Jag hakade aldrig på trenden om att skriva om smalprivilegium när det begav sig. Det gjorde däremot en hel del andra bloggare och länkar till dessas inlägg finns här, hos Happy Happy Fatgirl som drog igång trenden. Hela det här inlägget är för övrigt mest en vidareutveckling på vad jag kommenterade på hennes första inlägg om saken.

Så, here goes, några månader sent…

Jag tycker absolut att thin privilege, eller smalprivilegium, existerar. I sammanhanget definierar jag ”smal” som ”inte tjock”, kan nämnas.

Dels så finns det här privilegiet i samhällsförväntningarna kring hur människors kroppar ser ut och fungerar – kroppsnormen, om man så vill. Den normen säger bland annat att människokroppar har ett visst antal kroppsdelar av olika slag, att människor har en viss grad av rörlighet, att människor har en längd inom ett visst spann, att människor kan delas in i två kön och att det är lätt att skilja dessa åt. Den säger också att människors kroppar har en viss storlek och form.

Här är några av de privilegier jag får eftersom min kropp befinner sig inom det förväntade storleksspannet:

Jag kan passera genom tunnelbanespärrar och liknande utan att min kropp utgör ett hinder.

Jag får plats i säten i bussar, flyg, bilar och andra transportmedel.

Vanliga möbler är anpassade ungefär efter min kroppsstorlek.

De flesta klädaffärer har kläder i min storlek och jag behöver inte handla ur en särskild kollektion eller i särskilda affärer.

Kostrekommendationer är anpassade för personer som har ungefär samma kroppsform som jag.

Om jag blir sjuk så är det nästan helt säkert att jag får behandling vars effekter har studerats hos människor med samma BMI-kategori som jag.

Beskrivningar av hur människor ser ut, både i bild och text, kommer oftast vara av människor med min kroppsform och –storlek.

Sedan så kommer vi till de kulturella föreställningarna om vad tjockhet innebär, vilket i korthet är att tjockhet är ohälsosamt, oattraktivt, självvalt och ett tecken på bristande karaktär. Den föreställningen ger mig en mängd andra privilegier, men jag ska ta upp en del av dem.

När jag är i kontakt med sjukvården så får jag inte sämre behandling än personer i andra BMI-kategorier. Min vikt antas inte vara relaterad till mina hälsoproblem, jag uppmanas inte att förändra den och min egen redogörelse för mina kost- och motionsvanor antas stämma.

Ingen antar att jag är inaktiv eller har dåliga kostvanor baserat på min kropps storlek.

Ingen propagerar för att jag ska betala för min egen sjukvård baserat på min vikt.

Om jag skulle få en ätstörning, gå ner kraftigt i vikt eller äta på ett väldigt ohälsosamt sätt så kommer människor i min omgivning inte berömma och uppmuntra mig utan bli orolig.

Jag kommer inte diskrimineras i arbetslivet på grund av min kroppsvikt, såvida jag inte vill bli fotomodell eller liknande.

Ingen vill införa särskilda skatter på livsmedel för att minska andelen människor som delar min BMI-kategori.

Om jag får barn så kommer ingen se min kroppsvikt som ett tecken på att jag ger dem olämplig mat och om de delar min kroppsstorlek så kommer ingen insistera på att jag utsätter dem för misshandel, vanvård eller liknande.

Om jag äter något ”onyttigt” bland andra människor så kommer de förmodligen inte anta att det är det enda jag äter, någonsin.

Min kroppsvikt anses inte vara anledning att anklaga mig för att förkorta mitt liv och skita i min hälsa.

Ingen föreslår att jag ska utsätta mig för operationer med hög komplikationsrisk vars positiva effekt är omtvistad för att ändra min vikt.

Det anses inte konstigt eller avvikande att attraheras av människor med min kroppsstorlek.

Min kroppsstorlek gör inte att jag anses mindre trovärdig om jag pratar om bantning, stigmatisering av tjockhet, hälsa eller kost.

Allt det här är inte privilegier som alla tjocka människor saknar eller som alla smala människor får. Men det är privilegier som jag har, eftersom min kropp ser ut som den gör. Och det är definitivt fler smala människor som delar samma privilegier av samma anledning än tjocka människor som gör det.