Under hösten så har det spekulerats i om Polishögskolan använder sig av könskvotering. Hälften av de antagna har varit kvinnor - trots att kvinnor bara utgör omkring en tredjedel av de sökande.

 

Jag tycker inte att könskvotering bör användas på alla arbetsplatser eller på alla utbildningar. Om en av två personer som konkurrerar om samma sak har högre meriter* än den andre så tycker jag att denne bör få anställningen, utbildningsplatsen eller vad det nu gäller.

 

Förutom vid vissa yrken. Polis är ett bra exempel på ett sådant. Vi behöver kvinnliga poliser. Inte på något flummigt ”poliskåren skulle må bra av ett kvinnligt inflytande” med tillhörande könsstereotyper. Vi behöver kvinnliga poliser eftersom manliga poliser, enligt lag, inte får kroppsvisitera kvinnor**. Vill vi att poliser ska kunna utföra kroppsvisitationer på kvinnor så behöver vissa poliser vara kvinnor.

 

Läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal är ett annat framträdande exempel. Vi har rätt att välja vem som ska ge oss sjukvård. Särskilt aktuellt blir det när det gäller intima undersökningar och behandlingar. En del personer kommer, av olika anledningar, inte ta emot sjukvård från en person av ett visst kön. Jag tycker att det är fel att neka individer sjukvård från vårdpersonal som de känner sig bekväm med, oavsett vad deras anledningar är. För att inte behöva göra det så krävs det att det bland vår vårdpersonal finns både män och kvinnor.

 

Det betyder givetvis inte att Polishögskolans agerande, om det nu är kvotering det rör sig om, har varit riktigt och i så fall knappast heller lagligt. Det betyder inte heller att dessa yrkeskårer behöver bestå av 50% män och 50% kvinnor. Vad det betyder är att det faktiskt är viktigt att personer av olika kön finns representerade inom vissa yrken eftersom det krävs för att vissa yrkeskårer ska kunna utföra sin uppgifter så effektivt och smärtfritt som möjligt.

 

*Jag är för övrigt skeptisk till att det är fullt så lätt att värdera två personers olika meriter som vissa personer verkar vilja antyda när det rör frågor om kvotering, men det får bli ett annat inlägg.

** Av någon anledning så är det inte fastställt i lag att män ska kroppsvisiteras av män, även om jag förstått det som att det ändå är praxis. Det borde givetvis ändras så att både män och kvinnor har rätt att bli visiterade av sitt eget kön (eller ännu hellre, det kön de föredrar).

Jag ramlade över en gammal artikel av Tavi för länge sedan om hur kvinnors problem ofta viftas bort med att "hon vill bara ha uppmärksamhet". Läs den!

För ett tag sedan skrev Pelle Billing ett inlägg om vilka kvinnofrågor han tycker är viktiga att uppmärksamma i jämställdhetsarbetet. Jag håller med honom på alla punkter, men skulle förmodligen lägga till några egna. Hittade till inlägget via Onewaycommunication, där andra frågor tas upp i kommentarerna.

 

Jag tycket att det är ett bra initiativ av Billing att berätta vilka kvinnofrågor han anser viktiga. Jag skriver ju främst om kvinnofrågor när jag skriver om jämställdhet och många av de saker jag diskuterar som inte är direkt anslutna till jämställdhet mellan könen, men som påverkar könen olika, behandlas främst ur ett kvinnligt perspektiv. Inget konstigt med det - jag har såklart lättare att se den problematik som drabbar kvinnor eftersom jag är kvinna.

 

Hur som helst, här är de mansfrågor som jag tycker är viktiga att hitta lösningar på. Invändningar och egna förslag är välkommna!

 

Sjukvård. Män är överlag sjukare än kvinnor men sämre på att söka vård, vilket kan leda till att de drabbas hårdare av sjukdomar. Det finns också sjukdomar som är så pass kvinnligt kodade - som depression och ätstörningar - att män med dessa sjukdomar kan bli extra skeptiska till att söka hjälp och även feldiagnosticeras.

Att få män att söka sjukvård tidigare skulle kunna rädda en hel del liv. När det gäller ätstörningar och andra sjukdomar som sammankopplas med kvinnor måste läkare bli bättre på att upptäcka sådana även hos män. Jag vet inte hur forskningen ser ut just nu, men kanske behövs fler studier av hur dessa tillstånd yttrar sig hos män?

 

Föräldraskap. Män tar fortfarande bara ut omkring en femtedel av föräldraledigheten och förlorar oftare vårdnaden om sina barn än kvinnor. Synen på pappor är ofta att de är en slags andrahandsförälder, medan mamman är den primära föräldern. Vi behöver förändra synen på pappor så att de betraktas som likvärdiga med mammor och förenkla för de män som vill vara lika eller mer delaktiga i föräldraskapet som sina barns mammor.

Män kan också tvingas betala underhåll för barn som de aldrig velat skaffa och någon lösning på detta borde hittas, även om jag inte är säker på hur en bra sådan skulle se ut i praktiken.

 

Mansrollen. Några av de saker jag tycker sämst om med mansrollen är tanken att "riktiga män" är återhållsamma med sina känslor. Det är begränsande och försvårar verbal konfliktlösning. Ett annat nära besläktat problem är att män förväntas vara psykiskt och fysiskt starka och tåliga, vilket sannolikt är en stor del i förklaringen till varför män väntar längre än kvinnor med att söka sjukvård.

Sedan har vi det faktum att manlig agressivitet och våldsamhet i barndomen ofta ursäktas, såväl som "pojkstreck". Samtidigt begås majoriteten av alla brott, och i synnerhet våldsbrott av män. Om vi vill förändra detta så måste vi se till att även pojkar lär sig att lösa konflikter utan att ta till våld.

 

Utbildning. Pojkar får överlag sämre betyg i skolan än flickor. Det finns olika teorier om varför det är så - jag personligen tror det rör sig om en kombination av att pojkar inte uppmuntras till att göra skolarbete i lika stor utsträckning som flickor och att undervisningsformen i grundskolan blir svårare att anpassa sig till för pojkar än för flickor. Hur som helst så bör man försöka hitta en lösning på det här och se hur skolan kan anpassas så att den passar alla elever bättre.

 

Som sagt, invändningar och tillägg är välkomna.

Happy happy fatgirl-Hanna har skrivit om thin privilige och om huruvida det existerar eller inte. Jag tycker absolut att det existerar och att det dessutom är ganska omfattande. Läs hennes inlägg, vet jag.

Ett argument jag ibland hör från abortmotståndare är att "har man sex får man ta ansvar för konsekvenserna" och olika varianter därav.

 

Dessa verkar föreslå att en abort är ett sätt att smita ifrån ansvaret, för tydligen är det enda ansvarsfulla man kan göra vid en graviditet att genomgå den och föda barnet.

 

Jag ser inte vad som är som är så ansvarsfullt med att bli oönskat gravid och sedan sitta och rulla tummarna i nio månader. Om konsekvensen av sex istället är en könssjukdom så tycker jag att det ansvarsfulla förhållningssättet är att testa sig, genomgå behandling, informera sexpartners som kan ha drabbats av samma sjukdom och vidta lämpliga åtgärder för att undvika att smitta någon annan. Om man istället struntar helt i det och inte på något vis agerar för att själv bli av med sjukdomen eller undvika att smitta andra så tycker jag att man är ansvarslös.

 

Varför skulle det vara annorlunda med graviditeter? Det ansvarsfulla att göra vid en oönskad graviditet är att fundera över de olika alternativ man har, fatta ett beslut kring vilket man föredrar och genomföra detta. Att ta ansvar för konsekvenser av sitt agerande är inte att passivt acceptera dessa, utan att hantera situationen som uppstått på bästa möjliga sätt.

För ett tag sedan länkade Sofia Zettermark till det här bemötandet på Per Ströms Sex feministiska myter, skrivet av fyra nationalekonomer vid Stockholms Universitet.

Den innehåller bland annat det här citatet, som belyser problemet med att bedöma "lika arbete" utifrån statistik:

"Det finns också skäl till att siffrorna kan underskatta de verkliga skillnaderna. Ett sådant skäl är naturligtvis att om en arbetsgivare godtyckligt vill ge en viss anställd (t ex en man) mer betalt, kan arbetsgivaren helt enkelt tilldela honom en lite tjusigare titel, utan att för den skull ändra arbetets innehåll. Då får den kvinnliga och den manliga löntagaren två helt olika befattningar i Meyersson-Petersens statistik – och någon ”oförklarad” löneskillnad finns därför inte. Exemplet visar hur svårt det är att avgöra vad som egentligen är ”lika arbete”. Även om två personer har exakt lika arbete kan de av olika skäl ha olika titlar. Därmed har problemet sopats under mattan och lönestatistiken blir missvisande."

Artikeln är varken särskilt lång eller särskilt svårläst och den visar på ett bra sätt hur både statistik och källhänvisning kan användas för att ge en missvisade sätt, vilket i min mening gör den läsvärd även för den som inte är särskilt intresserad av vare sig Per Ström eller feminism. Så läs den!

Lady Dahmer skriver om det där med folk som insisterar på att skillnaderna mellan könen gör våra relationer spännande, att skillnaderna borde hyllas och så vidare. Eller, för att citera Calle Schulman: "Det är ju skillnaden mellan könen som gör livet värt att leva."

 

Hur jävla tråkigt liv har man inte då, egentligen? Och vilka tråkiga människor man måste känna.

 

Om det jag som intresserade mig hos de män jag känner kunde sammanfattas som "ja, han har ju en y-kromosom, mer kroppsbehåring än mig och bär inte kjol" så skulle jag inte lägga ner energi och känslor i att upprätthålla relationer med dem. Tacksamt nog så är männen jag känner inte tröttsamma stereotyper som baserat sin personlighet på de könsroller som råkar vara aktuella för stunden, utan i likhet med kvinnorna jag känner egna individer som jag skulle vilja umgås med även om de råkade tillhöra ett annat kän än det de redan gör.

 

Jag förstår verkligen inte folk som fått för sig att vi alla skulle bli en stor grå massa om det inte var för könsroller. Det resonemanget håller verkligen enbart om man antar att vi nu är två stora massor i två olika nyanser av grått.  Är det verkligen så mycket intressantare?

En grej som stör mig lite är påståendet att kvinnor attraheras av män med makt och pengar, medan män attraheras av kvinnor som är vackra och sexiga.

 

Påståendet brukar användas för att antyda att manlig attraktion handlar om sex, medan kvinnor använder sexualitet och relationer för att få makt och pengar (läs: är ondskefulla golddiggers). Problemet med det resonemanget är att kvinnor förvisso kan höja sin egen status genom att ha en relation med en rik och mäktig man, men det omvända gäller knappast för män. Snarare så antyder gällande normer kring kön och relationer att en man blir mindre maskulin om hans kvinnliga partner är rikare och mäktigare än vad han själv är – något som snarare innebär en sänkt social status. Däremot kan en man höja sin status genom att ha en vacker kvinna (troféhustru) vid sin sida).

 

Det är såklart generaliseringar, men en kvinna anses ha vunnit äktenskapslotteriet om hennes man är framgångsrik och en man om hans fru är vacker. Hela antagandet om att kvinnor vill ha män med hög status bygger väl på att det skulle innebära ökad status för kvinnorna själva? Då blir det märkligt att ignorera att de kvinnor män antas vilja ha också ger männen en ökad status.

Världens tröttsammaste argument när det kommer till barnuppfostran och genus måste vara "pojkar är pojkar och flickor är flickor". Främst för att det inte är ett argument i någon verklig bemärkelse utan en helt meningslös plattityd som används som ett argument. För ja, det sägs ju inte av folk som menar att flickor är prepubertala människor av honkön och att pojkar är prepubertala människor av hankön. Det sägs av folk som har föreställningar om vad det innebär att vara flicka eller pojke (och kvinna eller man) som ligger bortom de tydliga biologiska skillnaderna i form av könsorgan, könskromosomer och liknande.

 

Ibland försöker de förvisso hävda att det rör sig just om biologiska skillnader a l'a evolutionspsykologi* typ "men flickor gillar att leka med dockor för de är biologiskt programmerade att ta hand om barn och pojkar gillar att brottas för de är biologiskt programmerade att slåss". Fast ja, oftast inte. Oftast så framställs det bara som en självklarhet att det är så och de som protesterar är [valfritt skällsord]. Och jag blir så trött på det.

 

Jag tror inte att särskilt många personer faktiskt lever upp till alla de förväntningar som deras kön innebär. Jag tror de flesta inte ens utövar alla de beteenden, gillar alla de saker och känner alla de känslor som påstås vara en oundviklig del av vår biologi. Jag gör det definitivt inte och ingen jag känner verkar heller göra det. De flesta av oss har egenskaper som anses vara manliga, egenskaper som anses vara kvinnliga och egenskaper som anses vara könsneutrala. Oberoende av att vi är kvinnor eller män (eller pojkar eller flickor). Jag är anmärkningsvärt dålig på många av de saker jag hävdas vara biologiskt anpassad till, som icke-verbal kommunikation, omhändertagande, empati och simultanförmåga. Det gör inte att jag blir mindre av en kvinna, i "människa av honkön"-bemärkelsen av ordet, men definitivt i "människa med dessa egenskaper"-bemärkelsen av det.

 

Barn är sig själva, inte stereotyper av sina kön.

 

 

* Finns det vettig evolutionspsykologi? Hela konceptet verkar gå ut på att ta ett beteende som observerats hos nutida människor, gissa hej vilt hur det beteendet kan ha varit evolutionärt fördelaktigt någon gång utan hänsyn till sunt förnuft eller vad vi vet om människans historia och sedan hävda att vi är evolutionärt kodade att utöva det beteendet, även om det inte är ett beteende som ens en majoritet av världsbefolkningen utövar.

 

Lady Dahmer skrev bra om våldtäkter här. Alltså, ja, det finns kvinnor (och säkert även män) som ljuger om att de blivit utsatta för våldtäkter. Men de brott som ingen någonsin ljugit om att ha blivit utsatt för är nog begränsade till... tja, de som inte har något enskilt och levande offer, skulle jag tro. Ändå dras falska anmälningar upp när diskussionen rör just våldtäkter än när det rör sig om något annat.

 

Kvinnan som ljuger om att ha blivit utsatt för en våldtäkt verkar ha blivit någon märklig arketyp i vår kultur. Antingen för att hon ångrat sig i efterhand, vilket känns ganska långsökt, eller för att hon bara är en manipulativ femme fatale som gillar att jävlas med män. Båda alternativen är rätt kvinnofientliga. Antingen är vi hysteriska och kan inte hantera att begå ett misstag utan att förstöra oskyldiga mäns liv, eller så är vi psykopater som finner nöje i att förstöra oskyldiga mäns liv. Yay!

 

Hur som helst, varför skulle just kvinnor som ljuger om våldtäkt förstöra så mycket för andra våldtäktsoffer? Hela vårt rättssystem är utformat efter antagandet om att människor kan ljuga om att de har blivit utsatta för brott. Det är därför det inte räcker med att anklaga någon för att ha begått ett brott för att denne ska dömas, utan en polisutredning med efterföljande rättegång som visar att denne är skyldig. Våldtäkter är svåra att bevisa, i och med att de vanligtvis inte sker inför vittnen. De är också svåra att bevisa eftersom sex är något människor ofta samtycker till, vilket vanligen inte gäller för misshandel, inbrott eller liknande. Det betyder inte att det vore en bra sak om målsäganden i en rättegång rörande våldtäkt automatiskt ansågs som mer trovärdig än den åtalade, eller vice versa.

 

Visst, kvinnor som utsatts för våldtäkter tenderas att mötas av mer victim blaming (finns det ett bra svenskt ord?) och skepsis än människor som utsatts för andra brott. Är tanken att det skulle förändras om inga kvinnor någonsin ljög om att ha blivit utsatta för våldtäkt? Visst, om människor samtidigt skulle bli villiga att se sina vänner/familjemedlemar/bekanta som våldtäktsmän. Jag har svårt att tro att det skulle hända.

 

Hugo Rosas har skrivit tio budord till tjejer. Innehåller pärlor som "Bli inte för fulla. Tejer som står och spyr bakom träd är ganska sexigt." och "Var alltid snygg för eran kille. Vi killar älskar när våra tjejer ser bra ut så att vi kan visa upp dom och vara stolta. Många tjejer tror att bara för att dom har kille så behöver dom helt plötsligt inte sminka sig längre."

Jag har inget intresse av att följa bud dikterade av någon som tror att min existens går ut på att behaga män.

 

Hugo, här är ett alldeles eget budord till dig: Lär dig att vi kvinnor är riktiga människor, inte någon underart som finns till för att du ska ha något att vila ögonen på.

Så heter artikelserien som DN dragit igång med på delen av sin hemsida som de kallar Insidan. Här är en av de bättre artiklarna. I grund och botten tycker jag att det är ett bra initiativ. Det är viktigt att uppmärksamma och försöka lösa de könsrelaterade problem som män drabbas av. Tyvärr fokuserar flera av artiklarna på män vars främsta relevans för ämnet verkar vara att de är män. Här pratar två killar som går byggprogrammet om att gå i en klass med bara killar, här hävdar Eric Amarillo att tjejer tänder på testosteron (om sanningen ska fram) och här berättar Erik Helmerson om hur överflödig mannen riskerar att bli när könsroller förändras. Det känns inte som att DN försöker lyfta fram något viktigt när de låter någon som tydligen känner sig överflödig om han inte får leva ut en traditionell beskyddarroll och någon som tror att kvinnor baserar sin verklighetsuppfattning på Grey's Anatomy representera dessa frågor. Det känns inte som att de tar mäns problem på allvar när de väljer att lyfta fram män som sexobjekt och hur svårt det är att ragga.

Män söker sjukvård i lägre utsträckning än kvinnor när de behöver den. Män begår fler brott än kvinnor. Män får enskild vårdnad om sina barn i lägre utsträckning än kvinnor. Jag tycker att samtliga av dessa problem är betydligt viktigare än de som DN valt att fokusera på.

Så har vi namnet. Tyvärr ser jag främst mäns problem tas upp i två sammanhang; när ett hot mot ett manligt privilegium uppfattas som diskriminering och när det används för att förringa kvinnors problem. Sofia Zettermark har skrivit ett jättebra inlägg om det tidigare här. Det senare jag syftar på är alltså när folk kommenterar blogginlägg om diskriminering mot kvinnor med "men män blir också diskriminerade", eller på annat vis tar upp mäns problem för att förminska och ignorera kvinnors problem. Det är bara ett upprätthållande av status quo eftersom det inte är ett riktigt försök att lösa eller uppmärksamma mäns könsrelaterade problem.

När DN väljer att ställa upp någon diktomi i namnet på sin artikelserie där det ena könet är antingen vinnare eller förlorare så gör de lite samma sak. Män kan ha problem utan att det gör kvinnor till vinnare och vice versa. De problemen blir inte mer eller mindre viktiga för att kvinnor har större/fler eller mindre/färre problem. Poängen med att uppmärksamma könsspecifika problem är inte att utnämna vilket kön det är mest synd om. Poängen är att kunna hitta lösningar på dessa problem för att kunna bli av med dem.

Eftersom jag gillar källkritik så hoppade jag på One-Way Communications projekt om att granska källorna till Per Ströms Sex feministiska myter. Den här källan hittas under fotnot nummer 87 och är menad att motbevisa att kvinnor får sämre sjukvård än män.

 

Det här är vad Per Ström citerar:

“Allt som ser ut som sådan är inte ojämställd vård. […] Bland män under 60 insjuknar fyra gånger så många i hjärtkärlsjukdom som bland kvinnor. Är det ojämställt att, när en man och en kvinna i likartad ålder sitter i väntrummet och man kan misstänka hjärtkärlsjukdom, först ställa diagnos på mannen? Inte nödvändigtvis.”

 

Såhär fortsätter artikeln:

“Fördomen om hjärtkärlsjukdom som manlig stämmer ju i vissa åldersgrupper. Men om bägge får samma diagnos och man fortfarande behandlar mannen först, som tyvärr sker, kommer saken i annat läge. Den rimliga fördomen får då orimliga konsekvenser. Men helt kan man inte kasta fördomen över bord.”

 

Ledaren handlar för övrigt om (O)jämställdhet i hälsa och vård – en genusmedicisk kunskapsöversikt, en publikation från Sveriges kommuner och landsting. I den konstateras genomgående att kvinnor överlag får sämre sjukvård, alltså den påstådda myt som Per försöker motbevisa.

Lady Dahmer skriver om Slitz kvinnosyn (hämtad direkt från antiken!). Nyss var det Egmonts könsstereotypa barntidningar. Att de flesta tjejtidningar består av råd om hur du döljer hur ful du egentligen är och tips om hur du gör sexet skönare för honom (kvinnor som har sex med kvinnor existerar inte i tjejtidningar) är väl ingen nyhet heller.

 

Finns det bra tidningar? Det finns ju specialiserade tidningar om whiskey, fotografi, jakt och fiske, medicin och annat som är rätt ointressant för den som inte har ett brinnande intresse för dessa saker. Jag antar att vissa av dem är bra och lyckas någorlunda väl med att inte förstärka och lära in könsroller mer än, tja, en vanlig dagstidning i vart fall. Men finns det några tidningar som inte kräver att man antingen är en riktig nörd inom deras specifika område eller verkligen gillar könsstereotyper? Det närmaste jag har kommit är SJ:s tidning Kupé.

 

Jag vill läsa om mikroskopfotografi! Jag vill läsa en intervju med centerpartisten som skrev en motion om att göra ostkaka till Sveriges nationalrätt! Jag vill läsa om konstiga djur och street art och hur du reparerar trasiga datorer med silvertejp! Finns det tidningar om sånt?

Mitt sexliv är inget som någon annan gör med mig, det är något jag är en aktiv part i.