Dumheter
En sak som har hänt mig allt oftare på senare tid är att jag hamnar i samtal med folk som säger dumheter kring tjockhet. Det är skitjobbigt. De senaste åren har jag inte träffat vare sig nya människor eller människor som jag inte valt allt umngås med särskilt mycket. Nu när jag börjat göra det igen så är det rätt frustrerande att inse hur vanligt det är att människor beter sig rätt skräpigt runt olika grupper i samhället.
Just tjockhet blir extra vanligt, i och med att de flesta verkar tycka att det här är en grupp som är helt okej att klanka ner på. Även personer som tycker det är viktigt att respektera andra grupper i samhället.
Jag är så trött på att lyssna på människor som förundras över "hur man kan låta det gå så långt" att man väger x antal kilo, utan att slås av tanken på att de flesta som väger långt över vad BMI-skalan påstår är normalvikt förmodligen har försökt gå ner i vikt. De är ju för fan uppvuxna i samma samhälle som oss andra, där de flesta undersökningar visar att nästan alla kvinnor och de flesta män har bantat någon gång.
Sedan att människor blir förvånade när man påpekar att det faktiskt är rätt jävla svårt att gå ner i vikt, och drar någon förenkling i stil med "kalorier in, kalorier ut". Ja, jo, precis så lätt är det. Om man bortser från att "kalorier ut" är kraftigt beroende av "kalorier in", att hela processen resulterar i ett förändrat genuttryck som ger en benägenhet att gå upp ännu mer i vikt och att det kommer resultera i att man är hungrig, trött och mår allmänt dåligt. Jag skulle inte påstå att det är lätt eller bara är en fråga om självdisciplin. Om någon sa åt mig att jag för att förbättra min hypotetiska, framtida hälsa och leva typ tre år längre behövde må piss konstant och vara trött och hungrig för alltid så skulle jag nog skita i det. Det är inte direkt ett konstigt beslut.
Jag blir så arg över att det ses som helt acceptabelt att snacka skit om människor för deras kroppsvikt och förmodade vilja/ovilja att förändra denna. Jag blir så trött på att samhället i stort inte bara kan låta folk se ut som de gör och äta vad de vill utan att det ska ses som något som alla andra får ha synpunkter på. Vad gör man åt det här?
Man konfronterar så ofta man kan. Och de som är för trångsynta för att förstå, de skiter man i. Det är tröttsamt men om man som jag är överviktig och hela tiden får höra negativa saker om "gruppen man tillhör" så orkar man inte vara tyst tillslut. Jag blir inte direkt provocerad över att folk har åsikter som går emot mina utan mer över att de tror att det är okej att prata om min övervikt med mig. Känns nästan som att bara för att de kan se att jag är överviktig så är det ett okej ämne att ta upp med mig. Inte för att jag har något emot att prata om det men jag är så sjukt mycket mer än min kropp, och när jag ratar alla bantningsmetoder de föreslår (precis som att jag inte har hört talas om/testat de alla) och förklarar att jag älskar min kropp som den är så blir de helt förfärade.
Man ifrågasätter. Gång på gång. Fast det suger och är drygt.
Amanda: Jag är "normalviktig", men jag blir provocerad när människor uttrycker åsikter som jag tycker är nedlåtande mot andra människor utan någon god anledning.
Jag brukar försöka konfrontera personer som pratar på det här sättet, eller åtminstone ifrågasätta deras påståenden. Jag misstänker dock att det är lättare att göra som relativt smal, i och med att det inte riktigt handlar om mig på samma sätt.
Hanna: Mjo, fast det känns som så lite. :\
Jag brukar ifrågasätta när folk säger sånt också. Nu är jag inte speciellt insatt i hur övervikt "funkar" (är själv snarare underviktig), så jag har tyvärr inte så mycket argument att komma med, för folk säger 1) Man kan inte må bra om man är (mycket) överviktig, det är omöjligt att vara vältränad/ha bra kondition om man är överviktig för i så fall hade man gått ner i vikt, 2) Det är alltid onyttigt att vara överviktig, pga om man har en massa fett på utsidan av kroppen så har man lika mycket fett på insidan av kroppen, runt organen och det är farligt, och 3) Alla som är överviktiga mår dåligt på något sätt och har en osund relation till mat (äter för mycket), annars skulle de inte vara överviktiga. Motargument på det?
MarySaintMary: 1) Jag vet inte om de menar att träning automatiskt leder till viktnedgång eller att det är omöjligt att ha god kondition om man är tjock, men både och är ju fel. Kondition handlar ju om syreupptagsförmåga och det går ju att träna upp oavsett hur vilken kroppsform man har. Att träning skulle leda till att man per automatik går ner i vikt är också fel - till en början så har musklerna egna energireserver som de primärt kommer använda innan innan de börjar bryta ner fettlager. Visst, tränar man samtidigt som man har lågt blodsocker så kommer man förmodligen bryta ner en del fettvävnad, men det rör sig mer om en temporär effekt som kroppen kommer kompensera för senare.
2) Såvitt jag vet så finns det inget som säger att mycket underhudsfett automatiskt skulle innebära mycket visceralt fett (det anses vara en riskfaktor) och inte heller några belägg för att mycket visceralt fett skulle vara farligt i sig (det ses också som en riskfaktor i vissa sammanhang, men det är ju olika saker).
3) I så fall är det ju konstigt att denna osunda relation till mat tycks ha en genetisk komponent, och för den delen att psykoterapi inte är särskilt framgångsrikt för viktnedgång.
Om du är intresserad av området så finns det mycket bra info med ordentliga källhänvisningar kring fetma och myter kring det på junkfoodscience.blogspot.se. Är du inte det så tycker jag att man inte nödvändigtvis behöver argumentera kring huruvida tjocka människor är hälsosamma - även om det är omöjligt att vara tjock och samtidigt vid god hälsa så är det ju klart att tjocka människor ska behandlas med samma respekt som alla andra.
Tack! Du har såklart helt rätt i att man ska behandla människor med respekt oavsett om de är "hälsosamma" eller inte. Jag är ju själv så galet ohälsosam när det gäller träning (tränar inte. punkt.), men jag är ju smal så mig pikar ingen.
MarySaintMary: Hah, samma här.
