Göran Hägglund tycker visst att singelkvinnor inte ska få hjälp med assisterad befruktning (vilket kvinnor i ett parförhållande då får, kan tilläggas). Eftersom "alla barn ska ha rätt till en pappa". Han nämner inte vad han tycker borde gälla för kvinnor som vill bli förälder tillsammans med en annan kvinna, men det går väl att gissa sig till utifrån prater om "manliga förebilder" och liknande.

Jag vill gärna se deras föreslaga lösning på hur den rätten ska uppfyllas för barn vars biologiska pappor är döda, eller av andra skäl helt frånvarande ur barnens liv? Ska vi tvångsadoptera bort dem från sina mammor till en ny familj? Tvinga mammorna att skaffa en ny man att leva tillsammans med? Skaffa en statligt finansierad utryckningsgrupp av män som kan åka runt och agera förebilder för barn som växer upp hos ensamstående mödrar någon gång ibland?

Sarkasm å sido, jag vill faktiskt veta hur de resonerar där. Det finns ändå gott om folk som växt och växer upp utan särskilt mycket, eller någon, kontakt med sin biologiska pappa. Jag ser inte riktigt hur det i praktiken skiljer sig från att ha kommit till genom en spremadonation där man inte har någon kontakt med donatorn. Om det nu är en så grundläggande rättighet för barn att växa upp med en pappa, varför gör inte KD något åt det?

Ni vet hur det finns en massa olika föreställningar kring sex och sexualitet i samhället, ur mängder av olika aspekter? Vet ni vilken grupp människor som står väldigt sällan omfattas av dessa föreställningar? Vi som har funktionshinder av något slag.

Jag har otroligt många tankar kring sex, reproduktion och funktionshinder som jag skulle vilja prata om, framförallt eftersom det verkar vara så pass tabu. I ganska stor utsträckning tycks människor med åtminstone vissa funktionshinder förväntas vara helt asexuella och uttryck för sexualitet upplevs som konstiga, hotfulla, olämpliga eller liknande. Det här gäller för funktionsnedsättningar av många olika slag, men jag skulle gissa att det är som värst när det berör intellektuella funktionsnedsättningar, autism och liknande. Så bara för att vara tydlig – människor med den typen av funktionsnedsättningar har vanligen en sexualitet och en del av dessa kan ge meningsfullt och informerat samtycke till att delta i olika former av sex.

Sedan så har vi andra funktionsnedsättningar som också verkar antas ha asexualitet som en bieffekt. Människor som använder rullstol är ett exempel. Det enda populärkulturella porträtt jag kan komma på av en rullstolsanvändare som har sex, eller ens uttrycker att denne har en sexualitet, är Artie från Glee. Vid typen av funktionshinder som har tydliga fysiska uttryck så verkar samhällets problem inte vara så mycket huruvida de berörda kan samtycka till sex, mer förvirring kring över att det går. Dessutom finns det en rätt obehaglig fetischerande attityd kring det här, på ett sätt som är objektifierande snarare än ett erkännande av sexualitet. ”Amputitionsporr” är det jag främst tänker på, men jag ska inte gå in för mycket på det här. Det kanske blir ett senare inlägg.

Kategorin jag är mest bekant med är dock sex och psykiska sjukdomar, främst av egen erfarenhet. Jag skulle säga att samhällsbilden där överlappar rätt mycket med den vid intellektuella funktionsnedsättningar – framförallt vad gäller samtycke. Det verkar vara rätt vanligt att tro att människor med psykiska sjukdomar inte kan fatta egna beslut angående sex och att vi inte kan ge meningsfullt samtycke. Jag har skrivit en del om det här förr. Det finns människor som uttryckligen sagt till mig att min psykiska hälsa innebär att människor jag har samtyckande sex med utnyttjar mig/våldtar mig och att jag inte själv är kapabel att fatta beslut kring min sexualitet. Jag tror att många andra som någon gång haft psykiska sjukdomar, i synnerhet inkluderande självskadebeteende och ännu mer i synnerhet om de haft en dragelse åt BDSM, har fått höra liknande saker, direkt eller indirekt.

Jag behöver väl knappast påpeka att den här typen av omyndigförklarande och avsexualisering av människor med funktionshinder gör mig förbannad. De flesta av oss har en sexualitet, de flesta av oss vill uttrycka den på något sätt och de flesta av oss kan samtycka till sex med andra människor. Visst, det finns undantag, men det gäller även för människor utan funktionsnedsättningar. Så, tja, jag tror att det här kommer bli en samling blogginlägg. Det här är viktigt att prata om och jag hoppas att fler personer börjar göra det snart.

Det här är faktiskt bara löjligt irriterande. Tydligen är det faktum att kronprinsessan Victoria nu fött sitt barn en ursäkt lika god som någon för att dra igång den superjävlajättejobbiga debatten om amning.

Amning är en bra sak, ja. Det är dock inte en absolut förutsättning för att vara annat än en hemsk, hemsk förälder.

Det är en bra sak om de som kan och vill amma sitt barn får tillgång till olika stödinsatser för att kunna göra detta i så stor utsträckning som möjligt.

Det är en bra sak om de som vill kan få amma på offentliga platser utan att behöva bli utstirrade eller få otrevliga kommentarer.

Det är en bra sak om de som inte vill eller kan amma får tillgång till så bra alternativ som möjligt.

Det är en också bra sak om de som inte vill eller kan amma sitt barn inte får hela sitt föräldraskap bedömt utifrån enbart detta och antas vara människor som är kapabla att fatta det beslutet på egen hand.

Vi borde inte behöva diskutera det här.

En invändning som brukar komma upp i diskussioner kring privilegium är invändningen att det faktiskt inte är så jävla lätt att tillhöra den privilegierade gruppen som diskussionen rör heller.

Det verkar finnas något slags missförstånd här, som jag gärna vill klara upp. Privilegium betyder inte att man inte har några problem. Det betyder inte heller att de problem man har är obetydliga. Det betyder att man, på grund av ett visst attribut kring sin person, ges olika fördelar i samhället som förvägras människor som inte har samma attribut. Sedan blir det lite mer invecklat eftersom detta gäller för mängder av olika attribut och vissa av dessa privilegier överlappar med varandra – men poängen är att kunna jämföra olika gruppers för- och nackdelar i samhället, inte enskilda individers.*

Vad privilegium inte är, däremot, är ett skydd mot att någonsin må dåligt eller ha problem. Det betyder inte att du aldrig blir allvarligt sjuk. Det betyder inte att du aldrig förlorar en närstående. Det betyder inte att du aldrig blir mobbad i skolan. Det betyder inte att du aldrig blir deprimerad. Det betyder inte att du aldrig får sparken. Det betyder inte att du aldrig utsätts för ett brott. Så nej, livet är inte nödvändigtvis så jävla kul eller enkelt bara för att man tillhör en eller flera privilegierade samhällsgrupper. Men det är inte heller poängen – poängen är de fördelar och nackdelar som tilldelas olika samhällsgrupper enbart eftersom de tillhör dessa samhällsgrupper.

*Det här brukar särskilt dyka upp när privilegier kring kön diskuteras. Den klassiska invändningen mot mansprivilegium brukar vara något i stil med ”men en vit, rik, heterosexuell kvinna är ju mer privilegierad än en svart, fattig, homosexuell man”. Och ja, det stämmer oftast. Men inte för att hon är kvinna, utan för att hon är vit, rik och heterosexuell. Socioekonomisk status är för övrigt något som brukar kompensera väldigt väl för avsaknad av de attribut som ger olika privilegium, men där blir det ännu mer komplext eftersom andra attribut (hudfärg, kön, funktionsnivå, könsidentitet…) påverkar ens socioekonomiska status.

Alla som spenderat någon större mängd tid med att diskutera filmer, böcker, tv-serier, musik eller liknande har nog undantagslöst stött på en person som tycker att det är helt onödigt att diskutera, eftersom det ju bara är en film/bok/tv-serier eller vad det nu rör. Bisarrt nog verkar det vara särskilt vanligt på internetforum tillägnade just diskussioner om denna tv-serie, film eller vad det nu rör.

För mig är den inställningen helt obegriplig, vilket förmodligen beror på min syn på populärkultur. Jag tror att vi påverkas av populärkultur. Jag tror att vi lär oss saker om hur världen fungerar, om hur människor, relationer, moral och det mesta överhuvudtaget fungerar från populärkultur. Visst, det är inte det enda som lär oss det här, men jag är övertygad om att det spelar en stor roll i hur vi ser på allting omkring oss. Berättelser som syftar till att lära oss något om världen genom fiktion verkar ha funnits långt, långt bak i tiden.

Eftersom jag har den synen på populärkultur så blir det självklart att det är viktigt att titta närmare på den. Vilka budskap är det som populärkulturen ger oss? Vilka genomgående teman finns? Vem är det som får bestämma vilka berättelser som är viktiga? Vems synvinkel lär populärkulturen oss att se saker ifrån? Vem skapar populärkulturen? Vem står i fokus? Vems berättelser får vi höra?

Det är problematiskt för mig att de flesta filmskapare är vita, unga män. Det är problematiskt eftersom dessa unga, vita män avgör vilka berättelser som blir en del av vår kultur och därigenom också vad vi talar om, vems perspektiv vi tänker ur och hur våra sociala och moraliska regler ser ut. Det är spännande att fundera på hur vår populärkultur skulle se ut om de som skapade den kultur som uppmärksammades mest var andra människor. Skulle Rain Man vara berättad från Rain Man’s brors perspektiv om filmen skrivits av en autist? Jag tvivlar på det. Skulle fler filmer klara Bechdel-testet om fler filmskapare var kvinnor? Förmodligen. Skulle det vara lika svårt att hitta filmer berättade ur en mörkhyad karaktärs perspektiv om fler filmskapare var mörkhyade? Knappast.

Min poäng är att människorna som skriver berättelser påverkar hur berättelsen ser ut. Det går inte riktigt att komma ifrån. Därför är det förbannat synd att de människor som författar berättelserna som formar vår kultur är en så pass homogen grupp.

Det här sammanfattar rätt väl vad som stör mig med begreppet "friend zone" och hur det används.

En jätterolig grej i debatten kring ordet "hen" och dess vara eller icke-vara är ju de som menar att barn skulle bli könsförvirrade av det. Att de liksom inte skulle fatta vilket kön de tillhör eller ens att det finns olika kön. Fan, tänk om det vore så enkelt?

Jag tycker att det är lite naivt att tro att alla våra kulturella föreställningar om kön skulle försvinna om vi bara hade ett könsneutralt pronomen. Att både de genetiska och de inlärda skillnader som finns mellan män och kvinnor plötsligt bara skulle sluta existera poff bam sådär och att det enda som upprätthåller begränsande och förtryckande strukturer kring kön är indelning av "hon" och "han". Jag köper liksom inte att det är fullt så enkelt att få folk att sluta tänka alldeles för mycket på det där med kön.

Men ja, vad skönt det vore.

Jag hakade aldrig på trenden om att skriva om smalprivilegium när det begav sig. Det gjorde däremot en hel del andra bloggare och länkar till dessas inlägg finns här, hos Happy Happy Fatgirl som drog igång trenden. Hela det här inlägget är för övrigt mest en vidareutveckling på vad jag kommenterade på hennes första inlägg om saken.

Så, here goes, några månader sent…

Jag tycker absolut att thin privilege, eller smalprivilegium, existerar. I sammanhanget definierar jag ”smal” som ”inte tjock”, kan nämnas.

Dels så finns det här privilegiet i samhällsförväntningarna kring hur människors kroppar ser ut och fungerar – kroppsnormen, om man så vill. Den normen säger bland annat att människokroppar har ett visst antal kroppsdelar av olika slag, att människor har en viss grad av rörlighet, att människor har en längd inom ett visst spann, att människor kan delas in i två kön och att det är lätt att skilja dessa åt. Den säger också att människors kroppar har en viss storlek och form.

Här är några av de privilegier jag får eftersom min kropp befinner sig inom det förväntade storleksspannet:

Jag kan passera genom tunnelbanespärrar och liknande utan att min kropp utgör ett hinder.

Jag får plats i säten i bussar, flyg, bilar och andra transportmedel.

Vanliga möbler är anpassade ungefär efter min kroppsstorlek.

De flesta klädaffärer har kläder i min storlek och jag behöver inte handla ur en särskild kollektion eller i särskilda affärer.

Kostrekommendationer är anpassade för personer som har ungefär samma kroppsform som jag.

Om jag blir sjuk så är det nästan helt säkert att jag får behandling vars effekter har studerats hos människor med samma BMI-kategori som jag.

Beskrivningar av hur människor ser ut, både i bild och text, kommer oftast vara av människor med min kroppsform och –storlek.

Sedan så kommer vi till de kulturella föreställningarna om vad tjockhet innebär, vilket i korthet är att tjockhet är ohälsosamt, oattraktivt, självvalt och ett tecken på bristande karaktär. Den föreställningen ger mig en mängd andra privilegier, men jag ska ta upp en del av dem.

När jag är i kontakt med sjukvården så får jag inte sämre behandling än personer i andra BMI-kategorier. Min vikt antas inte vara relaterad till mina hälsoproblem, jag uppmanas inte att förändra den och min egen redogörelse för mina kost- och motionsvanor antas stämma.

Ingen antar att jag är inaktiv eller har dåliga kostvanor baserat på min kropps storlek.

Ingen propagerar för att jag ska betala för min egen sjukvård baserat på min vikt.

Om jag skulle få en ätstörning, gå ner kraftigt i vikt eller äta på ett väldigt ohälsosamt sätt så kommer människor i min omgivning inte berömma och uppmuntra mig utan bli orolig.

Jag kommer inte diskrimineras i arbetslivet på grund av min kroppsvikt, såvida jag inte vill bli fotomodell eller liknande.

Ingen vill införa särskilda skatter på livsmedel för att minska andelen människor som delar min BMI-kategori.

Om jag får barn så kommer ingen se min kroppsvikt som ett tecken på att jag ger dem olämplig mat och om de delar min kroppsstorlek så kommer ingen insistera på att jag utsätter dem för misshandel, vanvård eller liknande.

Om jag äter något ”onyttigt” bland andra människor så kommer de förmodligen inte anta att det är det enda jag äter, någonsin.

Min kroppsvikt anses inte vara anledning att anklaga mig för att förkorta mitt liv och skita i min hälsa.

Ingen föreslår att jag ska utsätta mig för operationer med hög komplikationsrisk vars positiva effekt är omtvistad för att ändra min vikt.

Det anses inte konstigt eller avvikande att attraheras av människor med min kroppsstorlek.

Min kroppsstorlek gör inte att jag anses mindre trovärdig om jag pratar om bantning, stigmatisering av tjockhet, hälsa eller kost.

Allt det här är inte privilegier som alla tjocka människor saknar eller som alla smala människor får. Men det är privilegier som jag har, eftersom min kropp ser ut som den gör. Och det är definitivt fler smala människor som delar samma privilegier av samma anledning än tjocka människor som gör det.

Mycket kan sägas om bloggosfären, men om det finns en sak som gör mig otroligt glad så är det när bloggare med stor publik som i vanliga fall inte skriver om politik skriver vettiga inlägg om politik och samhällsfrågor.

Det finns ju gott om bloggare som skriver om politik och samhällsfrågor på heltid, vilket väl också är vad jag skulle räkna den här bloggen som, men de flesta som läser dessa bloggar har redan ett engagemang i dessa frågor. Just därför blir jag så glad när vardagsbloggare och modebloggare skriver om frågor som berör framförallt unga kvinnor, eftersom de når ut till så jäkla många unga kvinnor med de texterna. Bästa exempelt är nog UnderbaraClara, som ju skriver sådana inlägg rätt ofta. Vilket jag älskar henne för.

Sedan så tycker jag såklart hemskt mycket om de bloggare som har färre läsare men som lägger rejält med krut på att diskutera frågor som jag tycker är viktiga. Internet är en fantastisk plattform för diskussion och det är rätt fascinerande att se hur ett inlägg på en blogg jag läser tar upp ett ämne som sedan sprider sig i min RSS feed med olika bloggares reflektioner på samma ämne och ger olika perspektiv. Jag är så glad att det finns ett sätt att nå ut till andra människor för oss som inte råkar ha privilegiet att få skriva debattartiklar för DN.

Världens mest uttjatade argument i diskussioner kring utseende, framförallt kvinnors utseende, eller för den delen kvinnor i allmänhet, måste ju vara avundsjuke-argumentet.

Kvinnor som tycker att det rådande skönhetsidealet för kvinnor eller samhällspressen om att leva upp till detta är negativt, på något vis? Avundsjuka.

Kvinnor som tycker att det är dåligt när kvinnors utseende dras in i icke-relaterade sammanhang? Avundsjuka.

Kvinnor som inte vill bli betraktade som sexobjekt i första hand och människor i andra hand? Avundsjuka.

Kvinnor som inte vill se sexuella bilder av kvinnor i var och varannan reklam? Avundsjuka.

Kvinnor som hemskt gärna vill ha egna pengar och inte förlita sig på en äkta make för försörjning? Avundsjuka.

Ni fattar poängen. Hela "så tycker du bara eftersom du är avundsjuk på snygga kvinnor"-argumentet dras fram lite hela tiden, förmodligen eftersom det är ganska svårt att motbevisa om du inte råkar vara en känd fotomodell och knappt ens då. Det enda problemet där är att det faktiskt är lite skitsamma om kvinnorna som tycker såhär faktiskt är avundsjuka på snygga kvinnor.

Jag skulle tro att en majoritet av alla människor vill vara attraktiva. Jag skulle också tro att de flesta vill vara intelligenta, friska, able-bodied, begåvade inom något, smala, rika, socialt kompetenta och psykiskt tåliga. Det är inget konstigt med det. Det är egenskaper som värderas högt i vår kultur - vi uppmuntras att eftersträva dessa egenskaper och de ger oss fördelar i samhället. Klart de flesta vill besitta dem.

Däremot har det faktiskt ingenting med hur samhället borde vara. Det har inget att göra med hur legitima någons åsikter är. En fattig person kanske vill vara rik, men det betyder inte att denne plötsligt fråntas rätten att uttala sig om klassklyftor och löneskillnader. En sjuk person kanske vill vara frisk, men det betyder inte att denne är mindre kapabel att uttala sig om hur samhället ser på sjukdom. En ful person kanske vill uppfattas som attraktiv, men det gör inte dennes åsikter om samhällts syn på skönhet mindre legitima. Eller, för den delen, en kvinna kanske vill uppfattas som attraktiv, men det gör inte hennes åsikter i kvinnofrågor mindre legitima.

Jag gillar verkligen den här fan art-versionen av Mystique, hittad här.

Senaste veckan har den här bloggen haft två unika besökare om dagen. Innan dess har det överlag legat någonstans mellan 10-30 pers om dagen.

Seriöst, vad har jag gjort?

En sak som gör samhällssynen på psykiska sjukdomar märklig är att den verkar så oerhört svartvit.

Å ena sidan har vi idén om att psykiska sjukdomar är låtsassjukdomar. Det inkluderar tankar om att personer med psykiska sjukdomar bara behöver rycka upp sig, äta en macka, lugna ner sig eller liknande. Föreställningen om att mentalsjukdomar i själva verket är en fråga om inställning och mest används som ursäkter. Framförallt så brukar depression och ångestsjukdomar falla in under den här föreställningen, men det kan också omfatta alla sorters ätstörningar, ADHD, Asperger, högfungerande autism*, fobier och missbruk.

Å andra sidan har vi idén om att psykiskt sjuka människor är våldsamma dårar vars beteende är antingen helt obegripligt eller rakt av ondskefullt. Det är den här bilden av psykisk sjukdom som skildras i filmer av "psykotisk mördare på rymmen"-slaget och samma idé som får glada amatörpsykiatriker att försöka sätta diagnos på varenda uppmärksammad mördare eller våldsverkare. Diagnoserna som oftast får utstå den här behandlingen är schizofreni, bipolär sjukdom och borderline. Av samma anledning är dessa sjukdomar också de mest stigmatiserade, men även en del andra psykiska sjukdomar kan få samma behandling i en del sammanhang.

Det märkliga är att det här är två typer av stigmatiserande föreställningar kring psykisk sjukdom som står helt i kontrast till varandra, men ändå är vanligt förekommande. Vissa sjukdomar, kanske främst vissa former av missbruk och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, får dessutom båda dessa bilder applicerade på sig.

Jag vet inte riktigt hur man kämpar mot det här. Det är bara konstigt för mig.

*Jag vet att neuropsykiatriska funktionshinder inte betraktas som psykiska sjukdomar inom sjukvården eller av de flesta med dessa diagnoser. I sammanhanget klumpar jag ändå ihop dem eftersom det i grund och botten rör sig om samma typ av stigmatisering.

Etikettspalten som Magdalena Ribbing skriver för DN är så märklig. Överlag ger hon ganska goda råd, men när det gäller saker som hon personligen tycks anse är fel så kan de vara... ja, lite märkliga.

Som idag, när hon uppmuntrar en universitetslärare att säga åt sina elever att ta av sig ytterkläderna och om det inte hjälper försöka övertyga någon studentorganisation om att komma fram till förhållningsregler för de studerande som inkluderar detta. Eftersom läraren i fråga tycker att det ser nonchalant ut.

Eller när hon föreslog att en person som var missnöjd med att många av dennes kollegor klädde sig i "myskläder" på jobbet skulle försöka övertyga företagsledningen om att etablera en klädkod som förhindrade detta.

Eller när hon tyckte att det var en bra idé att servera lammgryta till en gäst som ogillade just lamm utan att berätta det för gästen i fråga.

Vad är grejen med att försöka "uppfostra" vuxna människor på det sättet? Vad tjänar det till?

Aftonbladet skriver om att Cissi Wallin varit på sjukhus och de vill skylla det på LCHF. Jag har inte hängt med i hela den svängen, men Wallin verkar vara utskriven nu och jag hoppas såklart att hon mår bra.

Jag har lite kluvna känslor inför Aftonbladets artikel. Å ena sidan tycker jag att det är otroligt viktigt att diskutera riskerna med bantning och olika bantningsmetoder. Å andra sidan är Aftonbladet väldigt dåliga på att göra det.

Deras artikel pratar mest om riskerna med en fettrik diet, vilket i grund och botten bara är den vanliga "mat är farligt!!!!1"-propagandan. Den avslutas med en faktaruta som jämför hur farliga olika dieter är. Absurt nog får "flygvärdinnedieten"* ett plus, medan LCHF får ett minus. Det säger väl en del om vårt samhälle att en diet som spekuleras kunna leda till allvarliga sjukdomar på lång sikt anses vara mer skadlig än svält, som kan leda till död, på kort sikt.

Jag önskar att media kunde uppmärksamma riskerna med restriktiva dieter utan att försöka komma fram till vilken sådan som är minst farlig och utan att vända det till att "det här näringsämnet/livsmedlet är FARLIGT". Det är så frustrerande att sådana artiklar såväl som forskning på samma ämne är så intensivt övertygad om att långvarig viktnedgång är möjligt och hälsosamt att de inte ser skogen för alla träd. Många studier av olika bantningsmetoder jämför dem inte ens med en icke-bantande kontrollgrupp utan bara med andra bantningsmetoder, på samma sätt som Aftonbladets artikel gör.

Om vi ska börja diskutera vilka bantningsmetoder som är farligast så borde vi till en början undersöka föreställningen om att bantning i sig är något positivt.

Jezebel skrev nyligen en artikel där de pratade om att ökningen av människor med ett BMI över 30 verkar ha stannat av. I kommentarerna diskuteras vilka födoämnen som kan tänkas vara ansvariga för den så kallade ”fetmaepedemin” och hur man egentligen bör äta. Inget nytt under solen, med andra ord.

Det är lite spännande hur förespråkare från i stort sett alla olika dieter insisterar på att de har vetenskapen på sin sida. Oftast har de ju rätt i att det finns åtminstone någon studie som stödjer idén om att deras diet gör människor friskare och smalare, eller rätt många studier för de mer populära dieterna. Ofta så är dessa missvisande på ett eller annat sätt, vilket inte är så konstigt när de vanligen finansieras av någon som har ett ekonomiskt vinstintresse i studiens utfall.

Vad säger egentligen den samlade forskningen på området fetma, dieter och viktnedgång?  Tja, att de flesta som en gång blivit tjocka förmodligen aldrig kommer bli permanent smala – även om de bantar, motionerar, tar läkemedel eller gör operationer. Att de flesta restriktiva dieter leder till viktnedgång och förbättrat hälsotillstånd på kort sikt, men till viktuppgång på lång sikt. Att så kallad ”jojo-bantning” är skadligt. Att det går att hitta belägg för och emot de flesta dieter. Att kroppsvikt har mer med genetik än med livsstil att göra. Att det finns argument för och emot de flesta dieters påstådda inverkan på hälsa och livslängd.

Det finns en ganska uppenbar slutsats att dra utifrån det här, nämligen att vi faktiskt inte vet hur man bör äta. Så vi kanske borde sluta försöka hitta svaret på den frågan hos forskningen.

Det låter kanske vetenskapsfientligt, men fundera på det. Forskningsresultaten styrs inte bara av vetenskap, utan också av politik kring mat, fett och medicin. Inte ens vår definition av fetma är framtagen från objektivt håll – de nuvarande avgränsningarna för övervikt och fetma på BMI-skalan bestämdes av människor med vinstintresse i bantningsindustrin. Vi bildar oss inte en uppfattning om ett politiskt parti enbart genom att läsa deras eget pressmaterial – varför skulle vi göra det när det gäller en diet?

Uppenbarligen finns det ingen konsensus inom vetenskapen om hur vi ska äta, vad som är nyttigt, vad som är skadligt och hur stor skillnad det egentligen gör.

Så här är en kontroversiell, alternativ lösning; Ät på det sätt som får dig att må bra. Ät mat som du tycker smakar gott och som får dig att må så fysiskt och psykiskt bra som är möjligt. Kom ihåg att psykiskt välmående också är en viktig del av välmående.  Respektera att det inte nödvändigtvis är samma sak som vad någon annan mår bra av och försök inte övertyga dem om storheten i dina matval.

Så Thorsten Flinck tafsade tydligen på Gina Diwaris rumpa i Melodifestivalen. Cissi Wallin och en hel del andra tycker att det är dåligt, vilket bemöts med att det var väl inte så farligt, inte värre än vad som händer en vanlig krogkväll (för att övergrepp är vanliga gör det till ett mindre problem, tydligen) och vadå, hon kanske gillade det?

Ja, fan vad gnälliga kvinnor som själva vill få bestämma vem som rör deras kroppar och hur är. Helvete vad jobbiga vi är, kan vi inte bara acceptera att det är så det funkar och att det är väl inte så farligt att någon tar sig friheter med våra kroppar? Ställ upp lite, liksom.

Fy fan vad trött jag blir.

Vet ni vilken diskussion som är fullständigt onödig? Diskussionen om huruvida män eller kvinnor är mest utsatta för brott i det offentliga rummet. Det skulle eventuellt kunna vara en diskussion som har värde, men varje gång jag setts den tas upp så domineras den av en dum "vem är det mest synd om"-tävling utan något som helst fokus på vad som kan göras för att någon eller båda av grupperna ska bli säkrare.

En annan sak på samma område som stör mig är att brott mot kvinnor i diskussionen brukar begränsa sig till överfallsvåldtäkter. Och ja, det stämmer att överfallsvåldtäkter är ganska ovanliga. Vad som glöms bort är att sexuella övergrepp och sexuellt våld mot kvinnor faktiskt innefattar betydligt mer än bara fullbordade våldtäkter. Om vi vill att kvinnor ska känna sig säkra i det offentliga rummet så fungerar det inte riktigt att bara påpeka att det faktiskt är väldigt ovanligt att bli överfallen och våldtagen, särskilt i jämförelse med att som ung man bli misshandlad. För jag känner mig inte särskilt säker när en främmande man tafsar på mig utan att ha någon som helst tidigare kontakt med mig. Jag känner mig inte säker när en främmande man bestämmer sig för att runka till att jag kysser en tjej jag gillar. Jag känner mig inte säker när en främmande man försöker kyssa mig och håller fast mig när jag försöker gå därifrån. Jag känner mig inte säker när en främmande man tjatar på mig om att följa med honom hem och följer efter mig när jag går därifrån.

Varför skulle jag känna mig säker från överfallsvåldtäkter när många främmande män är bekväma med att använda mig som ett objekt för sin egen sexualitet, oavsett vad jag tycker om det, i andra sammanhang? Och varför skulle jag känna mig säker i att främmande män struntar fullständigt i min kroppsliga integritet så länge de inte våldtar mig?

Något som jag finner rätt tröttsamt är när kritik från en kvinna avvisas med att hon är ful och därför avundsjuk. Oftast dyker det upp i frågor som rör objektifiering och sexualisering av kvinnor, men rätt ofta så slängs det in i vilken fråga som helst som rör kvinnor. I synnerhet när det rör feminister, både som individer och som föreställd grupp.

Så vadå, liksom? Är fula kvinnors åsikter mindre viktiga än snygga kvinnors? Behöver en kvinna vara snygg för att hennes kritik ska vara legitim? Förtjänar bara snygga kvinnor en behaglig tillvaro? Vad har det med något överhuvudtaget att göra?

När jag nu ändå var inne på ätstörningar så tänkte jag skriva lite snabbt om de tillstånd som brukar glömmas bort när man talar om ätstörningar. Om jag inte helt missuppfattat saken så är de diagnoser som faller in under kategorin ätstörningar i DSM-IV anorexia nervosa, bulimia nervosa och ätstörning utan närmare specifikation (ÄS UNS, i resten av texten).

ÄS UNS brukar ibland kallas för ”anorexia light” eller ”ätstörning light”, för att antyda att det skulle vara en mildare och mindre allvarliga form av ätstörning. Det är helt fel och jag tycker att det är väldigt dåligt att den missuppfattningen sprids. ÄS UNS är helt enkelt den diagnos som ger personer med uppenbara ätstörningar som inte uppfyller alla kriterier för anorexia eller bulimi. Ett exempel vore en person som i uppfyller alla diagnoskriterier för anorexia förutom att deras BMI fortfarande faller inom intervallet för normalvikt, vilket för någon som innan sin ätstörning hade ett BMI som var högre än 25 kan innebära en väldigt stor viktnedgång. ÄS UNS är inte en lindrigare form av ätstörning, det är en ätstörning med en symptombild som i något eller flera avseenden skiljer sig från bulimi eller anorexi. Det som ibland kallas ortorexi brukar också falla in under den här diagnosen.

En form av ÄS UNS som ofta glöms bort när man talar om ätstörningar är hetsätningsstörning, eller binge eating disorder (BED) på engelska. Det är rätt konstigt, med tanke på att det i USA uppskattas vara vanligare än någon annan ätstörning, men så är det i vart fall. Hetsätningsstörning är vad det låter – den drabbade hetsäter regelbundet, lider av detta och gör det inte bara under förloppet av anorexia eller bulimi. Ibland kallas BED matmissbruk eller matberoende*, men såvitt jag vet finns det inget stöd för att det skulle vara ett beroende det rör sig om. Tvärtom så har många studier sett att hetsätningen mildrats när personer med BED äter maten de hetsäter i andra sammanhang – om det rörde sig om ett beroende av samma slag som alkohol- eller narkotikaberoende så borde hetsätningen istället öka och förvärras.

*Jag säger inte att matberoende inte existerar. Jag är inte särskilt insatt i det överhuvudtaget. Vad jag säger är att BED inte är en beroendesjukdom, utan en ätstörning.

Lady Dahmer skrev ett blogginlägg nyligen där hon menade att de människor som kallar Blondinbella tjock är ätstörda och har nu följt upp med ett inlägg där hon förklarar sitt ordval. Hennes tanke är att ”ätstörd” är inte bara den som har en medicinsk ätstörning, utan alla som har ett stört förhållande till mat.

Jag håller med om att samhället i stort uppmuntrar till ett förhållningssätt gentemot mat som är ohälsosamt och skadligt. Jag håller med om att många individer som inte har ätstörningar har ett djupt problematiskt förhållningssätt till mat och sina egna kroppar. Men jag tycker inte att ätstörd är rätt ord att använda.

Så, varför inte? Tja, till en början för att det inte har något med ätstörningar att göra. En ätstörning är inte en extrem form av bantning, eller ”bantning gone wrong”. Ätstörningar omfattar en grupp sjukdomar. När sjukdomar som drabbar hjärnan orsakar fysiska problem brukar de kallas neurologiska sjukdomar, när sjukdomen istället orsaker problem i beteende så kallas de psykiska sjukdomar. Många verkar missa att psykiska sjukdomar är kopplade till ett fysiskt organ, utan tycks tro att de uppstår lite på egen hand. Så är det alltså inte. Oh, och när det gäller ätstörningar har de dessutom med genetik att göra.

Ett uttryck som brukar komma upp i ätstörningssammanhang är ”genetics load the gun, environment pulls the trigger”. Alla med en genetisk mottaglighet för en viss ätstörning kommer inte utveckla ätstörningen i fråga, men det är osannolikt att få en ätstörning utan den genetiska mottagligheten. Givetvis är inte ett bantingsfixerat samhälle en bra miljö för någon med denna genetiska mottaglighet – en ätstörning startar ofta med vanlig bantning och givetvis bantar allt fler när det uppmuntras så kraftigt. Delar av de tankegångar som ofta förekommer vid ätstörningar uppmuntras och när bantning har normaliserats så pass mycket så tar det såklart längre tid innan varningstecken uppmärksammas. Men man får inte en ätstörning enbart av att leva i ett viktnedgångsfixerat samhälle.

Så varför är det viktigt att skilja på en faktisk ätstörning och det osunda, men inte patologiska, beteende som stora delar av västvärlden ägnar sig åt? Jo, för att tanken om att psykiska sjukdomar skulle vara mindre verkliga än fysiska sjukdomar skadar människor med psykiska sjukdomar. Ni vet hur folk ibland säger att de är lite bipolära/har lite adhd/något annat, eller att alla är lite deprimerade ibland? Ingen skulle säga så om diabetes, cancer eller någon annan omfattande fysisk sjukdom. Det finns en kulturell uppfattning om att psykiska sjukdomar är normala beteenden som spårat ur och att det går att bara ändra på, av egen fri vilja.

Det stämmer inte och det påverkar hur vi bemöts av både samhället i stort och sjukvården. Det gör att jag tycker att det är skrämmande att berätta om hur min psykiska hälsa sett ut, eftersom det påverkar människors uppfattning om mig långt mer än en historia av fysisk sjukdom skulle ha gjort. Det gör att människor som är deprimerade får höra att de borde rycka upp sig och att människor med anorexia får höra att de bara borde äta något. Det gör att vi inte får den behandling vi behöver, att psykiskt friska människor vill förvägra oss medicinering och att våra sjukdomar viftas bort. Hela uppdelningen mellan fysiska och psykiska sjukdomar i sig är ett tecken på den här attityden, eftersom psykiska sjukdomar har en fysisk orsak. Därför är det viktigt att vi skiljer ätstörningar från bantning, på samma sätt som det är viktigt att vi skiljer depression från att vara ledsen.

Från det liberala hållet hörs ju ibland påståenden i stil med att ”alla kan bli företagsledare”*, med implikationen att de som har lågbetalda lågstatusyrken har valt det själva och därmed inte har något att gnälla om.

Fanny skrev ett inlägg om klassresor nyligen där hon påpekar att även om sådana går att göra så försvinner inte problemet med att vissa yrken har så pass låg lön att de gör det svårt eller omöjligt att leva ett drägligt liv. Vilket såklart är helt rätt. Men inte bara den delen av det liberala resonemanget är problematiskt, utan även lögnen om att alla kan bli valfritt statusyrke.

För ärligt talat, det stämmer ju helt enkelt inte. Inte ens om man accepterar osynliggörandet av sjuka och funktionshindrade människor som saknar möjlighet att yrkesarbeta så stämmer det. Alla kan inte vara företagsläkare. Alla kan inte ha välbetalda högstatusyrken, så länge det finns lågbetalda lågstatusyrken som faktiskt behöver utföras.

Jag vet att tanken inte är att det skulle vara möjligt att ha ett samhälle som uteslutande befolkas av företagsledare, utan att varje enskild individ skulle kunna få ett högbetalt högstatusyrke. Vilket såklart fortfarande förutsätter att någon annan utför alla de nödvändiga, lågbetalda arbetena. Vad ”alla kan bli företagsledare”-tanken i själva verket betyder är vissa personer kan bli företagsledare och det skulle, i teorin, kunna vara vem som helst.

Vilket leder oss vidare till en annan liberal myt, nämligen att det enda som har någon inverkan på vem som blir företagsledare är viljan att bli det och alla som inte blir det vill helt enkelt inte tillräckligt mycket. Vilket såklart är helt fel och dryper av medelklassprivilegium. Det finns gott om statistik som visar att socioekonomisk status går i arv och det är knappast en hemlighet att vika kontakter du har kraftigt påverkar din livssituation.

Sedan så har vi det märkliga tankehoppet där liberalismen anser att om du inte vill tjäna pengar mer än alla andra som har ögonen på samma pengar så förtjänar du inte att ha en god livskvalitet, vilket är vad Fanny har pratat om i sitt inlägg. Den här idén är lite för absurd för att jag egentligen ska kunna säga något om den, så läs vad hon har skrivit istället.

* Jag använder företagsledare här, men vilket högstatusyrke som betalar bra fungerar egentligen.