Ibland, framförallt i amerikanska sammanhang, hör man folk som pratar om att unga tjejer borde ha mer självrespekt. Med vilket dessa personer i själva verket menar att unga tjejer borde ha sex mindre och/eller klä sig mindre sexuellt. Märklig begreppskidnappning, tycker jag.

Självrespekt handlar såklart om att respektera sina egna känslor och önskemål, inte om att leva upp till samhällets normer kring sex. Vad det innebär varierar såklart från person till person. Att ha sex nästan konstant, att aldrig ha sex och allt däremellan. Samma sak med kläder, givetvis.

Det finns inget med sex som automatiskt är förnedrande eller på något annat vis gör att en tjej som har sex skulle sakna självrespekt.

Jag och några bekanta pratade om första gången man har sex förut. Jag undrar lite om det finns några andra saker där det pratas så pass mycket om första gången man gör någonting som de flesta sedan gör väldigt många gånger. Det enda jag egentligen kommer på är första kyssen, första förälskelsen och första förhållandet, men de är alla lite på samma tema och inte lika upphypade.

Men det vi pratade om var vad som är viktigt vid ens sexdebut. Jag har redan skrivit ett inlägg om att det mesta som är viktigt vid första gången faktiskt är viktigt alla gånger, men något som ofta kommer upp i sammanhanget är det där med ”att vara redo”.

Ofta tycker jag det diskuteras kring att vara redo för att ha sex som ett tillstånd som du uppnår och sedan befinner dig i resten av livet, ungefär som att vara myndig eller liknande. Det beror förmodligen på att det verkar sammankopplas mycket med mognad.

När jag tänker på vad det innebär att vara psykiskt redo för sex så tänker jag en massa saker, som till exempel kommunikationsförmåga, ansvar, konsekvenstänkande och självkännedom. I korthet så handlar det om att kunna fatta beslut kring sex som man mår bra av, vilket såklart är luddigt och varierar från person till person. Men också från tillfälle till tillfälle. Jag kan till exempel vara redo att ha sex med någon som jag känner väl och litar på, utan att för den sakens skull vara redo att ha sex med någon annan som jag inte litar på överhuvudtaget.

Sedan så måste det inte vara en enorm katastrof att ha sex utan att vara ”redo”, men jag vill hemskt gärna att allt sex som sker ska göra det på ett sätt som känns bra för de inblandade. Och jag tror att vi kommer närmare den visionen om vi inte pratar så mycket om att vara redo för sin sexdebut, utan om att vara redo varje gång man har sex.

One-way communication skriver om preventivmedel för män, som utifrån artikeln hon hänvisar till faktiskt låter som en bra grej. Utifrån vad jag kan förstå skulle det i praktiken fungera ungefär som en vasektomi - alltså att spermieproduktionen inte påverkas, men transporten genom sädesledarna förhindras. Skillnaden från en faktisk vasektomi vore att sädesledarna inte skärs av, utan blockeras med hjälp av en gel som tydligen ska fungera bra att sedan ta bort.

Det vore jättebra! Det verkar inte, och borde inte, ge några egentliga biverkningar. Jag hoppas verkligen att det här kommer ut på marknaden och inte viftas bort med att intresset inte finns.

Det finns ju en ganska kraftig kulturell föreställning om att sexuell läggning (då framförallt vilket/vilka kön man attraheras av, men ibland mer utvidgat) är något som är helt permanent. Att man inte blir [någonting]-sexuell, utan föds som det. Det stämmer säkert också för många. Däremot är det inte hur jag upplever min egen sexuella läggning och jag har svårt att tro att jag är helt ensam om det.

Jag tror att anledningen till att så många homo- och bisexuella personer, såväl som heterosexuella som är engagerade i dessas rättigheter, insisterar på att sexuell läggning är en medfödd, konstant egenskap är att detta ofta ställs mot idén om att det skulle vara ett val. Med tanke på att just den föreställningen ofta används i politiska sammanhang för att fördöma och förtrycka dessa personer så är det inte så konstigt att många gärna vill avvisa den föreställningen.

Jag har två invändningar mot det här. Den första är att det faktiskt rör sig om två olika saker. Om jag attraheras uteslutande av kvinnor i en viss period av mitt liv och uteslutande av män i en annan så betyder inte det att jag har valt något av det, mer än om jag attraheras av uteslutande kvinnor hela mitt liv, eller av bägge könen samtidigt.

Den andra invändningen är att det inte borde spela någon som helst roll. På något plan kan jag tycka att homo- och birörelsen spelar efter homofobers villkor när den insisterar på att sexuell läggning är medfött och oföränderligt. Det antyder lite att heterosexuella borde acceptera oss eftersom vi faktiskt inte har något val, vilket i sin tur antyder att om vi hade det så vore det fel val och helt rimligt att förtrycka och fördöma oss.* Jag tror i och för sig inte att sexuell läggning är något man kan förändra med viljestyrka, men det är inte anledningen till att jag är för att homo- och bisexuella personer ska ha samma rättigheter som heterosexuella personer. Det är jag eftersom jag inte tycker att det finns något fel i att attraheras av människor av samma kön som en själv.

* Vilket för övrigt jävlas en del med oss som primärt definierar oss som bisexuella, i och med att vi i någon bemärkelse har ett val. Inte i vad vi attraheras av, men i och med att vår läggning faktiskt inte utesluter möjligheten för oss att ha sexuella relationer med någon av motsatt kön. I vart fall inte som begreppet vanligen används.

Läkartidningen skriver om en undersökning där endast en fjärdedel av 217 svenska ungdomsmottagningar rekommenderade en ung kvinna som uppgav sig ha haft oskyddat sex upprepade gånger med en någorlunda okänd man att testa sig för HIV. Efter att ha blivit direkt tillfrågade om det, dessutom. De flesta gav otydliga rekommendationer och 9% svarade nej.

Det stämmer rätt bra med mina egna erfarenheter från ungdomsmottagningar, där de främst frågat om behov av klamydiatester, och det jag hört andra beskriva. Och alltså, det är ju dåligt. Jag tycker att de som haft sex där de riskerat att få en könssjukdom ska få rekommendationen att testa sig för alla könssjukdomar där det är möjligt. I och med att eh, ja, det är möjligt att de har en sådan.

Många könssjukdomar ger inga märkbara symptom i ett tidigt stadie (eller ibland överhuvudtaget), men kan ändå orsaka skada om de inte behandlas. Vilket såklart kräver att någon har gjort ett test och kunnat ställa en diagnos först. Vilket inte kommer inträffa för personer utan märkbara symptom om det faktum att de utsatt sig för smittorisk inte anses grund för att de ska utföra ett sådant test.

Dåligt, helt enkelt.

Det här sammanfattar rätt väl vad som stör mig med begreppet "friend zone" och hur det används.

Det är tråkigt att många verkar anse att samtycke inte är något som behöver pratas om. Fan, folk är så främmande inför att faktiskt prata om det att vissa tycker att hela deras sexliv skulle hotas av en samtyckeslag. Mycket av de källor som unga hämtar information kring sex från tar inte upp hur man kan prata med samtycke – en hel del pick up-artister och killtidningar tycker att ett nej inte behöver tas på allvar, tjejtidningar menar att om något är obehagligt under sex ska man inte säga ifrån utan distrahera med något annat och i porr så brukar uttryck för samtycke komma halvvägs igenom akten. Konversationer kring samtycke lyser med sin frånvaro i nästan all media.

Ett problem kring samtycke som koncept är att det ofta förutsätts att det är en antingen eller-grej. Antingen så samtycker alla inblandade till sex och har det, eller så gör de inte det och så har ingen sex. I verkligheten så är det ju inte så enkelt – folk vill göra vissa sexuella saker och avstå från andra. Jag kanske vill ha penis i slida-sex, men inte få eller ge oralsex. Eller så vill jag inte bli penetrerad av en penis men gärna med fingrar. Eller så vill jag gärna ha oralsex men inte någon typ av vaginal penetration. Eller så vill jag gärna rollspela men inte få mina bröst berörda. Sex är inte bara en sak och det fungerar bättre om man faktiskt pratar om vad man vill och inte vill göra.

En fin grej med det här är att det faktiskt finns subkulturer det här faktiskt fungerar bättre än hos den breda massan – mer specifikt stora delar av BDSM-kulturen. Självklart finns det de som inte praktiserar BDSM men ändå kommunicerar bra kring sex och samtycke, såväl som de som praktiserar BDSM och är urusla på att prata om samtycke. Clarisse Thorn har skrivit tre fantastiska blogginlägg om kommunikationstaktiker som används inom BDSM och som jag absolut skulle vilja se få större spridning inom mainstreamsex. För det behövs!

Det första handlar om checklists, det andra om safewords och det tredje om journal keeping. Läs dem!

Edit: Hanna amärkte på förhållandet som beskrivs i tredje länken och jag vill flika in att det jag tycker är positivt är kommunikationstaktiken som ett supplement till konversationer kring samtycke under och innan sex, inte som en ersättning för det. Jag är för övrigt skeptisk till 24/7-förhållanden överlag, men det kanske blir ett annat inlägg.

Jag har egentlingen inget att säga, utöver att den här reklamen är otroligt obehaglig. Slentrianformuleringar där "kan inte säga nej" egentligen betyder "kommer inte säga nej" är väl rätt vanliga, men understrykningen gör det mycket värre på något vis.

Reklamen finns på The Pirate Bay.

Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina har skrivit om p-piller och argumenterat mot dem som tycker att unga kvinnor själva ska ansvara för att ta reda på vilka biverkningar de kan drabbas av. Jag håller med henne, såklart.

Det är jättelätt att hitta information om vilka biverkningar ett läkemedel har om man vet var man ska leta. Man brukar rent av få en bipacksedel där informationen finns. Men jag tror inte att alla unga kvinnor är särskilt bra på att läsa en förteckning över biverkningar och bilda sig en någorlunda korrekt uppfattning av vad det innebär och vilka skillnader det utgör gentemot andra preventivmedel. Inte för att unga kvinnor är dumma eller inkompetenta, utan för att listor över biverkningar faktiskt inte är särskilt beskrivande.

Det finns en hel del fördelar med att den läkare (eller annan vårdpersonal) som skriver ut preventivmedel till en kvinna diskuterar dess biverkningar med henne, istället för att förvänta sig att hon ska googla på det senare.

Först och främst så kan den som inte är bekväm med vilka biverkningar som hon riskerar diskutera andra möjligheter där och då, inte en vecka senare efter att ha upptäckt att hon inte kan eller vill äta det preventivmedel hon fått utskrivet.

För det andra – vårdpersonal på ungdomsmottagningar får betalt för att vara vårdpersonal. Att informera  unga om vilka olika alternativ preventivmetoder de kan använda och vilka fördelar och nackdelar de olika metoderna har borde, med all rimlighet, ses som en del av deras yrke.

För det tredje – läkare som jobbar med en viss specialitet och skriver ut vissa mediciner väldigt ofta lär ha betydligt bättre koll på vad som är viktigt med dessa mediciner än de flesta kan läsa sig till från en bipacksedel. För några år sedan åt jag en medicin som dels hade harmlösa hudutslag som en möjlig biverkan, men också en del allvarliga och potentiellt dödliga hudsjukdomar. Jag har ingen aning om hur man skiljer harmlösa hudutslag från potentiellt dödliga hudsjukdomar och om ingen läkare berättar det för mig i förväg så sticker jag till akuten vid första utslag.

Självklart är det positivt om ungdomar som vill ha sex själva tar initiativ till att hitta information om hur de kan skydda sig mot könssjukdomar och oönskade graviditeter – men alla kommer inte göra det. Alla kommer inte ens ta initiativ till att skydda sig överhuvudtaget. Att förvänta sig att internet och ungdomar ska göra preventivmedelutskrivande läkares jobb är ganska naivt.

Att vara oskuld är i vår kultur ett begrepp som är sammankopplat med mängder av olika värderingar och föreställningar, det har väl inte undgått någon. Dessa olika föreställningar, oavsett om de är positiva eller negativa, bidrar till att första gången någon har sex framställs som en stor och viktig grej.

Det finns mängder av råd kring vad man bör tänka på innan och under första gången man har sex. Populära sådana inkluderar att man verkligen ska vara redo, att man ska ha det med någon man älskar, att tjejen ska vara upphetsad och avslappnad, att man ska tänka på att ta det lugnt och att man ska komma ihåg att skydda sig.

En del av råden är dåliga, en del är bra och en del är sådär. Men de bra råden är inte bra för att de säger något särskilt om första gången man har sex utan för att de är bra råd angående sex i allmänhet. Myten om första gången som viktig och meningsfull och avgörande för resten av ens sexliv gör att det blir lätt att glömma bort att alla andra gånger man har sex också är viktiga.

Det är alltid viktigt att man är redo att ha sex och inte gör det för att man känner sig pressad. Det är alltid en bra idé att skydda sig mot könssjukdomar och graviditeter om det behövs. Det är alltid positivt om alla inblandade känner sig upphetsade och trygga med situationen. Jag tycker inte att det är nödvändigt att ha sex med någon man älskar, men det är alltid positivt att lita på sina sexpartners inom situationen och känna sig trygg med dem.

Jag önskar att de råd som ges kring första gången man har sex kunde lägga mindre fokus på det emotionella, för de är inte frågor som är begränsade till ens sexdebut. Istället skulle jag vilja se råd som var mer praktiskt inriktade och som främst berör dem med liten eller ingen erfarenhet av sex.

Vilka råd tycker ni bör ges angående första gången man har sex?

* Jag vet att det är ett heteronormativt råd, men hela föreställningen om ”oskuld” är också rätt heteronormativ.