Jag är så trött på att höra folk försvara sig med att de inte menade något illa när de kritiseras. Inte för att det är fel med att påpeka det i sig, men för att det ofta används som ett försvar av beteendet och dessutom för att antyda att reaktionen är obefogad. Om jag menade väl så finns det ju ingen anledning att ta illa upp, eller hur? Det är ju bara överkänsligt.

Hela konceptet tycks bygga på någon slags sinneslagsetik – ni vet, en handlings etiska värde beror av avsikten hos den som begår den, inte handlingen i sig. Vad folk tycks missa är att goda intentioner inte är magi.

Självklart menar de flesta inte något illa med det mesta de gör, i synnerhet inte när det är deras nära och kära som misstycker. De flesta vill vara bra människor och vill inte skada eller såra sina anhöriga. Men det är en sak att vilja väl och en annan sak att vara villig att förändra sitt beteende när man ändå gjort någon illa. Intentioner är enkla – förändringar är svåra och jobbiga.

Men det faktum att någon inte menade något illa med en sårande kommentar eller ett upprörande beteende fråntar inte andra personer rätten att bli sårade och upprörda. Det gör dem inte överkänsliga. Att vifta bort deras känslor med god avsikt som försvar är däremot okänsligt och otrevligt.