Jag har tidigare haft stora problem med ångest kring min kropp, min vikt och mina matvanor. Jag tror att många andra som känner samma sak vill slippa de känslorna, men inte vet hur. Det här inlägget är till er.

Mitt främsta tips är dock att försöka få professionell hjälp, för den som har möjlighet.

Sluta banta.

The Minnesota Starvation Experiment är den enda studie jag känner till som låtit människor vid god fysisk och psykisk hälsa, utan egen önskan om att gå ner i vikt, utsättas för semisvält (vilket är vad bantning i själva verket är). Männen som deltog upplevde inte bara fysiska effekter av detta, utan även psykiska. De blev oroliga, nedstämda, rastlösa, emotionellt instabila och fick förvridna kroppsbilder. Vissa uppfattade sig själva som överviktiga. De blev besatta av mat, utvecklade ritualer kring ätande och vissa började hetsäta. Dessa beteenden överlappar med sjukdomsbilden hos anorexia och vissa andra ätstörningar – trots att männen som deltog var psykiskt friska vid experimentets början.

Bantning i sig verkar alltså ha en negativ inverkan på kroppsbild och psykiskt välmående. Jag vet att en del personer upplever det som oerhört skrämmande att sluta banta och om du tillhör den gruppen så kan det vara bra att försöka ta kontakt med en psykolog eller dietist som har erfarenhet av att arbeta med ätstörningar.

Släng vågen.

Jag brukade vara väldigt fixerad vid min vikt. Jag vägde mig ofta, oroande mig för att gå upp i vikt och lade stor betydelse vid varje förändring. Det bästa sättet att slippa sådana känslor är att sluta väga sig.

Många väger sig varje dag men för de allra flesta finns det ingen anledning att göra det. Viktförändringar över så pass kort tid visar bara skillnader i hur mycket vätska och rester från mat som befinner sig i kroppen. För att kunna notera stora förändringar i vikten som kan vara sjukdomssymptom räcker det att väga sig någon gång i månaden. Det fungerar också att inte göra det överhuvudtaget.

Börja träna.

Träning i olika former kan vara ett bra sätt att sluta tänka enbart på hur ens kropp ser ut och lägga större fokus på vad den kan göra och hur den känns. Det viktiga är att hitta en form av träning som man faktiskt tycker om – det ska inte kännas som något man måste göra. Det här är ett jättebra inlägg om att förändra sin relation till träning, som jag hittade via Ann-Charlotte Måneds blogg.

Det här tipset gäller inte dem som haft problem med träningsberoende eller på annat vis använt träning som ett destruktivt beteende.

Lyssna inte på bantningsprat.

Läs inte tidningar som skriver om vikt och kropp, eller hoppa åtminstone över de artiklarna. Läs inte innehållsförteckningen på matvaror, såvida du inte har några födoämnesallergier eller liknande som tvingar dig. Stäng av ljudet på TV:n när det pratas om banting. Se verkligen inte på TV-program i stil med The Biggest Loser eller Du är vad du äter. Läs inte forumtrådar eller blogginlägg som handlar om bantning eller om kroppar. Delta inte i långa samtal om bantning eller om kroppsångest (här finns en del bra tips på hur man kan undvika sådana konversationer). Försök ha så lite som möjligt att göra med idén att du borde förändra din kropps utseende.

Köp kläder du gillar.

Skjuter du upp att köpa kläder eftersom du vill gå ner i vikt först? Gillar du vissa klädesplagg med har hört att de inte passar din kroppsform? Struntar du hellre i att köpa klädesplagg än att välja en större storlek? Sluta med det och börja köpa kläder du gillar.

Det spelar ingen roll vilken storlek de är i, om det är kläder som påstås vara smickrande eller osmickrande för din kropp eller något sådant. Det viktiga är att du trivs i dem – oavsett om har med bekvämlighet, utseende eller något annat att göra.

Ytterligare tips är hemskt välkommna!

The Funny Femnist har skrivit ett blogginlägg om att skämmas för att gilla tjejiga saker och det stämmer så löjligt väl in på en yngre mig. Väldigt läsvärt.

En skitjobbig grej med att kalla sig feminist är att man ibland misstas för någon officiell representant för alla feminister, överallt, genom världshistorien.

Jag vet att det görs med andra ideologier också, men det känns som att det händer åtminstone mig betydligt oftare när jag identifierar mig som "feminist" eller diskuterar feminism, snarare än när det rör en annan politisk ideologi eller rörelse som jag också anser mig vara anhängare av. Jag har aldrig varit med om att någon bett mig försvara allt som partiet jag röstade på i senaste valet gjort, ens som parti sett, däremot har det hänt mig i mängder av diskussioner att jag förväntas hålla med alla andra som identifierar sig som feminister i alla frågor.

Frågestunder på feministiska bloggar verkar översvämmas av frågor i stil med "Vad tycker du om det här påståendet som en annan feminist gjorde?". Det är otroligt tröttsamt, tycker jag. Jag har inget som helst intresse av att hålla långa diskussioner om vad någon annan som kallade sig feminist gjorde eller sa och hur jag kan kalla mig feminist när någon annan person som var det gjorde något dåligt en gång i tiden. Jag har intresse av att diskutera de frågor som intresserar mig personligen och vad jag tycker i dem.

Är det någon som känner att de tillhör en politisk gruppering av något som helst slag där de kan svara för vad alla som kan anses tillhöra samma gruppering vid något tillfälle sagt eller gjort? Jag har väldigt svårt att tro det.

Det här har hänt mig fler gånger än jag orkar räkna.

Under hösten så har det spekulerats i om Polishögskolan använder sig av könskvotering. Hälften av de antagna har varit kvinnor - trots att kvinnor bara utgör omkring en tredjedel av de sökande.

Jag tycker inte att könskvotering bör användas på alla arbetsplatser eller på alla utbildningar. Om en av två personer som konkurrerar om samma sak har högre meriter* än den andre så tycker jag att denne bör få anställningen, utbildningsplatsen eller vad det nu gäller.

Förutom vid vissa yrken. Polis är ett bra exempel på ett sådant. Vi behöver kvinnliga poliser. Inte på något flummigt ”poliskåren skulle må bra av ett kvinnligt inflytande” med tillhörande könsstereotyper. Vi behöver kvinnliga poliser eftersom manliga poliser, enligt lag, inte får kroppsvisitera kvinnor**. Vill vi att poliser ska kunna utföra kroppsvisitationer på kvinnor så behöver vissa poliser vara kvinnor.

Läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal är ett annat framträdande exempel. Vi har rätt att välja vem som ska ge oss sjukvård. Särskilt aktuellt blir det när det gäller intima undersökningar och behandlingar. En del personer kommer, av olika anledningar, inte ta emot sjukvård från en person av ett visst kön. Jag tycker att det är fel att neka individer sjukvård från vårdpersonal som de känner sig bekväm med, oavsett vad deras anledningar är. För att inte behöva göra det så krävs det att det bland vår vårdpersonal finns både män och kvinnor.

Det betyder givetvis inte att Polishögskolans agerande, om det nu är kvotering det rör sig om, har varit riktigt och i så fall knappast heller lagligt. Det betyder inte heller att dessa yrkeskårer behöver bestå av 50% män och 50% kvinnor. Vad det betyder är att det faktiskt är viktigt att personer av olika kön finns representerade inom vissa yrken eftersom det krävs för att vissa yrkeskårer ska kunna utföra sin uppgifter så effektivt och smärtfritt som möjligt.

*Jag är för övrigt skeptisk till att det är fullt så lätt att värdera två personers olika meriter som vissa personer verkar vilja antyda när det rör frågor om kvotering, men det får bli ett annat inlägg.

** Av någon anledning så är det inte fastställt i lag att män ska kroppsvisiteras av män, även om jag förstått det som att det ändå är praxis. Det borde givetvis ändras så att både män och kvinnor har rätt att bli visiterade av sitt eget kön (eller ännu hellre, det kön de föredrar).

Så, det är ju lucia idag och i vanlig ordning flammar diskussionen om huruvida Lucia i ett luciatåg kan vara en pojke upp. Tydligen är det superviktigt för en del att Lucia är en tjej och helst även blond och söt.

Kan vi inte bara komma överrens om att Lucia är en jättemärklig tradition? Vi firar ett katolskt helgon som inte ens katolikerna tycks engagera sig särskilt mycket i, i ett sekulärt protestantiskt land. Vi slänger dessutom in pepparkaksgubbar, tärnor, stjärngossar och tomtenissar i det hela. Det blir lite märkligt att insistera på att just könet på personen som ska porträttera Sankta Lucia ska vara autentiskt när inget annat i hela firandet är det.

Jag har fått spela tomte på julafton i min släkt och världen gick inte under.

Happy Happy Fatgirl-Hanna har ett intressant bloggprojekt - en genomläsning av Harry Potter-böckerna ur genusperspektiv. Här är mitt inlägg om första kapitlet i första boken.

I första kapitlet av Harry Potter och De Vises Sten träffar vi paret Dursley och deras son, såväl som Dumbledore, professor McGonagall och Hagrid.

Familjen Dursley först. Petunia Dursely stannar hemma med sin son och om hon har ett yrke så får vi inte veta det. Hon framställs som mycket intresserad av vad deras grannar har för sig. Vernon Dursely, som är familjemedlemen som får mest utrymme i kapitlet, är chef för ett företag där han verkar spendera stor del av sin arbetstid med att skrika på folk. Han gillar inte hur ungdomar klär sig ”nu för tiden” och tycks vara rädd att uppröra sin fru. Deras son, Dudley, framställs som ouppfostrad och Vernon tycks se det som charmigt. Som helhet verkar familjen ganska konservativ och det avspeglar sig även i deras roller inom familjen och hur de tycks förhålla sig till varandra. Petunia i synnerhet är svår att tänka sig som en man – skvaller känns starkt förknippat med kvinnor.

De karaktärer vi stöter på från trollkarlsvärlden är mindre könsstereotypa. Professor McGonagall tilltalas som just professor – utöver Vernon är hon den enda karaktären i kapitlet vars yrke nämns. Hon ger ett tålmodigt intryck, i och med att hon suttit hela dagen och väntat på att Dumbledore ska dyka upp. Hon framstår också som behärskad då hon kritiserar andra magiker för att fira på ett sätt som väcker mugglares uppmärksamhet.

Rowlings första beskrivning av Hagrids ger ett väldigt manligt intryck. Framförallt så beskrivs han som stor – bred och lång med enorma händer och fötter. Han har vildvuxet skägg och hår. Han dyker upp på en stor, flygande motorcykel. Det är svårt att tänka sig att en sympatisk kvinnlig karaktär skulle få en liknande utseendebeskrivning. Hagrid är också den karaktär som är mest expressiv med sina känslor – han gråter högljutt över paret Potters död. Han framstår också som mycket beskyddande och omhändertagande gentemot Harry.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att familjen Dursely passar väl in i traditionella könsroller, medan de magiker vi stöter på har större variation.

Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina har skrivit om p-piller och argumenterat mot dem som tycker att unga kvinnor själva ska ansvara för att ta reda på vilka biverkningar de kan drabbas av. Jag håller med henne, såklart.

Det är jättelätt att hitta information om vilka biverkningar ett läkemedel har om man vet var man ska leta. Man brukar rent av få en bipacksedel där informationen finns. Men jag tror inte att alla unga kvinnor är särskilt bra på att läsa en förteckning över biverkningar och bilda sig en någorlunda korrekt uppfattning av vad det innebär och vilka skillnader det utgör gentemot andra preventivmedel. Inte för att unga kvinnor är dumma eller inkompetenta, utan för att listor över biverkningar faktiskt inte är särskilt beskrivande.

Det finns en hel del fördelar med att den läkare (eller annan vårdpersonal) som skriver ut preventivmedel till en kvinna diskuterar dess biverkningar med henne, istället för att förvänta sig att hon ska googla på det senare.

Först och främst så kan den som inte är bekväm med vilka biverkningar som hon riskerar diskutera andra möjligheter där och då, inte en vecka senare efter att ha upptäckt att hon inte kan eller vill äta det preventivmedel hon fått utskrivet.

För det andra – vårdpersonal på ungdomsmottagningar får betalt för att vara vårdpersonal. Att informera  unga om vilka olika alternativ preventivmetoder de kan använda och vilka fördelar och nackdelar de olika metoderna har borde, med all rimlighet, ses som en del av deras yrke.

För det tredje – läkare som jobbar med en viss specialitet och skriver ut vissa mediciner väldigt ofta lär ha betydligt bättre koll på vad som är viktigt med dessa mediciner än de flesta kan läsa sig till från en bipacksedel. För några år sedan åt jag en medicin som dels hade harmlösa hudutslag som en möjlig biverkan, men också en del allvarliga och potentiellt dödliga hudsjukdomar. Jag har ingen aning om hur man skiljer harmlösa hudutslag från potentiellt dödliga hudsjukdomar och om ingen läkare berättar det för mig i förväg så sticker jag till akuten vid första utslag.

Självklart är det positivt om ungdomar som vill ha sex själva tar initiativ till att hitta information om hur de kan skydda sig mot könssjukdomar och oönskade graviditeter – men alla kommer inte göra det. Alla kommer inte ens ta initiativ till att skydda sig överhuvudtaget. Att förvänta sig att internet och ungdomar ska göra preventivmedelutskrivande läkares jobb är ganska naivt.

På senaste tiden har jag läst rätt mycket om och sett "victim blaming" och då främst när det gäller kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp.

Det gör mig så jävla ledsen och arg och frustrerad när kvinnor som utsatts för övergrepp får höra att de borde agerat annorlunda innan, under och efter övergreppet. Jag menar, det är inte särskilt hjälpsamt, såvida inte personen som säger det har en tidsmaskin nära till hands. Däremot är det ett bra sätt att få någon som redan mår dåligt att må sämre och hjälpa till att etablera en kultur som ursäktar våldtäkter och andra sexuella övergrepp.

I synnerhet brukar passivitet under ett övergrepp kritiseras. "Du borde ha sagt ifrån/knuffat undan honom/sprungit därifrån" och varianter därav är vanligt förekommande. Vad fan är det om, egentligen? Skulle man föreslå samma sak till någon som blir rånad? Varför tycks en del människor förutsätta att den som begår just ett sexuellt övergrepp genast skulle sluta om de blev ombedda? Det är väl knappast det vi förväntar oss av andra brottslingar?

Jag menar såklart inte att dessa reaktioner är fel eller dåliga - bara att de inte är bättre än passivitet. En person som utsätts för ett brott borde få reagera exakt hur de vill på detta (undantaget att begå ett annat brott som inte kan motiveras med nödvärn). Ärligt talat tycker jag att de som vill lägga problemet hos offret istället för hos gärningsmannen kan dra åt helvete.

För ett tag sedan skrev Pelle Billing ett inlägg om vilka kvinnofrågor han tycker är viktiga att uppmärksamma i jämställdhetsarbetet. Jag håller med honom på alla punkter, men skulle förmodligen lägga till några egna. Hittade till inlägget via Onewaycommunication, där andra frågor tas upp i kommentarerna.

Jag tycket att det är ett bra initiativ av Billing att berätta vilka kvinnofrågor han anser viktiga. Jag skriver ju främst om kvinnofrågor när jag skriver om jämställdhet och många av de saker jag diskuterar som inte är direkt anslutna till jämställdhet mellan könen, men som påverkar könen olika, behandlas främst ur ett kvinnligt perspektiv. Inget konstigt med det - jag har såklart lättare att se den problematik som drabbar kvinnor eftersom jag är kvinna.

Hur som helst, här är de mansfrågor som jag tycker är viktiga att hitta lösningar på. Invändningar och egna förslag är välkommna!

Sjukvård. Män är överlag sjukare än kvinnor men sämre på att söka vård, vilket kan leda till att de drabbas hårdare av sjukdomar. Det finns också sjukdomar som är så pass kvinnligt kodade - som depression och ätstörningar - att män med dessa sjukdomar kan bli extra skeptiska till att söka hjälp och även feldiagnosticeras.

Att få män att söka sjukvård tidigare skulle kunna rädda en hel del liv. När det gäller ätstörningar och andra sjukdomar som sammankopplas med kvinnor måste läkare bli bättre på att upptäcka sådana även hos män. Jag vet inte hur forskningen ser ut just nu, men kanske behövs fler studier av hur dessa tillstånd yttrar sig hos män?

Föräldraskap. Män tar fortfarande bara ut omkring en femtedel av föräldraledigheten och förlorar oftare vårdnaden om sina barn än kvinnor. Synen på pappor är ofta att de är en slags andrahandsförälder, medan mamman är den primära föräldern. Vi behöver förändra synen på pappor så att de betraktas som likvärdiga med mammor och förenkla för de män som vill vara lika eller mer delaktiga i föräldraskapet som sina barns mammor.

Män kan också tvingas betala underhåll för barn som de aldrig velat skaffa och någon lösning på detta borde hittas, även om jag inte är säker på hur en bra sådan skulle se ut i praktiken.

Mansrollen. Några av de saker jag tycker sämst om med mansrollen är tanken att "riktiga män" är återhållsamma med sina känslor. Det är begränsande och försvårar verbal konfliktlösning. Ett annat nära besläktat problem är att män förväntas vara psykiskt och fysiskt starka och tåliga, vilket sannolikt är en stor del i förklaringen till varför män väntar längre än kvinnor med att söka sjukvård.

Sedan har vi det faktum att manlig agressivitet och våldsamhet i barndomen ofta ursäktas, såväl som "pojkstreck". Samtidigt begås majoriteten av alla brott, och i synnerhet våldsbrott av män. Om vi vill förändra detta så måste vi se till att även pojkar lär sig att lösa konflikter utan att ta till våld.

Utbildning. Pojkar får överlag sämre betyg i skolan än flickor. Det finns olika teorier om varför det är så - jag personligen tror det rör sig om en kombination av att pojkar inte uppmuntras till att göra skolarbete i lika stor utsträckning som flickor och att undervisningsformen i grundskolan blir svårare att anpassa sig till för pojkar än för flickor. Hur som helst så bör man försöka hitta en lösning på det här och se hur skolan kan anpassas så att den passar alla elever bättre.

Som sagt, invändningar och tillägg är välkomna.

Jag har sökt till högskola nu till våren och imorgon får jag veta resultatet av första urvalet. Om jag inte bloggar något tills dess så är det för att jag är upptagen med att vara löjligt nervös.

Håll tummarna för mig, va?

Förresten, ni andra som använder blogg.se, visst har de ändrat designen lite? Eller är det bara jag?

Lady Dahmer skriver om hur HM på sin webshop använder samma bild på en kropp till olika modellers ansikten. Oh, och bilden av kroppen är skapad i en dator.

HM:s presskontakt, Håcan Andersson, förklarar i Aftonbladet att det inte handlar om ideal, utan att ”vi gör det här för att kunna visa upp plaggen”. Han berättar också att plaggen sätts på en docka och fotas, och sedan sätts de samman med den datorskapade bilden för att få ett mänskligt utseende.

HM missar ju världens chans här. En utav nackdelarna med att handla klädesplagg över internet är ju att plagg som sitter bra på en modell inte nödvändigtvis sitter bra på någon med en annan storlek och en annan kroppsform. Om HM inte ens behöver anställa modeller för att visa hur kläderna sitter utan kan använda dockor istället så borde det knappast utgöra en väldigt mycket större kostnad att faktiskt använda olika dockor och ta flera bilder. Så, ja, HM, om det nu inte handlar om ideal utan om att kunna visa plaggen för era kunder, kan ni inte visa hur de ser ut på lite fler av oss också?

Imorse såg jag en video av en föreläsning Cynthia Bulik haft på Karolinska Institutet tidigare i år. Den är en timme lång och handlar om ätstöringar. Mer specifikt så fokuserar den på de genetiska aspekterna av dem och vad som händer när kvinnor med ätsörningar blir gravida, vilket var rätt intressant.

Jag hittade också den här artikeln, som är skriven av en mamma till en dotter med ätstörningar, om hur hon lärde sig att acceptera att hennes dotters hälsosamma kroppsstorlek är högre än genomsnittet.

Jag hittade ett blogginlägg hos Gaymasen om världens fetaste man, genom Hanna som med all rätta var upprörd över det.

Hans inlägg går ut på två saker. Den första är att förfäras över att någon kan vara så tjock. Den andra är att gnälla om hur tjocka människor kostar pengar och borde betala för sig.

” Han har väl ögon att se med? Varför gör ingen i hans närhet något? VARFÖR? När man blir sängliggande under fem års tid och inte kan röra sig, då har något gått galet snett. Bara att passera 200-kilostrecket hade väl skapat stora varningstrianglar i skallen? Att sedan passera 300 kilo utan att börja överväga att göra något åt fetman är crazy. Galenskap. Idioti.” - Gaymasen

Jag såg inte programmet som hänvisas till, men det verkar röra sig om Manuel Uribe. Kollar man upp honom på Wikipedia så får man veta att hans högsta vikt varit runt 597 kilo och att han gått ner från den till 315 kilo. Det är 282 kilo och nästan halva hans kroppsvikt. Att skriva ett blogginlägg om hur han inte fattar att det är en dålig grej är faktiskt bara oförskämt.

Varför han nådde en så anmärkningsvärt hög vikt till en början har jag ingen aning om, men jag har svårt att tro att förklaringen är att han själv tyckte det var en god idé. Jag har svårt att tro att någon är superpeppad på att få sin mobilitet så pass begränsad att de inte kan stå upp.

” Fetman kostar samhället mer än vad den brutala cancern gör. Tänk vilken cancerforskning vi skulle kunna få om alla bara tog ansvar för sin egen kropp? Är det då fel att införa en speciell ’fetma-skatt’?” - Gaymasen

Inte för att vara den som är den, men är tanken här att om vi la mindre pengar på sjukvård (det pratas om kostnaderna för viktnedgångsoperationer i stycket innan) så skulle vi lägga mer pengar på cancerforskning? För det är ett rätt konstigt resonemang.

Visst kan man diskutera vad som är och inte är viktigt att lägga pengar på, men sjukvård är en mänsklig rättighet enligt FN. Vill man verkligen ha mer pengar till cancerforskningen så tror jag att vi kan hitta saker som är mindre viktiga, faktiskt.

Antydningen här är ju att människor med fetma skulle få betala en speciell skatt eftersom de inte tar ansvar för sin egen hälsa. Jag orkar inte gå in i detalj på det här just nu, men faktum är att i de studier över viktnedgång som gjorts brukar omkring 95% av deltagarna ha gått upp till sin ursprungliga vikt igen inom 5 år. De flesta gör det inom 3 år. Det finns inga studier som visar att människor med fetma slipper drabbas av fetmarelaterade sjukdomar om de bara blir normalviktiga, vilket blir ganska självklart eftersom en sådan studie skulle behöva göras under betydligt längre tid än 3-5 år. Hela ”ta ansvar för sin hälsa genom viktnedgång”-grejen är verklighetsfrånvänd.

Min andra invändning är att fetmarelaterade sjukdomar inte fungerar på det sättet. Alla med fetma får inte dessa sjukdomar. En del personer utan fetma får dem. Fetma diagnosticeras efter BMI, vilket faktiskt inte säger något om vad som är hälsosamt för individen eller hur hälsosam en individ är.

Men om vi struntar i det då? Om vi låtsas att den där märkliga föreställningen om att alla människor kan nå och upprätthålla vilken kroppsvikt som helst och att alla med samma BMI är lika hälsosamma eller ohälsosamma stämmer?

Tja, det är fortfarande inte en ursäkt för att beskatta människor med fetma extra. Som Hanna skriver i sitt inlägg, då får vi problemet i att mängder av människor kan anses bära ansvaret för sina egna skador och sjukdomar i någon utsträckning. Givetvis kan vi insistera på att alla som utsätter sig för någon som helst risk för att skadas eller utveckla en sjukdom ska beskattas extra för det. Fan, vi kan rent av insistera på att föräldrar som skaffar barn trots att de har gener som kan ha inverkan i utvecklandet vid en viss sjukdom betalar extra skatt. Men jag tycker att det verkar betydligt mer praktiskt att helt enkelt låta alla skattebetalare gemensamt stå för all sjukvård.

Edit: Gaymasen har visst raderat sitt inlägg, bett om ursäkt och sagt att han egentligen tycker att "fetmaskatt" är rätt överdrivet. Bra gjort av honom, tycker jag. Jag lämnar kvar det här ändå, i och med att "fetmaskatt" ändå är något som man hör folk prata om ibland.

Man måste kunna skämta om allt.

Är det bara jag, eller påstås det bara av folk som vill skämta på någon annans bekostnad om saker de själva inte upplever?

Att vara oskuld är i vår kultur ett begrepp som är sammankopplat med mängder av olika värderingar och föreställningar, det har väl inte undgått någon. Dessa olika föreställningar, oavsett om de är positiva eller negativa, bidrar till att första gången någon har sex framställs som en stor och viktig grej.

Det finns mängder av råd kring vad man bör tänka på innan och under första gången man har sex. Populära sådana inkluderar att man verkligen ska vara redo, att man ska ha det med någon man älskar, att tjejen ska vara upphetsad och avslappnad, att man ska tänka på att ta det lugnt och att man ska komma ihåg att skydda sig.

En del av råden är dåliga, en del är bra och en del är sådär. Men de bra råden är inte bra för att de säger något särskilt om första gången man har sex utan för att de är bra råd angående sex i allmänhet. Myten om första gången som viktig och meningsfull och avgörande för resten av ens sexliv gör att det blir lätt att glömma bort att alla andra gånger man har sex också är viktiga.

Det är alltid viktigt att man är redo att ha sex och inte gör det för att man känner sig pressad. Det är alltid en bra idé att skydda sig mot könssjukdomar och graviditeter om det behövs. Det är alltid positivt om alla inblandade känner sig upphetsade och trygga med situationen. Jag tycker inte att det är nödvändigt att ha sex med någon man älskar, men det är alltid positivt att lita på sina sexpartners inom situationen och känna sig trygg med dem.

Jag önskar att de råd som ges kring första gången man har sex kunde lägga mindre fokus på det emotionella, för de är inte frågor som är begränsade till ens sexdebut. Istället skulle jag vilja se råd som var mer praktiskt inriktade och som främst berör dem med liten eller ingen erfarenhet av sex.

Vilka råd tycker ni bör ges angående första gången man har sex?

* Jag vet att det är ett heteronormativt råd, men hela föreställningen om ”oskuld” är också rätt heteronormativ.

Första december. Då julpyntar vi bloggen.

Det är också Världsaidsdagen och Fanny har skrivit ett bra inlägg om stigmat kring HIV och hur det leder till utanförskap och andra problem för de som är drabbade.

Jag har inte så mycket att tillägga, men jag håller verkligen med om att stigmatiseringen av HIV faktiskt inte gynnar någon. Det funkar förmodligen inte ens för att få folk att skydda sig mot det.

När könssjukdomar i allmänhet och HIV i synnerhet framställs som något som bara drabbar en viss typ av personer som har en viss typ av sexliv så gör det inte att folk blir bättre på att skydda sig mot könssjukdomar. Det gör att folk antar att de inte riskerar att smittas av några sådana så länge de har sex med partners som inte uppfyller deras bild av hur en HIV-smittad person (eller en person med en annan könssjukdom) är.

Risken för att smittas av just HIV är väldigt liten vid sexuell kontakt. De enda sammanhang då risken att smittas av HIV är högre än något procent eller procentdelar är då man mottar en blodtransfusion med infekterat blod eller då man föds och ammas av en HIV-smittad mor som inte får behandling.

Det betyder såklart inte att man bör strunta i att skydda sig mot könssjukdomar, men det finns ingen verklig anledning att sky människor med HIV som om de hade böldpest.