Jonathan Hedström berättar i DN om sin tidigare ätstörning.

Ätstörningar är ju ofta starkt förknippade med unga tjejer, vilket tyvärr ofta gör att varningstecken inte uppmärksammas av omgivningen på samma sätt hos män och vuxna. Därför tycker jag att det är väldigt positivt att Hedström väljer att berätta om sina problem och dessutom är frisk idag.

För den som vill undvika sådan kan nämnas att artikeln innehåller vissa referenser till viktnedgång i kilon och dieter.

Början av det här blogginlägget av Lady Dahmer får mig att tänka på det här blogginlägget av The Fat Nutritionist.

Det LD beskriver och vad många andra personer som identifierar sig som sockerberoende beskriver låter i mina öron som hetsätning. Hetsätning kan förekomma hos personer med ett normalt kostintag och brukar då ses som en ätstörning, men framförallt så brukar det observeras hos personer som utsätter sig för någon typ av svält (även den semisvält som olika bantningsmetoder går ut på).

Skulle lika många personer anse sig vara sockerberoende om bantning, frivillig restriktion av olika livsmedel och föreställningar om hur mycket man bör äta av olika saker inte var så vanligt som det faktiskt är i vårt samhälle? Jag tror verkligen inte det.

Hetsätning behöver inte vara ett symptom på vare sig beroende eller sjukdom. Det kan också vara ett tecken på att den kost man äter är bristfällig och med tanke på hur enormt många människor som begränsar sitt näringsintag på ett eller annat sätt så känns det statistiskt sannolikt att en det är rätt vanligt. Tyvärr får det inte samma utrymme som sockerberoende eller liknande förklaringar, vilket jag antar har något att göra med mediers föreställning om att alla uttryck för hunger på något vis måste vara fel och deras vilja att sälja lösnummer.

Jag vill ogärna spekulera i förekomsten av fysiskt sockerberoende, med tanke på hur lite forskning som finns på området. Men jag har jävligt svårt att se hur man skulle kunna diagnostisera det utifrån beteende när majoriteten av Sveriges befolkning har en osund relation till mat och sina kroppar i allmänhet.

Jag blir så trött på folk som proklamerar att en viss diet är Botemedlet mot fetma™ och följer upp det med att berätta hur många kilo de eller någon annan gått ner i vikt.

Det är inte särskilt svårt att gå ner i vikt. Det är obehagligt och ibland skadligt, men för de flesta personer så är det inte svårt som så. För de flesta bantare så kommer problemen först långt efter en ursprunglig viktnedgång, då de får svårt att gå ner ytterligare och så småningom går upp till samma eller högre vikt som de hade innan de började banta. Problemet med alla andra dieter är inte att de inte leder till viktnedgång - det är att de inte leder till en bestående viktnedgång.

I de flesta studier av viktnedgång brukar deltagarna ha börjat öka i vikt igen inom de första två åren. De som förespråkar förträffligheten hos en viss diet brukar sällan ha gått på den så länge. Jag tror inte att det är en slump.

DN skriver att färre personer är tjocka i USA för stunden än förra året, med vilket de menar att normalviktiga amerikaner har ökat med en procentenhet. De passar dock på att påpeka att feta och överviktiga fortfarande utgör 60% av USA:s befolkning. Är det inte lite absurdt att kalla det "normalvikt" när kategorin är i minoritet?

Samma studie som konstaterat detta föreslår tydligen också att förändringen kan bero på den ekonomiska krisen, med hänvisning till att färre amerikaner nu har råd att gå på restaurang. Vilket bara är... va? Om det var ett korrekt antagande så borde fetma och övervikt bland USA:s befolkning öka i takt med inkomstnivåer. Det gör det inte. Amerikanska kvinnor med låg inkomst och låg utbildningsnivå är överviktiga och feta i större utsträckning än amerikanska kvinnor med hög inkomst och hög utbildningsnivå. Hos amerikanska män finns inget starkt samband åt något av hållen.

De där sambanden gäller för övrigt rent generellt i I-länder. Först när det rör sig om U-länder så är hög socioekonomisk status något som har ett starkt samband med övervikt och fetma. Det är en annan anledning till att Danmarks fettskatt är otroligt verklighetsfrånvänd om dess syfte nu är att minska andelen personer vars vikt överskrider ett normalviktigt BMI.

Danmark har tydligen infört någon slags extra skatt på livsmedel med hög andel mättade fetter, enligt DN.

Fettdebatten i Sverige har varit hätsk i åratal – inte ens experterna är eniga om mättade fetter hjälper eller stjälper folkhälsan. Men precis som i Danmark är det ett faktum att en rekordstor del av befolkningen lider av övervikt och fetma.

Alltså, det är inte ett faktum att en rekordstor del av befolkningen lider av övervikt eller fetma. Möjligen är det ett faktum att en rekordstor del av befolkningen har ett BMI över 25, men det är inte samma sak. BMI är inte ett tillförlitligt mått på huruvida ens kroppsvikt är hälsosam eller inte. Det är inte utvecklat för att användas på individuell nivå. Det tar inte hänsyn till kön, andel kroppsfett eller ålder. Det är fullständigt irrelevant för att avgöra om någons hälsa är lidande eller inte.

– Samhället måste inta en tydligare ståndpunkt för att hjälpa folk att förstå att konsumtion av söta och feta livsmedel är mycket onyttigt. Vi har aldrig haft så många feta och överviktiga som i dag, säger Claude Marcus och föreslår att skatteintäkterna går till lägre skatt på frukt och grönt.

Jag gillar att Claude Marcus inte ens använder termen ”överkonsumtion” här, utan bara konsumtion. Jag gillar också att han föreslår frukt som ett alternativ till söta livsmedel, trots att väldigt många frukter består främst av vatten, kostfibrer och sockerarter.  Jag gillar också att det kvarlämnar… protein, stärkelse, mineraler och vitaminer som godtagbart intag av kost. För det första är det svårt att få i sig ett tillräckligt intag av alla mineraler och vitaminer utan att också äta livsmedel som innehåller sockerarter och fett, och för det andra går fettlösliga vitaminer inte ens att använda utan att också äta fett.

Men alldeles oavsett, att motivera en skatt på fettrika livsmedel med att vi har många feta och överviktiga personer i samhället är irrelevant och ogenomtänkt. Vi har inga belägg för att konsumtion av feta livsmedel gör att människor överviktiga och feta. Vad vi däremot vet är att konsumtion av fett är nödvändigt för att kunna tillgodogöra oss fettlösliga vitaminer. Vår kropp använder fett i cellmembranen, i hjärnan för att kunna isolerar nervceller från varandra och för att skydda våra inre organ. Fettbrist är definitivt inte ett hälsosamt tillstånd, med symptom som kognitiva svårigheter, håravfall, dålig sårläkning och vitamin- och proteinbrist.

Vetenskapen vet inte exakt vad det är som skiljer tjocka personer från smala personer. Det finns gott om studier som föreslår att matvanor inte är en del av det överhuvudtaget, eller inte en särskilt betydande sådan. Inte heller har vi hittat ett särskilt effektivt sätt att få tjocka människor att bli smala och fortsätta vara det under lång tid.

Så hur, exakt, är det tänkt att en höjd skatt på fettrika livsmedel ska leda till att färre personer lider av övervikt och fetma?

Fetma är ett socialt stigma. Personer som är överviktiga eller feta antas automatiskt att vara vid sämre hälsa än normal- och underviktiga personer, men också lata, oattraktiva, besatta av mat, utan självdisciplin och ofta mängder av andra saker. Det är en bild som upprätthålls av media och det är överlag accepterat att driva med och håna tjocka människor. Särskilt problematiskt är det att många tjocka människor berättat att deras medicinska problem feldiagnosticerats, felbehandlats eller nonchalerats av läkare som antagit att deras problem är relaterade till deras vikt.

Det är ganska självklart att tjocka människor skulle gynnas av ett samhällsklimat som är mer accepterande mot dem. Men jag tror också att en förändring i synen på övervikt och fetma skulle gynna smala människor.

Fetma har blivit en symbol för ohälsosamma levnadsvanor. När så mycket fokus läggs på fetma som ett uttryck för sådana antas det ofta att avsaknaden av övervikt innebär att ens levnadsvanor är hälsosamma. Dålig kosthållning och inaktivitet är inte ohälsosamt för att det leder till fetma, utan för att det i sig har en negativ inverkan på hälsan, men det glöms ofta bort. De personer som säger att de kan leva på godis och snabbmat utan att gå upp i vikt missar att det största problemet med en sådan kost är att den saknar många nödvändiga näringsämnen och har ett överskott på andra näringsämnen. Fokuset på fetma som ett uttryck för en ohälsosam livsstil och en riskfaktor för olika sjukdomar gör att det ofta glöms bort att även smala personer kan ha ohälsosamma vanor och utveckla samma sjukdomar, vilket vaggar in oss i en falsk trygghet.

Ett annat problem som uppstår för smala människor när fetma stigmatiseras är att vi desperat vill undvika att bli tjocka, eller ens gå upp i vikt överhuvudtaget. Med tanke på hur vanligt det är att smala människor röker, vistas i stark sol, dricker stora mängder alkohol, har oskyddat sex och utsätter sig för andra hälsorisker så känns det säkert att anta att det inte enbart rör sig om oro kring hälsa, utan även rädsla för att bli betraktad som lat, oattraktiv och dålig.

Men vi vet inte riktigt varför människor blir tjocka. Det verkar som att det finns både genetiska faktorer och miljömässiga faktorer, men det är osäkert vilka dessa är överhuvudtaget. Vissa hävdar att sockerkonsumtion är problemet, andra att det är för mycket fett och ytterligare andra att det inte spelar någon roll vad man äter, bara att det är för mycket. Vi känner inte heller till några metoder för att bekämpa fetma som faktiskt är effektiva på lång sikt. Det finns alltså ingen säker metod för att undvika fetma och att anpassa vår kost efter råd som bara kanske fungerar är… tja, ett risktagande. Tanken om att vi kommer bli tjocka om vi äter på ett visst sätt, och att det är dåligt, gör att vi slutar lita på våra kroppar och deras förmåga att reglera sitt eget näringsintag.

Vi har också slutat se riskerna med viktnedgång. Ofta framställs viktnedgång som något som blir farligt eller problematiskt först vid en ätstörning. I ett samhälle där smalare framsälls som bättre och hälsosammare så nonchaleras det faktum att viktnedgång faktiskt innebär att försätta kroppen i ett svältstadium där den börjar förbruka sig själv, och att det innebär en belastning för den. Hetsen kring viktnedgång drabbar inte bara de personer som har ett överviktigt BMI, utan oss alla.

Alla kommer inte att acceptera att fetma eller övervikt inte nödvändigtvis är en indikation om en persons hälsa. Men det är absolut nödvändigt att vi erkänner att tjocka människor kan ha medicinska problem som inte är kopplade till deras vikt och att deras vikt inte säger något om deras personlighet. Det är också nödvändigt att vi erkänner att smala människor kan ha medicinska problem som är kopplade till deras levnadsvanor och att deras vikt inte är en garanti mot sjukdomar. Vi behöver acceptera att vi faktiskt inte vet särskilt mycket om fetma och att det är mer komplicerat än ”kalorier in, kalorier ut”. Vi behöver acceptera att vår kroppsvikt inte gör oss till bättre eller sämre människor.

Jag är så trött på termen ”sockerberoende”. Ännu tröttare är jag på folk som verkar tro att socker är något slags gift som i sig är beroendeframkallande.

Som jag har förstått det så är grundtanken bakom sockerberoende att socker ”kan aktivera belöningssystemet i hjärnan och göra dig beroende”. Okej, visst, men socker i form av sackaros (vilket jag antar åsyftas) bryts ner till glukos. Precis som andra kolhydrater. Till skillnad från, säg, alkohol, så finns det såvitt jag vet ingen anledning till att sackarosmolekyler skulle ta sig till hjärnan och i sig skulle kunna påverka några receptorer där. Det borde brutits ner till glukos långt innan dess.

Jag har också hört att det är den snabba höjningen av glukos i blodet som skulle ”aktivera hjärnans belöningssystem och göra dig beroende”. Visst, jag tänker inte hävda att det är omöjligt. Men jag tänker hävda att det snarare är att jämföra med ett shoppingberoende eller ett spelberoende än med ett beroende av alkohol eller narkotika. Och allvarligt talat, borde inte en person med samma beteende kring sockerrik mat som en alkoholist kring alkohol snarare diagnosticeras med en hetsätningsstörning än sockerberoende?

Så, till vad jag egentligen ville gnälla om: abstinensbesvär från socker. Jag har hört en hel del personer insistera på att de är sockerberoende med hänvisning till abstinensbesvären de upplevt när de slutat äta socker och andra kolhydrater. Deras beskrivna abstinensbesvär brukar vara ungefär följande: huvudvärk, irritation, sötsug, darrningar. Darrningar och skakningar är för övrigt samma abstinensbesvär som observerats hos råttor efter att ha låtit dem dricka 25-procentig sockerlösning i åtta dagar, vilket verkar vara det vetenskapliga stöd som finns för sockerberoende.*

Har de forskare som gjorde den studien på fullt allvar aldrig hört talas om blodsockerfall?

Glukos är ett ämne som finns i kroppen som används för att ge kroppen energi. Celler behöver det för att kunna bilda ATP. Det är ett absolut nödvändigt ämne för hjärnans funktion. I vanliga fall omvandlar inte människokroppen fett eller protein till glukos, utan får all glukos genom att bryta ner olika kolhydrater. För att kunna använda annan energi måste levern först bilda ketonkroppar, vilket är anledningen till att LCHF-folk inte dör av svält.  Så, om en människokropp inte tillförs kolhydrater så kommer blodet på kort sikt inte tillföras glukos. I praktiken innebär det att hjärncellerna inte får nog med energi, och eftersom människokroppar som jag tagit upp tidigare inte är korkade så reagerar de på det. Med huvudvärk, irritation, sötsug och darrningar. Det är en normal reaktion på lågt blodsocker hos människor. Jag är inte särskilt insatt i matspjälkningssystemet hos råttor, men jag skulle gissa att även deras reaktion på blodsockerfall inkluderar darrningar och skakningar.

Jag säger inte att sockerberoende inte existerar. Men att uppleva sötsug när man inte äter kolhydrater är inte ett symptom på beroende. Att uppleva skakningar och huvudvärk och irritation när man inte äter kolhydrater är inte heller symptom på ett beroende. Det är symptom på lågt blodsocker.

* Vilket i sig verkar rätt märkligt. Djurförsök tenderar att vara rätt hemska, så borde det inte finnas bättre metoder för att konstatera ett beroende än att titta på djurens beteende och gissa vad det beror på?