Hanna Fridén har skrivit en väldigt bra krönika som ni absolut borde läsa.

 

Hon skriver om att det faktiskt är orealistiskt att förvänta sig att kvinnor ska spendera mer tid med och ta större ansvar för barnen men att män sedan ska få lika stor del av vårdnaden i händelse av att den skulle behöva delas, vilket jag ofta tycker glöms bort i diskussioner kring vårdnadstvister.

Jag blir så trött på folk som proklamerar att en viss diet är Botemedlet mot fetma™ och följer upp det med att berätta hur många kilo de eller någon annan gått ner i vikt.

 

Det är inte särskilt svårt att gå ner i vikt. Det är obehagligt och ibland skadligt, men för de flesta personer så är det inte svårt som så. För de flesta bantare så kommer problemen först långt efter en ursprunglig viktnedgång, då de får svårt att gå ner ytterligare och så småningom går upp till samma eller högre vikt som de hade innan de började banta. Problemet med alla andra dieter är inte att de inte leder till viktnedgång - det är att de inte leder till en bestående viktnedgång.

 

I de flesta studier av viktnedgång brukar deltagarna ha börjat öka i vikt igen inom de första två åren. De som förespråkar förträffligheten hos en viss diet brukar sällan ha gått på den så länge. Jag tror inte att det är en slump.

 

 

Jag försöker undvika att använda förolämpningar i skrift. Eller ja, jag skriver ofta att olika personers beteende är [negativt klingande adjektivt], men jag försöker undvika att kalla någon ett nedsättande ord. Ofta tycker jag att förolämpningar av det slaget får ersätta förklaringar av vad med en persons åsikter eller beteende som man ogillar, vilket känns lite oseriöst. Sen så har vi det faktum att många av de mer vedertagna förolämpningarna representerar en attityd till olika grupper som jag inte delar och inte vill förmedla.

 

Många, många andra har inte samma inställning. Jag vet inte om det är en vanesak eller samma "frihet är att få kränka folkgrupper utan att någon tar illa upp"-inställning som de som försvarar termen negerboll brukar dra upp. Eller så inser folk inte riktigt vad deras val av förolämpningar förmedlar. I händelse av det senare tänkte jag förklara det.

 

Poängen med en förolämpning är att förlöjliga eller kränka någon. Om du försöker förolämpa någon genom att kalla dem en jävla mupp så antyder du att det är oönskvärt att vara en mupp. I förlägningen kan det också antyda att muppar är underlägsna, inte värda att lyssna på och generellt dåliga. Om du inte tycker de sakerna om muppar eller en grupp som sammankopplas med muppar så borde du inte använda termen när du vill förolämpa folk. Så enkelt är det.

 

Könsspecifika förolämpningar är en festlig underkategori. Tycker du att någons beteende är förkastligt eftersom denne tillhör ett visst kön? Om inte, använd inte förolämpningar som är starkt sammankopplade med dennes kön för att beskriva beteendet.

 

”Jag har bara killkompisar.” Jag hatar den frasen och variationer därav, i synnerhet då den kommer från tjejer. Inte för att det är något fel med det i sig, utan för att det nästan alltid följs av en kommentar om hur tråkiga, jobbiga, elaka och allmänt dåliga tjejer är. Underförstått då att det inte gäller just den tjejen.

 

Det här beteendet rör inte bara tjejer, utan återkommer i mängder av andra grupper som är föremål för fördomar och förakt. Det kan verka rätt konstigt att klanka ner på en grupp man själv tillhör, men jag är någorlunda säker på att det i själva verket handlar om att få fördelar i en annan grupp genom att ta avstånd från den man i själva verket tillhör.*

 

Jag har skrivit tidigare om feminina homosexuella män i populärkultur och homosexuella män som inte vill sammanknippas med dem. I grund och botten är det samma sak. Deprimerade personer som inte vill sammankopplas med schizofrena personer? Samma sak. Tjocka personer som inte vill sammankopplas med tjocka personer som äter mycket chips? Samma sak. För enkelhetens skull håller jag mig till tjejer i den här texten, men det kan lika gärna bytas ut mot en annan grupp som folk försöker ta avstånd från.

 

Självklart får och bör man protestera mot fördomar mot olika grupper, inklusive tjejer. Men tyvärr gör det ofta på ett sätt som delar upp oss i bra och dåliga tjejer. Praktiskt för den som tillhör den bra delen kanske, men i grund och botten ineffektivt. Till en början så tillåter det andra personer att hålla kvar vid sin negativa inställning till en grupp, för personer som de känner räknas ju inte. "Jag menar ju inte dig när jag säger att tjejer är ytliga bimbos, jag menar andra tjejer."

 

För det andra så är det inte ens en särskilt bra lösning på ens personliga problem. För du är fortfarande tjej. Du kommer fortfarande drabbas negativt av saker som drabbar tjejer som grupp negativt och en hel del folk kommer fortfarande se dig som medlem i just den gruppen, oavsett hur mycket du protesterar. Det enda sättet att slippa drabbas av nackdelar och fördomar på grund av vilka grupper man tillhör är att se till att inga sådana fördomar och nackdelar finns. Men tjejer som klankar ner på och tar avstånd från tjejer som grupp? Ni motverkar just det!

 

* Jag antar att det finns någon sociologisk term för att beskriva det fenomenet och om någon känner till den får ni gärna berätta.

En sak som stör mig i diskussioner kring föräldraledighet är tendensen att se föräldrarna som en enhet. Jag har inga barn själv och är inte särskilt insatt i vilka olika rättigheter och skyldigheter man får som förälder, så jag brukar hålla mig borta från sådana diskussioner. Men det känns konstigt när folk menar att "paret borde själva få bestämma hur de vill dela upp föräldraledigheten" och verkar glömma att paret i fråga faktiskt består av två personer.*

 

Självklart är föräldraskap ett gemensamt ansvar för de personer som skaffat ett barn tillsammans. Men innebär det verkligen att det är ett ansvar som helt kan läggas på en av dessa två? Jag tycker att varje enskild förälder borde ha egna rättigheter och skyldigheter gentemot sitt barn, inte att föräldrarna ska ha gemensamma rättigheter och skyldigheter de kan fördela mellan sig efter eget tycke. Är det bara jag som tycker att det är en märklig inställning?

 

* Såvitt jag vet kan bara två personer ha vårdnaden om ett barn just nu, men samma resonemang kan lika gärna appliceras på flera föräldrar än två om man skulle vilja det.

Matilda har skrivit ett blogginlägg om surrogatmödraskap som jag tycker är väldigt bra. Det fick mig att fundera på bestämmanderätt över sin kropp och hur just ekonomiska faktorer ofta tas upp i diskussioner kring sådana.

 

Rätten till sin egen kropp och att fatta beslut kring den är ofta ett populärt diskussionsämne. Gott om folk tycker att man ska få göra precis vad man vill med sin egen kropp utan att några lagar hindrar en och då även för ekonomisk ersättning.

Sådana värderingar möts ofta av invändningar om att en sådan legalisering skulle skapa en obehaglig situation för de personer i vårt samhälle (och möjligen även utomlands) som har det sämst ställt, där deras val att t ex sälja sex eller inre organ inte är ett uttryck för fri vilja lika mycket som för en ohållbar ekonomisk situation. Det är en inställning jag absolut håller med om, men ofta upplever jag att andra typer av tvång glöms bort i diskussionen.

Matilda skriver i sin artikel att om värdmödraskap ska legaliseras så borde det ändå inte vara möjligt att få ekonomisk ersättning för sådant, utöver ersättning för förlorad arbetsinkomst och omkostnader kring graviditeten. Och alltså, det låter ju bra, men jag tror inte att det är fullt så enkelt.

 

Ibland hör man ju folk som tycker att det är onödigt att ifrågasätta normer, för det är ju ingen som blir tvingad att göra vad det nu gäller. För mig så är inte avsaknad av direkt tvång samma sak som ett fritt val. Just ekonomisk ersättning är en tydlig faktor som begränsar någons fria val, och hur stor den begränsningen är står i direkt proportion till hur mycket denne behöver pengar. Men det är inte den enda faktorn som finns. Sociala faktorer kan till exempel spela en stor roll. Om en av dina familjemedlemmar skulle behöva ett av dina organ för att överleva så är ditt val i huruvida du vill donera ett av dina organ eller inte plötsligt mer begränsat än om det rör sig om en främmande människa. Den här gamla aftonbladetartikeln om en dödssjuk man vars syster inte vill donera benmärg till honom visar väl ganska tydligt vilken typ av social press som kan finnas i en sådan situation.

 

Så vad händer om någon du är beroende av, kanske både ekonomisk och socialt, vill att du ska donera delar av din kropp, bli surrogatmoder eller göra något annat? Är det ett fritt val bara för att det ges till dig och för att du inte blir erbjuden pengar? Jag tycker inte det och jag tycker att det är viktigt att inte glömma bort det perspektivet.

 

”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.”

- Moderaternas nya idéprogram

 

Moderaternas nya idéprogram hävdar tydligen att de historiskt kämpat för rösträtt och jämställdhet, och mot apartheid. Moderaternas partisekreterare påstår också att de var med och genomförde fri och lika rösträtt i Sverige. I själva verket arbetade de aktivt mot både allmän rösträtt för män och sedan rösträtt för kvinnor och brydde sig inte nämnvärt om apartheid. Pinsamt.

Hanna Fridén har skrivit om fördomar kring Aspergers Syndrom och andra autismspektrumdiagnoser. Jag har ju Aspergers och jag hatar verkligen många av de fördomar som finns kring diagnosen. Det är så skönt när andra personer uppmärksammar dem och påpekar att de inte bara är osanna, utan dessutom ofta kränkande.

Magdalena Ribbing har fått en fråga i sin frågespalt angående smycken på män. Inte av någon man som själv undrar om han kan bära smycken, utan av någon som är övertygad om att enbart klocka är en acceptabel acessoar för män och nu vill övertyga sin mer moderna vän om att denne inte alls får bära örhängen.


"Nu har jag en vän som är lite ”modern” av sig och som så klart, enligt ungdomskulturens eviga standard, motsätter sig detta och bestämt hävdar att han får ha örhängen bäst han vill. Han vägrar lyssna på vanlig rim och reson, och då finner jag ingen annan utväg än att fråga facit, så att säga!"


Hur kan frågeställaren fortfarande ha vänner? Och specifikt den här vännen? Om någon av mina vänner påpekade att de inte tycker att mina acessoarer eller kläder är lämpliga att bära, och dessutom (antar jag) försökte övertyga mig om att jag inte får bära dem så skulle de sluta vara mina vänner. För det är oförskämt och otrevligt.

Att opåkallat ifrågasätta någons klädval är väl en sak, och redan där något som man bör avstå ifrån såvida man inte har väldig goda skäl. Men att dessutom försöka övertyga personen om de protesterar mot ens invändningar? Jag kan inte se hur det är acceptabelt i andra sammanhang än om deras klädsel bryter mot några lagar på platsen man befinner sig.

Magdalena svarar att män själva får bestämma om de vill bära smycken eller inte, tack och lov.

Så, som jag skrev i mitt förrförra inlägg så gillar jag inte PETA. Svenska djurrättsorganisationer brukar tack och lov inte ägna sig åt samma respektlösa marknadsföring, men ofta har jag problem med dem också. Vissa av dem använder metoder som jag tror är ineffektiva och många av dem lägger ett stort fokus på frågor som jag inte tycker borde prioriteras särskilt högt, som exempelvis att tidelag är tillåtet i Sverige*.

 

 

Min favoritorganisaton i Sverige som fokuserar på djurrätt är Forska utan djurförsök. De är en organisation som finansierar forskning med syfte att hitta metoder som kan ersätta djurförsök. Djurförsök är ofta hemska, men de brukar uppfattas som nödvändiga (även om det såklart är något man kan diskutera), i synnerhet när det gäller tester av läkemedel. För mig känns det orealistiskt att hoppas på att djurförsök kommer avvecklas inom stora delar av forskningen om alternativ saknas, vilket är anledningen till att jag stödjer just dem.

Här går det att läsa om de forskningsprojekt de stöttar i år.

 

 

 

* Jag gillar inte tidelag. Jag tycker inte att det är okej att utföra sexuella handlingar med/mot en varelse som inte kan ge samtycke på ett meningsfullt och tydligt sätt. Men jag tror inte att det finns särskilt mycket motstånd bland gemene man i den frågan, så jag upplever att kampanjer för det är överflödiga. Jag tror inte heller att särskilt många djur skulle hjälpas av en förändrad lagstiftning (även om en sådan vore önskvärd), så jag skulle hellre se att resurser lades där de kan göra större skillnad.

En av de jättemånga bloggar som finns i min RSS-feed är Rhea Thiersteins blogg. Hon gör rekvisita för bland annat modereportage, vilket verkar rätt kul. Nyligen gjorde hon rekvisita till ett fotoreportage till italienska Vouge med mekaniska dockor, och jag gillar det jättemycket. Jag gillar steampunk-estetik, även om de här bilderna har viss uncanny valley-effekt. Kolla på dem här!

 

 

 

 

Jag är vegetarian och undviker också andra animaliska produker än kött och biprodukter från slakt. Jag gillar verkligen inte när djur vanvårdas eller skadas. Om man vet det så skulle man kunna anta att jag gillar PETA, eftersom de också ogillar slaktindustrin och när djur vanvårdas och skadas. Men det gör jag inte.

 

 

 

Jill på Feministe tar upp rätt många exempel på hur PETA haft reklamkampanjer som är sexistiska, rasistiska och hatiska mot tjocka personer och transpersoner. Happy happy fatgirl har reagerat på en av deras reklamer som klankar ner på tjocka personer. PETA är väldigt tydliga med att de skiter i marginaliserade grupper av människor och gärna exploaterar dessa för sin egen sak. Jag tycker att det är smaklöst och oacceptabelt. Jag tycker inte att det är okej att göra reklam för sin egen kamp på bekostnad av andra grupper, som dessutom är en del av deras organisation.

 

Men bortsett från PETA:s kränkande behandling av människor, hur har de ens tänkt att deras reklam ska fungera?

Kvinnor är vegetarianer i betydligt större utsträckning än män, så det verkar inte som ett smart drag att ha reklamkampanjer som går ut på att våra kroppar är äckliga eller använda oss som objekt i marknadsföring. Jag är ingen retorikexpert, men att förolämpa vad som borde vara ens primära målgrupp verkar vara en dålig idé. Kanske får de sina marknadsföringstekniker från The Game.

 

Det blir inte mycket vettigare om vi antar att de riktar sig främst till män. PETA, om ni vill uppmärksamma män på hur hemskt djurplågeri är, tror ni verkligen att sexualiserade bilder av kvinnor är rätt väg att gå? Jag har svårt att se hur sexualisering av våld gör att folk blir mer negativt inställda till det.

 

 

 

På vintern blir mina läppar vanligen torra och såriga till punkten då jag inte kan öppna munnen utan att börja blöda lite. Nu när det börjar bli lite kallt ute så har de redan börjat anta det tillståndet lite. Vad gör man åt sånt, egentligen? Någon som har tips?

Jag har en skolintensiv vecka och har inte riktigt ork att komma på något vettigt att skriva om. Så jag länkar till saker som andra människor skrivit istället.

 

Holly Pervocracy har skrivit om relationer och om att fatta aktiva och medvetna beslut kring dem. Jag gillar att hon belyser att även personer som lever inom relationsnormer kan, och bör, diskutera och analysera sina relationer och vad som sker inom dem.

 

Happy Happy Fatgirl har skrivit om en ny reklam från Jack & Jones. Den är dum, osmaklig och sexistisk. I ännu större utsträckning än den reklam från dem som tidigare uppmärksammats för att vara just det. Jag misstänker att Jack & Jones kommit fram till att det är billigare för dem att göra upprörande reklamfilmer, lägga ut dem på youtube och räkna med att upprörda internetanvändare kommer sprida dem än att betala för motsvarande tv-reklam.

Lady Dahmer har skrivit om att det faktiskt inte är sådär jättefestligt att leva på ekonomisk bistånd. Kommentarsfältet har tyvärr spårat ut till att tjafsa om huruvida det är svårt att leva på ca. 3000 kronor eller inte. Jag tror ändå att de flesta som får ekonomiskt bistånd tycker att det är rätt jobbigt att inte någon ekonomisk trygghet och att sakna möjlighet att förbereda sig på oväntade utgifter. Helt oberoende av huruvida 3000 efter hyra och el går att leva på eller inte.

 

 

 

DN skriver att färre personer är tjocka i USA för stunden än förra året, med vilket de menar att normalviktiga amerikaner har ökat med en procentenhet. De passar dock på att påpeka att feta och överviktiga fortfarande utgör 60% av USA:s befolkning. Är det inte lite absurdt att kalla det "normalvikt" när kategorin är i minoritet?

 

Samma studie som konstaterat detta föreslår tydligen också att förändringen kan bero på den ekonomiska krisen, med hänvisning till att färre amerikaner nu har råd att gå på restaurang. Vilket bara är... va? Om det var ett korrekt antagande så borde fetma och övervikt bland USA:s befolkning öka i takt med inkomstnivåer. Det gör det inte. Amerikanska kvinnor med låg inkomst och låg utbildningsnivå är överviktiga och feta i större utsträckning än amerikanska kvinnor med hög inkomst och hög utbildningsnivå. Hos amerikanska män finns inget starkt samband åt något av hållen.

 

De där sambanden gäller för övrigt rent generellt i I-länder. Först när det rör sig om U-länder så är hög socioekonomisk status något som har ett starkt samband med övervikt och fetma. Det är en annan anledning till att Danmarks fettskatt är otroligt verklighetsfrånvänd om dess syfte nu är att minska andelen personer vars vikt överskrider ett normalviktigt BMI.

Danmark har tydligen infört någon slags extra skatt på livsmedel med hög andel mättade fetter, enligt DN.

 

Fettdebatten i Sverige har varit hätsk i åratal – inte ens experterna är eniga om mättade fetter hjälper eller stjälper folkhälsan. Men precis som i Danmark är det ett faktum att en rekordstor del av befolkningen lider av övervikt och fetma.

 

Alltså, det är inte ett faktum att en rekordstor del av befolkningen lider av övervikt eller fetma. Möjligen är det ett faktum att en rekordstor del av befolkningen har ett BMI över 25, men det är inte samma sak. BMI är inte ett tillförlitligt mått på huruvida ens kroppsvikt är hälsosam eller inte. Det är inte utvecklat för att användas på individuell nivå. Det tar inte hänsyn till kön, andel kroppsfett eller ålder. Det är fullständigt irrelevant för att avgöra om någons hälsa är lidande eller inte.

 

 

– Samhället måste inta en tydligare ståndpunkt för att hjälpa folk att förstå att konsumtion av söta och feta livsmedel är mycket onyttigt. Vi har aldrig haft så många feta och överviktiga som i dag, säger Claude Marcus och föreslår att skatteintäkterna går till lägre skatt på frukt och grönt.

 

 

Jag gillar att Claude Marcus inte ens använder termen ”överkonsumtion” här, utan bara konsumtion. Jag gillar också att han föreslår frukt som ett alternativ till söta livsmedel, trots att väldigt många frukter består främst av vatten, kostfibrer och sockerarter.  Jag gillar också att det kvarlämnar… protein, stärkelse, mineraler och vitaminer som godtagbart intag av kost. För det första är det svårt att få i sig ett tillräckligt intag av alla mineraler och vitaminer utan att också äta livsmedel som innehåller sockerarter och fett, och för det andra går fettlösliga vitaminer inte ens att använda utan att också äta fett.

 

Men alldeles oavsett, att motivera en skatt på fettrika livsmedel med att vi har många feta och överviktiga personer i samhället är irrelevant och ogenomtänkt. Vi har inga belägg för att konsumtion av feta livsmedel gör att människor överviktiga och feta. Vad vi däremot vet är att konsumtion av fett är nödvändigt för att kunna tillgodogöra oss fettlösliga vitaminer. Vår kropp använder fett i cellmembranen, i hjärnan för att kunna isolerar nervceller från varandra och för att skydda våra inre organ. Fettbrist är definitivt inte ett hälsosamt tillstånd, med symptom som kognitiva svårigheter, håravfall, dålig sårläkning och vitamin- och proteinbrist.

 

Vetenskapen vet inte exakt vad det är som skiljer tjocka personer från smala personer. Det finns gott om studier som föreslår att matvanor inte är en del av det överhuvudtaget, eller inte en särskilt betydande sådan. Inte heller har vi hittat ett särskilt effektivt sätt att få tjocka människor att bli smala och fortsätta vara det under lång tid.

 

Så hur, exakt, är det tänkt att en höjd skatt på fettrika livsmedel ska leda till att färre personer lider av övervikt och fetma?

Lady Dahmer skriver om en typ av artikel som brukar finnas i tjejtidningar rätt ofta: en eller flera killar blir tillfrågade om sina preferenser hos tjejer. Hon undrar vad det är tänkt att vi tjejer ska göra med den informationen, eftersom det tydligen är något vi vill veta. Och visst, det stämmer att det är något (vissa) tjejer vill veta. Samma typ av frågor ställs på ungdomsforum och i bloggar.

 

Men tjejtidningarna missar vad den egentligen går ut på. Unga tjejer (och även äldre, antar jag) som frågar vad killar gillar för klädstil/beteende/personlighet/utseende/annat attribut hos tjejer får inte svar på sin faktiska fråga av Jens, 23, från Värnamo. Det finns två alternativ till vad de faktiskt undrar.

1. Vad ska jag göra för att killen jag är intresserad av ska gilla mig?

2. Vad ska jag göra för att alla killar ska gilla mig?

 

Vad Jens föredrar är inte ett svar på någon av de frågorna. Svaret på den andra frågan är att det inte finns någonting överhuvudtaget som du kan göra för att alla killar ska gilla dig, eftersom killar har olika preferenser och gillar olika typer av personer. Svaret på den första varierar utifrån killen du är intresserad av, men det är inte heller något som en slumpmässigt vald kille i en tjejtidning kan svara på.

 

Här är ett långt häftigare alternativ till veckorevyn: Rookie. Rookie skapades på initiativ av Tavi Gevinson som också är chefredaktör, eftersom hon saknade bra tidningar för tonårstjejer. (Tycker jag att det är ett fantastiskt initiativ? Ja, det gör jag.) Än så länge verkar det bara vara en onlinetidning, men den publicerar nya artiklar flera gånger om dagen och driver med andra tjejtidningar, skriver om spännande hårfärger, avvisar vissa fåniga sociala normer och diskuterar kläder. Mycket av det som finns i vanliga tjejtidningar, men betydligt mindre bantningshets, antaganden om att relationer mellan könen måste fungera utan verbal kommunikation och snäva skönhetsideal.