För ett tag sedan så läste jag ett inlägg på tumblr som jag tyckte var grymt bra. Det går att läsa här.

I grund och botten är det ett förslag på en alternativ modell för att hantera psykisk ohälsa och beteendestörningar inom sjukvården. Jag är inte alls nog insatt i den psykiatriska vården för att kunna berätta om vad de gör i nuläget eller om det fungerar, men jag tycker att den här modellen på ett väldigt bra sätt representerar hur jag tycker att vi borde hantera de här frågorna, som samhälle.

Genom historiens gång så har ju många saker som i sig inte har någon negativ inverkan på en persons välmående sjukdomförklarats. Homosexualitet är ju ett framstående exempel, men också andra ovanliga sexuella handlingar eller identiteter. Det känns sannolikt att de här personerna mådde betydligt sämre av att få sina sexualiteter förklarade som sjuka eller olagliga och ibland påtvingas behandling för dessa än de skulle ha gjort av sexualiteten i sig. Det här pågår fortfarande i många länder och i Sverige så slutade vi på myndighetsnivå ganska nyligen att betrakta sadomasochism och fetishism som något sjukligt. Samma koncept kan appliceras på till exempel autismspektrumdiagnoser eller beteendestörningar. Ofta kan många fokusera mer på vad som är normalt och friskt än på hur den berörda personen faktiskt mår.

Hur som helst, den här alternativa modellen som någon föreslog fokuserar på välmående och jag tycker att den är bra att ha i bakhuvudet när man diskuterar psykisk ohälsa. I min översättning:

 1. Innebär det här tillståndet en fara för personen som upplever tillståndet eller för någon annan? I så fall, vidta åtgärder för att minimera faran. Fortsätt.

2. Är tillståndet adaptivt* för personen som upplever det? Alltså, bidrar det till personens egen säkerhet eller tillfredsställelse? I så fall, arbeta för att främja acceptans för och anpassning till tillståndet. Om inte, fortsätt.

3. Kan tillståndet förändras eller är det en stabil aspekt av personens tillvaro/existens? Om det inte kan förändras, hjälp personen som upplever tillståndet att lära sig leva så säkert och tillfredsställande som de kan med tillståndet. Om det kan förändras, fortsätt.

 4. Är det här tillståndet värt att förändra för personen som upplever det? Om det alls är möjligt, ställ den här frågan till personen som upplever tillståndet och låt denne bestämma det. Om det är värt att förändra, hjälp personen att förändra det. Om det inte är värt att förändra, hjälp personen som upplever tillståndet att lära sig leva så säkert och tillfredsställande som de kan med tillståndet.

* Termen "adaptive" användes i det ursprungliga inlägget och jag vet inte riktigt om det är en officiell term eller om den har en annan svensk översättning. Hur som helst så ser ni ju förtydligandet efteråt.