Men det får man väl inte säga i det här landet-Hanna och Happy Happy Fatgirl-Hanna har båda skrivit om kroppsacceptans och hur det ofta målas upp en svartvit bild där man antingen är utseendefixerad och hatar sig kropp eller nöjd och älskar sin kropp. Läs!

Lady Dahmer skriver om komplimanger och jag tycker att det är lite tråkigt att de flesta verkar direkt associera sådana till utseende.

Jag tycker inte att det är något fel i sig att vilja få uppskattning kring sitt utseende eller bry sig om det. Jag tycker inte heller att det är något fel i sig att ge människor komplimanger kring detta. Vad jag däremot tycker är att det, i synnerhet hos kvinnor, får alldeles, alldeles för stort utrymme. Till exempel när vi bryr oss mer om kvinnliga politikers utseende och stil än deras åsikter och beslut.

Påverkas människors beteende av komplimanger? Visst, men det är inte problemet. Problemet är att de komplimangerna ofta är "vad snygg du är", snarare än "vad trevligt att se dig". Det finns mängder av egenskaper som jag och de flesta andra uppskattar hos andra människor, som intelligens, medkänsla, mod, engagemang, vänlighet, hänsynsfullhet, öppensinnighet och humor. Ett vackert yttre är bara en av dessa och det är lite absurdt att det får så mycket mer uppmärksamhet.

Det finns ju en ganska kraftig kulturell föreställning om att sexuell läggning (då framförallt vilket/vilka kön man attraheras av, men ibland mer utvidgat) är något som är helt permanent. Att man inte blir [någonting]-sexuell, utan föds som det. Det stämmer säkert också för många. Däremot är det inte hur jag upplever min egen sexuella läggning och jag har svårt att tro att jag är helt ensam om det.

Jag tror att anledningen till att så många homo- och bisexuella personer, såväl som heterosexuella som är engagerade i dessas rättigheter, insisterar på att sexuell läggning är en medfödd, konstant egenskap är att detta ofta ställs mot idén om att det skulle vara ett val. Med tanke på att just den föreställningen ofta används i politiska sammanhang för att fördöma och förtrycka dessa personer så är det inte så konstigt att många gärna vill avvisa den föreställningen.

Jag har två invändningar mot det här. Den första är att det faktiskt rör sig om två olika saker. Om jag attraheras uteslutande av kvinnor i en viss period av mitt liv och uteslutande av män i en annan så betyder inte det att jag har valt något av det, mer än om jag attraheras av uteslutande kvinnor hela mitt liv, eller av bägge könen samtidigt.

Den andra invändningen är att det inte borde spela någon som helst roll. På något plan kan jag tycka att homo- och birörelsen spelar efter homofobers villkor när den insisterar på att sexuell läggning är medfött och oföränderligt. Det antyder lite att heterosexuella borde acceptera oss eftersom vi faktiskt inte har något val, vilket i sin tur antyder att om vi hade det så vore det fel val och helt rimligt att förtrycka och fördöma oss.* Jag tror i och för sig inte att sexuell läggning är något man kan förändra med viljestyrka, men det är inte anledningen till att jag är för att homo- och bisexuella personer ska ha samma rättigheter som heterosexuella personer. Det är jag eftersom jag inte tycker att det finns något fel i att attraheras av människor av samma kön som en själv.

* Vilket för övrigt jävlas en del med oss som primärt definierar oss som bisexuella, i och med att vi i någon bemärkelse har ett val. Inte i vad vi attraheras av, men i och med att vår läggning faktiskt inte utesluter möjligheten för oss att ha sexuella relationer med någon av motsatt kön. I vart fall inte som begreppet vanligen används.

Läkartidningen skriver om en undersökning där endast en fjärdedel av 217 svenska ungdomsmottagningar rekommenderade en ung kvinna som uppgav sig ha haft oskyddat sex upprepade gånger med en någorlunda okänd man att testa sig för HIV. Efter att ha blivit direkt tillfrågade om det, dessutom. De flesta gav otydliga rekommendationer och 9% svarade nej.

Det stämmer rätt bra med mina egna erfarenheter från ungdomsmottagningar, där de främst frågat om behov av klamydiatester, och det jag hört andra beskriva. Och alltså, det är ju dåligt. Jag tycker att de som haft sex där de riskerat att få en könssjukdom ska få rekommendationen att testa sig för alla könssjukdomar där det är möjligt. I och med att eh, ja, det är möjligt att de har en sådan.

Många könssjukdomar ger inga märkbara symptom i ett tidigt stadie (eller ibland överhuvudtaget), men kan ändå orsaka skada om de inte behandlas. Vilket såklart kräver att någon har gjort ett test och kunnat ställa en diagnos först. Vilket inte kommer inträffa för personer utan märkbara symptom om det faktum att de utsatt sig för smittorisk inte anses grund för att de ska utföra ett sådant test.

Dåligt, helt enkelt.

Det snöar i Stockholm och jag vill mest krypa ner i sängen och gråta över hur jobbigt allt känns. Men jag har biokemi att läsa.

Så, självuppmuntran:

Så, senaste maten som ska ha ihjäl oss alla är visst rött kött, påstår DN och alla andra dags- och kvällstidningar. Det baseras på en amerikansk studie där daglig konsumtion av rött kött ökade risken att dö med 20%. The Fat Nutritionist har skrivit ett bra inlägg om studien i fråga.

Det mest uppenbara misslyckandet i studien är deras metod för att avgöra deltagarnas matvanor. De skickade ut frågeformulär. Ta ett ögonblick här och försök skriva ner vad du åt igår. Sedan vad du åt dagen innan dess. Sedan hela förra veckan. Rätt svårt, eller hur? Så, hur ofta fick deltagarna i den 28 år långa (för vissa av deltagarna) studien fylla i ett sånt här formulär? Var fjärde år.

Den här facebookfrågan är, för mig, rätt skrämmande. Runt 1300 pers, när jag tittade, tror att HIV kan överföras genom kyssar. 300 tror att det kan överföras genom kramar.

Jag tror verkligen att den här okunskapen om vad HIV och AIDS ens är för något bidrar till det stigma som finns kring HIV och den skam och det skuldbeläggande som många människor med HIV berättar att de upplever. Så jag tänkte berätta lite kort om det.

HIV är en virussjukdom som angriper immunförsvaret. Det är en vanlig dödsorsak i framförallt subsahariska Afrika, dels på grund av att ca 70% av världens HIV-drabbade människor lever där men även eftersom effektiv behandling sällan är tillgänglig för dessa.

I Sverige så lever omkring 5000 personer med HIV. De flesta har fått smittan utomlands. Den förväntade livslängden för en person i Sverige som drabbats av HIV och behandlas är inte särskilt mycket kortare än för någon som inte har HIV, tack vare effektiva bromsmediciner. Det är alltså inte samma dödsdom som många fått höra, även om det såklart inte är trevligt att leva med sjukdomen.

Så, smittovägar. Det finns egentligen bara tre av dem. HIV-virus har hittats i alla kroppsvätskor, men det är bara slidsekret, sperma, blod och bröstmjölk som har nog hög koncentration av dessa för att faktiskt vara smittsamma. Det krävs dessutom att dessa tar sig in i blodomloppet hos en annan person, antingen direkt eller via en slemhinna. Dock inte genom huden, så kramar är alltså inte en smittorisk. Risken för smitta vid alla de här smittovägarna minskar rejält

1. Sex

Anal och vaginal penetration med penis är en möjlig smittoväg för HIV, både för den som penenterar och den som blir penetrerad. Även oralsex är en möjlig (men lägre) risk, framförallt då någon får sperma i munnen. Sex med fingrar är i sig inte en smittorisk, under förutsättning att man inte har sperma eller slidsekret på händerna (från en annan person än den man fingrar på, alltså). Om man har öppna sår som kommer i kontakt med slemhinnor eller andra öppna sår så innebär det en smittorisk, såväl som om man får slidsekret eller sperma i öppna sår.

2. Blod

Att få HIV-smittat blod på slemhinnor (ögon, mun, könsorgan och annat) eller dirket in i blodomloppet via sår eller injektioner innebär en risk för HIV-smitta. Det kan bland annat ske genom att man får blod i mun eller ögon, att man delar injektionsnål med någon eller genom blodtransfusioner. Det finns dock inga kända fall där någon smittats med HIV genom en blodtransfusion i Sverige under de senaste 30 åren.

3. Mor till barn

HIV kan överföras från en gravid kvinna till hennes barn under graviditeten, förlossning eller ammning. Framförallt är risken stor vid förlossning, men kan minskas rejält genom optimal behandling.

Det går inte att få HIV genom kramar, kyssar eller av att stå för nära någon med HIV.

Igår var jag på en föreläsning om genus och jämlikhet. Rätt snabbt var det någon tjej som tog upp att ”det är ju inte bara männens fel och vi kvinnor förtrycker ju varandra också”. Inte som protest på att någon påstått att män förtrycker kvinnor alltså, utan bara sådär i allmänhet.

Jag undrar lite över varför det påstående alltid dyker upp i sådana sammanhang. Inte för att det är fel – förtryck av kvinnor är ett samhällsproblem som upprätthålls av både män och kvinnor. Men jag tycker att det är intressant att kvinnor är så snabba att hoppa till mäns försvar och säga att det minsann finns kvinnor som trycker ner andra kvinnor också eller rent av att det är huvudsakligen eller bara kvinnors fel att kvinnor behandlas sämre på vissa områden.

Samma tendens tycks inte finnas när det gäller andra grupper och deras svårigheter. Män är minst lika delaktiga som kvinnor i att upprätthålla de normer som förtrycker och missgynnar män, men av någon anledning påpekas det inte alls lika ofta. Samma sak gäller när man talar om fat acceptance, om HBTQ-frågor, om stigmat kring psykiska sjukdomar, om funktionsnedsättningar och om invandring. Det finns gott om personer inom de berörda grupperna som hjälper till att upprätthålla förtryck av den egna gruppen, men samma enorma behov av att ta upp detta saknas.

Jag undrar vad det här beror på. Vill kvinnor hemskt gärna hålla sig sams med män? Vill vi ta avstånd från den tröttsamma idén om feminism som manshat? Fan, jag vet inte. Men något måste det ju bero på.

”Och nej, jag rakar mig inte själv på benen till exempel. Tycker jag att det är snyggare med rakade ben? Ja. Orkar jag bry mig om att lägga ner tid och energi på det? Hell to the no!”

-MarySaintMary

Ofta framställs det som en självklarhet att människor borde och kommer göra allt som innebär att de ser bättre ut (vanligen betyder snyggare i sammanhanget ”mer konventionellt attraktiva”, men det kan röra sig om personliga preferenser också). Och alltså, så är det ju inte.

Det finns gott om saker som jag skulle kunna göra för att se mer konventionellt attraktiv ut. Jag skulle kunna sminka mig, raka bort mitt kroppshår, styla mitt huvudhår, byta klädstil, bära högklackade skor, genomgå en eller flera skönhetsoperationer, banta (på kort sikt i vart fall), skaffa solbränna och en hel del annat. Vissa av dem är saker som jag personligen tycker gör mig snyggare, andra inte. Men eftersom mitt utseende inte är min enda prioritering här i livet så brukar jag inte göra någon av de här sakerna särskilt ofta, och vissa inte alls. För att jag tycker att det är jobbigt, smärtsamt, tidskrävande eller av något annat skäl inte värt att prioritera. Andra personer prioriterar annorlunda och det är varken mer eller mindre rätt.

Jag lackar lite på Aftonbladet idag, alltså. De har en artikel där de beskriver en patient på ett sjukhus tillstånd. De skriver uttryckligen att informationsansvarig på sjukhuset i fråga har sagt att de inte kan lämna ut mer information än den som getts tidigare med hänvisning till patientsekretessen. De skriver också att patienten enligt sjukhuset uttryckligen tackat nej till kontakt med media. Och så skriver de ändå en jävla artikel där de låter någon okänd källa* berätta detaljer om denne patients tillstånd och uppger information som borde hjälpa dem som känner till patienten i fråga att identifiera henom.

Det rör sig alltså om detaljer kring en privatpersons hälsotillstånd. Som de gör nyheter av. Mot dennes uttryckta vilja.

* Den okända källan borde för övrigt också skämmas. I synnerhet om det rör sig om sjukhuspersonal. Ha lite jävla integritet.

Det här inlägget hos Hanna Fridén gör mig så satans upprörd.

Vad är felet med folk som tar sig rätten att håna en annan privatpersons utseende på internet? Seriöst, vad? Man behöver inte tycka att det ser bra ut med orakade armhålor, men om man vill uppnå någon slags minimal nivå av mänsklig anständighet så behöver man faktiskt avstå från att berätta för okända människor att de är äckliga.

Så jävla, jävla motbjudande beteende.

Internationella kvinnodagen har varit frustrerande, tack vare de gamla vanliga grejerna. Ni vet, varför finns det ingen internationell mansdag? Det är synd om män också! Jämställdheten har gått för långt! GRATTIS TJEJER!!!!1

Så jag orkar egentligen inte skriva ett ordentligt inlägg om saken. Men syftet med Internationella kvinnodagen, sedan den instiftades 1910 har varit att uppmärksamma kvinnors rättigheter, inklusive rösträtt. Så hur går det med det, egentligen?

2015 kommer kvinnor i Saudiarabien få rösta. Saudiarabien är sist i världen med att införa kvinnlig rösträtt. Det är en otrolig framgång sedan 1910. Det betyder inte att kvinnors rättigheter är en avslutad fråga, men det betyder att förändring har skett och kan fortsätta ske om vi kämpar för den.

Det tycker jag är värt att tänka på idag. Hur långt vi har kommit, var vi är på väg och hur långt vi har kvar dit.

Jag tänkte skriva om Konyfilmen som verkar spridas jävligt snabbt nu och organisationen bakom den, Invisible Children Inc, men Hanna Fridén hann före, så jag länkar till hennes inlägg istället.

Läs det!

Det här med smala kvinnor som gärna vill berätta hur jobbigt det är att vara smal. Jag blir så satans irriterad, alltså.* Typ som i det här mailet, som publicerats på Bodypalace.

"Varför är det okej för människor att säga dessa saker till någon som är smal? Om jag gick fram till en överviktig person och sa "Guuud vad du är tjock" ja då skulle helvetet bryta loss."

En hel del personer verkar tycka att det här är jättekonstigt, så jag kan förklara varför. Det beror på att smal=snygg och tjock=ful. Jag menar alltså inte att det är så, jag menar att det är så orden ofta används. När någon säger "åh, vad smal du är" så menar de vanligen "åh, vad snygg du är". Det är därför det är socialt accepterat att säga.

Självklart kan man tycka att det är otrevligt att påpeka någons kroppsform överhuvudtaget, men det går inte att låtsas att det är precis samma saker. För i vårt samhälle är inte alla kroppsformer lika accepterade att ha och därmed blir det inte precis samma sak att kommentera på alla olika kroppsformer.

* Det finns problem som drabbar specifikt väldigt smala personer, som borde diskuteras. Men det här är faktiskt inte ett av dem.