Spoilers för premiären av Glees tredje säsong nedan.

Glee hade säsongspremiär i veckan och jag gillade den överlag. Quinns nya stil var snygg, jag gillade att Kurt och Rachel fortsatt vara vänner sen New York och fantastiskt nog så innehöll inte avsnittet en massa drama mellan Rachel och Finn. Woho!

Så, vidare till det dåliga: Sugar Motta. En ny karaktär som ansöker till New Directions, sjunker riktigt dåligt och är riktigt oförskämd. Varför? För att hon "har självdiagnostiserat Aspergers Syndrom och därför kan säga mer eller mindre vad hon vill". Tröttsamheten!

Glee är alldeles, alldeles för förtjusta i storylines som bygger på att karaktärer låtsas ha ett funktionshinder för att få olika fördelar. I första säsongen så låtsades Tina stamma i flera år för att slippa prata med andra personer, Puck låtsades ha fått en ryggmärgsskada för att få tag på marijuana och Finn låtsades vara paralyserad för att få ett jobb. Personer med faktiska funktionshinder i Glee är... Artie, Emma, Becky, Jean, Finns kompis i Laryngitis och den döva kören från säsong ett. Om man inte räknar kören som enskilda individer så är det nästan lika vanligt i Glee att någon som utger sig för att ha ett funktionshinder ljuger om det som att det stämmer. Jag är helt övertygad om att det är mycket, mycket ovanligare i verkliga livet.

Kan de inte bara släppa den tanken? Till en början, både Aspergers och stamning är redan tillstånd som ofta ifrågasätts. Det är vanligt med missuppfattningar kring vad det innebär, hur det kan underlättas och huruvida det är verkliga problem. Idén om att personer som inte har de tillstånden skulle ljuga om det innebär att folk blir mer misstänksamt inställda till dem som har det och ibland rakt ut hävdar att de inte alls har de tillstånd de diagnostiserats med. På samma sätt som "falskanmälningar" kommer upp oproportionerligt ofta i diskussioner kring våldtäkt så kommer "självdiagnoser" ofta upp i diskussioner kring osynliga funktionshinder, och det skapar en bild av att det är något vanligt och ökar sannolikheten för ett misstänksamt och otrevligt bemötande till de berörda personerna. Det är en dålig sak.

För det andra, hela konceptet om personer som skaffar sig fördelar genom att låtsas vara funktionshindrade bygger på att personer med funktionshinder får (eventuellt orättvisa) fördelar. Mest relevant från Glee där är tanken om att rullstolsanvändare skulle få jobb lättare och att Aspergers skulle innebära att man slipper konsekvenser när man är otrevlig och förolämpar folk. Jag har inga egentliga kunskaper om det här, men jag skulle tro att man får svårare att hitta ett jobb om man använder rullstol en stor del av tiden, i och med att man då automatiskt är utesluten från arbetsplatser som förutsätter full mobilitet eller bara ligger i byggnader som inte går att ta sig in och runt i med en rullstol. Vad det gäller Asperger så kan jag intyga att det inte är något slags automatiskt frikort vid sociala snedsteg (vilket det inte heller borde ses som).

Jag har överlag problem med hur Glee framställer funktionshinder. Arties dröm är att bli dansare (inte rullstolsdansare, vilket hade varit rätt grymt, utan dansare med fullt fungerande kropp). Ganska många av hans storylines är kraftigt relaterade till hans funktionshinder (typ... hela hans story i Wheels, hela hans story i Dream on, hans motivering för varför Brittany inte borde haft sex med honom i Duets, anledningen till att han börjar umgås med Puck, hans story i A Very Glee Christmas). Tips till författare av saker: Om majoriteten av de plotlines som din karaktär deltar i och de motiveringar de ger för sina handlingar är beroende av en specifik egenskap hos dem för att vara begripliga så gör du fel!

Ännu värre är Finns kompis Sean i Laryngitis. Han har blivit paralyserad från nacken efter en fotbollsskada och hans liv är hemskt. Hans syfte i avsnittet är att visa Rachel att hennes problem skulle kunna vara mycket, mycket värre.

Sues syster Jean antyds åtminstonde leva ett tillfredsställande liv och vara lycklig, men hennes syfte är i ätt stor utsträckning att ge Sue en mänskligare sida och ibland för att ge henne en sympatisk anledning till sina handlingar.

Becky är nog den enda karaktären med ett funktionshinder i serien som inte är väldigt beroende av det som karaktär. Sues relation till henne förklaras i viss utsträckning av att Becky påminner henne om Jean, men utöver just det så skulle hon lika gärna kunna vara en karaktär utan Downs syndrom. Hon är förvisso inte en särskilt sympatisk karaktär, men det är ändå i den riktningen som författarna borde kolla om de vill skriva sina funktionshindrade karaktärer mer som individer och mindre som medicinska tillstånd.