Jag blir så trött på människor som säger åt andra personer att de inte borde göra sig till offer/se sig själva som offer/sätta sig i en offerroll. Först och främst, begreffet "offer" exkluderar lite någon egen retrospektiv valmöjlighet kring saken. Visst kan du undvika att bli offer för, säg, en biltjuv, genom att inte äga någon bil, men har din bil redan blivit stulen så blir du inte mindre utav ett brottsoffer för att du väljer att inte se dig som ett sådant.

Hela "sluta se dig som ett offer"-resonemanget är egentligen ett annat sätt att säga åt folk att sluta tycka synd om sig själva. Helt bortsett från att felanvändningen av ordet irriterar mig så brukar jag dessutom störa mig på vad det vill förmedla. Vanligtvis är det en kommentar på blogginlägg/krönikor/debattartiklar/whatever då författaren uppmärksammar ett problem. De brukar inte vara överdrivet självömkande och relativt ofta föreslå eller be om lösningar. Till skillnad från vad "sluta vara ett offer"-kommenterarna tycks tro så försvinner vanligtvis inte problem för att man ignorerar dem. Relativt ofta förvärras de om ingen uppmärksammar, protesterar emot och försöker lösa dem.

Jag vet inte riktigt varför det har blivit något fult att vara ett "offer", men det gör mig arg. Det tar fokus från personerna som utsätter andra människor för saker som gör dem till offer och lägger istället skuld på de utsatta. Det som borde vara fult är att skada och såra andra människor, inte att bli sårad och skadad.