Om att sparka nedåt och varför det är en dålig idé

 
Sara Skyttedal har skrivit en debattartikel där hon gnäller om Pride. Hennes slutkläm;
”Hur vore det om Stockholm Pride i stället försökte arbeta för att övertala medelsvensson om att hbt-personer är som alla andra, med reservation för sin sexualitet? Den nuvarande agendan verkar snarare handla om att skapa en bild av hbt-personer som en översexuell, gapig och allmänt avvikande grupp med radikala åsikter. Det skulle inte behöva vara så.”
 
 
En grej som jag har tänkt på inom nästan alla minoriteter är fenomenet med enskilda individer eller större grupper som vill ta avstånd från andra inom den egna minoriteten eller andra närliggande minoriteter. Ett exempel på det som brukar diskuteras ibland är tjejer som har många killkompisar och gärna pratar om hur dåliga de tycker att tjejer är. Ett annat exempel är feminister som inte vill sammankopplas med feminister som inte sminkar sig eller rakar benen. Ytterligare ett exempel är homomän som inte vill förknippas med den feminina bögstereotypen som brukar förekomma i populärkultur.
 
 
Det generella resonemanget tycks vara ”jag kanske är x, men jag är i vart fall inte mer stigmatiserad form av x”. Jag antar att idén här är att försöka minimera effekterna av att befinna sig i en förtryckt samhällsgrupp genom att ta avstånd från gruppen och försöka komma så nära normen som möjligt. Jag kan absolut förstå och sympatisera med den impulsen, men i praktiken blir det problematiskt.
 
 
När vi tar avstånd från vissa personer som vi på mer eller mindre goda grunder klumpats samman med så leder det ofta till en ännu större stigmatisering av dessa personer. Nu pratar jag såklart inte om när, säg, psykiskt sjuka personer klumpas samman med seriemördare eller muslimer klumpas samman med terrorister. Jag pratar om, säg, hur ”invandrare” ofta används för att beskriva alla personer i Sverige som inte uppfattas som vita. Den gemensamma faktorn är inte att alla ”invandrare” är födda i samma land, har samma etnicitet, samma kultur eller ens nödvändigtvis faktiskt har invandrat till Sverige. Den gemensamma faktorn är att de bryter mot vithetsnormen, på något sätt.
 
 
Jag ser väldigt stora poänger med att arbeta emot den här tendensen. Ofta är det samma normer och samma skadliga idéer som många personer drabbas av. Normer kring kön, sexualitet och relationer är ofta tätt sammankopplade med varandra och drabbar transpersoner, homosexuella, bisexuella, asexuella, intersexuella, BDSM-utövare, fetischister, polypersoner, personer som inte vill ha romantiska relationer, personer som inte vill skaffa barn, funktionshindrade, sexmissbrukare, queers, slampor, personer som har svårt att få orgasm, psykiskt sjuka, personer med könssjukdomar, HIV-positiva och ja… väldigt många olika grupper, helt enkelt. Det här skulle kunna ses som en enorm tillgång. Vi blir så många fler om vi kritiserar de här normerna i sin helhet, som en gemensam kraft, än om alla dessa grupper ska dela upp sig och bara föra sin egen agenda. Självklart tycker jag att det ska finnas sammanhang där specifika gruppers upplevelser och problem kan diskuteras. Men jag tycker också att vi som drabbas negativt av samma samhällsföreställningar bör vara solidariska med varandra och backa upp varandra, inte försöka skaffa oss acceptans på varandras bekostnad. Om vi ändå sitter i samma båt så borde vi använda det till vår fördel.
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0