Lästips: Fanny om kartesisk dualism

Fanny har skrivit om dualismen mellan kropp och själ, i sammanhanget bantning och ideal. Det är något jag tänkt på ett tag, men inte riktigt orkat formulera något bra om. Hon sätter ord på mycket av det jag också tänker kring saken och jag tycker absolut att ni ska läsa det!

Dumheter

En sak som har hänt mig allt oftare på senare tid är att jag hamnar i samtal med folk som säger dumheter kring tjockhet. Det är skitjobbigt. De senaste åren har jag inte träffat vare sig nya människor eller människor som jag inte valt allt umngås med särskilt mycket. Nu när jag börjat göra det igen så är det rätt frustrerande att inse hur vanligt det är att människor beter sig rätt skräpigt runt olika grupper i samhället.

Just tjockhet blir extra vanligt,  i och med att de flesta verkar tycka att det här är en grupp som är helt okej att klanka ner på. Även personer som tycker det är viktigt att respektera andra grupper i samhället.

 

Jag är så trött på att lyssna på människor som förundras över "hur man kan låta det gå så långt" att man väger x antal kilo, utan att slås av tanken på att de flesta som väger långt över vad BMI-skalan påstår är normalvikt förmodligen har försökt gå ner i vikt. De är ju för fan uppvuxna i samma samhälle som oss andra, där de flesta undersökningar visar att nästan alla kvinnor och de flesta män har bantat någon gång.

 

Sedan att människor blir förvånade när man påpekar att det faktiskt är rätt jävla svårt att gå ner i vikt, och drar någon förenkling i stil med "kalorier in, kalorier ut". Ja, jo, precis så lätt är det. Om man bortser från att "kalorier ut" är kraftigt beroende av "kalorier in", att hela processen resulterar i ett förändrat genuttryck som ger en benägenhet att gå upp ännu mer i vikt och att det kommer resultera i att man är hungrig, trött och mår allmänt dåligt. Jag skulle inte påstå att det är lätt eller bara är en fråga om självdisciplin. Om någon sa åt mig att jag för att förbättra min hypotetiska, framtida hälsa och leva typ tre år längre behövde må piss konstant och vara trött och hungrig för alltid så skulle jag nog skita i det. Det är inte direkt ett konstigt beslut.

 

Jag blir så arg över att det ses som helt acceptabelt att snacka skit om människor för deras kroppsvikt och förmodade vilja/ovilja att förändra denna. Jag blir så trött på att samhället i stort inte bara kan låta folk se ut som de gör och äta vad de vill utan att det ska ses som något som alla andra får ha synpunkter på. Vad gör man åt det här?

Afrikansk mango = BS

Dagens facebookirritation:

 

Det här reklam för ett viktminskningspreparat som kallas afrikansk mango. Annonsen leder till den här sidan, som inte har något annat innehåll än en artikel av "Julia Miller" som påstår sig ha prövat detta preparat och gått ner rejält i vikt. Sidan försöker ge intrycket av att vara något annat än en stor reklamannons, men det är inte särskilt övertygande med tanke på att alla klickbara länkar, oavsett vad de påstår sig handla om, leder till en sida där man kan köpa detta viktminskningspreparat.

Jag tror för övrigt inte att likheterna mellan den här sidan och den som Happy Happy Fatgirl skriver om här är en slump.

 

Det påstås att det i flera studier har visats att detta skulle leda till viktnedgång. Jag kan hitta två studier som överhuvudtaget behandlar preparatet och bara en utav dessa stödjer det påståendet. Ett spännande faktum är att den studie som påstår sig ha fått resultat som stödjer detta (vilka för övrigt är rätt taskigt redovisade) verkar ha börjat testa preparatet direkt på människor utan några som helst tidigare djurstudier, vilket låter otroligt osannolikt. Det är liksom inte så medicinsk forskning fungerar.

 

Så, vad säger man? Dåligt att Facebook inte har lite högre krav på sina annonsörer.

Utseendeideal och ätstörningar

När man talar om de negativa effekterna av en kultur där utseendeidealet är att vara väldigt smal och där bantning uppmuntras så talas det oftast om ätstörningar. Jag tycker att det är dåligt.

 

Delvis för att det är oklart i hur stor utsträckning denna kultur faktiskt bidrar till ätstörningar och all modern forskning jag känner till verkar visa att det i stor utsträckning rör sig om genetik. Helt klart är i vart fall att en ätstörning är en sjukdom, inte en frisk strävan efter att uppnå samhällets ideal. Självklart påverkas även personer med ätstörningar av omgivningen de lever i och jag tror absolut att det har en inverkan på sjukdomen, men det finns inte särskilt mycket vetenskapligt stöd för tanken att denna kultur ensamt skulle vara orsaken till någon ätstörning.

 

Det andra problemet jag ser med det här är att det ignorerar problemen som drabbar alla dem som inte skulle kunna diagnosticeras med någon slags ätstörning. På engelska används ibland termen ”disordered eating” för att beskriva beteenden kring mat som på ett negativt sätt avviker från ett ”normalt ätande”. Med normalt ätande menar jag i sammanhanget ungefär att äta när man är hungrig, sluta när man är mätt och äta den mat man vill och mår bra av att äta. Det är inte menat som en heltäckande defintion på något vis. Jag vet inte om det finns något motsvarande begrepp på svenska, men jag tänker använda ”stört ätande” i resten av texten.

 

Stört ätande kan vara lika skadligt som en ätstörning. Det kan också vara mindre skadligt eller extremt än en ätstörning, men ändå ge negativa effekter på fysisk och psykisk hälsa. Människokroppen har behov av många olika näringsämnen som vi behöver få i oss via kosten och att inte tillföra dessa i tillräckligt stora mängder ger negativa effekter på hälsa och allmänt välmående långt innan man får det avmagrade utseende som sammanknippas med anorexia. Det kan också vara värt att nämna att vi faktiskt behöver få i oss energi genom kosten också, så glöm det missvisande snacket om ”tomma kalorier”. De där kalorierna används till något.

 

Jag tycker att det är tråkigt att vi lever i ett samhälle där de flesta har bantat åtminstone någon gång i sitt liv och de negativa konsekvenserna av detta diskuteras nästan uteslutande i ett ätstörningssammanhang.  Samhällets föreställningar om hur en frisk, vacker och moralisk kropp ser ut påverkar en så mycket större grupp än de som drabbats av en ätstörning.

Lästips om kroppsacceptans

Men det får man väl inte säga i det här landet-Hanna och Happy Happy Fatgirl-Hanna har båda skrivit om kroppsacceptans och hur det ofta målas upp en svartvit bild där man antingen är utseendefixerad och hatar sig kropp eller nöjd och älskar sin kropp. Läs!

Det där med att rött kött tydligen är gift nu

Så, senaste maten som ska ha ihjäl oss alla är visst rött kött, påstår DN och alla andra dags- och kvällstidningar. Det baseras på en amerikansk studie där daglig konsumtion av rött kött ökade risken att dö med 20%. The Fat Nutritionist har skrivit ett bra inlägg om studien i fråga.

 

Det mest uppenbara misslyckandet i studien är deras metod för att avgöra deltagarnas matvanor. De skickade ut frågeformulär. Ta ett ögonblick här och försök skriva ner vad du åt igår. Sedan vad du åt dagen innan dess. Sedan hela förra veckan. Rätt svårt, eller hur? Så, hur ofta fick deltagarna i den 28 år långa (för vissa av deltagarna) studien fylla i ett sånt här formulär? Var fjärde år.

"Åh, vad smal du är"

Det här med smala kvinnor som gärna vill berätta hur jobbigt det är att vara smal. Jag blir så satans irriterad, alltså.* Typ som i det här mailet, som publicerats på Bodypalace.

 

"Varför är det okej för människor att säga dessa saker till någon som är smal? Om jag gick fram till en överviktig person och sa "Guuud vad du är tjock" ja då skulle helvetet bryta loss."

 

En hel del personer verkar tycka att det här är jättekonstigt, så jag kan förklara varför. Det beror på att smal=snygg och tjock=ful. Jag menar alltså inte att det är så, jag menar att det är så orden ofta används. När någon säger "åh, vad smal du är" så menar de vanligen "åh, vad snygg du är". Det är därför det är socialt accepterat att säga.

 

Självklart kan man tycka att det är otrevligt att påpeka någons kroppsform överhuvudtaget, men det går inte att låtsas att det är precis samma saker. För i vårt samhälle är inte alla kroppsformer lika accepterade att ha och därmed blir det inte precis samma sak att kommentera på alla olika kroppsformer.

 

 

* Det finns problem som drabbar specifikt väldigt smala personer, som borde diskuteras. Men det här är faktiskt inte ett av dem.

Privilegier jag får av att inte vara tjock

Jag hakade aldrig på trenden om att skriva om smalprivilegium när det begav sig. Det gjorde däremot en hel del andra bloggare och länkar till dessas inlägg finns här, hos Happy Happy Fatgirl som drog igång trenden. Hela det här inlägget är för övrigt mest en vidareutveckling på vad jag kommenterade på hennes första inlägg om saken.

Så, here goes, några månader sent…

 

Jag tycker absolut att thin privilege, eller smalprivilegium, existerar. I sammanhanget definierar jag ”smal” som ”inte tjock”, kan nämnas.

 

Dels så finns det här privilegiet i samhällsförväntningarna kring hur människors kroppar ser ut och fungerar – kroppsnormen, om man så vill. Den normen säger bland annat att människokroppar har ett visst antal kroppsdelar av olika slag, att människor har en viss grad av rörlighet, att människor har en längd inom ett visst spann, att människor kan delas in i två kön och att det är lätt att skilja dessa åt. Den säger också att människors kroppar har en viss storlek och form.

 

Här är några av de privilegier jag får eftersom min kropp befinner sig inom det förväntade storleksspannet:

Jag kan passera genom tunnelbanespärrar och liknande utan att min kropp utgör ett hinder.

Jag får plats i säten i bussar, flyg, bilar och andra transportmedel.

Vanliga möbler är anpassade ungefär efter min kroppsstorlek.

De flesta klädaffärer har kläder i min storlek och jag behöver inte handla ur en särskild kollektion eller i särskilda affärer.

Kostrekommendationer är anpassade för personer som har ungefär samma kroppsform som jag.

Om jag blir sjuk så är det nästan helt säkert att jag får behandling vars effekter har studerats hos människor med samma BMI-kategori som jag.

Beskrivningar av hur människor ser ut, både i bild och text, kommer oftast vara av människor med min kroppsform och –storlek.

 

Sedan så kommer vi till de kulturella föreställningarna om vad tjockhet innebär, vilket i korthet är att tjockhet är ohälsosamt, oattraktivt, självvalt och ett tecken på bristande karaktär. Den föreställningen ger mig en mängd andra privilegier, men jag ska ta upp en del av dem.

När jag är i kontakt med sjukvården så får jag inte sämre behandling än personer i andra BMI-kategorier. Min vikt antas inte vara relaterad till mina hälsoproblem, jag uppmanas inte att förändra den och min egen redogörelse för mina kost- och motionsvanor antas stämma.

Ingen antar att jag är inaktiv eller har dåliga kostvanor baserat på min kropps storlek.

Ingen propagerar för att jag ska betala för min egen sjukvård baserat på min vikt.

Om jag skulle få en ätstörning, gå ner kraftigt i vikt eller äta på ett väldigt ohälsosamt sätt så kommer människor i min omgivning inte berömma och uppmuntra mig utan bli orolig.

Jag kommer inte diskrimineras i arbetslivet på grund av min kroppsvikt, såvida jag inte vill bli fotomodell eller liknande.

Ingen vill införa särskilda skatter på livsmedel för att minska andelen människor som delar min BMI-kategori.

Om jag får barn så kommer ingen se min kroppsvikt som ett tecken på att jag ger dem olämplig mat och om de delar min kroppsstorlek så kommer ingen insistera på att jag utsätter dem för misshandel, vanvård eller liknande.

Om jag äter något ”onyttigt” bland andra människor så kommer de förmodligen inte anta att det är det enda jag äter, någonsin.

Min kroppsvikt anses inte vara anledning att anklaga mig för att förkorta mitt liv och skita i min hälsa.

Ingen föreslår att jag ska utsätta mig för operationer med hög komplikationsrisk vars positiva effekt är omtvistad för att ändra min vikt.

Det anses inte konstigt eller avvikande att attraheras av människor med min kroppsstorlek.

Min kroppsstorlek gör inte att jag anses mindre trovärdig om jag pratar om bantning, stigmatisering av tjockhet, hälsa eller kost.

 

Allt det här är inte privilegier som alla tjocka människor saknar eller som alla smala människor får. Men det är privilegier som jag har, eftersom min kropp ser ut som den gör. Och det är definitivt fler smala människor som delar samma privilegier av samma anledning än tjocka människor som gör det.

Om att jämföra bantning med bantning

Aftonbladet skriver om att Cissi Wallin varit på sjukhus och de vill skylla det på LCHF. Jag har inte hängt med i hela den svängen, men Wallin verkar vara utskriven nu och jag hoppas såklart att hon mår bra.

 

Jag har lite kluvna känslor inför Aftonbladets artikel. Å ena sidan tycker jag att det är otroligt viktigt att diskutera riskerna med bantning och olika bantningsmetoder. Å andra sidan är Aftonbladet väldigt dåliga på att göra det.

 

Deras artikel pratar mest om riskerna med en fettrik diet, vilket i grund och botten bara är den vanliga "mat är farligt!!!!1"-propagandan. Den avslutas med en faktaruta som jämför hur farliga olika dieter är. Absurt nog får "flygvärdinnedieten"* ett plus, medan LCHF får ett minus. Det säger väl en del om vårt samhälle att en diet som spekuleras kunna leda till allvarliga sjukdomar på lång sikt anses vara mer skadlig än svält, som kan leda till död, på kort sikt.

 

Jag önskar att media kunde uppmärksamma riskerna med restriktiva dieter utan att försöka komma fram till vilken sådan som är minst farlig och utan att vända det till att "det här näringsämnet/livsmedlet är FARLIGT". Det är så frustrerande att sådana artiklar såväl som forskning på samma ämne är så intensivt övertygad om att långvarig viktnedgång är möjligt och hälsosamt att de inte ser skogen för alla träd. Många studier av olika bantningsmetoder jämför dem inte ens med en icke-bantande kontrollgrupp utan bara med andra bantningsmetoder, på samma sätt som Aftonbladets artikel gör.

 

Om vi ska börja diskutera vilka bantningsmetoder som är farligast så borde vi till en början undersöka föreställningen om att bantning i sig är något positivt.

Enda sättet att vinna är att sluta spela

Jezebel skrev nyligen en artikel där de pratade om att ökningen av människor med ett BMI över 30 verkar ha stannat av. I kommentarerna diskuteras vilka födoämnen som kan tänkas vara ansvariga för den så kallade ”fetmaepedemin” och hur man egentligen bör äta. Inget nytt under solen, med andra ord.

 

Det är lite spännande hur förespråkare från i stort sett alla olika dieter insisterar på att de har vetenskapen på sin sida. Oftast har de ju rätt i att det finns åtminstone någon studie som stödjer idén om att deras diet gör människor friskare och smalare, eller rätt många studier för de mer populära dieterna. Ofta så är dessa missvisande på ett eller annat sätt, vilket inte är så konstigt när de vanligen finansieras av någon som har ett ekonomiskt vinstintresse i studiens utfall.

 

Vad säger egentligen den samlade forskningen på området fetma, dieter och viktnedgång?  Tja, att de flesta som en gång blivit tjocka förmodligen aldrig kommer bli permanent smala – även om de bantar, motionerar, tar läkemedel eller gör operationer. Att de flesta restriktiva dieter leder till viktnedgång och förbättrat hälsotillstånd på kort sikt, men till viktuppgång på lång sikt. Att så kallad ”jojo-bantning” är skadligt. Att det går att hitta belägg för och emot de flesta dieter. Att kroppsvikt har mer med genetik än med livsstil att göra. Att det finns argument för och emot de flesta dieters påstådda inverkan på hälsa och livslängd.

 

Det finns en ganska uppenbar slutsats att dra utifrån det här, nämligen att vi faktiskt inte vet hur man bör äta. Så vi kanske borde sluta försöka hitta svaret på den frågan hos forskningen.

 

Det låter kanske vetenskapsfientligt, men fundera på det. Forskningsresultaten styrs inte bara av vetenskap, utan också av politik kring mat, fett och medicin. Inte ens vår definition av fetma är framtagen från objektivt håll – de nuvarande avgränsningarna för övervikt och fetma på BMI-skalan bestämdes av människor med vinstintresse i bantningsindustrin. Vi bildar oss inte en uppfattning om ett politiskt parti enbart genom att läsa deras eget pressmaterial – varför skulle vi göra det när det gäller en diet?

 

Uppenbarligen finns det ingen konsensus inom vetenskapen om hur vi ska äta, vad som är nyttigt, vad som är skadligt och hur stor skillnad det egentligen gör.

 

Så här är en kontroversiell, alternativ lösning; Ät på det sätt som får dig att må bra. Ät mat som du tycker smakar gott och som får dig att må så fysiskt och psykiskt bra som är möjligt. Kom ihåg att psykiskt välmående också är en viktig del av välmående.  Respektera att det inte nödvändigtvis är samma sak som vad någon annan mår bra av och försök inte övertyga dem om storheten i dina matval.

De bortglömda ätstörningarna

När jag nu ändå var inne på ätstörningar så tänkte jag skriva lite snabbt om de tillstånd som brukar glömmas bort när man talar om ätstörningar. Om jag inte helt missuppfattat saken så är de diagnoser som faller in under kategorin ätstörningar i DSM-IV anorexia nervosa, bulimia nervosa och ätstörning utan närmare specifikation (ÄS UNS, i resten av texten).

 

ÄS UNS brukar ibland kallas för ”anorexia light” eller ”ätstörning light”, för att antyda att det skulle vara en mildare och mindre allvarliga form av ätstörning. Det är helt fel och jag tycker att det är väldigt dåligt att den missuppfattningen sprids. ÄS UNS är helt enkelt den diagnos som ger personer med uppenbara ätstörningar som inte uppfyller alla kriterier för anorexia eller bulimi. Ett exempel vore en person som i uppfyller alla diagnoskriterier för anorexia förutom att deras BMI fortfarande faller inom intervallet för normalvikt, vilket för någon som innan sin ätstörning hade ett BMI som var högre än 25 kan innebära en väldigt stor viktnedgång. ÄS UNS är inte en lindrigare form av ätstörning, det är en ätstörning med en symptombild som i något eller flera avseenden skiljer sig från bulimi eller anorexi. Det som ibland kallas ortorexi brukar också falla in under den här diagnosen.

 

En form av ÄS UNS som ofta glöms bort när man talar om ätstörningar är hetsätningsstörning, eller binge eating disorder (BED) på engelska. Det är rätt konstigt, med tanke på att det i USA uppskattas vara vanligare än någon annan ätstörning, men så är det i vart fall. Hetsätningsstörning är vad det låter – den drabbade hetsäter regelbundet, lider av detta och gör det inte bara under förloppet av anorexia eller bulimi. Ibland kallas BED matmissbruk eller matberoende*, men såvitt jag vet finns det inget stöd för att det skulle vara ett beroende det rör sig om. Tvärtom så har många studier sett att hetsätningen mildrats när personer med BED äter maten de hetsäter i andra sammanhang – om det rörde sig om ett beroende av samma slag som alkohol- eller narkotikaberoende så borde hetsätningen istället öka och förvärras.

 

*Jag säger inte att matberoende inte existerar. Jag är inte särskilt insatt i det överhuvudtaget. Vad jag säger är att BED inte är en beroendesjukdom, utan en ätstörning.

LCHF - var finns bevisen?

Är det något som får mig att vilja bygga ett kuddfort och sova i sju-åtta år tills den dumma trenden är över just nu så är det LCHF. Inte för att just den bantningsdieten är sämre än någon annan bantningsdiet, men för att den är fan överallt. Jag läste nyss ett inlägg av Isobel, där hon skriver om hur hon skulle behöva få ätstörningar för att gå ner i vikt och hålla den. Någon har kommenterat att det bara är att börja käka LCHF för att bli smal, för det är tydligen superduperrelevant.

 

Om LCHF nu är så otroligt effektivt att man plötsligt blir smal och frisk och fortsätter vara det resten av livet – var finns evidensen? Varför visas inte denna mirakulösa ”frisk och smal för alltid utan ansträngning”-effekt  i de många, många studier som gjorts på lågkolhydratsdieter?  Varför ska vi låtsas att det är en ny grej bara för att det har ett nytt namn? Varför har de flesta som prisar LCHF som en långsiktig metod för viktnedgång inte följt dieten under så pass lång tid att de utifrån vad vi sett i olika studier börjat ha gått upp i vikt igen än? Varför är dietens främsta förespråkare journalister och bloggare* istället för dietister, nutritionister och forskare?

 

Jag tycker inte att det är sådär överdrivet trevligt att bo i ett samhälle där jag förutsätts vilja gå ner i vikt och ständigt får tips om hur jag kan göra det. Om jag nödvändigtvis ska få en specifik diet slängd i ansiktet några gånger om dagen så vill jag hemskt gärna att det åtminstone ska finnas riktig vetenskap som stödjer påståendena om dess fenomenalitet. Ska någon göra något så otroligt oförskämt som att föreslå en bantningsmetod för någon som berättar om sina tidigare ätstörningar så förväntar jag mig att de ska ha väldigt, väldigt, väldigt goda belägg för att det kommer lösa personens problem.** Den typen av belägg finns inte för LCHF.

 

Jag vet att det här är ett argt inlägg, vilket vissa säkert ser som obefogat. Men jag blir arg när jag måste försöka vara frisk från ätstörningar i ett samhällsklimat som verkligen inte uppmuntrar till det och jag blir ledsen över hur svårt det är. Jag blir arg när jag ser andra personer som också försöker vara friska från ätstörningar bemötas av sådan enorm okunskap och ohjälpsamhet. Jag blir arg när bantingsindustrin skiter fullständigt i människors psykiska välmående och är helt bekväma med att ljuga om vad banting gör. Jag blir arg när mediarapportering om olika viktminskningsmetoder inte går att lita på och när nästan all forskning på området finansieras av någon som har ett ekonomiskt intresse i utfallet, trots att det är väletablerat att det påverkar utfallet av forskningen. Och jag tycker faktiskt att det är helt motiverat.

 

* Jag vet att det också finns åtminstone en läkare som förespråkar LCHF. Men läkare vet överlag inte särskilt mycket mer om näringslära än befolkningen i allmänhet, så vad dietister och andra som faktiskt är utbildade inom just det har att säga är långt intressantare.

** Det här inlägget är inte menat som ett påhopp mot alla som äter LCHF. Det är inte ens menat som ett påhopp mot dem som äter LCHF och diskuterar det med likasinnade/intresserade eller har en blogg om det. Det är menat som kritik mot att media ger så otroligt mycket utrymme till dieter överlag och för stunden LCHF. Det är också menat som kritik till dem som opåkallat rekommenderar LCHF eller någon annan bantningsmetod till människor som inte bett om bantningstips.

Fem tips för att minska kroppsångest

Jag har tidigare haft stora problem med ångest kring min kropp, min vikt och mina matvanor. Jag tror att många andra som känner samma sak vill slippa de känslorna, men inte vet hur. Det här inlägget är till er.

 

Mitt främsta tips är dock att försöka få professionell hjälp, för den som har möjlighet.

 

Sluta banta.

The Minnesota Starvation Experiment är den enda studie jag känner till som låtit människor vid god fysisk och psykisk hälsa, utan egen önskan om att gå ner i vikt, utsättas för semisvält (vilket är vad bantning i själva verket är). Männen som deltog upplevde inte bara fysiska effekter av detta, utan även psykiska. De blev oroliga, nedstämda, rastlösa, emotionellt instabila och fick förvridna kroppsbilder. Vissa uppfattade sig själva som överviktiga. De blev besatta av mat, utvecklade ritualer kring ätande och vissa började hetsäta. Dessa beteenden överlappar med sjukdomsbilden hos anorexia och vissa andra ätstörningar – trots att männen som deltog var psykiskt friska vid experimentets början.

 

Bantning i sig verkar alltså ha en negativ inverkan på kroppsbild och psykiskt välmående. Jag vet att en del personer upplever det som oerhört skrämmande att sluta banta och om du tillhör den gruppen så kan det vara bra att försöka ta kontakt med en psykolog eller dietist som har erfarenhet av att arbeta med ätstörningar.

 

Släng vågen.

Jag brukade vara väldigt fixerad vid min vikt. Jag vägde mig ofta, oroande mig för att gå upp i vikt och lade stor betydelse vid varje förändring. Det bästa sättet att slippa sådana känslor är att sluta väga sig.

Många väger sig varje dag men för de allra flesta finns det ingen anledning att göra det. Viktförändringar över så pass kort tid visar bara skillnader i hur mycket vätska och rester från mat som befinner sig i kroppen. För att kunna notera stora förändringar i vikten som kan vara sjukdomssymptom räcker det att väga sig någon gång i månaden. Det fungerar också att inte göra det överhuvudtaget.

 

Börja träna.

Träning i olika former kan vara ett bra sätt att sluta tänka enbart på hur ens kropp ser ut och lägga större fokus på vad den kan göra och hur den känns. Det viktiga är att hitta en form av träning som man faktiskt tycker om – det ska inte kännas som något man måste göra. Det här är ett jättebra inlägg om att förändra sin relation till träning, som jag hittade via Ann-Charlotte Måneds blogg.

Det här tipset gäller inte dem som haft problem med träningsberoende eller på annat vis använt träning som ett destruktivt beteende.

 

 

Lyssna inte på bantningsprat.

Läs inte tidningar som skriver om vikt och kropp, eller hoppa åtminstone över de artiklarna. Läs inte innehållsförteckningen på matvaror, såvida du inte har några födoämnesallergier eller liknande som tvingar dig. Stäng av ljudet på TV:n när det pratas om banting. Se verkligen inte på TV-program i stil med The Biggest Loser eller Du är vad du äter. Läs inte forumtrådar eller blogginlägg som handlar om bantning eller om kroppar. Delta inte i långa samtal om bantning eller om kroppsångest (här finns en del bra tips på hur man kan undvika sådana konversationer). Försök ha så lite som möjligt att göra med idén att du borde förändra din kropps utseende.

 

Köp kläder du gillar.

Skjuter du upp att köpa kläder eftersom du vill gå ner i vikt först? Gillar du vissa klädesplagg med har hört att de inte passar din kroppsform? Struntar du hellre i att köpa klädesplagg än att välja en större storlek? Sluta med det och börja köpa kläder du gillar.

Det spelar ingen roll vilken storlek de är i, om det är kläder som påstås vara smickrande eller osmickrande för din kropp eller något sådant. Det viktiga är att du trivs i dem – oavsett om har med bekvämlighet, utseende eller något annat att göra.

 

 

Ytterligare tips är hemskt välkommna!

Bloggtips: The Fat Nutritionist

Min favoritblogg som fokuserar på fat acceptance är The Fat Nutritionist. Dess författare, Michelle, är utbildad inom och jobbar med näringslära. Hon skriver framförallt om intuitive eating och just nu skriver hon en serie blogginlägg som handlar om att lära sig äta normalt för den som av olika anledningar har problem med det. Här är det första av dem.

HM, kan ni inte göra datorkroppar i fler än en form?

Lady Dahmer skriver om hur HM på sin webshop använder samma bild på en kropp till olika modellers ansikten. Oh, och bilden av kroppen är skapad i en dator.

 

HM:s presskontakt, Håcan Andersson, förklarar i Aftonbladet att det inte handlar om ideal, utan att ”vi gör det här för att kunna visa upp plaggen”. Han berättar också att plaggen sätts på en docka och fotas, och sedan sätts de samman med den datorskapade bilden för att få ett mänskligt utseende.

 

HM missar ju världens chans här. En utav nackdelarna med att handla klädesplagg över internet är ju att plagg som sitter bra på en modell inte nödvändigtvis sitter bra på någon med en annan storlek och en annan kroppsform. Om HM inte ens behöver anställa modeller för att visa hur kläderna sitter utan kan använda dockor istället så borde det knappast utgöra en väldigt mycket större kostnad att faktiskt använda olika dockor och ta flera bilder. Så, ja, HM, om det nu inte handlar om ideal utan om att kunna visa plaggen för era kunder, kan ni inte visa hur de ser ut på lite fler av oss också?

Nättips om ätstörningar

Imorse såg jag en video av en föreläsning Cynthia Bulik haft på Karolinska Institutet tidigare i år. Den är en timme lång och handlar om ätstöringar. Mer specifikt så fokuserar den på de genetiska aspekterna av dem och vad som händer när kvinnor med ätsörningar blir gravida, vilket var rätt intressant.

 

 

 

Jag hittade också den här artikeln, som är skriven av en mamma till en dotter med ätstörningar, om hur hon lärde sig att acceptera att hennes dotters hälsosamma kroppsstorlek är högre än genomsnittet.

Fetmaskatt är en jävligt dum idé

Jag hittade ett blogginlägg hos Gaymasen om världens fetaste man, genom Hanna som med all rätta var upprörd över det.

 

 

Hans inlägg går ut på två saker. Den första är att förfäras över att någon kan vara så tjock. Den andra är att gnälla om hur tjocka människor kostar pengar och borde betala för sig.

 

” Han har väl ögon att se med? Varför gör ingen i hans närhet något? VARFÖR? När man blir sängliggande under fem års tid och inte kan röra sig, då har något gått galet snett. Bara att passera 200-kilostrecket hade väl skapat stora varningstrianglar i skallen? Att sedan passera 300 kilo utan att börja överväga att göra något åt fetman är crazy. Galenskap. Idioti.” - Gaymasen

 

Jag såg inte programmet som hänvisas till, men det verkar röra sig om Manuel Uribe. Kollar man upp honom på Wikipedia så får man veta att hans högsta vikt varit runt 597 kilo och att han gått ner från den till 315 kilo. Det är 282 kilo och nästan halva hans kroppsvikt. Att skriva ett blogginlägg om hur han inte fattar att det är en dålig grej är faktiskt bara oförskämt.

 

Varför han nådde en så anmärkningsvärt hög vikt till en början har jag ingen aning om, men jag har svårt att tro att förklaringen är att han själv tyckte det var en god idé. Jag har svårt att tro att någon är superpeppad på att få sin mobilitet så pass begränsad att de inte kan stå upp.

 

” Fetman kostar samhället mer än vad den brutala cancern gör. Tänk vilken cancerforskning vi skulle kunna få om alla bara tog ansvar för sin egen kropp? Är det då fel att införa en speciell ’fetma-skatt’?” - Gaymasen


Inte för att vara den som är den, men är tanken här att om vi la mindre pengar på sjukvård (det pratas om kostnaderna för viktnedgångsoperationer i stycket innan) så skulle vi lägga mer pengar på cancerforskning? För det är ett rätt konstigt resonemang.

 

Visst kan man diskutera vad som är och inte är viktigt att lägga pengar på, men sjukvård är en mänsklig rättighet enligt FN. Vill man verkligen ha mer pengar till cancerforskningen så tror jag att vi kan hitta saker som är mindre viktiga, faktiskt.

 

Antydningen här är ju att människor med fetma skulle få betala en speciell skatt eftersom de inte tar ansvar för sin egen hälsa. Jag orkar inte gå in i detalj på det här just nu, men faktum är att i de studier över viktnedgång som gjorts brukar omkring 95% av deltagarna ha gått upp till sin ursprungliga vikt igen inom 5 år. De flesta gör det inom 3 år. Det finns inga studier som visar att människor med fetma slipper drabbas av fetmarelaterade sjukdomar om de bara blir normalviktiga, vilket blir ganska självklart eftersom en sådan studie skulle behöva göras under betydligt längre tid än 3-5 år. Hela ”ta ansvar för sin hälsa genom viktnedgång”-grejen är verklighetsfrånvänd.

 

Min andra invändning är att fetmarelaterade sjukdomar inte fungerar på det sättet. Alla med fetma får inte dessa sjukdomar. En del personer utan fetma får dem. Fetma diagnosticeras efter BMI, vilket faktiskt inte säger något om vad som är hälsosamt för individen eller hur hälsosam en individ är.

 

Men om vi struntar i det då? Om vi låtsas att den där märkliga föreställningen om att alla människor kan nå och upprätthålla vilken kroppsvikt som helst och att alla med samma BMI är lika hälsosamma eller ohälsosamma stämmer?


Tja, det är fortfarande inte en ursäkt för att beskatta människor med fetma extra. Som Hanna skriver i sitt inlägg, då får vi problemet i att mängder av människor kan anses bära ansvaret för sina egna skador och sjukdomar i någon utsträckning. Givetvis kan vi insistera på att alla som utsätter sig för någon som helst risk för att skadas eller utveckla en sjukdom ska beskattas extra för det. Fan, vi kan rent av insistera på att föräldrar som skaffar barn trots att de har gener som kan ha inverkan i utvecklandet vid en viss sjukdom betalar extra skatt. Men jag tycker att det verkar betydligt mer praktiskt att helt enkelt låta alla skattebetalare gemensamt stå för all sjukvård.

 

Edit: Gaymasen har visst raderat sitt inlägg, bett om ursäkt och sagt att han egentligen tycker att "fetmaskatt" är rätt överdrivet. Bra gjort av honom, tycker jag. Jag lämnar kvar det här ändå, i och med att "fetmaskatt" ändå är något som man hör folk prata om ibland.

Sex andra anledningar till att inte banta

Fanny har skrivit ett inlägg med sex anledningar till att inte banta. Här kommer några till:

 

7. Man slipper må dåligt när man går upp i vikt igen.

8. Man slipper frysa hela tiden.

9. Man slipper den ökade risken att dö.

10. Man slipper den ökade risken att utveckla en ätstörning.

11. Man slipper utveckla koncentrationssvårigheter, yrsel och trötthet.

12. Man slipper vara fixerad vid mat som man förbjudit sig själv att äta.

 

Information från vinstdrivande företag hör inte hemma i sjukvården

Tidigare idag var jag på min lokala vårdcentral och gick förbi en sån där monter med broschyrer som många vårdcentraler har, som ska innehålla information om olika sjukdomar. En av dem handlade om övervikt och har utgiven av Modifast. För den som inte vet är Modifast ett företag som säljer måltidsersättningar. Den som använder deras produkter efter deras rekommendationer får i sig 800-900 kcal om dagen och definieras därför som en low calorie diet – LCD. Som en jämförelse kan nämnas att den lägsta uppskattning jag har sett av dagligt kaloriintag för fångar i Auschwitz under andra världskriget är 1300 kcal.

 

I början av broschyren (som förresten heter ”Dags för ett lättare liv”) berättas om BMI och midjemått som två olika metoder för att avgöra vem som är överviktig. Det inkluderar också den här frasen:


”Men man får inte glömma bort hur viktigt det är att man trivs med sig själv – oavsett vad vågen säger. Vad som är ’rätt’ vikt för en person, behöver heller inte vara ’rätt’ vikt för en annan person med samma längd. Övervikt i sig måste dock ses som mer än ett kosmetiskt problem och det kan påverka din hälsa negativt.”

 

Jag kan ha fel, men för mig låter det som att de vill säga att även personer som har ett normalviktigt BMI och midjemått kan banta om de inte trivs med sina kroppar, men att de med ett överviktigt BMI eller midjemått bör banta. Oh, och att övervikt är ett ”kosmetiskt problem”.

 

Sedan fortsätter de med att komma med uttjatade påståenden som varierar mellan att vara missvisande eller rakt av felaktiga. Exempel:

 

* Det där med viktnedgång är ”enkel matematik” och handlar bara om att äta färre kalorier än kroppen förbrukar. Vilket väl inte är fel som så, men det blir lite missvisande när man inte samtidigt nämner att hur många kalorier kroppen förbrukar påverkas kraftigt av hur många kalorier man äter.

 

* Människor blir överviktiga för att de äter för mycket av ”fel mat” och rör sig för lite. Det finns gott om studier som visar att tjocka människor äter ungefär likadant som smala människor, och även studier som visar att människor som varit smala hela sina liv har väldigt svårt att gå upp mycket i vikt och ännu svårare att hålla sig kvar vid en högre vikt när de gjort det.


* Om du går ner i vikt upplever du denna långa lista av hälsofördelar. Jag misstänker att det bara är ett antagande baserat på de risker för olika sjukdomar som sammanknippas med fetma, för jag har aldrig sett en trovärdig studie som stödjer dessa påståendet och jag har svårt att tro att det skulle gå att göra någon med tanke på hur svårt det är att få folk att faktiskt uppnå en bestående viktnedgång i studier över sådan.

 

* Om du går ner i vikt stabiliseras din ämnesomsättning. Det inkluderades i punkten ovan, men det förtjänar en egen punkt för kom igen. Det faktum att ämnesomsättningen minskar kraftigt när man utsätter sig för kalorirestriktion och fortsätter vara lägre även om man går upp till sin ursprungliga vikt efter bantningen är ändå rätt etablerat. Hur är det att stabilisera den?

 

Stora delar av broschyren går för övrigt igenom Modifasts olika produkter och nämner riskerna med dessa eller någon statistik över hur de fungerar. De nämner också snabbt andra viktminskningsmetoder och flikar in hur deras produkter kan användas tillsammans med dessa, samt passar på att faktiskt nämna lite olika nackdelar med dessa metoder.

 

Jag tycker att det är väldigt besvärande att den här typen av broschyrer, som knappast kan sägas ge en fullständig bild av vare sig ”övervikt” eller viktnedgång, finns på vårdcentraler. De flesta litar nog på att information som finns på en vårdcentral eller ett sjukhus om olika sjukdomar och tillstånd ska gå att lita på och jag tycker att det är fel att delar av den ska vara illa dold reklam för särskilda företag och deras produkter. Än värre när samma reklam kommer med felaktiga och missvisande påståenden om det tillstånd det ska informera om.

 

Vi har en skattefinansierad sjukvård. Ska vi verkligen behöva se broschyrer utgivna av vinstdrivande företag med sin egen profit som främsta intresse när vi besöker den?

Därför skriver jag om fat acceptance

Jag skriver ju om fat acceptance ibland och om bantning ännu oftare. Eftersom jag själv inte identifierar mig som tjock* och i regel inte identifieras som det av andra heller känns det ibland lite dumt – jag vill inte försöka tala för en grupp jag inte tillhör och vars erfarenheter jag inte delar. Personer som i allmänhet betraktas som tjocka av omgivningen har av uppenbara skäl betydligt större koll på vad det innebär än jag har och självklart tolkningsföreträde i hur de personligen vill behandlas.

 

Så varför skriver jag om och förespråkar det ändå?


Till en början så råkar jag tycka att stigmatiseringen av tjocka människor faktiskt inte är okej. Tjocka människor saknar skydd mot diskriminering på grund av sina kroppar, får ofta sämre sjukvård och är ofta ett socialt acceptabelt mål för fördomar, hat och elaka skämt. Eftersom jag känner och bryr mig om personer som är tjocka så vill jag givetvis inte att de ska utsättas för det här och på ett mindre personligt plan så tycker jag inte att någon ska behöva utstå den typen av orättvisor på grund av sin kroppsform.

 

Men för mig så handlar inte fat acceptance enbart om att förbättra tjocka personers situation. Alla kvinnor och de flesta män jag känner har vid något tillfälle velat gå ner i vikt och begränsat sitt födointag i det syftet. Ganska många personer jag känner, jag själv inkluderad, har någon gång haft en ätstörning och ännu fler har haft ett stört beteende kring mat och sina egna kroppar. Jag tror inte att den bantningshets som finns i vårt samhälle kan skiljas från det hat och förakt som finns mot tjocka personer.

 

Jag har som sagt haft en ätstörning och även om jag normaliserade mina matvanor ganska snabbt efter att den diagnostiserats så tog det lång tid för mig att komma ifrån många av de tankar och känslor som låg bakom det beteendet – som rädsla för viktuppgång, rädsla för mat, kroppshat och kontrollbehov. Vilket borde vara en självklarhet, eftersom just den typen av tankar och känslor är extremt vanliga även hos personer (och kanske i synnerhet kvinnor) som inte har ätstörningar, oberoende av vikt och kroppsform.

 

Den typen av tankemönster är inte trevligt att handskas med. Det är begränsande, utmattande och ohälsosamt. Det gör att man får svårt att anknyta till sin kropp och respektera dess signaler. Det är ett enormt slöseri med tid och energi och det gör att vi i Sverige har ett överflöd av mat och ändå mängder av människor som svälter.

 

Jag vill inte att vårt samhälle ska se ut så. Jag vill inte ha den typen av känslor och jag vill inte att någon annan ska ha det heller.  De flesta är överens om att ätstörningar är hemska och borde motverkas, men av någon anledning leder den övertygelsen sällan till en vilja att förändra synen på tjocka människor. Det är väldigt vanligt att ätstörningar börjar med ”vanlig bantning” och allvarligt? Om människor får veta att tjock är bland det hemskaste man kan vara så kommer de försöka banta.

 

Stigmatiseringen av tjocka människor påverkar alla. Vi blir rädda för att gå upp i vikt och eftersom ingen riktigt verkar komma överrens om hur man undviker det blir vi också rädda för mat i allmänhet. Det gynnar ingen förutom dem som försörjer sig på andras bantningsförsök.

 

Men, hur resonerar ni som faktiskt anser er vara eller av andra upplevs som tjocka? Blir ni irriterade när smala personer pratar om fat acceptance?

 

 

* Jag vet att termen ”tjock” kan uppfattas som nedsättande – det är inte min avsikt. Jag föredrar det framför ”personer med övervikt och fetma”, eftersom det är så starkt sammankopplat med BMI och eftersom jag tycker att ”övervikt” är missvisande.

RSS 2.0