Jag tänkte skriva om Konyfilmen som verkar spridas jävligt snabbt nu och organisationen bakom den, Invisible Children Inc, men Hanna Fridén hann före, så jag länkar till hennes inlägg istället.

Läs det!

Göran Hägglund tycker visst att singelkvinnor inte ska få hjälp med assisterad befruktning (vilket kvinnor i ett parförhållande då får, kan tilläggas). Eftersom "alla barn ska ha rätt till en pappa". Han nämner inte vad han tycker borde gälla för kvinnor som vill bli förälder tillsammans med en annan kvinna, men det går väl att gissa sig till utifrån prater om "manliga förebilder" och liknande.

 

Jag vill gärna se deras föreslaga lösning på hur den rätten ska uppfyllas för barn vars biologiska pappor är döda, eller av andra skäl helt frånvarande ur barnens liv? Ska vi tvångsadoptera bort dem från sina mammor till en ny familj? Tvinga mammorna att skaffa en ny man att leva tillsammans med? Skaffa en statligt finansierad utryckningsgrupp av män som kan åka runt och agera förebilder för barn som växer upp hos ensamstående mödrar någon gång ibland?

 

Sarkasm å sido, jag vill faktiskt veta hur de resonerar där. Det finns ändå gott om folk som växt och växer upp utan särskilt mycket, eller någon, kontakt med sin biologiska pappa. Jag ser inte riktigt hur det i praktiken skiljer sig från att ha kommit till genom en spremadonation där man inte har någon kontakt med donatorn. Om det nu är en så grundläggande rättighet för barn att växa upp med en pappa, varför gör inte KD något åt det?

Det här är faktiskt bara löjligt irriterande. Tydligen är det faktum att kronprinsessan Victoria nu fött sitt barn en ursäkt lika god som någon för att dra igång den superjävlajättejobbiga debatten om amning.

 

Amning är en bra sak, ja. Det är dock inte en absolut förutsättning för att vara annat än en hemsk, hemsk förälder.

 

Det är en bra sak om de som kan och vill amma sitt barn får tillgång till olika stödinsatser för att kunna göra detta i så stor utsträckning som möjligt.

 

Det är en bra sak om de som vill kan få amma på offentliga platser utan att behöva bli utstirrade eller få otrevliga kommentarer.

 

Det är en bra sak om de som inte vill eller kan amma får tillgång till så bra alternativ som möjligt.

 

Det är en också bra sak om de som inte vill eller kan amma sitt barn inte får hela sitt föräldraskap bedömt utifrån enbart detta och antas vara människor som är kapabla att fatta det beslutet på egen hand.

 

Vi borde inte behöva diskutera det här.

En invändning som brukar komma upp i diskussioner kring privilegium är invändningen att det faktiskt inte är så jävla lätt att tillhöra den privilegierade gruppen som diskussionen rör heller.

 

Det verkar finnas något slags missförstånd här, som jag gärna vill klara upp. Privilegium betyder inte att man inte har några problem. Det betyder inte heller att de problem man har är obetydliga. Det betyder att man, på grund av ett visst attribut kring sin person, ges olika fördelar i samhället som förvägras människor som inte har samma attribut. Sedan blir det lite mer invecklat eftersom detta gäller för mängder av olika attribut och vissa av dessa privilegier överlappar med varandra – men poängen är att kunna jämföra olika gruppers för- och nackdelar i samhället, inte enskilda individers.*

 

Vad privilegium inte är, däremot, är ett skydd mot att någonsin må dåligt eller ha problem. Det betyder inte att du aldrig blir allvarligt sjuk. Det betyder inte att du aldrig förlorar en närstående. Det betyder inte att du aldrig blir mobbad i skolan. Det betyder inte att du aldrig blir deprimerad. Det betyder inte att du aldrig får sparken. Det betyder inte att du aldrig utsätts för ett brott. Så nej, livet är inte nödvändigtvis så jävla kul eller enkelt bara för att man tillhör en eller flera privilegierade samhällsgrupper. Men det är inte heller poängen – poängen är de fördelar och nackdelar som tilldelas olika samhällsgrupper enbart eftersom de tillhör dessa samhällsgrupper.

 

*Det här brukar särskilt dyka upp när privilegier kring kön diskuteras. Den klassiska invändningen mot mansprivilegium brukar vara något i stil med ”men en vit, rik, heterosexuell kvinna är ju mer privilegierad än en svart, fattig, homosexuell man”. Och ja, det stämmer oftast. Men inte för att hon är kvinna, utan för att hon är vit, rik och heterosexuell. Socioekonomisk status är för övrigt något som brukar kompensera väldigt väl för avsaknad av de attribut som ger olika privilegium, men där blir det ännu mer komplext eftersom andra attribut (hudfärg, kön, funktionsnivå, könsidentitet…) påverkar ens socioekonomiska status.

Från det liberala hållet hörs ju ibland påståenden i stil med att ”alla kan bli företagsledare”*, med implikationen att de som har lågbetalda lågstatusyrken har valt det själva och därmed inte har något att gnälla om.

 

Fanny skrev ett inlägg om klassresor nyligen där hon påpekar att även om sådana går att göra så försvinner inte problemet med att vissa yrken har så pass låg lön att de gör det svårt eller omöjligt att leva ett drägligt liv. Vilket såklart är helt rätt. Men inte bara den delen av det liberala resonemanget är problematiskt, utan även lögnen om att alla kan bli valfritt statusyrke.

 

För ärligt talat, det stämmer ju helt enkelt inte. Inte ens om man accepterar osynliggörandet av sjuka och funktionshindrade människor som saknar möjlighet att yrkesarbeta så stämmer det. Alla kan inte vara företagsläkare. Alla kan inte ha välbetalda högstatusyrken, så länge det finns lågbetalda lågstatusyrken som faktiskt behöver utföras.

 

Jag vet att tanken inte är att det skulle vara möjligt att ha ett samhälle som uteslutande befolkas av företagsledare, utan att varje enskild individ skulle kunna få ett högbetalt högstatusyrke. Vilket såklart fortfarande förutsätter att någon annan utför alla de nödvändiga, lågbetalda arbetena. Vad ”alla kan bli företagsledare”-tanken i själva verket betyder är vissa personer kan bli företagsledare och det skulle, i teorin, kunna vara vem som helst.

 

Vilket leder oss vidare till en annan liberal myt, nämligen att det enda som har någon inverkan på vem som blir företagsledare är viljan att bli det och alla som inte blir det vill helt enkelt inte tillräckligt mycket. Vilket såklart är helt fel och dryper av medelklassprivilegium. Det finns gott om statistik som visar att socioekonomisk status går i arv och det är knappast en hemlighet att vika kontakter du har kraftigt påverkar din livssituation.

 

Sedan så har vi det märkliga tankehoppet där liberalismen anser att om du inte vill tjäna pengar mer än alla andra som har ögonen på samma pengar så förtjänar du inte att ha en god livskvalitet, vilket är vad Fanny har pratat om i sitt inlägg. Den här idén är lite för absurd för att jag egentligen ska kunna säga något om den, så läs vad hon har skrivit istället.

 

* Jag använder företagsledare här, men vilket högstatusyrke som betalar bra fungerar egentligen.

En tråkig grej kring vegetarianism och veganism är att många verkar se det så binärt. Antingen så är man vegetarian/vegan eller så är man det inte. Och visst, det stämmer ju, men även om man inte är veggo på heltid så finns det fortfarande ett värde i att konsumera mindre animaliska produkter, om man nu tror att det är en bra sak.

 

Alternativen är inte att fortsätta köpa och konsumera animaliska produkter på samma sätt som förut eller bli vegan. Det går att konsumera mindre animaliska produkter - äta kött mer sällan, sluta köpa skinnskor, dricka sojamjölk ibland. Det gör en skillnad. Detsamma gäller såklart andra konsumenmaktrelaterade grejer.

 

Jag hoppas att Meatless Monday, Earth Hour och liknande inititaiv påminner om att man inte måste välja mellan att vara fanatiker eller fullständigt oengagerad. Små saker gör skillnad. Jag har redan pratat om hetsen kring att vara en medveten konsument, så jag vill klargöra att det här inte är avsett som ett "ALLA KAN GÖRA NÅGOT, VARFÖR GÖR DU INGET DITT EMPATILÖSA SVIN?!?!"-inlägg. Det här är riktat mot er som vill engagera er i olika frågor, oavsett vad de må vara. Ni måste inte vara ordförande i RFSL för att kunna jobba med hbtq-personers situation. Ni behöver inte vara rigorösa veganer för att kunna engagera er i djurrätt. Ni måste inte leva off-grid i en stuga i Norrland för att engagera er i miljöfrågor. Det är helt okej att göra precis så mycket eller lite som ni vill och det gör fortfarande skillnad.

En sak angående ekonomiskt bistånd (sk socialbidrag) som de flesta inte verkar upptäcka om de inte hamnat i situationen är att om du som biståndssökande har en sambo så räknas era inkomster som gemensamma. Det innebär att om din sambo har en inkomst som överstiger socialtjänstens norm för hur mycket pengar hen behöver så förväntas hen stå för en del av dina kostnader. Om inkomsten överstiger vad ni båda anses behöva så kommer du inte få något bistånd.

 

Det kan tilläggas att de flesta socialkontor kommer skita fullständigt i om ni uppfyller den juridiska definitionen av sambos, så länge ni bor ihop och de tycker att ni är ett par. De kommer också strunta i hur din sambo fått sina tillgångar, även om de enligt sambolagen skulle betraktas som enskild egendom. De kommer definitivt strunta i vad ni själva bestämt angående gemensam eller åtskild ekonomi. Oh, och de kommer förmodligen använda sig av termen ”försörjningsskyldig”, trots att det är fel uttryck och antyder att din sambo skulle ha någon juridisk skyldighet att försörja dig, vilket inte stämmer.

 

I den här situationen har din sambo två alternativ. Det ena är att gå med på att redovisa sina inkomster, acceptera att socialtjänsten bestämmer hur mycket pengar hen behöver och sedan dela sina inkomster med dig. Det andra alternativet är att antingen sparka ut dig eller flytta själv. Det fungerar förmodligen bäst om bara ett av era namn står på hyres- eller bostadskontraktet.*

 

Jag tror att anledningen till att socialen tillåts betrakta sambos inkomster som gemensamma är att de allra flesta inte väljer det andra alternativet. Ofta så är de kostnader för bostad som tillåts för någon som bor själv högre än de som tillåts per person i ett gemensamt boende, vilket mycket väl kan innebära att de tvingas betala mer pengar för någon som bor själv. Om någon saknar bostad är de dessutom tvingade att hjälpa till med det, vilket på kort notis kommer kosta betydligt mer än deras gräns för vad en månadshyra får kosta och dessutom kräva mer arbete.

 

De här reglerna fungerar eftersom de utnyttjar människors medkänsla och omsorg för sina partners till att tvinga på dem ett ansvar som de inte har någon juridisk skyldighet att uppfylla och som de ofta inte vill ha. Vilket faktiskt är jävligt orättvist.

 

* I händelse av att du faktiskt befinner dig i den här situationen: Du har rätt lite att förlora på att göra det här och se vad som händer. Det är möjligt att socialen ändå vägrar ge dig de pengar du behöver för att kunna utöva din rätt till liv, men om de ändå tänker göra det så är det värt ett försök. Och jag hoppas verkligen att det löser sig.

Appropå KD:s motbjudande behandling av transpersoner... varför tillåter vi ens det?

 

Varför får beslut som rör en minoritetet av befolkningens rättigheter fattas av hela befolkningen, inklusive den del som faktiskt inte har någonting med saken att göra? Varför får cispersoner besluta vad som krävs av transpersoner för att de ska få ta del av privilegiet att ha en kropp och ett juridiskt kön som samstämmer med deras könsidentitet? Varför får män besluta om kvinnor ska ha rätt att göra aborter*? Varför får människor utan funktionshinder besluta vilket stöd människor med funktionshinder ska få? Varför få heterosexuella människor besluta om samkönade par ska få gifta sig, skaffa barn eller ens utöva sin sexuella läggning?

 

Jag förstår verkligen inte hur det kan ses som en bra och acceptabel idé. Jag förstår att hela poängen med demokrati är att alla ska få säga sitt i alla frågor, men alla frågor berör inte alla medborgare.

 

* Ja, jag vet att kvinnor inte är en minoritet av befolkningen.

Hej Kristdemokraterna!

 

Jag ser att ni lyckats övertala resten av alliansen till att hålla kvar vid kravet om sterilisering för att få ändra sitt juridiska kön. Jag skulle kunna raljera i evigheter om hur inhumant det är att ett sådant krav existerar och kritisera de svepskäl om juridiska svårigheter som ni anger för att slippa säga rakt ut att ni helt enkelt inte vill att transpersoner ska kunna bli föräldrar. Men för att fatta mig kort; Kan ni sluta vara sådana svin? Er obekvämhet med transexualism ger er ingen som helst rätt att tvinga människor att genomgå ett onödigt medicinskt ingrepp för att få sin könsidentitet erkänd i juridiska sammanhang. Okej?

 

Hälsningar

Alice

Konsumentmakt har ju varit rätt populärt i några år nu - man ska köpa ekologiskt och rättvisemärkt och miljövänligt och djurvänligt och veganskt och närproducerat och allt möjligt. Man ska bojkotta företag som behandlar sina anställda illa eller använder sig av barnarbete.

 

Det är såklart jättebra att så många är villiga att anpassa sitt konsumtionsmönster efter hur deras konsumtion påverkar miljön, djur och andra människor. Det tråkiga är att annat det ofta är den form av politiskt engagemang som hamnar i fokus när det gäller vilka varor vi köper, trots att det kan vara ganska svårt att delta i. De som ser till att köpa miljö-, djur- och människovänliga varor tenderar dessutom att anta att de som inte gör det är mindre medvetna eller engagerade.

 

Alla har inte de resurser som krävs för att kunna se till att deras konsumtion stämmer överrens med deras politiska övertygelse, eftersom det ofta är dyrt, krångligt och svårtillgängligt. Här brukar alltid någon komma med en invändning om att det är jättebilligt att äta veganskt och ekologiskt och rättvisemärkt om man bara lär sig att göra en invecklad och omfattande process, men alla har inte tid, vilja, ork eller emotionella resurser nog för att göra det.

 

Fokus när det gäller frågor om hur de varor vi köper produceras och påverkar planeten och dess invånare borde inte förskjutas till individers egna beslut. Det borde ligga på de företag som producerar varorna och vårt politiska engagemang borde riktas mot att stifta lagar som begränsar vad de får och inte får göra. Det är helt absurdt att vi ska behöva särskilda märken på varor vi köper för att veta att de tillverkats under humana förhållanden - det borde inte finnas varor i våra affärer som tillverkats under inhumana förhållanden.

På senaste tiden har jag läst rätt mycket om och sett "victim blaming" och då främst när det gäller kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp.

 

Det gör mig så jävla ledsen och arg och frustrerad när kvinnor som utsatts för övergrepp får höra att de borde agerat annorlunda innan, under och efter övergreppet. Jag menar, det är inte särskilt hjälpsamt, såvida inte personen som säger det har en tidsmaskin nära till hands. Däremot är det ett bra sätt att få någon som redan mår dåligt att må sämre och hjälpa till att etablera en kultur som ursäktar våldtäkter och andra sexuella övergrepp.

 

I synnerhet brukar passivitet under ett övergrepp kritiseras. "Du borde ha sagt ifrån/knuffat undan honom/sprungit därifrån" och varianter därav är vanligt förekommande. Vad fan är det om, egentligen? Skulle man föreslå samma sak till någon som blir rånad? Varför tycks en del människor förutsätta att den som begår just ett sexuellt övergrepp genast skulle sluta om de blev ombedda? Det är väl knappast det vi förväntar oss av andra brottslingar?

 

Jag menar såklart inte att dessa reaktioner är fel eller dåliga - bara att de inte är bättre än passivitet. En person som utsätts för ett brott borde få reagera exakt hur de vill på detta (undantaget att begå ett annat brott som inte kan motiveras med nödvärn). Ärligt talat tycker jag att de som vill lägga problemet hos offret istället för hos gärningsmannen kan dra åt helvete.

Mona Masri har skrivit i Nöjesguiden om klassförakt, hur det används emot SD och varför det är en dålig taktik för att bekämpa rasism. Helt klart läsvärt!

Någon kommunpolitiker för SD, Annika Rydh, har visst hävdat att hon inte ser något fel med att säga "neger" och insisterar på att det är ett helt neutralt uttryck. Pinsamma kommunpolitiker har väl de flesta partier, men nu får hon medhåll av SD:s pressansvarige, Martin Kinnunen.

 

Kinnunen har tydligen sagt till Nyheter24 att neger är en färg och att det är i USA som det har en annan betydelse. Svenska språkrådet håller inte med honom. Jag tror ärligt talat inte att han själv tror att "neger" är ett neutralt ord.

 

Rydh kommer med en annan gammal klassiker: "...snart får man inte säga något alls. Vi har ju trots allt yttrandefrihet."

 

Visst är det synd när människor "av ett vitt ursprung" (hennes ord) får sin yttrandefrihet begränsad genom att folk blir arga när de använder nedsättande uttryck?

 

 

Noomi Berlinger-Stahl, som beskriver sig som praktiserande judinna och mor till omskurna söner, har skrivit en debattartikel på Newsmill där hon försvarar omskärelse. Det står inte skrivet rakt ut, men utifrån artikeln antar jag att hon syftar på omskärelse av spädbarn då några tydliga medicinska skäl saknas.

 

”Många kommentarer osar av dumhet, perverst och fantasifullt frosseri, främlingshat och en nedlåtande och paternalistisk behandling av andra kulturer”, skriver hon i inledningen. Tyvärr går Berlinger-Stahl inte in närmare på det i resten av artikeln, vilket jag tycker är väldigt synd. Jag är övertygad om att mångas åsikter, min egen inräknad, är färgade av vår kultur och skulle gärna läsa mer om detta.

 

Resten av artikeln är sådär, den gör en god poäng i att ett förbjud mot omskärelse förmodligen skulle leda till att föräldrar vänder sig till andra l'nder istället men skyndar över det jag ser som det främsta problemet. Berlinger-Stahl konstaterar att ”föräldrar bestämmer över sina barn” och ger några exempel på detta. Det är här jag tycker att den verkliga frågan ligger; Vilka beslut har föräldrar rätt att fatta åt sina barn?

 

Berlinger-Stahl motiverar omskärelsen med att det är en del av den judiska religionen och kulturen. Jehovas vittnen vägrar av samma skäl ta emot blodtransfusioner, men de flesta skulle nog säga att de vittnen som är föräldrar inte bör tillåtas förhindra sina barn från att motta en nödvändig blodtransfusion. Däremot anser de flesta att föräldrar har rätt att hålla en dopceremoni för sina barn, också något som görs av kulturella och religiösa skäl.

 

Jag tillhör inte dem som insisterar på att föräldrar inte bör eller borde få uppfostra sina barn inom religionen de själva praktiserar. Vi lever i ett samhälle där en eller flera gudar, som koncept, existerar och därför blir det något som vi alla har ett förhållningssätt till. Ateism är ett sätt att förhålla sig till idén om en gud och att uppfostra sina barn i enlighet med detta är lika mycket att ”pracka på dem” egna religiösa värderingar som något annat. Stora delar av barnuppfostran går faktiskt ut på att lära sina barn de värderingar man själv har och jag ser inget fel i det.

 

Så frågan blir alltså var gränserna går. Många menar att föräldrar inte bör tillåtas utsätta sina barn för medicinska ingrepp eller behandlingar som inte sker på medicinsk grund. Det är lockande att hålla med om, men då uppkommer definitionsproblem.

 

Sker preventiva åtgärder, som vaccinationer, på medicinsk grund? Hur stora ska problemen, eller de eventuella problemen, vara för att ett ingrepp ska vara medicinskt motiverat? Hur stora får riskerna vara? Vad gäller för missbildningar som inte innebär några större problem men ger ett avvikande utseende? Missbildningar som ger både problem och ett avvikande utseende, men där de tidigare kan behandlas utan att förändra det senare? Vad gäller för barn som fått sitt utseende vanställt efter en olycka? Vad innebär det för behandling av neuropsykiatriska och psykiatriska problem?

 

”Bara då det är medicinskt nödvändigt” är lätt att säga, men i praktiken så är det svårt att definiera och har ibland negativa konsekvenser.

 

Jag tycker att omskärelse är en intressant fråga. Jag är själv inte helt säker på min åsikt i den – å ena sidan är det ett beslut jag inte tycker att föräldrar bör fatta åt sina barn, å andra sidan har jag hört mycket lite om åsikterna hos de män som berörs av detta, vilket gör att jag inte anser mig nog insatt för att förespråka vare sig det ena eller andra. Men det belyser ett intressant ämne – individens rätt att själv bestämma över sin kropp och vad det innebär för de barn som inte kan utöva den rätten än.

Hanna Fridén har skrivit en väldigt bra krönika som ni absolut borde läsa.

 

Hon skriver om att det faktiskt är orealistiskt att förvänta sig att kvinnor ska spendera mer tid med och ta större ansvar för barnen men att män sedan ska få lika stor del av vårdnaden i händelse av att den skulle behöva delas, vilket jag ofta tycker glöms bort i diskussioner kring vårdnadstvister.

En sak som stör mig i diskussioner kring föräldraledighet är tendensen att se föräldrarna som en enhet. Jag har inga barn själv och är inte särskilt insatt i vilka olika rättigheter och skyldigheter man får som förälder, så jag brukar hålla mig borta från sådana diskussioner. Men det känns konstigt när folk menar att "paret borde själva få bestämma hur de vill dela upp föräldraledigheten" och verkar glömma att paret i fråga faktiskt består av två personer.*

 

Självklart är föräldraskap ett gemensamt ansvar för de personer som skaffat ett barn tillsammans. Men innebär det verkligen att det är ett ansvar som helt kan läggas på en av dessa två? Jag tycker att varje enskild förälder borde ha egna rättigheter och skyldigheter gentemot sitt barn, inte att föräldrarna ska ha gemensamma rättigheter och skyldigheter de kan fördela mellan sig efter eget tycke. Är det bara jag som tycker att det är en märklig inställning?

 

* Såvitt jag vet kan bara två personer ha vårdnaden om ett barn just nu, men samma resonemang kan lika gärna appliceras på flera föräldrar än två om man skulle vilja det.

Matilda har skrivit ett blogginlägg om surrogatmödraskap som jag tycker är väldigt bra. Det fick mig att fundera på bestämmanderätt över sin kropp och hur just ekonomiska faktorer ofta tas upp i diskussioner kring sådana.

 

Rätten till sin egen kropp och att fatta beslut kring den är ofta ett populärt diskussionsämne. Gott om folk tycker att man ska få göra precis vad man vill med sin egen kropp utan att några lagar hindrar en och då även för ekonomisk ersättning.

Sådana värderingar möts ofta av invändningar om att en sådan legalisering skulle skapa en obehaglig situation för de personer i vårt samhälle (och möjligen även utomlands) som har det sämst ställt, där deras val att t ex sälja sex eller inre organ inte är ett uttryck för fri vilja lika mycket som för en ohållbar ekonomisk situation. Det är en inställning jag absolut håller med om, men ofta upplever jag att andra typer av tvång glöms bort i diskussionen.

Matilda skriver i sin artikel att om värdmödraskap ska legaliseras så borde det ändå inte vara möjligt att få ekonomisk ersättning för sådant, utöver ersättning för förlorad arbetsinkomst och omkostnader kring graviditeten. Och alltså, det låter ju bra, men jag tror inte att det är fullt så enkelt.

 

Ibland hör man ju folk som tycker att det är onödigt att ifrågasätta normer, för det är ju ingen som blir tvingad att göra vad det nu gäller. För mig så är inte avsaknad av direkt tvång samma sak som ett fritt val. Just ekonomisk ersättning är en tydlig faktor som begränsar någons fria val, och hur stor den begränsningen är står i direkt proportion till hur mycket denne behöver pengar. Men det är inte den enda faktorn som finns. Sociala faktorer kan till exempel spela en stor roll. Om en av dina familjemedlemmar skulle behöva ett av dina organ för att överleva så är ditt val i huruvida du vill donera ett av dina organ eller inte plötsligt mer begränsat än om det rör sig om en främmande människa. Den här gamla aftonbladetartikeln om en dödssjuk man vars syster inte vill donera benmärg till honom visar väl ganska tydligt vilken typ av social press som kan finnas i en sådan situation.

 

Så vad händer om någon du är beroende av, kanske både ekonomisk och socialt, vill att du ska donera delar av din kropp, bli surrogatmoder eller göra något annat? Är det ett fritt val bara för att det ges till dig och för att du inte blir erbjuden pengar? Jag tycker inte det och jag tycker att det är viktigt att inte glömma bort det perspektivet.

 

”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.”

- Moderaternas nya idéprogram

 

Moderaternas nya idéprogram hävdar tydligen att de historiskt kämpat för rösträtt och jämställdhet, och mot apartheid. Moderaternas partisekreterare påstår också att de var med och genomförde fri och lika rösträtt i Sverige. I själva verket arbetade de aktivt mot både allmän rösträtt för män och sedan rösträtt för kvinnor och brydde sig inte nämnvärt om apartheid. Pinsamt.

Attityderna kring rättegången som drog igång för några dagar sedan - mot barnläkaren som är anklagad för dråp - gör mig så irriterad. Väldigt många debattartiklar kring det verkar antyda att åtalet är orealistiskt och ignorerar vårdens rutiner. Så vad? Sjukvården står inte över lagen, och om vårdens rutiner inte stämmer med lagen så är det ett problem som behöver uppmärksammas. Det är en attityd som jag finner djupt problematisk. Både enskilda läkare och vården i stort måste kunna granskas av rättsväsendet när misstanke om brott finns. Hur ska patienter kunna ha förtroende för sina läkare om dessa står över all juridisk misstanke?

 

Åklagarsidan anklagas för att ha missförstått vårdens uppgifter och ägna sig åt paragrafrytteri. Den typen av anklagelser ignorerar dock åklagarnas uppgifter. Det är inte enskilda åklagares uppgift att stifta lagar, deras uppgift är att efterfölja de lagar som redan stiftats och väcka åtal då de tror att ett sådant skulle leda till en fällande dom. Om åklagarväsendet börjar blanda in personlig moral och stuntar i att väcka åtal av olika anledningar så får vi dels ett korrumperat rättssystem och dels begränsade möjligheter att utvärdera konsekvenserna av de lagar vi har. Om vi inte gillar vad en lag innebär i praktiken så ska lagen ändras, inte att den efterföljs.

 

Aktiv dödshjälp är inte lagligt i Sverige. Att injicera en dödlig dos narkosmedel i ett barn vars livsuppehållande behandling har avbrutits utan dess vårdnadshavares vetskap eller medgivande är inte bara olagligt utan också moraliskt tveksamt. Jag är för en legalisering av aktiv dödshjälp, men då under förutsättningarna att det är ett val som ges till patienten eller den person som fattar medicinska beslut åt denna och att det är en process som dokumenteras. Men aktiv dödshjälp som något som sker i smyg av läkare som inte har patientens stöd? I helvete heller.

 

Bara för att förtydliga: Jag försöker inte uttala mig om läkarens skyldighet eller oskydlighet. Det är upp till domstolen att avgöra. Men jag finner det helt oacceptabelt att föreslå att en läkare på grund av sitt yrke skulle slippa juridisk granskning eller att åklagare ska strunta i att väcka åtal för att respektera sjukvårdens rutiner.

Nina Ruthström skrev ett inlägg om aborter och jag blir så trött på vissa av kommentarerna. Mer specifikt de som kommer med klassikern "abort ska/får/bör inte användas som ett preventivmedel".

 

Först och främst, vem gör ens det? Säkert skulle vissa personer slarva mindre med faktiska preventivmedel om de saknade möjlighet att avbryta en graviditet i efterhand, men skulle någon betydande andel kvinnor faktiskt välja abort som sitt primära sätt för att undvika att föda oönskade barn? Jag har aldrig gjort en abort, men det verkar vara en någorlunda obehaglig upplevelse. Att blöda i flera veckor efteråt tycks enligt Vårdguiden vara standard och det finns risker för komplikationer efteråt. Jag har svårt att tro att det är någon betydande mängd kvinnor som gör en abort och bestämmer sig för att det är att föredra framför att använda preventivmedel.

 

För det andra, kan vi snälla sluta dela upp aborter i bra och dåliga aborter? Det är kontraproduktivt att resonera kring abort som något som bara är acceptabelt då kvinnan blev våldtagen/använde skydd som inte fungerade/riskerar sin hälsa eller sitt liv genom att genomgå en graviditet och födsel. Eller, för den delen, om barnet har ett avvikande medicinskt tillstånd. Kvinnor har rätt att bestämma över sina kroppar även om de hade oskyddat, samtyckande sex och har utmärkta möjligheter att genomgå en graviditet och sedan ta hand om barnet. Aborter ska inte behöva berättigas.