga till. Samma beviskrav gäller som för andra brott. Om vi skulle sänka dem så skulle vi dels tumma på rättssäkerheten och dels avskräcka brottsoffer från att anmäla brott. Så dåligt.

 

2. Avstigmatisera våldtäkt och våldtäktsmän. Jag känner att en förklaring av varför det här vore dåligt är överflödig.

 

 

Så, falska anmälningar om våldtäkt är inte särskilt vanliga. Konsekvenserna av dem verkar överdrivas rejält. Alla lösningar på det eventuella problemet är hemska. Så vad, exakt, är det folk vill att vi ska göra åt det?

Jag tänkte skriva ett inlägg runt sexanspelande reklam runt hela den här korvgrejen och hur vissa personer bemöter kritiken.

 

Genom att fullständigt förneka att bilden skulle anspela på sex och mena att personerna som tycker det är sexfixerade/letar efter saker att bli upprörda över/sjuka/perverterade/annat trams. För ärligt talat, är det någon som verkligen köper att de här personerna inte kan se sexanspelningen? Någon som på riktigt tror att det inte är en medvetet sexualiserad bild? Nej, just det. I själva verket är det bara en taktik för att tysta diskussionen, eftersom det är svårt att bemöta. Vi vet alla att det är en anspelning på sex för vi är alla bekanta med vår kulturs bildspråk, men såvida inte fotografen går ut och berättar att "jajamensan, poängen är att tjejen suger av korven" så är det svårt att övertyga någon som låtsas inte se det. Vad är poängen med det, då? Jo, om man vägrar gå med på grundpremissen - alltså att korvreklamen anspelar på sex - så slipper man helt den svårare diskussionen om huruvida det är okej att göra sådan reklam.

 

Som sagt, jag tänkte skriva om det, men Peach Me Baby har redan sagt ungefär vad jag tänkte, så läs hennes inlägg istället.