Varför är det viktigt att känna sig snygg?
Peach me baby har skrivit ett inlägg där hon undrar hur man bygger upp självförtroende kring sitt utseende, alltså mer eller mindre hur man slutar tycka att man är ful.
Är det så jävla viktigt, då?
Jag tror att problemet inte ligger i om vi tycker att vi är särskilt snygga eller inte, utan hur mycket det begränsar våra liv. De flesta andra saker som man kan vara bra eller dålig på, sett till en någorlunda välspridd standard, får inte alls lika mycket utrymme.
Jag är inte särskilt bra på att sjunga. Och visst, jag söker inte till Idol. Jag försöker inte skaffa en karriär som sångerska. Men jag lägger inte heller mängder av tid och pengar på sånglektioner. Jag sitter inte tyst och skäms vid allsångstillfällen. Jag sjunger på låtar jag tycker om ibland, när jag känner för det. Det faktum att jag inte kan sjunga har helt enkelt inte särskilt stor inverkan på mitt vardagsliv. Samma sak gäller för det mesta, men snygghet är ett undantag. Av någon anledning förväntar vi oss, som samhälle, att alla ska sträva efter att vara snygga och att vi ska skämmas om vi inte är det och avstå från mängder av olika saker för att vi inte är nog snygga. Ganska rimligt om det gäller att satsa på en karriär som fotomodell, betydligt märkligare om det gäller att bära vissa kläder eller ha sex.
Jag tror att det är bra att fundera på när ens egenupplevda fulhet faktiskt blir ett praktiskt problem. Oftast rör det sig ju inte om ett verkligt hinder, utan om en föreställning av vad som är acceptabelt att göra när man ser ut på ett visst sätt. Den typen av begränsande samhällsnormer är skräp och får mest folk att må dåligt, så det är helt okej att bryta mot dem. Om du känner dig ful och tycker att det är jobbigt, pröva att göra någon av de där sakerna som du tycker att du är för ful för att göra.
Jag fattar såklart att det inte är så jävla enkelt. De här normerna sitter djupt. Men jag tror att det är ett bra steg mot att inte bry sig så oproportionerligt mycket om sitt utseende. Vilket ger mer utrymme för att, tja, till exempel att vara en fantastisk person istället.
Väldigt sant, de flesta andra saker som jag alltid, eller för dagen, känner mig kass på brukar jag bara låta va. Lagar ingen storslagen middag när jag känner mig stressad och tvingar mig inte till att vara ute i friska luften om det ösregnar. Känns ju rimligt att handla så här i fallet utseende med. En mindre snygg utsida gör ju faktiskt inte någon/något skada. Filmer i typen "En prinsessas dagbok" underbygger verkligen bilden om att någons yta är det viktigaste trots allt.
Elsa: Absolut, det är ju inget som de flesta kvinnor har hittat på helt oberoende av samhället. Finns det någonting som det tjatas lika mycket om som utseendet i diverse olika medier?
