Ableism och språk

Appropå Disabled Feminists (eller Forward, eller Feminists with disabilities, har inte riktigt listat ut vilket av namnen som de faktiskt använde) som jag nämnde i förra inlägget så hade de en jättebra artikelserie om ableistiskt språk, förvisso engelskt sådant men de flesta begrep som tas upp är även applicerbart på svenska. Jag har försökt rensa bort ableistiska förolämpningar från min vokabulär ett tag, och deras blogginlägg är väldigt användbara eftersom de inte bara pekar ut ableistiska ord utan föreslår alternativ till dem. De jag använder mest är nog idiot och galen/galet.

 

Jag inser att de flesta som använder dylika ord inte menar något illa (mot personer med utvecklingsstörningar eller mentalsjukdomar, alltså). Det gör inte jag heller när jag använder dem. Jag försöker inte säga åt er att ni är dåliga personer eller försöker kränka någon om ni använder sådana uttryck. Det är väletablerade förolämpningar och de flesta reflekterar inte över vad de antyder och innebär. Men det är fortfarande förolämpningar som är kränkande mot vissa grupper av människor. Har man inte för avsikt att kränka och hjälpa till att upprätthålla fördomar kring de grupperna så är det en bra idé att inte antyda att deras tillstånd är en förolämpning.

 

Ableism är, för den som inte vet, diskriminering och fördomar mot människor med olika funktionsnedsättningar. Ibland används mentalism för att åsyfta samma sak när det gäller mentala funktionshinder eller mentalsjukdomar, men jag använder ableism för både fysiska och psykiska funktionsnedsättningar och sjukdomar.

Dolda funktionsnedsättningar

Jag läste ett gammalt blogginlägg hos Disabled Feminsts om att ifrågasätta människors rätt att parkera på handikappsparkeringar. Mer specifikt, människor som har ett tillstånd för sådan parkering men som inte ser ut att vara rörelsehindrade. Slutsatsen i blogginlägget är att det är förbannat oförskämt och kränkande att be okända människor förklara sina funktionsnedsättningar, vilket jag såklart håller med om.

 

Det fick mig att tänka på för- och nackdelarna med osynliga funktionshinder mer generellt. Med osynliga funktionshinder menar jag sådana som inte snabbt blir uppenbara för andra människor. Det är svårt att göra en tydlig uppdelning mellan sådana och synliga funktionshinder – vissa funktionshinder är osynliga majoriteten av tiden men blir väldigt tydliga ibland, vissa funktionshinder är lätta att upptäcka för den som vet vad de ska leta efter, vissa funktionshinder är osynliga för en utomstående betraktare men blir synliga när någon försöker interagera med en och så vidare. För enkelhetens skull så pratar jag ändå om funktionshinder som inte är tydligt märkbara för omgivningen.

 

Överlag så betraktar jag det som en fördel att ha ett osynligt funktionshinder. Det gör att främmande människor inte får möjlighet att särbehandla mig på ett negativt sätt och jag i rätt stor utsträckning kan välja vilka människor som känner till att jag har ett sådant. Men det finns nackdelar med det också. Den främsta är att det ger andra människor större utrymme för ifrågasättande – har jag verkligen den diagnosen, är det verkligen ett problem, ljuger jag för att få positiv särbehandling? Av någon anledning finns det gott om folk som tror att deras lekmannakunskaper trumfar en neuropsykiatrisk undersökning . Det gör att jag kan få större problem med att få den hjälp jag behöver och har rätt till, eftersom det blir lättare för personer utan närmare kunskaper om den diagnos jag har att vifta bort vilka problem det innebär.

 

Så, ja, jag blir förbannad över att höra om personer med osynliga funktionshinder som blivit utskällda och ifrågasatta när de använt parkeringsplatser som de fått tillstånd att använda. Allvarligt talat, hur fan tänker man när man gör sånt? Hur kan man tycka att det är okej att kräva att okända människor ska förklara varför de behöver ett särskilt stöd bara för att man råkar passera dem? Kort och gott, hur oförskämd och tanklös får man bli?

Aspergers syndrom

Jag har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Det kallas Aspergers syndrom och jag fick diagnosen efter en omfattande utredning som inkluderade EEG-undersökning, skiktröntgen, en samling tester av kognitiv förmåga, motorisk förmåga, verbal förmåga, samtal med mina föräldrar om min utveckling som spädbarn och säkert fler saker som jag har glömt. I diagnosen inkluderas bland annat nedsatt empatisk förmåga* och nedsatt social förmåga, men mängder av andra saker också.

 

Just delen om sociala svårigheter och nedsatt empati verkar vara det som är mest allmänt känt och även mest missuppfattat. Asperger och andra neuropsykiatriska funktionshinder används ofta som en ursäkt för dåligt beteende. Då syftar jag inte på att personer som har, tror sig ha eller ljuger om att ha dessa funktionshinder. Jag syftar på personer som verkar tro att alla som beter sig illa har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. De syns i kommentarer på bloggar, DN:s etikettspalt och lite varstans, när någon ondgjort sig över en annan människas okänsliga eller olämpliga beteeende. Vanligen insisterar de på att en del personer faktiskt har funktionshinder som gör att de inte förstår att deras beteende upprör, och att det är elakt att bli upprörd då.

 

Är du en person som skriver sådant? Snälla sluta.

 

Det finns fyra anledningar till varför det här är skitirriterande.

 

  1. Det faktiskt finns folk som bara är idioter också. Eller självupptagna, eller ignoranta, eller distraherade, eller stressade, eller på dåligt humör. De kan vara oförskämda, otrevliga, jobbiga och elaka. Asperger tros finnas hos omkring fyra promille hos befolkningen. Jag är ganska säker på att dåligt humör är betydligt vanligare.

  2. Aspergers syndrom betyder inte att man beter sig som ett svin. Det ihärdiga användandet av AS som en ursäkt för oförskämt och elakt beteende ger en bild av att Asperger innebär att man beter sig om ett svin. För det första inkluderar Asperger mycket mer än bara sociala svårigheter, och för det andra är de sociala svårigheterna sällan att man slår och är direkt elak mot andra människor. Det stigmatiserar syndromet och skapar missförstånd.

  3. Personer med Aspergers Syndrom är inte dumma i huvudet. De allra flesta med Asperger är helt kapabla att lära sig saker. Precis som dyslektiker faktiskt kan lära sig hur ord stavas så kan vi lära oss sociala koder, att känna igen känslouttryck och definitivt att inte förolämpa och skada andra personer. För de flesta kommer det inte naturligt och kräver mycket träning, men det är inte omöjligt. Det kräver såklart att folk faktiskt berättar för oss och reagerar när vi beter oss oönskat. Att ha överseende med det för att vi har ett funktionshinder är bara kontraproduktivt.

  4. Det är okej att bli arg på människor med funktionshinder också. Det är inte fel, elakt eller okänsligt att bli arg på någon som har ett funktionshinder. Det är helt okej. Orsaken till en persons beteende gör inte att beteendet blir trevligare för personen som utsätts för det. Om någon är elak och otrevlig mot dig så har du rätt att bli arg, säga ifrån och ogilla personen. Även om denne har ett funktionshinder.

 

 

*Nedsatt empatisk förmåga betyder i sammanhanget svårigheter att förstå, känna igen och förutse andra personers känslor. Det är inte samma sak som att helt enkelt strunta i dem eller att vara inkapabel att känna medlidande.

RSS 2.0