Noomi Berlinger-Stahl, som beskriver sig som praktiserande judinna och mor till omskurna söner, har skrivit en debattartikel på Newsmill där hon försvarar omskärelse. Det står inte skrivet rakt ut, men utifrån artikeln antar jag att hon syftar på omskärelse av spädbarn då några tydliga medicinska skäl saknas.

”Många kommentarer osar av dumhet, perverst och fantasifullt frosseri, främlingshat och en nedlåtande och paternalistisk behandling av andra kulturer”, skriver hon i inledningen. Tyvärr går Berlinger-Stahl inte in närmare på det i resten av artikeln, vilket jag tycker är väldigt synd. Jag är övertygad om att mångas åsikter, min egen inräknad, är färgade av vår kultur och skulle gärna läsa mer om detta.

Resten av artikeln är sådär, den gör en god poäng i att ett förbjud mot omskärelse förmodligen skulle leda till att föräldrar vänder sig till andra l'nder istället men skyndar över det jag ser som det främsta problemet. Berlinger-Stahl konstaterar att ”föräldrar bestämmer över sina barn” och ger några exempel på detta. Det är här jag tycker att den verkliga frågan ligger; Vilka beslut har föräldrar rätt att fatta åt sina barn?

Berlinger-Stahl motiverar omskärelsen med att det är en del av den judiska religionen och kulturen. Jehovas vittnen vägrar av samma skäl ta emot blodtransfusioner, men de flesta skulle nog säga att de vittnen som är föräldrar inte bör tillåtas förhindra sina barn från att motta en nödvändig blodtransfusion. Däremot anser de flesta att föräldrar har rätt att hålla en dopceremoni för sina barn, också något som görs av kulturella och religiösa skäl.

Jag tillhör inte dem som insisterar på att föräldrar inte bör eller borde få uppfostra sina barn inom religionen de själva praktiserar. Vi lever i ett samhälle där en eller flera gudar, som koncept, existerar och därför blir det något som vi alla har ett förhållningssätt till. Ateism är ett sätt att förhålla sig till idén om en gud och att uppfostra sina barn i enlighet med detta är lika mycket att ”pracka på dem” egna religiösa värderingar som något annat. Stora delar av barnuppfostran går faktiskt ut på att lära sina barn de värderingar man själv har och jag ser inget fel i det.

Så frågan blir alltså var gränserna går. Många menar att föräldrar inte bör tillåtas utsätta sina barn för medicinska ingrepp eller behandlingar som inte sker på medicinsk grund. Det är lockande att hålla med om, men då uppkommer definitionsproblem.

Sker preventiva åtgärder, som vaccinationer, på medicinsk grund? Hur stora ska problemen, eller de eventuella problemen, vara för att ett ingrepp ska vara medicinskt motiverat? Hur stora får riskerna vara? Vad gäller för missbildningar som inte innebär några större problem men ger ett avvikande utseende? Missbildningar som ger både problem och ett avvikande utseende, men där de tidigare kan behandlas utan att förändra det senare? Vad gäller för barn som fått sitt utseende vanställt efter en olycka? Vad innebär det för behandling av neuropsykiatriska och psykiatriska problem?

”Bara då det är medicinskt nödvändigt” är lätt att säga, men i praktiken så är det svårt att definiera och har ibland negativa konsekvenser.

Jag tycker att omskärelse är en intressant fråga. Jag är själv inte helt säker på min åsikt i den – å ena sidan är det ett beslut jag inte tycker att föräldrar bör fatta åt sina barn, å andra sidan har jag hört mycket lite om åsikterna hos de män som berörs av detta, vilket gör att jag inte anser mig nog insatt för att förespråka vare sig det ena eller andra. Men det belyser ett intressant ämne – individens rätt att själv bestämma över sin kropp och vad det innebär för de barn som inte kan utöva den rätten än.