Ungdomsmottagningar och HIV-test
Läkartidningen skriver om en undersökning där endast en fjärdedel av 217 svenska ungdomsmottagningar rekommenderade en ung kvinna som uppgav sig ha haft oskyddat sex upprepade gånger med en någorlunda okänd man att testa sig för HIV. Efter att ha blivit direkt tillfrågade om det, dessutom. De flesta gav otydliga rekommendationer och 9% svarade nej.
Det stämmer rätt bra med mina egna erfarenheter från ungdomsmottagningar, där de främst frågat om behov av klamydiatester, och det jag hört andra beskriva. Och alltså, det är ju dåligt. Jag tycker att de som haft sex där de riskerat att få en könssjukdom ska få rekommendationen att testa sig för alla könssjukdomar där det är möjligt. I och med att eh, ja, det är möjligt att de har en sådan.
Många könssjukdomar ger inga märkbara symptom i ett tidigt stadie (eller ibland överhuvudtaget), men kan ändå orsaka skada om de inte behandlas. Vilket såklart kräver att någon har gjort ett test och kunnat ställa en diagnos först. Vilket inte kommer inträffa för personer utan märkbara symptom om det faktum att de utsatt sig för smittorisk inte anses grund för att de ska utföra ett sådant test.
Dåligt, helt enkelt.
Så har det varit alla gånger jag gått till ungdomsmottagningen för att kolla läget, de har sagt att de inte gör några andra tester än klamydia om man inte uppvisar symptom. Men grejen är ju att man inte behöver få symptom vid HIV.
På hudmottagningen är de MYCKET bättre, där är det bara att gå in och säga "Jag vill testa mig för ALLT" och de gör det direkt.
Jag blev hänvisad till det lokala sjukhusets avdelning för sexuella infektioner senast jag frågade UM om att testa något annat än klamydia. De var dock jättebra, testade allting och slängde in en gynundersökning på det.
