Det där påståendet, i olika varianter, tycks ha blivit upprepat så många gånger att folk ser det som sanning. Kul grej: det stämmer inte.

 

Vad skulle hända om jag traskade iväg till min lokala polisstation och lämnade in en våldtäktsanmälan mot en hypotetisk grabb som vi kan kalla Henrik? Tja, jag skulle bli förhörd. Henrik skulle också bli förhörd och neka till det hela. Förundersökningen skulle läggas ned eftersom mitt vittnesmål inte skulle vara nog med bevis för att ens väcka åtal. Så säg att jag planerar det hela bättre och har samtyckande sex med Henrik, övertalar en bekant att ge mig tydliga blåmärken, åker direkt till ett sjukhus som dokumenterar mina skador och tar DNA-prover och sedan polisanmäler honom. Han skulle fortfarande inte bli dömd. Det är inte ens säkert att det skulle gå till en domstol. Jag är inte säker på varför en del personer tycks missa det här, men domstolar delar inte ut fällande domar i våldtäktsmål som om det vore smågodis direkt. 10% av våldtäktsanmälningar leder till en fällande dom. 2% är falska anmälningar. Så, hypotetiske Henrik skulle med väldigt, väldigt, väldigt hög sannolikhet inte bli fälld för våldtäkt även om jag gick hårt in för att få honom att framstå som skyldig.

 

Vissa menar att det inte spelar någon roll och bara det faktum att han blir anklagad skulle vara förödande för hans sociala liv. För några år sedan så berättade en bekant till mig att hennes före detta pojkvän hade våldtagit henne under tiden de var tillsammans. Min reaktion var att fråga om hon var säker på att det inte rörde sig om något slags missförstånd. Jag var inte ens kompis med killen, vi hade kanske träffats tre gånger. Jag skäms över den reaktionen idag och hoppas verkligen att jag skulle reagera annorlunda i en liknande situation nu, för det är ett riktigt skräpigt beteende. Men min poäng är att det är en ganska vanlig reaktion. De flesta vill inte tro att någon de träffat och i synnerhet inte någon de känner och tycker om kan göra något så hemskt som en våldtäkt. Bjästa är ett exempel på det. Julian Assange och ungefär varenda känd man som blivit anklagad för våldtäkt är ett annat. Idén om att en mans sociala liv raseras i samma sekund som han blir anklagad för en våldtäkt verkar rimlig på pappret, men i praktiken verkar så inte vara fallet.

 

 

Så, ärligt talat har jag svårt att ta personer som gnäller om falska våldtäktsanklagelser på särskilt stort allvar. Bilden de målar upp verkar inte stämma med verkligheten. Det verkar inte heller vara särskilt vanligt med anmälningar som visar sig vara falska. Och sedan har vi det där med en lösning på saken. Jag ser två sätt att lösa det här påstådda problemet.

 

1. Gör det lättare att bli straffad för falska våldtäktsanmälningar. Det här är en dålig lösning. Det går redan att bli straffad för att man anmäler någon för ett brott som man vet att de är oskyldiga till. Samma beviskrav gäller som för andra brott. Om vi skulle sänka dem så skulle vi dels tumma på rättssäkerheten och dels avskräcka brottsoffer från att anmäla brott. Så dåligt.

 

2. Avstigmatisera våldtäkt och våldtäktsmän. Jag känner att en förklaring av varför det här vore dåligt är överflödig.

 

 

Så, falska anmälningar om våldtäkt är inte särskilt vanliga. Konsekvenserna av dem verkar överdrivas rejält. Alla lösningar på det eventuella problemet är hemska. Så vad, exakt, är det folk vill att vi ska göra åt det?