Lady Dahmer skrev ett blogginlägg nyligen där hon menade att de människor som kallar Blondinbella tjock är ätstörda och har nu följt upp med ett inlägg där hon förklarar sitt ordval. Hennes tanke är att ”ätstörd” är inte bara den som har en medicinsk ätstörning, utan alla som har ett stört förhållande till mat.

Jag håller med om att samhället i stort uppmuntrar till ett förhållningssätt gentemot mat som är ohälsosamt och skadligt. Jag håller med om att många individer som inte har ätstörningar har ett djupt problematiskt förhållningssätt till mat och sina egna kroppar. Men jag tycker inte att ätstörd är rätt ord att använda.

Så, varför inte? Tja, till en början för att det inte har något med ätstörningar att göra. En ätstörning är inte en extrem form av bantning, eller ”bantning gone wrong”. Ätstörningar omfattar en grupp sjukdomar. När sjukdomar som drabbar hjärnan orsakar fysiska problem brukar de kallas neurologiska sjukdomar, när sjukdomen istället orsaker problem i beteende så kallas de psykiska sjukdomar. Många verkar missa att psykiska sjukdomar är kopplade till ett fysiskt organ, utan tycks tro att de uppstår lite på egen hand. Så är det alltså inte. Oh, och när det gäller ätstörningar har de dessutom med genetik att göra.

Ett uttryck som brukar komma upp i ätstörningssammanhang är ”genetics load the gun, environment pulls the trigger”. Alla med en genetisk mottaglighet för en viss ätstörning kommer inte utveckla ätstörningen i fråga, men det är osannolikt att få en ätstörning utan den genetiska mottagligheten. Givetvis är inte ett bantingsfixerat samhälle en bra miljö för någon med denna genetiska mottaglighet – en ätstörning startar ofta med vanlig bantning och givetvis bantar allt fler när det uppmuntras så kraftigt. Delar av de tankegångar som ofta förekommer vid ätstörningar uppmuntras och när bantning har normaliserats så pass mycket så tar det såklart längre tid innan varningstecken uppmärksammas. Men man får inte en ätstörning enbart av att leva i ett viktnedgångsfixerat samhälle.

Så varför är det viktigt att skilja på en faktisk ätstörning och det osunda, men inte patologiska, beteende som stora delar av västvärlden ägnar sig åt? Jo, för att tanken om att psykiska sjukdomar skulle vara mindre verkliga än fysiska sjukdomar skadar människor med psykiska sjukdomar. Ni vet hur folk ibland säger att de är lite bipolära/har lite adhd/något annat, eller att alla är lite deprimerade ibland? Ingen skulle säga så om diabetes, cancer eller någon annan omfattande fysisk sjukdom. Det finns en kulturell uppfattning om att psykiska sjukdomar är normala beteenden som spårat ur och att det går att bara ändra på, av egen fri vilja.

Det stämmer inte och det påverkar hur vi bemöts av både samhället i stort och sjukvården. Det gör att jag tycker att det är skrämmande att berätta om hur min psykiska hälsa sett ut, eftersom det påverkar människors uppfattning om mig långt mer än en historia av fysisk sjukdom skulle ha gjort. Det gör att människor som är deprimerade får höra att de borde rycka upp sig och att människor med anorexia får höra att de bara borde äta något. Det gör att vi inte får den behandling vi behöver, att psykiskt friska människor vill förvägra oss medicinering och att våra sjukdomar viftas bort. Hela uppdelningen mellan fysiska och psykiska sjukdomar i sig är ett tecken på den här attityden, eftersom psykiska sjukdomar har en fysisk orsak. Därför är det viktigt att vi skiljer ätstörningar från bantning, på samma sätt som det är viktigt att vi skiljer depression från att vara ledsen.