Fria val och rätten till sin kropp
Matilda har skrivit ett blogginlägg om surrogatmödraskap som jag tycker är väldigt bra. Det fick mig att fundera på bestämmanderätt över sin kropp och hur just ekonomiska faktorer ofta tas upp i diskussioner kring sådana.
Rätten till sin egen kropp och att fatta beslut kring den är ofta ett populärt diskussionsämne. Gott om folk tycker att man ska få göra precis vad man vill med sin egen kropp utan att några lagar hindrar en och då även för ekonomisk ersättning.
Sådana värderingar möts ofta av invändningar om att en sådan legalisering skulle skapa en obehaglig situation för de personer i vårt samhälle (och möjligen även utomlands) som har det sämst ställt, där deras val att t ex sälja sex eller inre organ inte är ett uttryck för fri vilja lika mycket som för en ohållbar ekonomisk situation. Det är en inställning jag absolut håller med om, men ofta upplever jag att andra typer av tvång glöms bort i diskussionen.
Matilda skriver i sin artikel att om värdmödraskap ska legaliseras så borde det ändå inte vara möjligt att få ekonomisk ersättning för sådant, utöver ersättning för förlorad arbetsinkomst och omkostnader kring graviditeten. Och alltså, det låter ju bra, men jag tror inte att det är fullt så enkelt.
Ibland hör man ju folk som tycker att det är onödigt att ifrågasätta normer, för det är ju ingen som blir tvingad att göra vad det nu gäller. För mig så är inte avsaknad av direkt tvång samma sak som ett fritt val. Just ekonomisk ersättning är en tydlig faktor som begränsar någons fria val, och hur stor den begränsningen är står i direkt proportion till hur mycket denne behöver pengar. Men det är inte den enda faktorn som finns. Sociala faktorer kan till exempel spela en stor roll. Om en av dina familjemedlemmar skulle behöva ett av dina organ för att överleva så är ditt val i huruvida du vill donera ett av dina organ eller inte plötsligt mer begränsat än om det rör sig om en främmande människa. Den här gamla aftonbladetartikeln om en dödssjuk man vars syster inte vill donera benmärg till honom visar väl ganska tydligt vilken typ av social press som kan finnas i en sådan situation.
Så vad händer om någon du är beroende av, kanske både ekonomisk och socialt, vill att du ska donera delar av din kropp, bli surrogatmoder eller göra något annat? Är det ett fritt val bara för att det ges till dig och för att du inte blir erbjuden pengar? Jag tycker inte det och jag tycker att det är viktigt att inte glömma bort det perspektivet.
Om:et i mitt inlägg är ett mycket stort OM även om det kanske inte framgick så tydligt. Jag vågade inte vara för kategorisk för jag var beredd på mothugg som "Och vad tycker du att människor som inte har någon livmoder ska göra då!?!" och jag är lite mesig ibland, men jag fick ju fin respons.
Som sagt var är ju företeelsen förbjuden i större delen av (väst?) Europa förutom Storbritannien, och det är ju knappast det mest framstående exemplet på jämställdhetstänk i sammanhanget. För mig hade det känts som ett steg tillbaka om det blev tillåtet, men OM det skulle bli det så tycker jag som sagt var inte att det ska nått man gör för att få en hacka när man har det kämpigt ekonomiskt.
Äggdonation blev ju tillåtet här ganska nyligen och jag har för mig att man inte får donera till närstående utan det ska vara anonyma donationer. Det har ju säkerligen både positiva och negativa aspekter men en positiv är just att man i det fallet inte kan utsättas för press från en släkting att vara schysst och donera.
Matilda: Jag förstod det, för du verkade ganska negativ till det överlag. Jag hoppas att du inte tar det här blogginlägget som kritik mot just dig, för jag tycker att ditt blogginlägg var väldigt bra skrivet. Det är mer så att jag tycker att socialt tvång ofta glöms bort i sådana här sammanhang, vilket är synd eftersom det kan ha stor betydelse.
Nej nej, jag ville bara förtydliga min inställning till det hela :)
