Rätt ofta hör jag någon variant av att det är orättvist att män förväntas ta initiativ när det gäller sex och kärleksrelationer. Specifikt mot män alltså, för att det är jobbigt att de behöver ragga medan kvinnor bara behöver bli raggade på. Det kan man väl tycka, men jag blir irriterad på att många personer verkar tro att det bara är positivt att vara den som blir raggad på.

Visst är det trevligt att bli raggad på om man faktiskt vill bli raggad på och av personen som raggar. Om man inte vill det och är det så är det lite mer komplicerat.

Till en början så finns det gott om personers vars raggningsteknik är ungefär som telefonförsäljares säljteknik – prata i en evighet innan de kommer med ett konkret erbjudande som man kan tacka ja eller nej till. Det är en obekväm situation och det är jobbigt om du inte vill prata med personen i fråga.

För det andra så är det inte särskilt trevligt att avvisa andra människor. De flesta av oss gillar inte att göra andra personer ledsna eller besvikna och det är rätt svårt att säga till någon att man inte är intresserad av dem utan att åstadkomma just det.

För det tredje så är många personer rätt dåliga på att hantera ett nej. Den vanligaste responsen jag brukar få om jag tackar nej till att ligga med någon/dejta någon/ge någon mitt telefonnummer/liknande brukar vara ”varför?” eller ett försök att övertala mig om att göra det ändå. Några gånger har jag praktiskt blivit utskälld för att jag inte är intresserad av någon. Det är ärligt talat inte kul någonstans att behöva hantera människor som anser sig ha rätt till min tid och min kropp.

Självklart finns det jobbiga saker med att vara den som raggar också, men det är inte så svartvitt som många framställer det.

"Män behöver ju köpa rakhyvlar och raklödder så det är inte billigare att vara man. Män kostar mer också eftersom vi äter mer."

- Anonym kommentar hos Intersexorwhat

När någon föreslår att mensskydd borde vara gratis/billigare så är det ofta någon som kommer med motargumentet att män ju måste raka sig, så det går jämnt ut. Och alltså, va?

Till en början så är det en rätt konstig liknelse. Det är många män som har skägg och det går definitivt att välja att ha det. När det gäller manlig ansiktsbehåring så är det inte nödvändigt att göra någonting åt den. Mens är inte samma sak. Det går inte att ha mens och skippa att använda mensskydd utan att sannolikt få svårborttagna fläckar på kläder, så ekonomiskt hjälper det inte alls. Dessutom är mesfläckar på kläderna något som är rejält mycket mindre accepterat än skägg på män. Har du mens så är du så illa tvungen att göra något åt det.

Men, till den andra konstiga saken med det här argumentet - kvinnor "behöver" också ta bort hår. Det finns en förväntning om att män ska raka bort sin skäggväxt. Det finns också en förvänting om att kvinnor ska raka eller på annat sätt ta bort hår från sina armhålor, ben, bikinilinje eller eventuellt allt könshår och dessutom göra sig av med hårväxt i ansiktet om de har sådan. Sett till den aktuella ytan så kan man väl gissa att kvinnor spenderar mer pengar än män på hårborttagnig.

Sedan så finns det kvinnor som väljer att inte ta bort hår från alla eller någon av de här platserna och män som väljer att ta bort mer än bara sin ansiktsbehåring. Men ska vi se till vilka förväntingar det finns på hårborttagning hos män och kvinnor så blir det bara konstigt att påstå att mäns rakning skulle vara någon slags motsvarighet till kvinnors mensskydd.

Tits or gtfo

Jag har länge haft lite svårt att sätta fingret på vad jag tycker är problemet med sexualisering och objektifiering av kvinnor i sammanhang som i sig inte är sexuella, men jag har börjat förstå bättre varför jag finner det obehagligt. Den här videon med Laci Green är ett rätt bra exempel.

Hon berättar alltså om kommentarer hon fått på sina videor som handlar om att hon är sexig, att personen som kommenterar vill se hennes bröst, att folk vill ha sex med henne och liknande. Inslängt med klassiker som ”tits or get the fuck out”.

”Tits or gtfo” (ungefär “visa brösten eller försvinn”, för den som inte pratar engelska) känns som ett otroligt bra exempel på mitt problem med sexuella kommentarer riktade till kvinnor i andra sammanhang än utpräglat sexuella sådana. Den typen av kommentarer verkar ofta vara menade att tysta kvinnor och ”sätta kvinnor på sin plats”, snarare än som faktiska komplimanger. Det är ett sätt att säga att visa att vad en kvinna gör och säger inte har någon betydelse, genom att påminna henne om den samhällsordning som menar att hennes största värde är som sexobjekt för män. En motsvarande samhällsordning finns inte för män, vilket jag skulle tippa är anledningen till att man sällan ser kvinnor diskutera t ex knullbarheten hos en manlig politiker de ogillar.

Just ”tits or gtfo” är ju ett väldigt tydligt exempel, men ofta verkar sexualiserande kommentarer även av andra slag tjäna ungefär samma syfte, även om de inte är fullt så tydliga. Det är invirat i en mängd märkliga föreställningar om sex, makt och kön, men i grund och botten handlar det om att ta ifrån en kvinna det värde hon har som person, genom att sexualisera henne. Och jag tycker inte att det är okej.

Jag har inte orkat sätta mig särskilt väl in i debatten kring SlutWalk. Vad jag har gjort är att läsa vissa av de negativa reaktioner som tycker den kanadensiske polisman som drog igång rörelsen genom att påstå att kvinnor bör låta bli att att "klä sig som slampor"* för att undvika våldtäkt har helt rätt.

Deras kritik tycks gå ut på att kvinnor som klär sig slampigt löper större risk att bli våldtagna (vilket inte stöds av den forskning som finns, kan tilläggas) och därför borde kvinnor inte göra det. För även om det i teorin är klart att kvinnor ska kunna klä oss hur vi vill utan att bli våldtagna så måste man ju vara lite realistisk och tänka på vilka signaler ens klädsel ger till en potentiell gärningsman. Ofta kommer det in jämförelser med att lämna sin bil olåst, ha på sig en dyr klocka eller liknande. Vad signalerar dessa saker till någon som kan tänka sig att begå ett brott? Att brottet skulle vara lätt att begå eller löna sig relativt väl. Jag ser inte direkt relevansen för våldtäkt och slampiga kläder. Vad som utgör slampiga kläder är väl rätt subjektivt, men jag tror inte att tanken här är att de gör det betydligt enklare att våldta någon. I ärlighetens namn har jag svårt att förstå vad ”vinsten” vid en våldtäkt är, så någon slags vinstmaximering är svårt för mig att kommentera.

Så vad är det egentligen vi antas signalera till våldtäktsmän när vi klär oss slampigt? Tja, för att citera David Holman; ”Se ut som en slampa och bli behandlad som en slampa”. Hur behandlar man en slampa? Man våldtar henne.

Såvitt jag kan se är det hela grunden för föreställningen om att kvinnor bör klä sig på ett visst sätt för att undvika våldtäkt. Ser man en slampa så är det helt enkelt en förväntad reaktion att våldta henne. Och så undrar de varför vi vill förändra den attityden.

Igår var jag på en föreläsning om genus och jämlikhet. Rätt snabbt var det någon tjej som tog upp att ”det är ju inte bara männens fel och vi kvinnor förtrycker ju varandra också”. Inte som protest på att någon påstått att män förtrycker kvinnor alltså, utan bara sådär i allmänhet.

Jag undrar lite över varför det påstående alltid dyker upp i sådana sammanhang. Inte för att det är fel – förtryck av kvinnor är ett samhällsproblem som upprätthålls av både män och kvinnor. Men jag tycker att det är intressant att kvinnor är så snabba att hoppa till mäns försvar och säga att det minsann finns kvinnor som trycker ner andra kvinnor också eller rent av att det är huvudsakligen eller bara kvinnors fel att kvinnor behandlas sämre på vissa områden.

Samma tendens tycks inte finnas när det gäller andra grupper och deras svårigheter. Män är minst lika delaktiga som kvinnor i att upprätthålla de normer som förtrycker och missgynnar män, men av någon anledning påpekas det inte alls lika ofta. Samma sak gäller när man talar om fat acceptance, om HBTQ-frågor, om stigmat kring psykiska sjukdomar, om funktionsnedsättningar och om invandring. Det finns gott om personer inom de berörda grupperna som hjälper till att upprätthålla förtryck av den egna gruppen, men samma enorma behov av att ta upp detta saknas.

Jag undrar vad det här beror på. Vill kvinnor hemskt gärna hålla sig sams med män? Vill vi ta avstånd från den tröttsamma idén om feminism som manshat? Fan, jag vet inte. Men något måste det ju bero på.

Internationella kvinnodagen har varit frustrerande, tack vare de gamla vanliga grejerna. Ni vet, varför finns det ingen internationell mansdag? Det är synd om män också! Jämställdheten har gått för långt! GRATTIS TJEJER!!!!1

Så jag orkar egentligen inte skriva ett ordentligt inlägg om saken. Men syftet med Internationella kvinnodagen, sedan den instiftades 1910 har varit att uppmärksamma kvinnors rättigheter, inklusive rösträtt. Så hur går det med det, egentligen?

2015 kommer kvinnor i Saudiarabien få rösta. Saudiarabien är sist i världen med att införa kvinnlig rösträtt. Det är en otrolig framgång sedan 1910. Det betyder inte att kvinnors rättigheter är en avslutad fråga, men det betyder att förändring har skett och kan fortsätta ske om vi kämpar för den.

Det tycker jag är värt att tänka på idag. Hur långt vi har kommit, var vi är på väg och hur långt vi har kvar dit.

En jätterolig grej i debatten kring ordet "hen" och dess vara eller icke-vara är ju de som menar att barn skulle bli könsförvirrade av det. Att de liksom inte skulle fatta vilket kön de tillhör eller ens att det finns olika kön. Fan, tänk om det vore så enkelt?

Jag tycker att det är lite naivt att tro att alla våra kulturella föreställningar om kön skulle försvinna om vi bara hade ett könsneutralt pronomen. Att både de genetiska och de inlärda skillnader som finns mellan män och kvinnor plötsligt bara skulle sluta existera poff bam sådär och att det enda som upprätthåller begränsande och förtryckande strukturer kring kön är indelning av "hon" och "han". Jag köper liksom inte att det är fullt så enkelt att få folk att sluta tänka alldeles för mycket på det där med kön.

Men ja, vad skönt det vore.

Så Thorsten Flinck tafsade tydligen på Gina Diwaris rumpa i Melodifestivalen. Cissi Wallin och en hel del andra tycker att det är dåligt, vilket bemöts med att det var väl inte så farligt, inte värre än vad som händer en vanlig krogkväll (för att övergrepp är vanliga gör det till ett mindre problem, tydligen) och vadå, hon kanske gillade det?

Ja, fan vad gnälliga kvinnor som själva vill få bestämma vem som rör deras kroppar och hur är. Helvete vad jobbiga vi är, kan vi inte bara acceptera att det är så det funkar och att det är väl inte så farligt att någon tar sig friheter med våra kroppar? Ställ upp lite, liksom.

Fy fan vad trött jag blir.

Vet ni vilken diskussion som är fullständigt onödig? Diskussionen om huruvida män eller kvinnor är mest utsatta för brott i det offentliga rummet. Det skulle eventuellt kunna vara en diskussion som har värde, men varje gång jag setts den tas upp så domineras den av en dum "vem är det mest synd om"-tävling utan något som helst fokus på vad som kan göras för att någon eller båda av grupperna ska bli säkrare.

En annan sak på samma område som stör mig är att brott mot kvinnor i diskussionen brukar begränsa sig till överfallsvåldtäkter. Och ja, det stämmer att överfallsvåldtäkter är ganska ovanliga. Vad som glöms bort är att sexuella övergrepp och sexuellt våld mot kvinnor faktiskt innefattar betydligt mer än bara fullbordade våldtäkter. Om vi vill att kvinnor ska känna sig säkra i det offentliga rummet så fungerar det inte riktigt att bara påpeka att det faktiskt är väldigt ovanligt att bli överfallen och våldtagen, särskilt i jämförelse med att som ung man bli misshandlad. För jag känner mig inte särskilt säker när en främmande man tafsar på mig utan att ha någon som helst tidigare kontakt med mig. Jag känner mig inte säker när en främmande man bestämmer sig för att runka till att jag kysser en tjej jag gillar. Jag känner mig inte säker när en främmande man försöker kyssa mig och håller fast mig när jag försöker gå därifrån. Jag känner mig inte säker när en främmande man tjatar på mig om att följa med honom hem och följer efter mig när jag går därifrån.

Varför skulle jag känna mig säker från överfallsvåldtäkter när många främmande män är bekväma med att använda mig som ett objekt för sin egen sexualitet, oavsett vad jag tycker om det, i andra sammanhang? Och varför skulle jag känna mig säker i att främmande män struntar fullständigt i min kroppsliga integritet så länge de inte våldtar mig?

Något som jag finner rätt tröttsamt är när kritik från en kvinna avvisas med att hon är ful och därför avundsjuk. Oftast dyker det upp i frågor som rör objektifiering och sexualisering av kvinnor, men rätt ofta så slängs det in i vilken fråga som helst som rör kvinnor. I synnerhet när det rör feminister, både som individer och som föreställd grupp.

Så vadå, liksom? Är fula kvinnors åsikter mindre viktiga än snygga kvinnors? Behöver en kvinna vara snygg för att hennes kritik ska vara legitim? Förtjänar bara snygga kvinnor en behaglig tillvaro? Vad har det med något överhuvudtaget att göra?

MarySaintMary skrev nyligen ett inlägg om den gamla klassikern att tjejer inte gillar snälla killar, som bloggats om på flera andra ställen.

Bland den märkligare responsen jag sett på detta är att det skulle vara hyckleri av en uttalad feminist att prata om vad hon uppskattar hos en partner eftersom det skapar könsroller. I samma veva har det föreslagits att alla ska få vara som de är och att man i en könsrollsfri värld inte ska kritisera någons beteende.

Jag måste bara säga att det är ju helt absurdt. Jag vill gärna se en värld utan könsroller, men det har inget att göra med att att alla ska få vara precis som de är Jag vill inte att egenskapers värde ska avgöras av könet på den som besitter dessa egenskaper - jag vill inte att alla egenskaper ska ha samma värde. Motstånd mot könsroller ska inte användas som en ursäkt för att slippa utvecklas som person.

Det stämmer inte.

Jag vet inte exakt vad det är som gör att vissa tjejer får så kallad "horstämpel", men jag känner till okyssta oskulder som fått det och tjejer som trots gott om sexpartners inte fått det. Det handlar inte om promiskuitet, det är inte så enkelt.

Jag tror att det i själva verket handlar om många olika faktorer som spelar in när en tjej får rykte om att vara en slampa eller hora - hennes utseende, hennes klädval, hur hon uppfattas av killar, hur hon uppfattas av tjejer, hur hon pratar om sex, hur hon bemöter sexuellt och romantiskt intresse. Men att antalet sexpartners skulle vara det viktiga, eller ens nödvändigtvis en faktor? Nej, det köper jag inte.

The Funny Femnist har skrivit ett blogginlägg om att skämmas för att gilla tjejiga saker och det stämmer så löjligt väl in på en yngre mig. Väldigt läsvärt.

En skitjobbig grej med att kalla sig feminist är att man ibland misstas för någon officiell representant för alla feminister, överallt, genom världshistorien.

Jag vet att det görs med andra ideologier också, men det känns som att det händer åtminstone mig betydligt oftare när jag identifierar mig som "feminist" eller diskuterar feminism, snarare än när det rör en annan politisk ideologi eller rörelse som jag också anser mig vara anhängare av. Jag har aldrig varit med om att någon bett mig försvara allt som partiet jag röstade på i senaste valet gjort, ens som parti sett, däremot har det hänt mig i mängder av diskussioner att jag förväntas hålla med alla andra som identifierar sig som feminister i alla frågor.

Frågestunder på feministiska bloggar verkar översvämmas av frågor i stil med "Vad tycker du om det här påståendet som en annan feminist gjorde?". Det är otroligt tröttsamt, tycker jag. Jag har inget som helst intresse av att hålla långa diskussioner om vad någon annan som kallade sig feminist gjorde eller sa och hur jag kan kalla mig feminist när någon annan person som var det gjorde något dåligt en gång i tiden. Jag har intresse av att diskutera de frågor som intresserar mig personligen och vad jag tycker i dem.

Är det någon som känner att de tillhör en politisk gruppering av något som helst slag där de kan svara för vad alla som kan anses tillhöra samma gruppering vid något tillfälle sagt eller gjort? Jag har väldigt svårt att tro det.