Anna Hibbs har skrivit om att hon vill bli uppvaktad om hon ska dejta någon och frågar sig varför man inte kan behålla de lite mysiga delarna från tiden då män och kvinnor inte var jämställda på de flesta plan (det är alltså hennes påstående att vi är det nu, inte mitt).

Först och främst; Det går inte att välja ett specifikt område där vi ska ha olika förväntningar på män och kvinnor och sedan förvänta sig att det inte ska avspegla sig i resten av samhället. Det fungerar inte så.

Hibbs skriver att hon vill ha blommor, utdragna stolar, bli bjuden på middag och få dörrar öppnade för sig.

Såhär va – problemet är inte att det är fel eller dåligt att ge någon blommor, dra ut stolen för någon, bjuda någon på middag eller öppna en dörr för någon, eller att någon gör de sakerna för en själv. Problemet är att vem som förväntas göra de här sakerna beror på kön.

Alla kvinnor vill inte bli uppvaktade och alla män vill inte uppvakta. En del personer vill hellre ha den motsatta rollen och många vill variera mellan att vara den som uppvaktar och blir uppvaktad. En del personer är inte intresserade av något av det och stannar hellre hemma och ser på film.

Varför skulle kärlek och romantik vara det enda området där det är okej att ha olika förväntningar på personer utifrån deras kön?

Hibbs skriver som om det enda alternativet till traditionell uppvaktning är oromantiska krogragg. Men alltså, det stämmer ju helt enkelt inte. Traditionellt sett så förväntas kvinnor stå för matlagning. Har alla sammanboende heteropar börjat leva på hämtpizza nu för tiden för att anpassa sig till jämställdhet? Nej, jag är rätt säker på att de flesta hittat en lösning där man turas om att laga mat, låter den som tycker det är roligast laga mat, låter den som har mest tid laga mat eller något liknande.

Jag tycker vi borde ha ett liknande synsätt när det kommer till dejting och romantik. Den traditionella synen på romantik är något i stil med ”en man uppvaktar en kvinna genom gåvor, komplimanger och ridderlighet i hopp om att vinna hennes gunst”. Jag tänker mig att en modernare version skulle kunna vara ”minst två personer gör trevliga och omtänksamma saker för varandra, för att visa att de tycker om varandra”.

För ett tag sedan så läste jag ett inlägg på tumblr som jag tyckte var grymt bra. Det går att läsa här.

I grund och botten är det ett förslag på en alternativ modell för att hantera psykisk ohälsa och beteendestörningar inom sjukvården. Jag är inte alls nog insatt i den psykiatriska vården för att kunna berätta om vad de gör i nuläget eller om det fungerar, men jag tycker att den här modellen på ett väldigt bra sätt representerar hur jag tycker att vi borde hantera de här frågorna, som samhälle.

Genom historiens gång så har ju många saker som i sig inte har någon negativ inverkan på en persons välmående sjukdomförklarats. Homosexualitet är ju ett framstående exempel, men också andra ovanliga sexuella handlingar eller identiteter. Det känns sannolikt att de här personerna mådde betydligt sämre av att få sina sexualiteter förklarade som sjuka eller olagliga och ibland påtvingas behandling för dessa än de skulle ha gjort av sexualiteten i sig. Det här pågår fortfarande i många länder och i Sverige så slutade vi på myndighetsnivå ganska nyligen att betrakta sadomasochism och fetishism som något sjukligt. Samma koncept kan appliceras på till exempel autismspektrumdiagnoser eller beteendestörningar. Ofta kan många fokusera mer på vad som är normalt och friskt än på hur den berörda personen faktiskt mår.

Hur som helst, den här alternativa modellen som någon föreslog fokuserar på välmående och jag tycker att den är bra att ha i bakhuvudet när man diskuterar psykisk ohälsa. I min översättning:

 1. Innebär det här tillståndet en fara för personen som upplever tillståndet eller för någon annan? I så fall, vidta åtgärder för att minimera faran. Fortsätt.

2. Är tillståndet adaptivt* för personen som upplever det? Alltså, bidrar det till personens egen säkerhet eller tillfredsställelse? I så fall, arbeta för att främja acceptans för och anpassning till tillståndet. Om inte, fortsätt.

3. Kan tillståndet förändras eller är det en stabil aspekt av personens tillvaro/existens? Om det inte kan förändras, hjälp personen som upplever tillståndet att lära sig leva så säkert och tillfredsställande som de kan med tillståndet. Om det kan förändras, fortsätt.

 4. Är det här tillståndet värt att förändra för personen som upplever det? Om det alls är möjligt, ställ den här frågan till personen som upplever tillståndet och låt denne bestämma det. Om det är värt att förändra, hjälp personen att förändra det. Om det inte är värt att förändra, hjälp personen som upplever tillståndet att lära sig leva så säkert och tillfredsställande som de kan med tillståndet.

* Termen "adaptive" användes i det ursprungliga inlägget och jag vet inte riktigt om det är en officiell term eller om den har en annan svensk översättning. Hur som helst så ser ni ju förtydligandet efteråt.

”Men... kan inte låta bli att kommentera (men har försökt en lång stund  en sak... Detta att både LD & massor av kommentarer i detta ämnet får det att låta som det är fullständigt normalt att vara vältränad, äta bra kost i lagom mängd OCH var överviktig. Men jag skulle säga att det är otroligt sällsynt. Visst har vi olika kroppsbyggnad & man kan vara "tung" (muskler, krafitg benstomme) och ändå hälsosam, men snackar vi ren övervikt (fett) så skulle jag säga att det är snudd på omöjligt (utan någon form av ämnesomsättningssjukdom) att i längden kombinera det med hälsosam träning och kost. Sedan tar det ju en tag att förändra kroppen. Men övervikten blir garnaterat mindre ju längre du tränar & äter bra.”

-          ”Anonym”, i en kommentar på det här inlägget av Lady Dahmer

Lady Dahmers kommentarfält är fullt av missförstånd som jag vill reda ut just nu, men jag tänkte fokusera på det här nu. Alltså idén att hälsosam kost och motion per automatik leder till ett normalviktigt BMI.

Till en början, det finns studier på vad människor faktiskt äter. En av dem är National Health and Nutrition Examination Survey, som går att läsa om här. Personer i BMI-klasserna normalvikt, övervikt och fetma fick ungefär lika stor andel av sin energi från fett, kolhydrater och protein. Normalviktiga personer fick i sig lite mer sammanlagd energi än både överviktiga personer och personer med fetma. Så idén om att personer med ett BMI över 25 har det eftersom de äter så mycket mer än personer med ett BMI under 25 verkar inte hålla.

Här är en studie som tittat närmare på omkring 6000 av deltagarna i den tidigare studien och konstaterat att även om man justerar för fysisk aktivitet så har överviktiga personer och personer med fetma fortfarande inte ett högre kaloriintag än normalviktiga personer.

Så att ja. En studie ensamt säger såklart inte särskilt mycket, men vi kan väl i vart fall konstatera att bilden av att tjocka människor skulle vara smala om de bara åt och rörde sig som smala människor inte entydigt stöds av forskningen. Jag tror de flesta som forskar eller arbetar inom området är ganska överrens om att kroppsvikt åtminstone delvis styrs av gener – vad det råder några egentliga meningsskiljaktigheter om är hur stor inverkan de här generna har. Vissa menar att den är väldigt stor, andra menar att den är ganska liten. Oavsett vilket så pratar vi om människor som redan är överviktiga, så vad som lett till det är inte jätterelevant just nu. Ett annat inlägg, kanske.

Okej, så här är en artikel som beskriver experiment som gjordes vid Rockefeller University på 60-talet. Slutsatsen av dem var bland annat att människor som haft fetma större delen av sina liv och som genom kraftig bantning går ned till en mycket lägre vikt (ca 45 kilo lägre i genomsnitt) har annorlunda kroppsfunktion än människor som haft samma vikt hela livet. De har lägre energiförbrukning. De har också psykiska symptom som liknar de som ursprungligen normalviktiga personer som utsätts för svält har. Oh, och den absoluta majoriteten av deltagarna gick upp i vikt igen.

Artikeln beskriver också experiment som ville se vad som hände med personer som varit normalviktiga hela sina liv om de blir överviktiga. Det gjordes genom att låta personerna äta betydligt, betydligt mer än de normalt gjorde. Gick de upp i vikt? Jodå. Men deras energiförbrukning ökades också enormt och de behövde mycket mer energi/kvadratmeter av deras kroppsyta än de ursprungligen gjorde. När studien avslutades gick de tillbaka till sin ursprungliga vikt utan problem.

Ytterligare anledningar att ifrågasätta idén om att kroppsvikt bara handlar om livsstil, alltså.

Såhär långt så kan vi alltså ifrågasätta idén om att överviktiga personer är det för att de äter annorlunda än normalviktiga och idén om att överviktiga människor enkelt kan gå ner i vikt och att normalviktiga personer enkelt skulle kunna bli överviktiga om de bara åt mer.

Avslutningsvis så har vi en metaanalys som konstaterar att det inte bara är så att nästan alla som bantar så småningom går upp vikten de förlorat igen – många går upp ytterligare i vikt. Det här är ingen hemlighet, för övrigt. Både mina läroböcker och föreläsare är helt öppna med att oddsen för långsiktig viktnedgång ser ut såhär.

Träning förbättrade oddsen lite, men det rörde sig om att de bara gick upp till ca 2,5 kilo under sin ursprungligavikt. Det fanns inte heller belägg för att bantningen skulle ha hälsofrämjande effekter.

Så, vad vill jag komma fram till? Tja, personer med övervikt och fetma motionerar och äter ungefär som normalviktiga personer, så att göra det leder uppenbarligen inte till att de går ner i vikt. Om de äter mycket mindre än normalviktiga personer så går de ner i vikt och om de sedan äter lika mycket som normalviktiga personer så går de upp i vikt igen. De går rent utav upp i vikt igen även om de fortfarande äter mindre än normalviktiga personer. Plus att de mår skräp under tiden. Och om överviktiga personer bantar så är det sannolikt att de varken går ner i vikt eller förbättrar sin hälsa i det långa loppet.

Var och en får såklart göra vad de vill med sina egna kroppar. Vill du satsa på att vara en utav de få personer som lyckas med att gå ner många, många kilon i vikt och lyckas bibehålla viktnedgången trots oddsen så är tänker jag inte försöka stoppa dig. Men det vore fint om vi faktiskt kunde vara öppna med hur oddsen ser ut.

Jag brukar inte uppfattas som tjock och har många smalhetsprivilegier. Jag tycker också att det är jätteviktigt med fat acceptance och kroppsacceptans. Jag tycker att det är viktigt att belysa hur smalhetsnormen påverkar även personer som passar inom den, eftersom jag anser att den faktiskt har väldigt negativ påverkan även på oss. Men jag tycker också att det är viktigt att de utrymmena inom fat acceptance-rörelsen som finns för att låta tjocka människor prata om sina erfarenheter inte tas över av smala människor och våra upplevelser istället. Det är olika saker att leva inom och utanför en norm, även om båda upplevelserna kan vara negativa.

Jag funderar lite på om det skulle finnas intresse för någon form av utrymme för smala människor, eller människor oavsett kroppsform, att diskutera sina upplevelser av smalhetsnormer och kroppsacceptans, med ett fat acceptance-perspektiv. Jag vet inte exakt hur ett sådant skulle se ut, men vad tror ni? Behövs det? Finns det ett intresse för det?

Och för den delen, har ni några tips om bloggar/texter med ett sådant fokus?

Lady Dahmer skriver om tjocka kvinnor som hon tycker är snygga och den första kommentaren är att bukfetma och övervikt minsann inte är hälsosam. (Härifrån kommer jag använda ordet övervikt för att mena ett BMI över 25, eftersom det är vad forskningen brukar utgå ifrån.)

Det fortsatta temat i kommentarerna är att alla vet ju att det är farligt att vara tjock.

Så till en början, "alla vet" är ett otroligt dålig argument. Hur många forskare genom historiens gång inte blivit utskrattade för att de ifrågasatt vad "alla vet"? Jag tror absolut att vi överskattar oss själva om vi tror att inte många av våra sanningar om hur världen är funtad så småningom kommer revideras.

Hur som helst, det är inte alls så att "alla vet" att övervikt är ohälsosamt. Vad "alla vet" är att övervikt är en riskfaktor för vissa sjukdomar, bland annat hjärt- och kärlsjukdomar. Det är den vedertagna idén, trots att det finns en hel del anledningar till att ifrågasätta även det. Några andra riskfaktorer för kardiovaskulära sjukdomar är hög ålder, att vara man och att ha asiatiskt eller afrikanskt påbrå.

Jag har aldrig hört någon påstå att det är ohälsosamt att vara man, bli gammal eller ha asiatiskt påbrå. Jag har aldrig hört någon säga att personer som tillhör någon av de grupperna omöjligt kan vara hälsosam. Jag har aldrig hört någon säga att de egenskaperna leder till sjukdomar. Det finns ungefär lika mycket belägg för de påståendena som det finns för samma påståenden kring överviktiga personer.  

Jag tar upp det här för att förtydliga vad en riskfaktor är. Riskfaktorer bestäms utifrån epidemiologi - de visar vilka grupper som statistiskt sett löper extra hög risk att drabbas av sjukdomar, men de förklarar inte orsakssamband. De betyder inte att alla personer som tillhör en riskgrupp kommer få sjukdomen eller att ingen som inte gör det kommer klara sig undan den.

Om vi är överrens om att riskfaktorer är något annat än orsak till sjukdomar så kan vi fortsätta till nästa problem med resonemanget kring hälsa och övervikt.

Det finns såklart livsstilsfaktorer som utgör riskfaktorer för att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar också. Tobaksanvändning, fysisk inaktivitet, hög alkoholkonsumtion och en diet med stor andel mättat fett är några exempel. De här sakerna är möjliga att påverka, även om det kan vara svårt. Det är också här många vill passa in övervikt.

Problemet är att övervikt inte är ett beteende. Jag menar inte att förringa problemet med att förändra sina vanor, för det kan absolut vara jättesvårt, men konceptet i sig är ganska enkelt. Antingen så drar du ned på alkoholkonsumtionen eller så gör du inte det. Ens kroppsvikt är annorlunda – den är resultatet av många olika faktorer. Gener, genuttryck, hormonnivåer, beteende, omgivning. Vissa av de sakerna kan enkelt påverkas, vissa av dem går inte alls att ändra på och vissa av är i sin tur styrda av en rad olika faktorer. Faktum är att det är väldigt svårt att gå ned i vikt och behålla sin nya vikt under flera år framåt. I de flesta viktminskningsstudier som sträcker sig över minst fem år så brukar 95-98% av deltagarna ha gått upp till sin ursprungliga vikt eller högre efter fem år. Många gör det snabbare än så. När vi pratar om livslång hälsa så är det här väldigt kort tid och det får helt enkelt konstateras att det inte är ett särskilt realistiskt förslag att överviktiga personer ska gå ned till normalvikt och sedan hålla sig på den vikten, även om det skulle innebära att de slutar befinna sig i en specifik riskgrupp. Eftersom så kallad jojobantning anses vara skadligt så är det heller ingen god idé att rekommendera överviktiga personer att försöka göra det här regelbundet.

En betydligt mer realistisk rekommendation är såklart att förändra de andra riskfaktorerna som vi talade om tidigare, i den mån de förekommer. Överviktiga människor, såväl som normalviktiga människor, kan såklart ha en livsstil som gör att de löper större risk att få vissa sjukdomar. Vill man då skydda sig mot dessa sjukdomar så är det en bra idé att förändra sin livsstil på ett sätt som är mer hälsofrämjande. Ibland kan sådana förändringar leda till viktförändringar och förändring i kroppssammansättning, men inte alltid och det bör inte vara syftet med dem. Hälsosamma vanor är inte hälsosamma eftersom de leder till en viss vikt, utan eftersom de håller dig friskare och mer välmående än ohälsosamma vanor.

Så, sammanfattning: Övervikt kan vara en riskfaktor för vissa sjukdomar. Det är en riskfaktor som är väldigt svår att påverka över längre tid. Det finns andra riskfaktorer som faktiskt går att påverka och det är bättre att fokusera på dem.

Det här handlar såklart bara om hälsa och vilka rekommendationer jag tycker bör ges kring den. Andra personer har gjort andra tolkningar utifrån den forskning som finns. Men även de personerna borde inse att hälsa är var och ens ensak och ingenting som främlingar otillfrågat bör lägga sig i. De borde också inse att även sjuka människor eller människor som löper högre risk att så småningom bli sjuka på grund av sina vanor ska behandlas med samma respekt och integritet som andra människor. De borde också inse att människor har rätt att själva bestämma över sina egna kroppar och liv, även om de besluten skulle vara ohälsosamma.

Jag skriver om övervikt och hälsa ibland, eftersom jag tycker att den allmänna uppfattningen på området inte stämmer överrens med den forskning som finns och att bilden som förmedlas är skadlig. Men även om jag skulle ha helt fel så är det fortfarande inte okej att lägga sig i andra människors hälsa eller behandla människor olika på grund av deras kroppsvikt.