Om ätstörningar och begreppsförvirring
Jag är vid liv fortfarande, bara lite uppsnärjd i skolan. Tänkte att ni kanske ville veta.
Jag vill minnas att jag har skrivit om ätstörningar och ideal tidigare, men i så fall blir det här lite av en repris.
Jag tycker att det är fruktansvärt tröttsamt att ätstörningar som anorexia och bulimi konstant framställs som resultatet av det smala kvinnoideal som finns i dagens samhälle och att om unga tjejer bara kan förmås förstå att de är fina som de är så kommer problemet med ätstörningar vara löst. Självklart gör smalidealet och bantningskulturen att flera människor överlag börjar banta. Det är inget konstigt med det och jag tror inte att det är särskilt många som ifrågasätter att så är fallet. Men alla som börjar banta kommer inte att bli anorektiker eller bulimiker och det är inte en slump.
Vissa människor har gener som gör att de, när vissa yttre faktorer förekommer, utvecklar en specifik ätstörning. En sådan yttre faktor är ett nedsatt kaloriintag. Det behöver inte vara följden av just bantning, men gör ofta det. Saken är personer med ätstörningar oftast fungerar annorlunda än personer utan ätstörningar, även innan de utvecklat ätstörningen och efter att de blivit friska från den. Samhällets ideal kan ha påverkan på huruvida någon med en genetisk predispositionering utvecklar eller inte utvecklar en ätstörning, men benägenheten finns där alldeles oavsett.
Så varför spelar det någon roll? Jo, för att det påverkar hur ätstörningar behandlas inom sjukvården. Myten om att ätstörningar är ensamt beroende av magra skönhetsideal som tonårstjejer vill leva upp till tar fokus från det faktum att deras hjärnor skiljer sig i funktion från den hos en person som saknar dessa gener. Den här skillnaden är viktig i medicinsk behandling av ätstörningar och är också anledningen till att många personer med ätstörningar behöver behandlas med läkemedel, något som inte alltid diskuteras i behandlingen överhuvudtaget.
Det är också viktigt eftersom det påverkar hur vi ser på och behandlar människor med ätstörningar i samhället i stort. Det finns rätt mycket stigma kring psykiska sjukdomar överhuvudtaget och ätstörningar är inget undantag. Bantning, såväl som att frångå sin bantningsdiet och försöka kompensera för det senare, är något som väldigt många kan relatera till. Därför är det också många som felaktigt tänker sig att en ätstörning är samma sak, bara draget till en extrem punkt av tonårstjejer som inte fattar att de måste äta. Så är det helt enkelt inte.
Det är viktigt att göra skillnad på människor med en psykisk sjukdom och människor som förvisso kanske mår dåligt eller gör saker som är skadliga utan att vara psykiskt sjuka. De insatser och den hjälp som de olika grupperna kräver är nämligen ganska olika.
Jag är glad att du är vid liv min vän! dessutom, du har en god poäng. Ätstörningar kan ofta vara ett beteende som föds, liksom andra tvångsmässiga beteenden, när någon vill hitta något slag av kontroll i sitt liv. Mat, hygien eller liknande är enkelt att kontrollera om allt annat är kaos.
Har du det bra? Såg du korten jag skickade åt dig? PUSS
Exakt, många som lider av ätstörningar lider samtidigt av depression och/eller andra ångestsjukdomar, som behöver behandlas samtidigt. När jag fick behandling för min depression med psykos blev min ätstörning mycket, mycket, mycket bättre av bara farten. För jag "orkade" plötsligt se fördelarna med ett "friskt" liv, som inte gick ut på kcalräkning, träning, viktnedgång, sjuka äter-inget-mer-än-frukt-i-en-vecka-dieter osv. Sedan är det klart att dagens skönhetsideal också var en viktig faktor som gjorde att jag insjuknade eftersom smal = lyckad, men det var inte avgörande.
Anna: Jag upplever lite att jag fått omvärdera väldigt mycket av det samhället i stort har lärt mig för att kunna komma ifrån min ätstörning (och jag har fortfarande rätt starka tendenser till det). Det är rätt svårt att plötsligt köpa idén om att ens människovärde eller välmående inte alls har med ens kropp att göra, att viktuppgång inte är hemskt, att diverse sorters mat inte är gift eller att tjock inte är det värsta man kan vara när samhället i stort vill insistera på alla de sakerna. Så jag tycker verkligen att smalidealet, i samband med andra märkliga idéer om mat och kroppar, har en påverkan på ätstörningar. Men jag tycker som sagt inte heller att det är hela förklaringen.
När jag hade ätstörningar så hade jag också Aspergers, en ångestsjukdom, sömnstörningar och en -depression. Trots det så var det ingen som faktiskt förklarade för mig att eller hur de sakerna hänger ihop när jag blev behandlad för dem, vilket jag i efterhand kan önska att någon hade gjort. Jag tror att jag hade haft lättare att förstå mitt eget beteende och mina känslor då.
Det förstår jag. När man har tagit sig ur en ätstörning är man stärkt, i sig själv och får ett annorlunda perspektiv. Jag prioriterar numera att kunna gå och fika med mina vänner utan ångest, eller att äta middag med min familj. När jag var som sjukast kunde jag knappt ens ta upp ett äpple och äta det när jag var på biblioteket, för jag var rädd för att äta offentligt, att någon (jag själv) skulle äcklas av mig. En annan sak som dock har slagit mig är att jag antagligen aldrig skulle ha tillfrisknat så pass fort och smärtfritt om det inte vore för tja, hemskt att säga, bekräftelsen jag började få från män så fort jag började gå upp i vikt. Alltså verkligen. Innan fick jag höra att jag var för mager och "borde äta något", och nu senast i lördags ba "hon hade fin kropp" från random kille på krogen, och "du har typ perfekt rumpa" från mitt ONS (ej skryt, men det är en så extremt stor skillnad mot hur det var innan och jag funderar mycket på det, hur det påverkar mig). Annars hade jag nog inte tyckt att det hade varit lika "värt" att bli frisk, för min egen skull menar jag. Eller jag vet inte. Min kropp spelar fortfarande väldigt stor roll, om än inte sjukligt stor roll, det är ju där ens "knullbarhet" sitter som kvinna = viktigt. Sorgligt när man tänker efter. Ger inte mycket för de som påstår att det inte går att bli "helt frisk" från en ätstörning, bullshit. Det kan ta tid, men det går. Det tror jag.
