En studie som jag tycker att fler personer borde känna till är The Minnesota Semi-Starvation Experiment. Studien utfördes på 40-talet och dess syfte var att studera svält för att bättre förstå hur man skulle kunna hjälpa de personer som utsatts för svält under andra världskriget. Över 100 män anmälde sig som frivilliga till studien och 36 av dem valdes ut, baserat på fysisk och psykisk hälsa, stresshanteringsförmåga och engagemang i studiens syfte. Studien erbjöds som ett alternativ till militärtjänst. Det här gör studien extra intressant i mina ögon eftersom de deltagande männen inte hade någon egentlig önskan om att gå ner i vikt.

Här är en video där en utav deltagarna pratar om experimentet. Jag tycker verkligen ni borde se den.

Experimentet var uppdelat i tre delar – 3 månaders kontrollperiod, 6 månaders semisvält och 3 månaders rehabilitering. Det man ursprungligen var mest intresserade av var rehabiliteringsperioden, men senare har experimentet uppmärksammats för de observationer som gjordes under svältperioden. De går att läsa om i större detalj här och texten nedanför är huvudsakligen en kortare sammanfattning av den länken.

Under svältperioden så skulle varje deltagare äta ungefär hälften så många kalorier som denne gjorde i vanliga fall och under hela perioden gå ner ungefär 25% av sin kroppsvikt. Det här hade många olika konsekvenser, bland annat liknande de beteenden som också är typiska för personer med anorexia.

Fysiska förändringar förekom såklart. Männen fick ödem (vätskeansamlingar i kroppen). De frös och blev yra. De upplevde överkänslighet mot ljud och ljus, fick synrubbningar, tappade hår, sov mindre och fick huvudvärk. Deras kroppstemperatur, hjärtrytm och andningsfrekvens minskade. Deras basalmetabolism minskade med 40% mot svältperiodens slut.

Det förekom också stora förändringar i beteende. Deltagarnas attityd till mat förändrades. Männen i experimentet blev fixerade vid mat till punkten då de fann det svårt att koncentrera sig på vardagsaktiviteter. De började samla på kokböcker och i vissa fall även köksredskap. De drog ut på måltider i flera timmar. Efter experimentets avslut bytte tre av deltagarna yrke och blev kockar.

Hetsätning var ett annat symptom. En del av männen klarade inte av att hålla sig till svältdieten och hetsåt stora mängder mat. Efter att de gjort det så skämdes de och uttryckte sig nedvärderande om sig själva. Under experimentets rehabiliteringsfas hetsåt många av männen, även efter att de 3 månaderna gått. Vissa av männen åt ibland upp till 10 000 kalorier om dagen, nästan sju gånger så mycket som det genomsnittliga kaloriintaget under svältperioden. Fem månader efter att svältperioden avslutats så uppgav de flesta av männen att deras beteende börjat normaliseras och efter åtta månader hade nästan alla återgått till deras normala födointag.

Känslomässiga förändringar och personlighetsförändringar var ett annat problem. De flesta av männen fick problem med nervositet och många började röka eller bita på naglarna. Många kände sig apatiska och vissa slutade sköta sin hygien. De blev lättirriterade och fick ilskeutbrott. De blev nedstämda. De här förändringarna fortsatte några veckor in i rehabiliteringsperioden och eskalerade för vissa av männen. En av deltagarna högg av tre av sina fingrar i reaktion på stressen han upplevde.

Nästan alla män förlorade helt intresset för sex och slutade dejta. Också onani och sexuella fantasier blev ovanligare eller försvann helt. De isolerade sig och kände sig socialt otillräckliga. Tre månader efter att svältperioden avslutats uppgav de sig fortfarande ha kraftigt minskad sexlust, men efter åtta månader hade nästan alla återfått intresset för sex.

Så resultatet av svält, i friska, unga män utan tidigare psykiska problem och god förmåga att hantera stress, visade sig i den här studien vara bland annat fixering vid mat, hetsätning, försvunnen sexlust, ökad ångest, irritabilitet, social isolering och nedstämdhet. Utöver de fysiska problemen. De här männen fick i sig ungefär hälften så mycket energi som de behövde för att hålla sig på en stabil vikt – det finns gott om dieter idag som rekommenderar ännu mindre.

Ett av problemen jag ser med hur bantning porträtteras i media är att de negativa aspekterna sällan diskuteras. Jag tycker såklart att personer som vill banta ska få göra det – det är deras kroppar att besluta om. Men jag tror också att det är viktigt att få höra både de negativa och positiva aspekterna av något för att kunna fatta ett informerat beslut. För bantning är det jag beskrivit ovan några av de negativa effekterna.

Det här experimentet har verkligen fått mig att bättre förstå några av mina egna upplevelser och jag önskar att jag hade blivit bekant med det tidigare. Jag hoppas att det kan hjälpa någon annan också.