Jag skriver ju om fat acceptance ibland och om bantning ännu oftare. Eftersom jag själv inte identifierar mig som tjock* och i regel inte identifieras som det av andra heller känns det ibland lite dumt – jag vill inte försöka tala för en grupp jag inte tillhör och vars erfarenheter jag inte delar. Personer som i allmänhet betraktas som tjocka av omgivningen har av uppenbara skäl betydligt större koll på vad det innebär än jag har och självklart tolkningsföreträde i hur de personligen vill behandlas.

Så varför skriver jag om och förespråkar det ändå?

Till en början så råkar jag tycka att stigmatiseringen av tjocka människor faktiskt inte är okej. Tjocka människor saknar skydd mot diskriminering på grund av sina kroppar, får ofta sämre sjukvård och är ofta ett socialt acceptabelt mål för fördomar, hat och elaka skämt. Eftersom jag känner och bryr mig om personer som är tjocka så vill jag givetvis inte att de ska utsättas för det här och på ett mindre personligt plan så tycker jag inte att någon ska behöva utstå den typen av orättvisor på grund av sin kroppsform.

Men för mig så handlar inte fat acceptance enbart om att förbättra tjocka personers situation. Alla kvinnor och de flesta män jag känner har vid något tillfälle velat gå ner i vikt och begränsat sitt födointag i det syftet. Ganska många personer jag känner, jag själv inkluderad, har någon gång haft en ätstörning och ännu fler har haft ett stört beteende kring mat och sina egna kroppar. Jag tror inte att den bantningshets som finns i vårt samhälle kan skiljas från det hat och förakt som finns mot tjocka personer.

Jag har som sagt haft en ätstörning och även om jag normaliserade mina matvanor ganska snabbt efter att den diagnostiserats så tog det lång tid för mig att komma ifrån många av de tankar och känslor som låg bakom det beteendet – som rädsla för viktuppgång, rädsla för mat, kroppshat och kontrollbehov. Vilket borde vara en självklarhet, eftersom just den typen av tankar och känslor är extremt vanliga även hos personer (och kanske i synnerhet kvinnor) som inte har ätstörningar, oberoende av vikt och kroppsform.

Den typen av tankemönster är inte trevligt att handskas med. Det är begränsande, utmattande och ohälsosamt. Det gör att man får svårt att anknyta till sin kropp och respektera dess signaler. Det är ett enormt slöseri med tid och energi och det gör att vi i Sverige har ett överflöd av mat och ändå mängder av människor som svälter.

Jag vill inte att vårt samhälle ska se ut så. Jag vill inte ha den typen av känslor och jag vill inte att någon annan ska ha det heller.  De flesta är överens om att ätstörningar är hemska och borde motverkas, men av någon anledning leder den övertygelsen sällan till en vilja att förändra synen på tjocka människor. Det är väldigt vanligt att ätstörningar börjar med ”vanlig bantning” och allvarligt? Om människor får veta att tjock är bland det hemskaste man kan vara så kommer de försöka banta.

Stigmatiseringen av tjocka människor påverkar alla. Vi blir rädda för att gå upp i vikt och eftersom ingen riktigt verkar komma överrens om hur man undviker det blir vi också rädda för mat i allmänhet. Det gynnar ingen förutom dem som försörjer sig på andras bantningsförsök.

Men, hur resonerar ni som faktiskt anser er vara eller av andra upplevs som tjocka? Blir ni irriterade när smala personer pratar om fat acceptance?

* Jag vet att termen ”tjock” kan uppfattas som nedsättande – det är inte min avsikt. Jag föredrar det framför ”personer med övervikt och fetma”, eftersom det är så starkt sammankopplat med BMI och eftersom jag tycker att ”övervikt” är missvisande.