En sak som gör samhällssynen på psykiska sjukdomar märklig är att den verkar så oerhört svartvit.

Å ena sidan har vi idén om att psykiska sjukdomar är låtsassjukdomar. Det inkluderar tankar om att personer med psykiska sjukdomar bara behöver rycka upp sig, äta en macka, lugna ner sig eller liknande. Föreställningen om att mentalsjukdomar i själva verket är en fråga om inställning och mest används som ursäkter. Framförallt så brukar depression och ångestsjukdomar falla in under den här föreställningen, men det kan också omfatta alla sorters ätstörningar, ADHD, Asperger, högfungerande autism*, fobier och missbruk.

Å andra sidan har vi idén om att psykiskt sjuka människor är våldsamma dårar vars beteende är antingen helt obegripligt eller rakt av ondskefullt. Det är den här bilden av psykisk sjukdom som skildras i filmer av "psykotisk mördare på rymmen"-slaget och samma idé som får glada amatörpsykiatriker att försöka sätta diagnos på varenda uppmärksammad mördare eller våldsverkare. Diagnoserna som oftast får utstå den här behandlingen är schizofreni, bipolär sjukdom och borderline. Av samma anledning är dessa sjukdomar också de mest stigmatiserade, men även en del andra psykiska sjukdomar kan få samma behandling i en del sammanhang.

Det märkliga är att det här är två typer av stigmatiserande föreställningar kring psykisk sjukdom som står helt i kontrast till varandra, men ändå är vanligt förekommande. Vissa sjukdomar, kanske främst vissa former av missbruk och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, får dessutom båda dessa bilder applicerade på sig.

Jag vet inte riktigt hur man kämpar mot det här. Det är bara konstigt för mig.

*Jag vet att neuropsykiatriska funktionshinder inte betraktas som psykiska sjukdomar inom sjukvården eller av de flesta med dessa diagnoser. I sammanhanget klumpar jag ändå ihop dem eftersom det i grund och botten rör sig om samma typ av stigmatisering.