Jag såg Cougartown i veckan och har den här låten av från första säsongen på hjärnan. Jag älskar den lite. Cougartown är för övrigt inte lika dåligt som titeln antyder, ganska roligt faktiskt. Gillar särskilt att Christa Miller spelar en karaktär med nästan exakt samma personlighet som Jordan i Scrubs (som hon också spelade).

 

 

Marcus Birro har skrivit en debattartikel om hur dåligt det är att vem som helst kan kalla sig författare bara för att de skrivit en bok och fått den publicerad. Fanny skriver lite om hur löjligt självfixerat det är här.

Ingen normalt funtad människa skulle sätta sig i ett plan som styrdes av en ”spökpilot”.
Inte heller i ett plan styrt av någon som aldrig tidigare flugit ett plan, men som efter att ha sålt slut sin själ på de kommersiella tv-kanelernas boulevard plötsligt bestämt sig för att sadla om och bli pilot i stället.
”Hur svårt kan det vara att flyga ett plan? Det är väl bara att dra en spak i rätt riktning vid rätt läge?”

 

Jag tycker att det är jätteroligt. Först och främst, är man så känslig med vem som använder ens yrkestitel så kanske man skulle skaffa en skyddad sådan istället. Väljer man ett yrke vars definition mer eller mindre är "någon som skriver skönlitterära texter" så får man faktiskt räkna med att titeln används av de som gör det också. Det är lite så icke-skyddade yrkestitlar fungerar.

 

Extra roligt blir det när Elin Astrid påpekar att Marcus Birro själv inte har någon utbildning i att skriva skönlitteratur.

Hos Elin Astrid läste jag att Aftonbladet vill stoppa de hatiska kommentarerna på deras hemsida genom att göra det obligatoriskt att logga in med sitt facebookkonto för att kunna kommentera. De är inte den första sidan som vill göra det obligatoriskt att använda sitt riktiga namn och jag skulle bli förvånad om de är den sista.

 

Jag gillar det inte. Argumentet för sådana policys verkar vara att man bör kunna stå för sina åsikter även på internet och att det skulle minska trollande och näthat. Jag ser deras poäng, men i grund och botten känns det som ipred-debatten igen. Även om jag inte planerar att begå ett brott så är jag inte nödvändigtvis okej med att bli övervakad, på samma sätt som jag kan motsätta mig att bli kroppsvisiterad även om jag inte har ett vapen i fickan.

 

Jag vill inte att allt jag säger utanför internet ska höras av alla som känner till mitt för- och efternamn.  Inget av det jag gör på internet är olagligt och jag brukar inte trakassera andra människor, men det betyder inte att jag vill dela med mig av allt jag skriver på internet för alla som ens är vagt bekanta med mig. Jag vill kunna skriva om privata saker på internet utan att de dyker upp när man söker på mitt namn. Jag vill kunna välja vilken information jag delar med mig av till olika personer och om jag måste använda mitt riktiga namn på internet så kommer jag... tja, i stor utsträckning sluta använda internet.

 

Att förvänta sig att människor ska stå för sina åsikter i alla sammanhang, inför alla andra, är orealistiskt. Om vi inte gör det IRL, varför skulle vi göra det på internet?

Fetma är ett socialt stigma. Personer som är överviktiga eller feta antas automatiskt att vara vid sämre hälsa än normal- och underviktiga personer, men också lata, oattraktiva, besatta av mat, utan självdisciplin och ofta mängder av andra saker. Det är en bild som upprätthålls av media och det är överlag accepterat att driva med och håna tjocka människor. Särskilt problematiskt är det att många tjocka människor berättat att deras medicinska problem feldiagnosticerats, felbehandlats eller nonchalerats av läkare som antagit att deras problem är relaterade till deras vikt.

Det är ganska självklart att tjocka människor skulle gynnas av ett samhällsklimat som är mer accepterande mot dem. Men jag tror också att en förändring i synen på övervikt och fetma skulle gynna smala människor.

 

Fetma har blivit en symbol för ohälsosamma levnadsvanor. När så mycket fokus läggs på fetma som ett uttryck för sådana antas det ofta att avsaknaden av övervikt innebär att ens levnadsvanor är hälsosamma. Dålig kosthållning och inaktivitet är inte ohälsosamt för att det leder till fetma, utan för att det i sig har en negativ inverkan på hälsan, men det glöms ofta bort. De personer som säger att de kan leva på godis och snabbmat utan att gå upp i vikt missar att det största problemet med en sådan kost är att den saknar många nödvändiga näringsämnen och har ett överskott på andra näringsämnen. Fokuset på fetma som ett uttryck för en ohälsosam livsstil och en riskfaktor för olika sjukdomar gör att det ofta glöms bort att även smala personer kan ha ohälsosamma vanor och utveckla samma sjukdomar, vilket vaggar in oss i en falsk trygghet.

 

Ett annat problem som uppstår för smala människor när fetma stigmatiseras är att vi desperat vill undvika att bli tjocka, eller ens gå upp i vikt överhuvudtaget. Med tanke på hur vanligt det är att smala människor röker, vistas i stark sol, dricker stora mängder alkohol, har oskyddat sex och utsätter sig för andra hälsorisker så känns det säkert att anta att det inte enbart rör sig om oro kring hälsa, utan även rädsla för att bli betraktad som lat, oattraktiv och dålig.

Men vi vet inte riktigt varför människor blir tjocka. Det verkar som att det finns både genetiska faktorer och miljömässiga faktorer, men det är osäkert vilka dessa är överhuvudtaget. Vissa hävdar att sockerkonsumtion är problemet, andra att det är för mycket fett och ytterligare andra att det inte spelar någon roll vad man äter, bara att det är för mycket. Vi känner inte heller till några metoder för att bekämpa fetma som faktiskt är effektiva på lång sikt. Det finns alltså ingen säker metod för att undvika fetma och att anpassa vår kost efter råd som bara kanske fungerar är… tja, ett risktagande. Tanken om att vi kommer bli tjocka om vi äter på ett visst sätt, och att det är dåligt, gör att vi slutar lita på våra kroppar och deras förmåga att reglera sitt eget näringsintag.

 

Vi har också slutat se riskerna med viktnedgång. Ofta framställs viktnedgång som något som blir farligt eller problematiskt först vid en ätstörning. I ett samhälle där smalare framsälls som bättre och hälsosammare så nonchaleras det faktum att viktnedgång faktiskt innebär att försätta kroppen i ett svältstadium där den börjar förbruka sig själv, och att det innebär en belastning för den. Hetsen kring viktnedgång drabbar inte bara de personer som har ett överviktigt BMI, utan oss alla.

Alla kommer inte att acceptera att fetma eller övervikt inte nödvändigtvis är en indikation om en persons hälsa. Men det är absolut nödvändigt att vi erkänner att tjocka människor kan ha medicinska problem som inte är kopplade till deras vikt och att deras vikt inte säger något om deras personlighet. Det är också nödvändigt att vi erkänner att smala människor kan ha medicinska problem som är kopplade till deras levnadsvanor och att deras vikt inte är en garanti mot sjukdomar. Vi behöver acceptera att vi faktiskt inte vet särskilt mycket om fetma och att det är mer komplicerat än ”kalorier in, kalorier ut”. Vi behöver acceptera att vår kroppsvikt inte gör oss till bättre eller sämre människor.

Världens tröttsammaste argument när det kommer till barnuppfostran och genus måste vara "pojkar är pojkar och flickor är flickor". Främst för att det inte är ett argument i någon verklig bemärkelse utan en helt meningslös plattityd som används som ett argument. För ja, det sägs ju inte av folk som menar att flickor är prepubertala människor av honkön och att pojkar är prepubertala människor av hankön. Det sägs av folk som har föreställningar om vad det innebär att vara flicka eller pojke (och kvinna eller man) som ligger bortom de tydliga biologiska skillnaderna i form av könsorgan, könskromosomer och liknande.

 

Ibland försöker de förvisso hävda att det rör sig just om biologiska skillnader a l'a evolutionspsykologi* typ "men flickor gillar att leka med dockor för de är biologiskt programmerade att ta hand om barn och pojkar gillar att brottas för de är biologiskt programmerade att slåss". Fast ja, oftast inte. Oftast så framställs det bara som en självklarhet att det är så och de som protesterar är [valfritt skällsord]. Och jag blir så trött på det.

 

Jag tror inte att särskilt många personer faktiskt lever upp till alla de förväntningar som deras kön innebär. Jag tror de flesta inte ens utövar alla de beteenden, gillar alla de saker och känner alla de känslor som påstås vara en oundviklig del av vår biologi. Jag gör det definitivt inte och ingen jag känner verkar heller göra det. De flesta av oss har egenskaper som anses vara manliga, egenskaper som anses vara kvinnliga och egenskaper som anses vara könsneutrala. Oberoende av att vi är kvinnor eller män (eller pojkar eller flickor). Jag är anmärkningsvärt dålig på många av de saker jag hävdas vara biologiskt anpassad till, som icke-verbal kommunikation, omhändertagande, empati och simultanförmåga. Det gör inte att jag blir mindre av en kvinna, i "människa av honkön"-bemärkelsen av ordet, men definitivt i "människa med dessa egenskaper"-bemärkelsen av det.

 

Barn är sig själva, inte stereotyper av sina kön.

 

 

* Finns det vettig evolutionspsykologi? Hela konceptet verkar gå ut på att ta ett beteende som observerats hos nutida människor, gissa hej vilt hur det beteendet kan ha varit evolutionärt fördelaktigt någon gång utan hänsyn till sunt förnuft eller vad vi vet om människans historia och sedan hävda att vi är evolutionärt kodade att utöva det beteendet, även om det inte är ett beteende som ens en majoritet av världsbefolkningen utövar.

 

Någon sportkommentator har visst sagt att fotboll är för komplicerat för att kvinnor ska förstå det, såg jag på en aftonbladetlöpsedel förut. Alltså, jag tycker också att det är roligt att håna folk för deras sexistiska uttalanden, men kunde de på fullt allvar inte hitta något mer anmärkningsvärt att uppmärksamma? Folk skriver långt värre saker på... tja, Aftonbladets egen hemsida. Det känns märkligt att göra en stor sak av det samtidigt som de har för vana att tillåta kommentarer som gränsar till HMF.

Jag håller på att läsa Biologi B. Min biologibok är frustrerande dålig. Jag har inte nog god koll på biologi för att riktigt veta om mycket av den är korrekt eller inte, men vissa saker är bara... fel. Den här meningen kommer upp i en faktaruta om vattenapteorin: "Som skydd för vatten har den unga kvinnan mödomshinna i vaginan. Det har inte schimpanser, men väl sälar och valar."

Alltså. Mödomshinnan är ett rätt utdaterat och missvisande ord för vad som annars brukar kallas hymen eller slidkrans. Den är inte i vaginan, utan vid dess öppning. Den finns inte bara hos unga kvinnor. Den finns dessutom hos schimpanser också.

 

Det är möjligt att sälar och valar och unga kvinnor har någon annan hinna som faktiskt befinner sig i vaginan, jag är inte nog inläst på vare sig valars, sälars eller människors anatomi för att säga annorlunda, men det är inte vad "mödomshinnan" åsyftar.

 

Avsnittet och matspjälkning och kost är värre. Det gör geniala saker i stil med att hävda att näringsbrist hos unga kvinnor som leder till amenorré liknar "svälttillståndet anorexia nervosa". I teorin så stämmer det väl, men anorexia är inte ett svälttillstånd, det är en mentalsjukdom. Effekterna av svält vid anorexia är huvudsakligen desamma som effekterna av svält av något annat skäl. Näringsbrist liknar inte anorexia, näringsbrist är något som brukar uppkomma vid anorexia.

 

Boken passar även på att hävda att vegetarisk kost är för proteinfattig för den som idrottar på hög nivå, trots att Livsmedelsverket och deras kanadensiska och amerikanska motsvarigheter tycker annorlunda. Oh, och att vegankost är en hälsofara eftersom den saknar vitamin B12, trots att det går alldeles utmärkt att ersätta animaliskt B12 med syntetiskt B12.

 

Dårskap.

Jag är så trött på termen ”sockerberoende”. Ännu tröttare är jag på folk som verkar tro att socker är något slags gift som i sig är beroendeframkallande.

 

Som jag har förstått det så är grundtanken bakom sockerberoende att socker ”kan aktivera belöningssystemet i hjärnan och göra dig beroende”. Okej, visst, men socker i form av sackaros (vilket jag antar åsyftas) bryts ner till glukos. Precis som andra kolhydrater. Till skillnad från, säg, alkohol, så finns det såvitt jag vet ingen anledning till att sackarosmolekyler skulle ta sig till hjärnan och i sig skulle kunna påverka några receptorer där. Det borde brutits ner till glukos långt innan dess.

Jag har också hört att det är den snabba höjningen av glukos i blodet som skulle ”aktivera hjärnans belöningssystem och göra dig beroende”. Visst, jag tänker inte hävda att det är omöjligt. Men jag tänker hävda att det snarare är att jämföra med ett shoppingberoende eller ett spelberoende än med ett beroende av alkohol eller narkotika. Och allvarligt talat, borde inte en person med samma beteende kring sockerrik mat som en alkoholist kring alkohol snarare diagnosticeras med en hetsätningsstörning än sockerberoende?

 

Så, till vad jag egentligen ville gnälla om: abstinensbesvär från socker. Jag har hört en hel del personer insistera på att de är sockerberoende med hänvisning till abstinensbesvären de upplevt när de slutat äta socker och andra kolhydrater. Deras beskrivna abstinensbesvär brukar vara ungefär följande: huvudvärk, irritation, sötsug, darrningar. Darrningar och skakningar är för övrigt samma abstinensbesvär som observerats hos råttor efter att ha låtit dem dricka 25-procentig sockerlösning i åtta dagar, vilket verkar vara det vetenskapliga stöd som finns för sockerberoende.*

 

Har de forskare som gjorde den studien på fullt allvar aldrig hört talas om blodsockerfall?

 

Glukos är ett ämne som finns i kroppen som används för att ge kroppen energi. Celler behöver det för att kunna bilda ATP. Det är ett absolut nödvändigt ämne för hjärnans funktion. I vanliga fall omvandlar inte människokroppen fett eller protein till glukos, utan får all glukos genom att bryta ner olika kolhydrater. För att kunna använda annan energi måste levern först bilda ketonkroppar, vilket är anledningen till att LCHF-folk inte dör av svält.  Så, om en människokropp inte tillförs kolhydrater så kommer blodet på kort sikt inte tillföras glukos. I praktiken innebär det att hjärncellerna inte får nog med energi, och eftersom människokroppar som jag tagit upp tidigare inte är korkade så reagerar de på det. Med huvudvärk, irritation, sötsug och darrningar. Det är en normal reaktion på lågt blodsocker hos människor. Jag är inte särskilt insatt i matspjälkningssystemet hos råttor, men jag skulle gissa att även deras reaktion på blodsockerfall inkluderar darrningar och skakningar.

 

Jag säger inte att sockerberoende inte existerar. Men att uppleva sötsug när man inte äter kolhydrater är inte ett symptom på beroende. Att uppleva skakningar och huvudvärk och irritation när man inte äter kolhydrater är inte heller symptom på ett beroende. Det är symptom på lågt blodsocker.

 

* Vilket i sig verkar rätt märkligt. Djurförsök tenderar att vara rätt hemska, så borde det inte finnas bättre metoder för att konstatera ett beroende än att titta på djurens beteende och gissa vad det beror på?

 

Enligt den här gamla artikeln i SvD har två tredjedelar av folk i en undersökning visst ljugit om att de läst böcker de i själva verket inte läst. Samma undersökning hävdar tydligen att det är ganska vanligt att ljuga om att man läst På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Och alltså, va? Jag läste den för några år sedan och jag har aldrig stött på någon som läst den. Eller som hävdat att de läst den. Någonsin! Min oförmåga att hitta någon att diskutera Proust med har varit något som jag funnit småirriterande i flera år, så vad fan? Galet.

För ett tag sedan stötte jag på ett tankeexperiment kring abort, The Violinist. Det är en del av In Defence Of Abortion, av Judith Jarvis Thomson.

Du vaknar en morgon rygg mot rygg med en medvetslös violinist. En känd, medvetslös violinist. Han har en dödlig njursjukdom och Föreningen för Musikälskare har gått igenom alla tillgängliga register och upptäckt att du är den enda personen som har blodtypen som krävs för att rädda honom. De har därför kidnappat dig och har nu sammankopplat era blodomlopp så att dina njurar fungerar för er båda. Om han kopplas bort från dig nu kommer han att dö, men om nio månader kommer hans sjukdom vara botad och han kan kopplas loss från dig.

 

Det jag gillar med den här metaforen är att den till skillnad från många argument kring abort inte är beroende av hur man definierar mänskligt liv. Just huruvida foster är att betrakta som livskraftiga eller vid liv brukar vara ganska centralt vid abortdebatter och är även en viktig faktor i vår abortlagstiftning. Jag gillar att metaforen flyttar fokus från den frågan och istället hävdar att rätten till liv inte inkluderar rätten att använda någon annans kropp för att hålla sig vid liv.

 

Rätten till liv innebär inte att människor kan tvingas donera sina organ bara för att någon annan behöver dem för att hålla sig vid liv, så varför skulle den innebära att kvinnor ska tvingas låna ut sina kroppar till växande foster bara för att fostren behöver dem för att hålla sig vid liv?

Lady Dahmer skrev bra om våldtäkter här. Alltså, ja, det finns kvinnor (och säkert även män) som ljuger om att de blivit utsatta för våldtäkter. Men de brott som ingen någonsin ljugit om att ha blivit utsatt för är nog begränsade till... tja, de som inte har något enskilt och levande offer, skulle jag tro. Ändå dras falska anmälningar upp när diskussionen rör just våldtäkter än när det rör sig om något annat.

 

Kvinnan som ljuger om att ha blivit utsatt för en våldtäkt verkar ha blivit någon märklig arketyp i vår kultur. Antingen för att hon ångrat sig i efterhand, vilket känns ganska långsökt, eller för att hon bara är en manipulativ femme fatale som gillar att jävlas med män. Båda alternativen är rätt kvinnofientliga. Antingen är vi hysteriska och kan inte hantera att begå ett misstag utan att förstöra oskyldiga mäns liv, eller så är vi psykopater som finner nöje i att förstöra oskyldiga mäns liv. Yay!

 

Hur som helst, varför skulle just kvinnor som ljuger om våldtäkt förstöra så mycket för andra våldtäktsoffer? Hela vårt rättssystem är utformat efter antagandet om att människor kan ljuga om att de har blivit utsatta för brott. Det är därför det inte räcker med att anklaga någon för att ha begått ett brott för att denne ska dömas, utan en polisutredning med efterföljande rättegång som visar att denne är skyldig. Våldtäkter är svåra att bevisa, i och med att de vanligtvis inte sker inför vittnen. De är också svåra att bevisa eftersom sex är något människor ofta samtycker till, vilket vanligen inte gäller för misshandel, inbrott eller liknande. Det betyder inte att det vore en bra sak om målsäganden i en rättegång rörande våldtäkt automatiskt ansågs som mer trovärdig än den åtalade, eller vice versa.

 

Visst, kvinnor som utsatts för våldtäkter tenderas att mötas av mer victim blaming (finns det ett bra svenskt ord?) och skepsis än människor som utsatts för andra brott. Är tanken att det skulle förändras om inga kvinnor någonsin ljög om att ha blivit utsatta för våldtäkt? Visst, om människor samtidigt skulle bli villiga att se sina vänner/familjemedlemar/bekanta som våldtäktsmän. Jag har svårt att tro att det skulle hända.

 

Isabelle Ståhl nämnde i förbigående här att Kate Moss har en t-shirt med texten "Nothing tastes as good as skinny feels". Något av en klassiker i pro ana-kretsar, men tydligen börjar det bli ett accepterat motto.

 

Det är så fel att det finns inte. Att vara smal känns säkert fint om man tillhör den minoritetsgrupp som är riktigt smala och skulle ha väldigt svårt att gå upp i vikt om de försökte. Men frasen är ganska tydligt riktad till personer som håller sig smala genom att begränsa vad de äter.

 

I motsats till vad bantningsindustrin verkar tro så är människokroppar inte korkade. Människokroppar har mängder av mekanismer för att reglera hunger, mättnad, matspjälkning, energiförbrukning och liknande. Det är inte särskilt konstigt att människor tror att vi kan sätta oss över de mekanismerna. Om vi kan sätta oss över viljan att slå den där jobbiga arbetskamraten i ansiktet, varför skulle vi inte kunna sätta oss över andra primitiva känslor som hunger? Men, som sagt, människokroppar är inte korkade. De märker när de inte får nog mycket energi (mat, alltså) och de reagerar på det.

 

Reaktionen på för lite energi som eftersträvas av bantare är att kroppen i brist på tillförd energi ska börja bryta ner sig själv för att använda lagrat fett som energi istället. Det inträffar, så visst, låter man bli att äta så går man ner i vikt. Tråkigt nog för alla som bantar så är det inte det enda som människokroppar gör när de inte tillförs nog mycket energi. De börjar också spara på den energi som tillförs. Några av de saker som inträffar då är att puls, blodtryck och andning sänks, vilket kan leda till yrsel och svimningar. Kroppstemperaturen sjunker också, med följd att man fryser. Eftersom människokroppar fortfarande inte är korkade så fattar de att de behöver mat och lägger all sin fokus på att hitta sådan, med rastlöshet, sömnstörningar och matfixering som följd. Man får också lågt blodsocker, vilket i praktiken innebär att hjärnan inte får tillräckligt med energi för att fungera ordentligt. Man blir lättirriterad och har svårt att koncentrera sig. Man får tendenser till hetsätning.

Att vara irriterad, sömnstörd, rastlöst och okoncentrerad känns inte bra. Att ha yrsel och svimningskänslor känns inte bra. Att frysa hela tiden känns inte bra.  Att vara fixerad vid mat känns inte bra.

 

Lägg sedan till de näringsbrister som lär uppkomma om man bantar nog länge. Fettbrist leder till att nervtrådarna i hjärnan inte isoleras ordentligt ifrån varandra, med kognitiva svårigheter som följd. Järnbrist innebär trötthet och försämrad kondition, eftersom blodet inte kan transportera syre lika väl. Brist på vitamin B12, som tenderar att saknas i traditionell bantningskost, kan leda till nervskador.

 

Att vara smal för att man ligger på ett konstant energiunderskott känns inte bra. Mat är viktigt för oss. Mat håller oss vid liv. Mat ger oss möjlighet att röra oss, att tänka, att känna. Hunger är inte någon primitiv känsla som vi borde undantrycka och behärska. Det är ett väldigt konkret uttryck för livsvilja hos alla de celler som vi är sammansatta av, och det borde respekteras.

Det här kan vara min favoritcover av någon låt, någonsin. På spotify här.

 

 

Jag har en löjligt oproduktiv dag. Det är inte så att jag har något som jag behöver göra just idag, men en del saker som jag borde göra någorlunda snart. Det känns vagt frustrerande, men jag orkar ändå inte ta tag i det. Bläh.

 

DN har visst någon artikelserie på temat "Missförstådda monster". Ett av dem är hajar. Jag älskar att bilden de valt för artikeln är på en haj som ser väldigt neurotisk och oroad ut.

 

Läser om nordisk litteratur efter 1830. Är det bara jag eller är värmlänningar extremt överrepresenterade i svensk litteratur fram tills tidigt 1900-tal? Om en karaktär inte är infödd stockholmare och får sitt hemlandskap nämnt så verkar det vara åtminstone 75% chans att denne är värmlänning. Har någon annan tänkt på det?

Jag blir så trött på människor som säger åt andra personer att de inte borde göra sig till offer/se sig själva som offer/sätta sig i en offerroll. Först och främst, begreffet "offer" exkluderar lite någon egen retrospektiv valmöjlighet kring saken. Visst kan du undvika att bli offer för, säg, en biltjuv, genom att inte äga någon bil, men har din bil redan blivit stulen så blir du inte mindre utav ett brottsoffer för att du väljer att inte se dig som ett sådant.

Hela "sluta se dig som ett offer"-resonemanget är egentligen ett annat sätt att säga åt folk att sluta tycka synd om sig själva. Helt bortsett från att felanvändningen av ordet irriterar mig så brukar jag dessutom störa mig på vad det vill förmedla. Vanligtvis är det en kommentar på blogginlägg/krönikor/debattartiklar/whatever då författaren uppmärksammar ett problem. De brukar inte vara överdrivet självömkande och relativt ofta föreslå eller be om lösningar. Till skillnad från vad "sluta vara ett offer"-kommenterarna tycks tro så försvinner vanligtvis inte problem för att man ignorerar dem. Relativt ofta förvärras de om ingen uppmärksammar, protesterar emot och försöker lösa dem.

Jag vet inte riktigt varför det har blivit något fult att vara ett "offer", men det gör mig arg. Det tar fokus från personerna som utsätter andra människor för saker som gör dem till offer och lägger istället skuld på de utsatta. Det som borde vara fult är att skada och såra andra människor, inte att bli sårad och skadad.

Trillade över ett grymt blogginlägg av PZ Myers - The Decent Human Beings' Guide to Getting Laid at Atheist Conferences. Det är applicerbart även när man vill få ligga på andra ställen än ateistkonferenser.

"Remember, this is not a gazelle hunt. Decent Human Beings always give potential partners opportunity to gracefully decline, and best of all, put them in positions of equal status so they aren't afraid to decline. If they look startled or their eyes dart around looking for an avenue of escape, you screwed up. Apologize and back off immediately."

Stycket ovan är briljant. De flesta borde nog tänka på det oftare och inte bara i situationer då sex är inblandat.

Bakgrunden till det inlägget är att Rebecca Watson blev erbjuden att följa med en man i en hotellhiss till hans rum för att "dricka kaffe" mitt i natten och uppmuntrade andra män att inte bete sig så, med hänvisning till att det gör henne obekväm, vilket retade upp en samling andra personer. Det går att läsa om mer här.

Hexy på Feministe skrev ett bra inlägg om prostitution för ett tag sedan, som jag tycker att alla som upplever något engagemang i frågan borde läsa. Högsta prioritet när lagar stiftas kring prostitution och andra insatser görs borde vara att erbjuda säkerhet och trygghet för de människor som säljer sexuella tjänster. Jag gillar inte tanken på att göra sexuellt samtycke till en handelsvara, men jag är villig att ställa mig bakom en legalisering av sexköp om det är den bästa situationen för de personer som faktiskt säljer sex.